berättelser från andra sidan verkligheten

På bilden åses en charterturist. Detta kanske tarvar en förklaring för osnutna.
Under 1970 och 80-talen reste många svenskar på så kallade charterresor. Många av dessa ledde inte sällan till länder såsom Kanarieöarna, Mallorca, Spanien och Italien. Alla populära turistorter.

Denna bild är tagen vid just ett sådant tillfälle, under vintern 1983.
Mannen på bilden, vars namn vi inte känner, kallas Kotten av de andra turisterna. Ingen tycks minnas varför.

Bilden visar en uttorkad, utschasad, utblottad och uttråkad man i sina annars ”bästa år” i väntan på planet hem. Orsaken till detta tillstånd tros vara de backanaler, orgier i sprit och snusk dessa resor tillhandahöll. Lägg därtill en lång väntan på 12 timmar i flygplatsen på ett försenat plan, och vi närmar oss förståelse för vårt objekt.

Som han själv uttryckte sig när vi ringde upp honom: ”Det var en jävla resa!”

Text: Robin Simonsson
Foto: Jonas Engskog

 

 

Bilden som hittades på en vind 1957, av fru Emily Videkvist, föreställer den ofta kontroversielleteateragenten Stor-Johan Almgren vid slutskedet av hans liv.

 

Vid förra sekelskiftet gjorde han sig ett namn när han representerade grupper såsom ”Kalle och hans dansande dvärgar” och satte upp teaterföreställningar av ”Den läspande tjuven i Gdansk”.
Kontroversiell och teatralisk in i det allra sista, sägs det att han betalade en fotograf för att dokumentera sitt eget slut.

En annan bild sägs visa hur han deklamerar sina sista ord. Självmord var visserligen lagligt vid den här tiden, men djupt omoraliskt och det orsakade stor skam för familjerna. Man kan undra om han skänkte dem en tanke den där varma sommardagen 1906, eller var hans tankar måhända upptagna av annat?

Kanske av det iskalla hat han närde för alla människor som var över 180 cm långa.
”Dessa jättar tramper söndher vår jord!” som det står att läsa i hans dagbok, vilken bevarats till eftervärlden av Wermländska stadsmuséet.

Text och foto:
Robin Simonsson
Fotoretusch: Jenny Sörlin

Många har försökt berätta om palmsmugglaren Ove Laskii. Men av någon anledning har de alltid stoppats före utgivning.

Enligt anonyma källor började det hela med smörblommor när Ove var en ung, bekymmersfri pojke. Den riktiga spänningsfaktorn ska däremot inte ha infunnit sig förrän han i femtonårsåldern försökte smuggla ned en samling kaktusar i källaren. Syftet med detta är oklart. Försäljning till likasinnade i Norge, trodde polisen när de grep honom. Ingen vet dock med säkerhet. Klart är däremot att detta startade en våg av liknande växtstölder runt om i landet de följande åren. Inget av dem har kunnat bindas till Ove.

– Man vet liksom hur det är. Han är hal som en insåpad ål, men man vet att det är han, sade en av hans barndomsvänner, som vägrade ange sitt namn.

Nuförtiden verkar han vara helt övertygad om just palmens förträfflighet. Flera vittnen påstår att de har sett någon smuggla in palmer på museum och konferenslokaler i Värmland. Ingen av dem kan eller vill peka ut Ove, som med ett leende som aldrig verkar ta slut, säger att det måste ha varit någon annan då han själv ju har varit på semester.

Text: Robin Simonsson
Foto: Jonas Engskog

 

På bilden syns den alltför nyligen bortgångne trollkonstnären och barnboksförfattaren Astor Vreidegaard.

I slutet av 1900-talet var han hyllad som en ny Karl Johan De Geer. ”Föga smickrande för en trapetsartist, men en stor ära för mig”, sade Astor själv till Aftonbladdret angående detta (faktiskt angående det mesta på den tiden).

1997 fångades hans mest kända trolleriföreställning på bild, ”Lösa skruvar”. Den blev stor succé bland barn i alla åldrar. Mest ihågkommen är han dock för böckerna om Kalle bomullsbyxa, varav den största pekuniära framgången torde ha varit ”Kalle bomullsbyxa går och handlar”.

