Kategoriarkiv: Förening i fokus

RUS – Riksförbundet Ungdom för Social hälsa

Under detta år, 2010, har vi en artikelserie här i ASP bladet som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är RUS i fokus.

RUS – ett ungdomsförbund
RUS, RSMH:s ungdomsförbund, organiserar på öppen föreningsdemokratisk grund unga med egen erfarenhet av social och psykisk ohälsa; ytterst de med diagnostiserade psykiska funktionsnedsättningar. Vi är i dagsläget den enda större ”horisontella” organisationen som bedriver föreningsarbete med och för vår grupp utan att exkludera någon pga. individuell diagnos. Våra idag drygt 600 medlemmar är mellan 15 och 35 år; från och med 1 januari 2011 sänker vi – i enlighet med beslut vid vår medlemskongress 2009 – maxåldern för medlemskap till 30 år.

Kamratstöd och intressepolitik
I ett kort perspektiv vill vi verka kamratstödjande och genom föreningslivet aktivt motverka individuella ungas väg mot utanförskap och ett liv – i stort som smått – kringskuret av en accelererande social och psykisk ohälsa förstärkt av omgivningens fördomar.

I ett längre perspektiv vill vi – likt handikapprörelsens övriga ungdomsorganisationer – ta till vara våra medlemmars egna erfarenheter och perspektiv och med dem som grund genom informations- och opinionsarbete bidra till nödvändiga samhällsförbättringar.

RUS arbetar därför mycket med bemötande och är aktiva på ett antal olika arenor för att motverka de fördomar som finns i samhället om psykisk ohälsa.

Vi engagerar oss även i andra frågor som rör studier, boende, vård och arbete m.m. där vi vill motverka utanförskapet och öka möjligheterna till återhämtning för den som drabbas av social eller psykisk ohälsa.

Vi kämpar för att unga människor som mår psykiskt dåligt – genom hjälp i ett tidigt skede och under tillräckligt lång tid – ska få möjlighet till personlig utveckling och ett gott liv på sina egna villkor. Respekten för deras egen upplevelse och dessa unga inte ”objektifieras” i ”professionell” metodik utan tillerkänns verkligt inflytande i beslut och insatser som berör dem är en kärnfråga för RUS.

I ovanstående framträder och illustreras tydligt de två grenarna i vår verksamhet; kamratstöd och intressepolitik.

För den medlem som inte känner sig sedd eller delaktig i de insatser och processer som snurrar med en utsatt ung människa som nav ska det finnas andra unga, med egen erfarenhet, inom räckhåll att prata med och få stöd av. Ett kamratstöd som inte bara främjar förståelse och mående utan även stödjer en i en process där man inte initialt orkat hävda sina rättigheter eller tydliggöra relevanta förhållanden för t.ex. socialtjänsten eller myndighetsutövare inom LSS.

Inom intressepolitiken, i kontakter med beslutsfattare och myndigheter likväl som andra, vill vi tydligt framhäva att de utsatta unga inom vår grupp ofta är de mest insatta i sin ”problematik” och att det i slutänden är de som ska leva med konsekvenserna av beslut och insatser och därför måste få reellt inflytande i utformningen av dessa. Vi vill här komma bort från formalism och läpparnas bekännelser och lyfta bilden av individuella unga som konkreta parter att i praktisk verklighet ge möjlighet till inflytande över sin egen situation. Detta även under vård av tvångsnatur och lagenliga frihetsinskränkningar.

RUS – ett stöd i det offentliga
Vi stödjer därför de unga som öppet och offentligt orkar berätta om sin upplevelse av att drabbas av en psykisk funktionsnedsättning och hur de uppfattat reaktion och interaktion från vården, familj, myndigheter och omgivning i övrigt.

Det är därför med stolthet vi noterar att det är en av våra förtroendevalda i Stockholm som med namn och bild vågade framträda i Handisams kampanj 2009-2011 mot stigma och fördomar det s.k. Attityd-uppdraget; www.attityduppdraget.se (numera Hjärnkoll). Vår förhoppning är att detta och andra tillfällen då våra medlemmar i mer offentliga sammanhang orkar framträda ska bidra till ökad tolerans, förståelse och lyhördhet likväl som ett bättre bemötande för unga patienter/klienter från myndigheter, vård och omsorg.

