På fritiden: Med idrottandet som livsstil

ASP-bladet träffade Tomas Fröding för en intervju, och fick möta en man med många järn i elden. Han visade sig dessutom vara en konditionsstark äventyrare som trivs med att cykla i motvind.

Tomas Fröding visar här upp en av sina cyklar och tält, perfekt anpassad för utelivet.

Tomas Fröding arbetar på City-gruppen som boendestödjare, men hans stora passion är att idrotta, vilket är något han alltid har sysslat med. Hans främsta intressen är att cykla, löpa och åka skidor på längden. I och med sitt efternamn var givetvis ASP-bladets första fråga om han månne var släkt med Gustaf Fröding? Javisst, hans farfars farfar var kusin med den berömde poeten. Han kallar sig en äkta föreningsmänniska, och han gillar att sitta med i föreningsstyrelser. Han är exempelvis mångårig ledamot av IF Götas styrelse.

Prisad av kommunen
Tomas har dessutom intresserat sig för att verka som ledare inom barn- och ungdomsidrotten. Det var därför han startade upp en grupp inom IF Göta för funktionshindrade barn och ungdomar. Han tycker att det är viktigt att även funktionshindrade ska få vara med i en vanlig idrottsförening. För sitt arbete med Götas handikappsgrupper blev han 2007 belönad med en utmärkelse från kommunen.

När han själv friidrottade var det löpning som gällde; både medeldistans (800 m) och lång-distans (10 000 m). År 2000 vann han 800 m på veteran-SM för 35-40 åringar. Bästa resultat på milen är 35 minuter och fem sekunder. Han tyckte att det var roligt att tävla och att testa sina gränser, målet var att bli så bra som möjligt.
Träning påverkar hur man mår, och han påpekar att han mår dåligt de perioder han inte får träna. Den sociala biten är också viktig, eftersom man blir som en familj inom idrotten.

Allt tränande under åren har dock inneburit att han fått problem med sin hälsena, så nu springer han nästan ingenting längre. Istället har han koncentrerat sig på cykling. Han cyklade mycket redan under friidrottstiden, och var då aktiv inom Karlstads Cykelamatörer. Han har alltid tyckt om att cykla i både skog och på landsväg.

Den 30 mil långa Vätternrundan har han genomfört nio gånger, med bästa tid på åtta timmar och 40 minuter. Han har även tävlat på mountainbike till skogs, med upp till elva mil långa bansträckor.

Den norska fjällvärlden en favorit
Tomas har fem cyklar, var och en för sitt speciella syfte. På cykelsemester ser han till att ta med sig kvalitetsutrustning, det är en trygghet att veta att sakerna håller.

De senaste åtta somrarna har han cykelsemestrat ensam i Norge, där han helst ger sig upp i fjällen. Att kunna göra detta ger honom en stark frihetskänsla. Han har bland annat trampat ända till Trondheim (140 mil tur och retur), vilket tog honom två veckor. Förra sommaren tältade han i snö på Hardangervidda. Han fick information om att man inte kunde ta sig fram på den väg han tänkt sig åka, vilket inte avskräckte honom från att försöka. På vissa sträckor var snödjupet en halvmeter – och på ett ställe två meter – men han klarade det.

Han är lite av en självplågare och gillar när det är lite besvärligt med regn, motvind och höga berg, då tycker han det är skönt.
– Då sätts alla sinnen på prov och då är det viktigt att man kan tänka positivt och lära känna sig själv bättre, säger Tomas.

Drömmer om lång cykeltripp
Att cykla ger honom tid att få vara med sig själv och kunna fundera över livet.
– En av fördelarna med att cykla själv är att man bestämmer över sitt eget tempo, och man kan stanna när man vill, säger han.

