Kategoriarkiv: På fritiden

PÅ FRITIDEN: Ola Paulakoski

Ola har alltid haft ett stort filmintresse, inte bara som tittare utan även som filmskapare och regissör. I bagaget har han en vinst i Värmländska raketfilm för kortfilmen ”En töcken där – Böttennapp” bland annat.

– Jag har alltid haft väldigt mycket fantasi. Jag satt och ritade egna serietidningar när jag var liten. Det har varit väldigt kreativa grejer, berättar Ola apropå hur det en gång började

Filmen i Centrum

Ola är en doldis bland 80-talistgenerationens filmskapare. Till vardags arbetar han på mediagruppen, i ASP/ANA:s regi för Karlstads kommun. Han klipper, redigerar och andas visuell media på jobbet. På fritiden utvecklar han filmidéer och regisserar i en helt annan stil och stuk än under sitt vardagsjobb.

Olas intresse uppmuntrades av hans familj vid tidig ålder. Han tecknade bland annat och var kreativ på fler än ett sätt som barn. När han ser sina serier idag tycker han att de påminner honom om de bildmanus som han arbetar med i dagsläget.
– Jag såg väldigt mycket film när jag var liten. På 80-talet brukade mina föräldrar hyra en videobox, då mina föräldrar inte hade någon. Min mamma var väldigt mycket för att se på film. Hon hade läst på filminstitutet så vi pratade mycket om det hemma. Pappa var också han filmintresserad, berättar Ola.

Familjen skaffade en egen videokamera senare, vilket Ola fick låna. Intresset kom dock igång på allvar under tiden han studerade på grundskolan. I mellanstadiet fick han pröva att göra en egen gangsterfilm med skolans kamera. När han sen såg en dokumentär kring skapandet av dödligt vapen 3 var det klippt.
– De visade hur man spelade in en scen där huvudpersonerna var gömda bakom en bil, där de satt och sköt på ett par skurkar lite längre bort. Jag trodde innan att allting skedde i realtid, men det var uppdelat och det var väldigt fascinerande, säger Ola.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Någonstans verkar nyfikenheten fortfarande vara i centrum dock. Hans motto i dagsläget är att göra filmer som han själv vill se. Han har hunnit figurera i en dokumentär på SVT och hans verk har synts på en rad filmfestivaler. Dokumentären visades senare i hela norden.
– Det var lite kul när SVT gjorde sin dokumentär för helt plötsligt blev man som en mini-kändis ett tag. Jag träffade en finsk kille på Augustibuller som kom fram och ville prata om min film. Det är ju rätt roligt ändå, säger Ola och skrattar.

Filmen som åsyftas är The Werewolf Cult Chronicles: Vietnam 1969, vilket enligt Ola kan beskrivas som en lekfull äventyrsfilm. Den var ett samarbete mellan honom och manusförfattararen J. Pingo Lindström och har fått kultstatus bland vissa filmentusiaster. I filmen befinner sig tre män i Vietnam på hemligt uppdrag där de får stifta bekantskap med en varulv som är ute efter hämnd. Nog är det också en sjukt unik filmidé att för en Värmlandsgrabb realisera helt utan budget.
– Jag gick till film i Värmland för att söka pengar till filmen, där skrattade de åt mig när jag berättade storyn. De trodde det var omöjligt, vilket sporrade mig ännu mer. Så jag var verkligen motiverad att göra den. Det var tröttsamt att höra att någonting var omöjligt att göra, säger Ola.

Ola är själv allätare som filmälskare och kan kolla på såväl drama som action, bara det inte är för pretentiöst och djupt. J.R.R Tolkiens boktrilogi Härsskaringen plågade han sig igenom för att skräckfilmsregissören Peter Jackson gjorde filmer på dem.
– Många försöker vara djupa för det är så man gör en karriär på i Sverige. Om man satsar för mycket på att bli en ”omnämnd regissör” skiter det sig, tror Ola.