Vi delar gärna med oss av de erfarenheter och kunskaper våra medlemmar som kollektiv bär med sig och är öppna för samarbete med andra seriösa aktörer som också brinner för ”våra” frågor.

Text: Karl Peter Johansson

Autism och Aspergerförbundet

Under detta år, 2010, har vi en artikelserie här i ASP bladet som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är Autism- och Aspergerförbundet i fokus.

ASP Bladet kontaktade Barbro Boomsma, tidigare ordförande i Autism- och Aspergerföreningen Värmland, för att ställa några frågor om deras verksamhet.

Vad var bakgrunden och hur kom föreningen Autism till?
Från början för över 30 år sedan när riksföreningen bildades hette den Riksföreningen för psykotiska barn. Föreningen startades 1973 och bestod från början både av professionellt verksamma personer och föräldrar. Det handlade om att hjälpa barn med autism, vilket samhället inte hade mycket kunskap om. Man trodde att barnen ”vänt sig inåt” och ”tog avstånd” från samhället och mycket skuld lades på föräldrarna. Nu vet man bättre och forskningen har gått längre.

1989 bytte föreningen namn till Riksföreningen Autism och 2010 var det dags igen för namnbyte och nu är namnet Autism- och Aspergerförbundet. Namnändringarna genom åren visar på den kunskapsutveckling som varit. Idag ser vi att det är viktigt att redan i namnet göra tydligt att Asperger syndrom och Autism ingår i samma område. Dessutom är diagnosen Asperger syndrom vanligare och vi har fler medlemmar med den diagnosen och då blir det ju naturligt att det kommer fram redan i namnet.

Nu lika mycket som när föreningen startade har vi ett samhälle som inte är tillgängligt för alla och personer med kognitiva funktionsnedsättningar möter ofta hinder i form av oförståelse och ovilja att t ex göra skola och arbetsplatser tillgängliga. Det kan vara lättare att göra fysiska anpassningar men när det handlar om bemötande och förståelse och individuella lösningar verkar det vara mycket svårare.

Vilka vänder ni er till?
Föreningen hade redan från början både föräldrar och professionellt verksamma personer som medlemmar. Allt eftersom tiden har gått och fler personer har fått diagnosen Asperger syndrom har också föreningen fått fler och fler medlemmar som själva har någon diagnos inom Autism/Aspergerområdet. Det är en naturlig utveckling och kommer att fortsätta. Vi är också glada att vi har många medlemmar som jobbar på arbetsplatser där man möter människor med dessa funktionsnedsättningar.

Hur är ni organiserade?
Autism- och Aspergerförbundet är vår nationella organisation med drygt 10 000 medlemmar i hela landet. I Värmland heter vi Autism- och Aspergerföreningen Värmland och vi har runt 650 medlemmar. I Värmland har vi varit verksamma i dryga 20 år. Vi har kontaktpersoner eller träffgrupper (mest föräldrar som deltar) i 5-7 kommuner. Det varierar lite över tid hur aktiva dessa grupper är.

Vilken verksamhet har ni?
Av tradition har vi alltid haft mycket utbildning, föreläsningar och konferenser. Att försöka se till att fler kan mer om Autism, Asperger syndrom och andra autismliknande tillstånd har varit och är viktigt för vår förening. Vi har träffar för olika delgrupper, t ex Far- och Morföräldrar, mammahelg, pappahelg, föräldrar till ungdomar med Asperger eller föräldrar med barn med autism och utvecklingsstörning. Vi har haft studiecirkel för vuxna med Asperger syndrom. Varje sommar har vi ett föreningsläger i Sälen.

Vi skulle vilja ha mer aktivitet för personer som själva har en funktionsnedsättning men det har varit svårt att få till. Men vi fortsätter att erbjuda och fråga efter förslag i våra föreningsutskick som medlemmarna får 3-4 gånger per år. Om du som läser detta har Asperger syndrom och idéer om hur vi skulle kunna utveckla den delen av vår verksamhet, hör av dig. På www.autism.se/varmland hittar du våra kontaktuppgifter.