Mindre kända är de böcker han, enligt envisa rykten, skrev på ett behandlingshem i mitten av förra decenniet. Böcker såsom ”Kalle bomullsbyxa flyttar till Småland” och den ökända ”Kalle bomullsbyxa kastar in handduken” blev heller inte det ekonomiska uppsving förlaget räknade med. Sålunda blev heller inte den sista boken i serien utgiven och det var först efter författarens död som ”Kalle bomullsbyxa är en rutten klassförrädare” hittades i en byrålåda i hans hem. Någon utgivning av denna är ej planerad enligt förlaget.

Vi minns nog alla var vi befann oss när nyheten om Astors hädangång nådde oss. Många anser dock att hans död var passande för en man med hans vilda leverne.

Astor Vreidegaard blev strypt till döds av en känguru under en turné i Australien i augusti 2014.

Text och foto:
Robin Simonsson

Vem tar vem på nätet?

Vi lever nu i teknikens tidsålder. Allting sker på nätet för generation IT; köpa semesterresor, köpa kläder, köpa soffa, köpa vänner… jag menar skaffa vänner och skaffa partner. Hur går det till? Och är utbudet större, eller mindre?

Som 18-åring gick jag med i QX, Qruiser, i syfte att lära känna kvinnor. QX är ett community, ett Facebook, för homo-, bi- och transsexuella, plus alla andra inriktningar. Vilka skiftar så snabbt att det är ett heltidsyrke att lära sig alla nya termer och deras betydelse. Datorn plingar med ens till och med. Jag gläds! Ett PM! Min förhoppning för en flickvän flammar upp. Kanske har jag äntligen hittat rätt ställe?

Pling. Pling. Pling. Du har 58 nya meddelanden.

58! Bilderna av mejlens avsändare får mig snabbt att sucka. Den mest anständiga bilden var från Mats och Roger, även de 58 år gamla. Iklädda svarta plastkläder stod de med läderpiskor hotfullt höjda. ”Vill du vara med och leka?” De andra meddelandena håller samma ton. Jag som trodde jag kommit till ett ställe befriat från heterosexualitet hade hamnat ur askan i elden.

Anständigt letande bättre?
Jag beger mig till den andra änden – kristen dejting. Tyvärr är personer av bisexuell art få på den typen av sajter. Jag får inbjudan av en frikyrklig person till spännande möten med djävulsutdrivning, något jag inte är intresserad av. Jag ser bilder inom mig av svarta kappor och vigvatten, epilepsiryckningar och avgrundsskrik då demonen far ut. Det faller mig inte i smaken.

Chatta då?
Man får vara glad om det går 20 minuter och 23 sekunder innan ens internetdejt säger något dumt. Folk är mer frispråkiga bakom skärmen än IRL (In Real Life). Frågan är, är alla bra personer upptagna?

Jag letar efter någon vars profilbild är från detta årtionde. Det är sällan den stämmer överens med verkligheten. Kanske den ”mystiska mannen i uniform” visar sig vara en pojkscout? Det är synd med retuscherade bilder, men om du stöter på sådana vet du iallafall att din blivande partner är bra på Photoshop.

Vad bör man ta reda på?
Webbkameror ger inga snygga profilbilder. Ta foto med digitalkamera i stället. Alla lägger upp de bästa, retuscherade, bilderna, det bör man vara medveten om. Man är inte snyggare IRL än på nätet för den sakens skull. Att blogga eller inte blogga, det är frågan. De flesta vinner på att använda Facebook. Där kan man dessutom spana in sitt offer. De som inte ids lägga upp foto och presentation göra sig icke besvär. Nästan alla du träffar tenderar dessutom att ha fanatiska intressen. Såsom att odla köttätande växter.