Just nu håller Ola på och klipper den ännu ej publicerade skräckfilmen Some digging to do. Om framtiden är han dock något förtegen. Klart är i alla fall att det finns två starka filmidéer som han än så länge väljer att hålla hemliga. Som ny filmare är det bara att köra, anser Ola. Själv är hans egen inställning glasklar.
– Man måste nog behandla varje projekt man gör som det sista. Annars riskerar det att bli mediokert, tror jag. Ibland syns det när en person inte bryr sig så mycket när de gör sin film. Den blir tråkig. Man måste ge allt man kan, berättar Ola Paulakoski.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

IDROTTSPROFILEN – Patrik Berntsson

I min andra intervju med Sportprofiler så träffade jag Patrik Berntsson. Patrik har ett förflutet som tränare inom innebandyn i Karlstad. Han har varit ledare för bland annat NB/87, Sjöstads IF och även i Skattkärr. På sin meritlista har Patrik både SM silver och SM brons. Till vardags så arbetar han som arbetskonsulent inom Karlstads kommun.

Hur kom du i kontakt med innebandy? – Det var i mitten på åttiotalet som ett gäng kompisar började spela innebandy. Innebandyn var relativt ny då, och jag ville ju testa på vad det var för något.  Jag tyckte mycket om att spela, så jag höll på med detta under några år.

Vilket lag spelade du för? – Jag spelade i Alsters IF, men det laget finns inte kvar längre säger Patrik.

Varför valde du just att bli tränare? – Jag tyckte mycket om innebandy, men jag insåg att jag inte var tillräckligt bra, så jag provade att stå på sidan av plan och där gjorde jag ett bättre jobb.  1994 fick jag en förfrågan av en klubb här i stan som hete Sjöstads IF. De undrade om jag ville ta hand om deras juniorlag, och på den vägen är det.

Vilka andra lag har du tränat?
– Efter juniorlaget gick jag vidare till Sjöstads A-lag, de spelade på den tiden i högsta serien, som heter Elitserien.

Jag har även varit i Karlstads IBF, Kil och de sista jag tränade var NB/87, som är ett farmarlag till Karlstad.

Tränar du något lag idag? – Nej. Jag slutade i fjol våras. Patrik berättar att han har varit aktiv i 16 år så han anser sig  mätt på innebandy.

Hur mycket tränade ni när du exempelvis tränade Sjöstads herrlag? – Det var inomhusträning tre gånger i veckan och minst ett fyspass där vi tränade ren kondition. Utöver det så spelade vi cirka två matcher i veckan.

Du måste lagt ner mycket tid? – Som ledare måste jag vara på plats både före och efter träningar och matcher. Sedan är det all förberedelse som man måste göra, man ska ta ut laget och förbereda träningar. Det blir dessutom väldigt mycket resor för man åker ju land och rike runt som Patrik säger.

Vad tyckte du var det bästa/sämsta med att vara ledare? Han funderar en stund innan han svarar, att det bästa nog ändå var kontakten och diskussionerna tillsammans med spelarna.

Det sämsta anser han är när han inte riktigt räcker till utan vill kunna göra mer, det tycker han är jobbigt. Även att komma in i en negativ trend, där man förlorar flera matcher och inte riktigt vet vad det beror på, tycker han också är jobbigt.

Hur fungerade det att kombinera tränarrollen med ett heltidsjobb? – Jodå! Det fungerade faktiskt ganska bra tycker jag, för även spelarna hade ju jobb, så vi hade ju träningstider inbokade på kvällstid.

Men ibland så fick jag ta ledigt en fredag, om vi skulle resa långt. Patrik berättar att än idag har de flesta spelarna på elitnivå ett heltidsjobb, då det är för lite pengar i sporten för att kunna försörja sig på den.

Fick du nåt betalt som ledare? – I princip inte. Det man kunde få var reseersättningar och utlägg för telefonsamtal. Träningsoverall och skor var också sådant man fick, men betalt kan man inte påstå att jag fick.

Får dagens ledare och spelare i elitklubbarna något betalt? – Ja, det tror jag absolut att de får, framförallt på herrsidan.  På damsidan finns det nog också de som har betalt men inte alls i samma utsträckning som på herrsidan.

Vad tror du det beror på att det blir mer och mer pengar i dagens elitinnebandy? – Det finns fler bra spelare idag, det är jämnare i toppen och sedan är intresset från media större idag. Matcher sänds på TV, och det finns som sagt fler utövare idag och även publikintresset är betydligt större.

Är inte innebandy en svensk sport? – Jo, visst är det så. Innebandyn var något som man spelade på gymnastiken och även fritidsgårdar. Det gör man än idag, så det är därifrån som man utvecklat sporten till vad den är idag. Från början var det Sverige, Finland och Schweiz som spelade

Slutligen så tänkte jag att vi skulle prata lite om sponsorer, var det något som ni hade? – Ja, det hade vi när det gäller kläder, klubbor och skor. Under tiden i Sjöstad hade vi ett jättefint avtal med Adidas, och i Karlstads IBF sponsrades vi av Umbro och Unihoc. Umbro är ett klädmärke och Unihoc tillverkar klubbor. Så när det gäller ”prylar”, som Patrik uttrycker det, så har vi alltid varit välförsedda.

Det som var svårt var att få sponsorer att ge pengar, men däremot så kunde man via någon restaurang fixa så att man kunde få äta biligare och så vidare. Så visst hade vi sponsorer men på den sidan finns det mycket att jobba med. Här i Karlstad är det väldigt svårt eftersom Färjestad äter upp nästan allt, men man får fortsätta att kämpa på avslutar Patrik.

Text: Patrik Andersson  Foto: Per Rhönnstad

IDROTTSPROFILEN – STEFAN BERNDTSON

När jag satt på tidningen en dag och funderade på vad mitt nästa reportage skulle handla om så kom jag på att jag skulle göra en serie om idrottsprofiler inom förvaltningen. Efter att ha hört mig lite för vilka som skulle kunna bli aktuella att intervjua så bestämde jag mig för att min första intervju skulle bli med ASP/ANAs Enhetschef Stefan Berndtsson. Stefan är tävlingscyklist i Mountainbike och Skövde är hans hemmaklubb.

Hur länge har du cyklat Mountainbike? Jag har varit aktiv och tränat målmedvetet sedan hösten 1993. Då började jag träna ordentligt och det var också då som jag flyttade till Karlstad. Innan det så körde jag lite spontant och tyckte att det var roligt och då bodde jag i Stockholm. I början var det en storstadssport för det var i storstäderna det föregick. Sen flyttade jag till Karlstad och då gick jag med i Karlstads Cykelamatörer. Där fanns det då några som körde Mountainbike så då blev det att man var med där. Sen började jag att tävla under våren 1994 och har hållit på sen dess och gör det fortfarande.

Finns det olika typer av Mountainbike? Jag kör det som kallas Cross Country och det motsvarar om du tänker dig längdåkning på skidor. Ungefär den varianten på cykel är det. Man kör på spår i skogen och det går både uppför och nedför så det är krävande.

Jag har förstått att du tävlar men vilka tävlingar är det som du ställer upp i? Sverigecupen kör jag som är en tävling som återkommer varje år. Den körs på olika ställen runt om i Sverige, upp till Sundsvall ner till Skåne men mycket körs i Mellansverige. Det körs ca sex till sju deltävlingar per säsong Västgötacupen är en annan tävling och det är en hemmatävling när jag kör för Skövde Cykelklubb som jag har kört för i tre år.

Hur många tävlingar deltar du i under ett år? Det blir mellan 20 – 30 tävlingar per säsong, ändå väljer jag bort väldigt mycket. SM är en tävling som jag brukar köra varje år och Nordiska Mästerskapen kör jag ibland. I år hade jag även fundering på att köra VM men dessvärre fick jag ställa in det pga sjukdom. VM gick i Frankrike så det var lite långt men jag har en kompis nere i Skåne som deltog och han blev faktiskt världsmästare. Tittar jag i efterhand hur jag hade kört tidigare så hade jag placerat mig bland dom 8-10 bästa på VM.

Har du vunnit någon tävling? Ja, tävlingar har jag vunnit men inga stora. En tredje plats på SM är det bästa jag har gjort och jag har även en knippe med fjärde och femte platser.

Hur mycket tid lägger du ner på din sport? Jag tycker att jag lägger ner för lite tid för att kunna hålla mig där jag vill. Klassen jag kör i är H50, herrar 50 eftersom jag är 52 år. Många tror att det inte kan vara särskilt jobbigt att köra i veteranklassen men det är väldigt krävande. Som det ser ut nu under vintern så kör jag ca 10 timmar i veckan och det är alldeles för lite. Man bör ligga på ca 15 timmar per vecka. Under vår och sommar blir det alltid längre för då kan man köra sina träningspass ute. Så under ett år så blir det nånstans 9-15 timmar per vecka. Under vintern så kör jag på min cykel som jag har hemma i garaget och då brukar det bli ett pass på 1-1,5 tim.

Varför blev det just cykel som du fastnade för?
Tidigare så var det löpning jag höll på med ganska mycket men jag fick problem med ett knä. Under den tiden så bodde jag i Stockholm och en dag såg jag en artikel att det skulle vara en Mountainbiketävling i slalombacken i Vällingby. Jag tyckte att det lät ganska roligt så jag bestämde mig för att åka dit och titta. Jag tyckte direkt att det såg jätteroligt ut så jag tänkte att de där måste jag prova på. Men det innebar också att jag var tvungen att köpa en cykel, så det gjorde jag.

Jag bodde i västerort när jag bodde i Stockholm och där hade dom redan klara spår i skogen att köra i. Så det var bara att slänga cykeln på taket och åka ut och köra. Det var så det började. Senare blev det lite långlopp osv. Jag fastnade direkt för cykel och tycker än idag att det är lika roligt som när jag började.

Mountainbike är väl en ganska ny sport? Ja det är det. Det började någon gång i slutet på åttiotalet med att Bernt Johansson gick över från att ha kört sk racer till att börja köra mountainbike.

Finns det gott om Mountainbikespår runt om i Värmland?
Det finns ett på Skutberget men i övrigt är det ganska dåligt. Det finns ställen runt om i Sverige som är klart bättre, bla min klubb Skövde som har gjort ett väldigt bra jobb med Billingen. Billingen har fem slingor som är väldigt bra att köra på.

Har du någon uppskattning om hur många det är som kör Mountainbike i Sverige?
Nej det har jag inte, men det har minskat radikalt. Den främsta andledningen är att man har bytt till att köra racer istället menar Stefan. Han säger även att det svänger och att det ett tag var väldigt populärt med just Mountainbike. Många av dom yngre som blir bra går ofta på Cykelgymnasiet i Skara. En del hänger kvar med att köra Mountainbike och en del går över till att köra racer.

Slutligen tänkte jag fråga dig om du har några sponsorer? Nej det har jag inte. Stefan berättar att han tror det beror på att sporten är så pass liten så sponsorerna är inte intresserade när dom inte kan göra någon reklam. Däremot i vanlig cykel eller racer som det också kallas, där finns det gott om sponsorer. Till sist frågar jag Stefan vilken målsättning han har inför kommande säsong. Med ett litet leende på läpparna så svarar Stefan att han siktar på topp tre i Sverige. Han tycker att han har kapacitet till att nå sitt mål. Jag avslutar våran intervju med att önska Stefan lycka till med sin satsning. Sen passar jag även på att tacka så mycket för att han tog sig tid för en intervju.

Text: Patrik Andersson Foto: Per Rhönnstad & Privat bild