Styrelsen jobbar också rätt mycket med de intressepolitiska frågorna. Det handlar om landstingets ansvar i utredningar och habilitering och om kommunernas ansvar i att följa LSS-lagstiftningen med de insatserna. Skolfrågor är andra stora frågor för oss eftersom dessa funktionsnedsättningar är medfödda.

Något mer ni vill lyfta fram?

På riksplan skulle vi kunna nämna två viktiga saker som vi varit med och utvecklat genom åren och som fört positionerna framåt.

”Team Autism”. Redan 1991 fick Riksföreningen medel från Socialdepartementet för att pröva modellen med stödteam i två olika län. Eftersom autism är så sällsynt krävs centraliserade resurser i ett stödteam, för samordning av insatser, kunskapsutveckling, stöd, utbildning och handledning till föräldrar och personal. Detta är nu den vanliga arbetsformen i de flesta landsting.

”Projekt Empowerment”. Detta projekt startades 2001 som en konsekvens av att allt fler vuxna personer med Asperger syndrom sökte sig till föreningen. Det hade blivit tydligt att föreningen behövde skapa medlemsverksamhet och möjlighet till reellt inflytande för den gruppen. Efter projekttidens slut har detta lyfts in i ordinarie verksamhet och det finns personer på rikskansliet som själva har funktionsnedsättning som jobbar med dessa frågor.

Empowerment kan ju översättas med ”Makt över sitt liv” och det vill vi alla ha. Det är ingen skillnad om man har den ena eller andra funktionsnedsättningen. Alla vill vi och behöver vi känna att vi har makt över våra liv. Det vill också Autism- och Aspergerföreningen i Värmland jobba för.

Text: Karl-Peter Johansson

Schizofreniförbundet

Under detta år, 2010, kommer vi i ASP bladet att ha en artikelserie som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är Schizofreniförbundet i fokus.


Förbundets fullständiga namn är ”Intresseförbundet för personer med schizofreni och liknande psykoser, Schizofreniförbundet”. Det bildades 1987 och har idag ca 5 000 medlemmar. Förbundet är rikstäckande och finns på ett 70-tal olika platser i landet.

Medlemmarna består av personer som själva drabbats av schizofreni eller liknande psykossjukdomar, samt anhöriga. Även andra personer som vill stödja förbundets verksamhet är välkomna som medlemmar.

Schizofreniförbundet i vår region
I Värmland finns en länsförening och tre lokala föreningar i Arvika, Karlstad och Kristinehamn. Karlstadsföreningen, vars namn är ”FPS – Föreningen för Psykiatriskt Samarbete”, bildades 31 januari 1995 och har 70 medlemmar, varav 7 stycken är icke-anhöriga. Föreningen FPS Karlstad kom till efter att en grupp anhöriga under en längre tid hade träffats för att ge varandra stöttning.

Anhörigarbete en viktig del
Att stödja anhöriga till personer med schizofreni eller liknande psykossjukdomar är en av Schizofreniförbundets uppgifter. Till de lokala föreningarna kommer anhöriga för att få hjälp och stöd med att gå vidare. Föreningarna fungerar också som en viktig mötesplats där människor kan träffas för att utbyta erfarenheter med varandra.

I Karlstad vill man försöka få igång samtalsgrupper där personer kan bli stöttade av de andra i gruppen.

Arbetar för ökad kunskap
Det är inte bara anhörigarbete som ingår i förbundets verksamhet, utan man strävar också efter ökad kunskap om schizofreni och liknande psykossjukdomar. I Sverige finns ca 35 000 personer som drabbats av schizofren psykossjukdom.

Man vill också öka kunnandet kring de problem som följer med dessa sjukdomar i form av funktionsnedsättningar och handikapp.

Ett mål som Schizofreniförbundet har, är att vården ska ha hög kvalité och att rehabiliteringen ska utgå ifrån varje persons egna behov och förutsättningar.

Påverkan och samarbete
Bland de uppgifter som de lokala föreningarna har är uppgiften att utöva påtryckning på, och att samarbeta med, kommunen samt landstinget. FPS Karlstad bedriver ett sådant utövande i olika forum och föreningen finns därför representerade i Handikappförbundens SamarbetsOrgan, Personligt Ombud och Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Föreningen har medverkat i Länsstyrelsens nätverksmöten och har regelbunden kontakt med ASP-ANA i Karlstad samt Landstinget i Värmland.

Vill du veta mer?
För ytterligare information kring Schizofreniförbundet, kan man gå till: www.schizofreniforbundet.se
Man kan också kontakta FPS Karlstad per telefon: 054-18 86 95 eller e-post: fps.hso@telia.com

Text: Karl-Peter Johansson

Förening i fokus: Fountain House-rörelsen

Under detta år, 2010, kommer vi i ASP bladet att ha en artikelserie som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är Fountain House-rörelsen

Inledning
Medlemskapet i ett Fontänhus bidrar till att återta förlorad mark. Där ses man som frisk och duglig, får möjlighet att omvärdera sig själv och bryta sina egna fördomar och föreställningar om psykisk ohälsa.

För individen innebär medlemskapet i Fontänhuset att det alltid finns en egen plats att komma till där man alltid är välkommen och kan utvecklas, ett ställe där man har ”tillåtelse” att må bra. Där får man ta del av ett socialt nätverk, återta sociala koder som gått förlorade, får stöd i sina drömmar och förhoppningar om framtiden liksom i boende och vardag. Det kan innebära en stor avlastning för familj och vänner, som därmed mår bättre, och leda till förbättrade relationer i de egna sociala nätverken.

Hur det en gång började
Klubbhusrörelsens historia börjar på Rockland State Hospital, ett mentalsjukhus strax utanför New York. 1943 startade psykiatern Hiram Johnson en självhjälpsgrupp bland sjukhusets patienter. Han hade tagit intryck av den nya organisationen Alcoholics Anonymous, och var övertygad om att självhjälpsidéerna även kunde tillämpas på psykiskt sjuka personer. En av medlemmarna i gruppen – Michael Obolensky – beslutade sig för att starta en ny självhjälpsgrupp när han skrevs ut från sjukhuset. Han tog kontakt med Schermerhorn, som tidigare hade jobbat på samma sjukhus, och de började tillsammans lägga grunden för en fristående självhjälpsorganisation.

De skrev brev till utskrivna patienter och den 15 mars 1945 samlades tio män i YMCAs lokal på Manhattan för att bilda organisationen WANA Society. WANA var en förkortning för We Are Not Alone.

Organisationen växte snabbt och lär ha haft ca 100 medlemmar i New York 1946. Man försökte också etablera lokalavdelningar i andra amerikanska städer. Organisationen upplöstes emellertid efter några få år på grund av ekonomiska och administrativa problem samt interna motsättningar i gruppen.

Schermerhorn, Obolensky och några andra före detta medlemmar i WANA Society beslöt sig för att pröva nya vägar och att skapa en stabilare organisation.

De tillsatte därför en styrelse som fick ansvar för ekonomin och den grannlaga uppgiften att skaffa lämpliga lokaler. Styrelsen fann till slut ett hus på West 47th Street på Manhattan och lyckades med hjälp av lån och donationer köpa fastigheten 1948. På gården stod en fontän och den fick ge namn åt den nya organisationen: Fountain House Foundation.

Verksamheten på Fountain House organiserades som en stiftelse. Tydlig skillnad gjordes mellan styrelsen å ena sidan, och de övriga medlemmarna som tillsammans bildade kamratföreningen Fountain House Fellowship å den andra. Styrelsen skulle enbart förmedla ett ekonomiskt och fysiskt ramverk för den verksamhet som kamratföreningen på egen hand skulle driva.

Klubbhusmodellen tar form
Socialarbetaren John Beard blev föreståndare för Fountain House 1955. Han hade tidigare arbetat på ett stort mentalsjukhus i Michigan. Beard kom att arbeta på Fountain fram till sin död 1982, och anses ha spelat en central roll för verksamhetens utveckling. Han drog upp riktlinjerna för det som idag kallas för klubbhusmodellen och bidrog till att den blev känd genom att formulera de bärande idéerna i skrift. Beards idéer och visioner har i hög utsträckning format klubbhusens ideologi och självbild.

Verksamheten på Fountain House skulle vara strukturerad på ett sådant sätt att fyra budskap förmedlades till varje medlem:

  • Fountain House är en klubb och liksom alla klubbar tillhör den medlemmarna vilka ger den liv. Du både är och kallas följaktligen för medlem, inte för patient eller klient. Medlemskapet är frivilligt och utan tidsbegränsning.
  • Du är välkommen och uppskattad på Fountain House. Din närvaro har betydelse för andra.
  • Alla önskar din medverkan.
  • Du behövs på Fountain House.

De fyra budskapen har kommit att uppfattas som hörnstenar i klubbhusmodellen. Enligt klubbhusfilosofin skall ett klubbhus både fungera som en skyddande kultur och verka för integrering, så att den enskilde medlemmen ges möjlighet att i sin egen takt välja de former av stöd han/hon behöver.

Den svenska Fontänhusrörelsen
Sveriges Fontänhus ingår i den internationella klubbhusorganisationen och vänder sig till människor som drabbats av en psykiatrisk problematik, i syfte att ge det stöd de behöver för att undvika sjukhusvistelse och samtidigt förverkliga sociala, ekonomiska och yrkesverksamma mål. Klubbhusen bedriver rehabilitering i enlighet med de riktlinjer som ligger till grund för Fountain Housemodellen. Varje svenskt Fontänhus är självständigt och bedrivs antingen som en förening eller en stiftelse, med en styrelse som ytterst ansvarig för verksamheten.

I Sverige finns Fontänhus på följande orter: Båstad, Eksjö, Falkenberg, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Malmö, Nyköping, Stockholm (2 st.), Älmhult och Örebro. Listan kan komma att bli längre då det finns arbetsgrupper runt om i landet som arbetar för att starta nya Fontänhus.

­”Till Fountain House på Götgatan i Stockholm kommer dagligen 50-60 personer för att efter förmåga bidra till verksamheten. Allt ifrån att skala en potatis till att vara med och planera inför värdskapet för nästa års Världskonferens som vi skall arrangera. En konferens för ca 600 delegater från ett 25-tal länder.

Vi har idag 994 medlemmar i vår medlemsmatrikel. 50-60 dagligen, 120 individer på en vecka och ca 250 deltar aktivt under ett år. Vi ”producerar” ca 60 000 arbetstimmar per år bland medlemmarna. Kostnaden per medlem och dag är ca 200 kronor. Dock är medlemskapet gratis för den enskilde”, säger Björn Asplund som är föreståndare på Fountain House i Stockholm.

Verksamheten
Fontänhusen erbjuder ett medlemskap i en klubb där man själv är med och bestämmer.
Var och en lägger upp sin egen plan och har inflytande över återhämtningsprocessen. Det är individens egna mål som styr. Då Fontänhusen samarbetar med myndigheter sker det i enlighet med individens önskan och aldrig ”över huvudet”.

Fontänhusen arbetar aktivt för att påverka negativa attityder kring psykisk ohälsa, såväl i samhället i stort som bland de människor som drabbats.

Fokus läggs på det friska och förväntningar på att alla kan bidra. Fontänhusen erbjuder en arbetsplats att komma till där vardagen för de deltagande medlemmarna ser ut som för folk i gemen, med arbetstider, raster, gemenskap, relationer, fritid, semester och så vidare.

Den arbetsinriktade dagen är en av flera viktiga hörnstenar i Fontänhusens verksamheter, därtill kommer program för arbete och studier, övergångsanställningar, fritidsprogram med social rekreation och boendeprogram.

Fontänhusen är kort sagt ett ställe där man utgår från det friska. Det bidrar starkt till att man identifierar sig med sina friska sidor vilket är ett effektivt medel för återställande av egenvärde och verksamhetslust.

 

Här finner du mer information om Fountain House-rörelsen

Text: Karl-Peter Johansson