Första dajten?
Är det så att de som blivit över letar partner på nätet? Kanske ska man gå på andra sociala tillställningar, kanske en datorträff? Då ser du snart Plåt-Niklas stå vid dörren. Sannolikheten att Plåt-Niklas är oskuld, är rätt stor, så han kan man träna upp om man är lagd åt det hållet. Eller ska man sålla hårdare för att hitta guldklimparna? Nackdelarna med internet är att den du pratar med, kan vara en varg som letar efter ett får att sätta tänderna i. Dejta aldrig någon som säger;

– Jag brukar inte göra detta på första dejten, men här är mitt lösenord.

Jag föredrar att skaffa en partner på gamla goda sättet; genom alkohol och dåligt omdöme.

Text & illustration:
Maria Lundby Bohlin

Snyggast i klassen

Vissa dagar får du ingenting gjort. Tröttheten förlamar. Du har ingen energi. Du har till och med svårt att förmå dig själv att hämta posten. Det är jobbigt. Någon som skrivit ett brev till dig? Bara till dig? Nej. I postfacket väntar i stället sura räkningar, med ett gemensamt ändamål; att banta ditt saldo.

Bland dessa pengatörstande brev lurar också de där färgglada kuverten och broschyrerna som uppmanar dig att kryssa ”ja, tack” i den fyrkantiga lilla rutan. Trycksaken stoltserar med ett fantastiskt erbjudande. Bara för dig. Det är billigt. Unikt. Orka? Känslan av att alla vill ha någonting av dig – gärna och allra helst pengar. Ingen vill ge dig något. I vart fall inte gratis. Det skulle du behöva. Det skulle göra dig gott en dag som denna. Postfacket förblir oöppnat. Det är en sådan dag. En dag utan lust. En sån där urtråkig söndag – grå och kall.

Häktad
Du har glömt köpa värmeljus. Du borde gå ett varv med dammsugaren. Snygga till i diskbaljan. Kanske se en film. Surra joggingskorna. Ringa en kompis. Göra matlådor. Det skulle du må bra av. Det skulle göra dig gott. Egentligen har du lust. Ambitionen finns där. Men… orka? Motståndet, tröskeln, är som kinesiska muren på längden. Ingenting blir gjort. Rastlösheten lägger sig som en slöja över din lediga dag. Det dåliga samvetet blir ditt straff. Du blir häktad. Skäligen misstänkt för passivitet.

Örfil
Ja, du halvligger i soffan. Du fingrar på fjärren. Du fingrar på mobilen. Varför inte samtidigt? Sociala medier. Du får en örfil. Du blir påmind om din egen bräckliga vardag, den som inte innehåller de kritvita stränderna och de vackra monumenten som breder ut sin storslagenhet i kulisserna bakom de snyggt gestaltade selfiesarna med skrattande barn, glada föräldrar med ivrigt höjda ölsejdlar och glas med bubbel och sugrör. Idel framgångar. Fantastiska familjemiddagar och tillställningar i varmare land. Din egen spegelbild målar upp en helt annan bild, gestaltad av en figur lika grå som himlen utanför det otvättade fönstret.

Du är charmig och snygg
Men så blir du, mitt i ditt energitömda jag och dåsiga dagdrömmeri, påmind om att du i förra månaden hade ett mycket gott kvartssamtal med din chef. Du fick beröm. Du fick tummen upp. Ett kvitto på ett väl utfört arbete. Strålande. Och igår, när du var ute med kompisen och gjorde nattlivet till en minnesvärd fest, så fick du det där varma leendet, blicken och de härligt kittlande kommentarerna som gjorde dig alldeles svag. Minns du? Eller sov du bort den känslan i natt?

Vänta här. Släpp nu fjärrkontrollen. Lägg mobilen åt sidan. Stanna upp. Parkera mitt i tanken och glädjen. Smaka på det där ögonblicket. Chefen gillar ju dig. Du smittar glädje och skratt bland dina kollegor och kunder. Du gör skillnad på jobbet. Du förgyller nattlivet för de trånande och längtande. Du är bra. Du är snygg. Du är rolig och charmig. Njut av detta faktum. Ta ett djupt andetag och fyll dina lungor med ett välbehövligt lugn. Unna dig ett välkommet leende.