Men han träffar också mycket folk när han cykelsemestrar. De ger tips om bra cykelvägar och ibland blir han inbjuden på en kopp kaffe av lokalbefolkningen. I framtiden hoppas Tomas kunna ta en längre periods tjänstledighet och uppfylla sin dröm om att få cykla genom Europa, med slutdestination Asien …

Text: Olle Stagnér Foto: Per Rhönnstad

På fritiden: Med Country och dansband i bagaget

Jan-Olof Ekström arbetar till vardags för kommunen inom Fält och uppsökarteamet, som är en del av ASP/ANA. Bakom sig har han arbetat en lång tid som yrkesmusiker, och har spelat i flera större dansbandsorkestrar. ASP Bladet träffade Jan-Olof för att prata om musiken som yrke och fritidsintresse.

Jan Olof med den skiva han sist medverkade i. En odyssé i countrymusik som samlar ett par riktigt skickliga Torsbymusiker.

Redan i grundskolan upptäckte Jan-Olof musiken och fastnade då för trummorna. Ett instrument som har följt med honom ändå tills idag. Då var det hårdrock som gällde, inspirerad av 70-talsband som Eagles och Thin Lizzy. Nu har han en större bredd och dansband har blivit lite av Jan-Olof Ekströms signum.

Efter att i sin ungdom ha spelat med en hårdrocksorkester så flyttade han så småningom till Karlstad. I solstaden började han så att arbeta med reklam. Men han berättar att han inte kunde bortse ifrån att musiken lockade honom.
– Hela tiden låg den där drömmen och malde i bakhuvudet, att det var musik man ville pyssla med. En dag någon gång i slutet på 1989 sökte jag en heltidsband i dansbandet Sound Express. Efter en provspelning fick jag veta att jag fick en plats där. Efter det drog vi iväg till Teneriffa en månad för att spela där, berättar Jan-Olof.

Väl på plats i spanska Teneriffa fick de så spela för turistande svenskar och finnar. Schemat var ganska späckat, då de lirade sex dagar av sju möjliga. Spelpassen var inte heller de särskilt korta, utan varade ett antal timmar per kväll.  De blev ett så kallat husband.
– Det var ganska stort för mig då, och jag tänkte inte så mycket runtomkring det hela då. Det var något jag kände att jag skulle göra och det var en bra start. Jag hade spelat inför publik sedan tidigare så det var inte nytt på det sättet, men kraven höjdes givetvis, berättar Jan-Olof.

Turnélivet kan vara rätt så tufft och kan innebära en skytteltrafik genom Sverige. 30-50 mil mellan spelningarna tillhör inte ovanligheterna. En livsstil som gör att samhörigheterna med gruppen blir viktig. Allt är inte en dans på rosor, men vissa tillfällen gör att allt känns värt det.
– Ibland känns det oerhört tungt att dra iväg och man kanske inte tycker att det är så roligt alla gånger. Men så kommer en spelning som gör att allt det där negativa försvinner. Det är lite svårt att ta på, men det handlar nog om att allt stämmer den där kvällen, tycker Jan-Olof.

Vi kommer att tala om fördomar som kan finnas om musiker, som också finns om människor i andra kreativa intresse- och yrkesområden.  Man får ifrågasätta den rådande bilden, för de flesta musiker festar inte på det sättet man ibland kan få intrycket av. Rockstjärnemyten är just detta, en myt. Även om den har viss verklighetsanknytning också.
– En fråga man har fått många gånger är vad man gör ”på riktigt”. Vad jobbar man med liksom? Det är många som har trott att man har ett riktigt jobb också. Att det här med musiken inte kan vara ett riktigt jobb utan att man bara gör det för att det är roligt, säger Jan-Olof.

Den senaste gruppen han medverkade i var countrybandet The Wanted från Torsby. De har släppt ett album och en singel 2006.  Utöver Jan-Olof på trummor bestod gruppen av Marie Pettersson på sång, Kristian Blom och Niklas Eriksson på gitarr samt Morgan Eriksson på bas.
– Det finns väldigt mycket musiker i Torsby inom rockabilly, dansband, country och bluegrass.  The Wanted spelade tillsammans i drygt fem år. Just nu ligger det på is, säger Jan-Olof. Han säger att det är svårt få ihop familjeliv med musicerandet. Men i framtiden finns det säkert chans att gruppen förenas igen.

När vi pratar om framtiden berättar Jan-Olof att han ska spela i nyårsföreställningen Cabary i år, om allt går som det är tänkt. Cabary firar sitt 30 årsjubileum och lär bjuda på något alldeles särskilt.  Jan-Olof har ett tidigare engagemang i föreställning, både genom att ha hjälpt till med rekvisita och senare som deltagare i orkestern. ASP Bladet önskar honom all lycka och hoppas få höra hans rytmer i flera sammanhang lång tid framöver.

Text: Robert Halvarsson, Henrik Sjöberg Foto: Robert Halvarsson

På fritiden: Från en till tio

ASP-bladet åkte till Forshaga för att hälsa på Johan Asp. Johan, som till vardags jobbar som enhetschef på ASP-ANA, tävlar på fritiden med att ställa ut sina katter på utställningar, och den välfyllda pokalsamlingen skvallrar om stora framgångar.

Hur började ditt intresse för kattutställningar?
– Det var för 16 år sen. Jag ville ha en långhårig katt, eftersom jag tyckte de var så fina, så jag sökte igenom tidningar och hittade en annons i NWT från en familj i Edsvalla som hade en norsk skogskatt. Jag och min fru Maria beslöt oss för att åka och ta oss en titt. När vi så träffade katten fick vi omedelbart bra kontakt med den. Den följde efter oss överallt och ville gärna sitta i knäet. Uppfödaren frågade oss om vi skulle kunna tänka oss att ställa ut katten i tävlingar, så det gjorde vi, och upptäckte då hur kul det var.

Vad går tävlingarna ut på?
– Varje kattras har en viss standard. En norsk skogskatt ska vara lite längre i bakbenen, ögonen ska vara i en viss form och den ska ha en viss typ av päls. Innan man åker till tävlingen förbereder man sig med att göra kattens päls så fin som möjligt. Vid själva tävlingen kontrollerar en domare om katten håller bra standard för sin ras, och hur den står sig i konkurrensen med andra deltagande katter. En av Johans katter har två gånger lyckats vinna den prestigefyllda Scandinavia Winner-tävlingen, som är en utställning för lite finare katter.

– Och så har vi några som har vunnit Europa Champion och Europa Premium. På utställningarna finns även sidogrenar där man tävlar i vem som har längst svans och vem som har störst tofs på öronen, men dessa är mest på skoj. Röda katter tävlar bara mot röda, men svarta katter kan får också tävla mot helblåa.

Vart äger tävlingarna rum?
– Överallt, men vi håller oss mest i Sverige och Norge. Fast vi har även varit och tävlat i Danmark och Holland.

Hur många katter har ni?
– Vi har tio stycken, vilket inte innebär några större problem. Några ligger ju och sover och andra är bara kelsjuka. För den som funderar så är det inga större problem än att ha fem katter. Det man märker störst skillnad på är väl åtgången på mat och kattsand.

Har ni planer på att skaffa fler katter?
– Det beror på. Vi har en honkatt som vi har parat, och kommer det ut rätt katt med rätt färg – och den ser bra ut – så kan vi tänka oss att behålla en av ungarna. När vi har kattungar så försöker vi ta nya kort av dem varje vecka som vi sedan lägger ut på vår hemsida, besök den gärna så kan ni se alla våra skönheter. Adressen är http://www.magorias.se

Hur kommer katternas namn till ?
Alla uppfödare som väljer att satsa på detta måste ha ett stamnamn eller uppfödarnamn. Det är det första som står i kattens namn, vi har stamnamnet S*Magoria´s. Efter stamnamnet så kommer kattens egna namn och det kan vara lite kivigt att komma på. Man vill ju att namnet skall vara lite tufft och passande.

Vem ska man vända sig till om man vill börja tävla med katter?
– Man kan ringa till en lokal kattklubb. Dessa hittar man på Eniro eller Gula Sidorna. I vårt område finns det två stycken: Värmlands Kattklubb och Karlstads Kattklubb. Klubbarna erbjuder hjälp till den som är intresserad av att köpa katt, bland annat om vilka olika raser som finns och vilken uppfödare man kan vända sig till. Värmlands kattklubb har en sida som alla är välkomna att besöka, adressen är www.vak.cc.

För den som är intresserad kommer det att äga rum en kattutställning i Forshaga ishall den första helgen i juli, upplyser Johan.

Text: Simo Paulakoski Foto: Per Rhönnstad

PÅ FRITIDEN: Magnus Ejnermark

Vägen från hobbexgitarr till Tung Blues

Till vardags är Magnus kommunikatör i Karlstad kommuns regi. På fritiden är han bluesmusiker med både släppta skivor och livespelningar i bagaget. ASP Bladet träffade Magnus Ejnermark och pratade om livet som bluesbiten.  – Gitarr och sång är lite det som är min grej, berättar Magnus.

Magnus Ejnemark jobbar till vardags som kommunikatör på social och  arbetsmarkandsförvaltningen i Karlstads kommun. På fritiden kopplar han av med gitarr och sång i bandet Manco and His Blue Invitation. Ett band som idag bland annat har två egenproducerade skivor under sitt bälte.
– Jag har nog alltid varit intresserad av musik. Min syrra höll på och spelade och sjöng när jag var liten. Mina bröder var också musikintresserade och spelade mycket musik för mig. När jag var nio, tio år gammal var jag inne i en av mina brorsors rum och lyssnade på hans plattor. Jag tyckte de var jättebra, berättar Magnus om hur det en gång började.

Rocken var så småningom också inkörsporten till de uråldriga bluesrötterna. För bakom varje framgångsrikt rockband döljer sig i regel ett antal bluesmusiker som nött sina instrument dagarna i ända. I dagsläget får dock även Jazz, Soul och folkmusik plats i Magnus hjärta.
– Jag lyssnade mycket på rock när jag var yngre. Rock som hade bluesinfluenser. Det fattade jag inte då vart det kom ifrån, men Deep Purple och Led Zeppelin hade lyssnat mycket på bluesgubbar. Ju mer jag lyssnade blev jag också intresserad av deras rötter och varför de lät som de lät, berättar Magnus vidare.

Magnus är mer eller mindre självlärd på sitt instrument. Han fick dock lite hjälp från en syster och några ackordsböcker som han köpte när han var ung. När systern vid ett tillfälle kom på honom när han hade lånat hennes gitarr insåg han att det var dags att skaffa egen.
– I och med att det har varit så kul så har jag velat fortsätta. Det blev mitt stora fritidsintresse där jag satt på min kammare och nötte gitarren. Sen började jag spela med andra vilket gjorde att det blev en helt annan grej. Jag fick även sjunga eftersom ingen annan ville göra det, berättar Magnus.

När vi ändå är inne på ämnet, frågar ASP Bladet honom om han har en liknande speciell relation till sitt instrument som många andra gitarrister.
– Jag har en väldig förkärlek för strator, (Fender Statocaster, reds anm.). Min första Fender köpte jag 1977 på Hagström musik här i Karlstad. Jag tvingade med farsan så han fick skriva på en avbetalningsplan. Jag har ett antal gitarrer nu som jag nog aldrig får nog av, säger Magnus.

När det kommer till vilken gitarrist han håller som sin favorit tystnar Magnus och tänker efter en stund. Till slut finns det dock inga andra alternativ: deltabluesens fader Robert Johnsson är i en klass för sig. – Det gick rykten om att han hade sålt sin själ till djävulen för att bli så duktig. Han spelade in en massa låtar som andra artister senare blev kända genom, berättar Magnus

För närvarande består bandet Manco & His Blue Invitation av tre medlemmar. Gitarr och sång står Magnus för. Per-Arne Pettersson lirar bas och Erik Ramsell står för slagverket. Gruppen har bland annat spelat live på olika bluesföreningar, hunnit med några festivaler och lirat i Norge.
– Per-Arne Pettersson och jag har hållit på och spelat tillsammans i olika konstellationer i över 20 års tid nu. Det var på något sätt givet att han skulle med även i det här sammanhanget. Erik Ramsell träffade jag här på jobbet, säger Magnus.

Vi man se Magnus Live så speler han på Café August den 7 maj.

Relaterade länkar: mancosblue.comyr.com

Text: Robert Halvarsson/Patrik Andersson Foto: Privat