Visst, sorgen finns där, mitt i allt. Den går inte att blunda för… grannar drabbas av uppsägningar. Vänner drabbas av sjukdomar. Deras husdjur dör. Släktingar förlorar förståndet. Vänner dör. Saknaden och gråten. Omtanken. Det onda och sorgliga. Du kan inte le åt allting. Det är omöjligt. Men du kan heller inte gråta över allt. Du är inte alltid bäst, men du är heller inte sämst. Ja, du är inte alltid snyggast och du är heller inte den fulaste ankungen. Men vissa dagar är du helt enkelt snyggast i klassen. Kom ihåg det!

Text: Ulf Puhls
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Livet är större än skolan

Barndomens upplevelser bär man med sig hela livet. Utan rätt bemötande och hjälp kan man råka illa ut. Skolgången kan bli en jobbig transportsträcka. Särskilt utsatta är de barn som har olika diagnoser. ASP Bladet har träffat två föräldrar från olika familjer, vars barn är diagnostiserade med ADHD och ADD.

– Till ett barn med synfel säger du inte ”Du får väl se dig för!”, men till ett barn med ADHD, eller med ADD för den delen, är det lättare att säga ”Du får väl skärpa till dig!”, säger mamman till barnet med ADHD.

Familjernas barn – som båda snart är vuxna – har levt med sina diagnoser sedan de var små. I långa perioder uteblev det viktiga stödet. Föräldrarna har ofta känt sig besvikna och uppgivna när vardagen i såväl hemmiljön som i skolmiljön inte fungerat. Barnen fick sämre självkänsla och blev emellanåt utåtagerande och fick svårt att tillgodogöra sig skolundervisningen.

Skolan – en lång transportsträcka
Hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förekommer problem med finmotoriken. Det är lättare för barnen att riva ett legobygge snarare än bygga det. En susande köksfläkt eller den ofta bullriga miljön i skolans matsal, är exempel på situationer som stör deras koncentrationsförmåga.

– Min son har extremt bra minne. Han ser allt i svart eller vitt, men har svårare att se nyanserna. För honom kan det också vara svårt att tolka uttryck som ”kaffe på maten” eller ”lägga benen på ryggen”, säger pappan till barnet med ADD.

Frånvaron av fungerande rutiner och strategier gjorde att barnens skolgång blev en enda lång och jobbig transportsträcka, ända fram till högstadiet. Det var först när det stod klart att eleverna inte skulle kunna tillgodogöra sig skolutbildningen och inte få några slutbetyg, som de efterlängtade insatserna kom.

Föräldrarna menar att skolans personal behöver mer stöd, att det bör läggas mer fokus på pedagogiken i lärarutbildningen vad gäller att bemöta eleven och anpassa skolmiljön efter elevens olika förutsättningar.

– Men det kanske inte alltid krävs adekvat utbildning. Det kan säkert – många gånger – räcka väldigt långt med ett team som – med stöd från elevhälsan – kan skruva på sin verksamhet utan att det tillkommer extra kostnader, säger mamman.

Tidig diagnos hjälper alla inblandade
Föräldrarna menar att tidigt ställda diagnoser hjälper alla inblandade. Man får då svaren på vilken medicinering och vilket stöd som barnet bäst behöver. Rätt insatser minskar troligen även de kostnader som samhället kan komma att betala på ett eller annat sätt.

Men barn blir ju så småningom vuxna, och en del skaffar barn. Eftersom ADHD är ärftligt, kan man tänka sig ett scenario där både förälder och barn är diagnostiserade.
– För en förälder som själv bär på diagnosen men saknar stöd… hur ska den klara av att sätta upp tydliga strukturer och rutiner för sina barn?

Låt inte barnet misslyckas
Föräldrarna anser att anpassade rutiner och strategier är viktiga och måste byggas utifrån respekt utan att kränka barnen. Det är viktigt att inte låta barnen misslyckas! Deras självkänsla måste stärkas. Att på förhand veta hur man möter en situation innan den uppstår, har stor betydelse. Föräldrarnas önskemål är att skolan engagerar sig mer. Men allt handlar givetvis inte om skolan, föräldrarnas roll är också viktig.
– Det gäller att hitta barnets stoppknappar, sammanfattar mamman.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek