Den långa resan hem

Dublin 2008. Efter flera timmars irrande på breda gator och genom smala gränder, står jag på det nedgångna hotellrummets heltäckningsmatta och försöker andas. Det känns som om bröstkorgen krymper för varje flämtande andetag, samtidigt som meningslösheten strilar genom varenda kapillär i min kropp. Platsen är en annan, men känslorna är de samma.

Jag har rest en hel del i mitt liv, besökt olika plaster både i Sverige och utomlands. Det har varit kul, spännande och något jag gärna talat om med människor i min omgivning. Många delar då själva med sig av sina reseminnen, och vi kommer kanske överens om hur vackert Paris är om våren eller hur intressant Berlin är med all sin nutidshistoria.

I det moderna västerländska samhället ligger det status i att resa, att få se världen, vidga sina vyer. Människor imponeras dessutom ofta av personer som behärskar många språk och som fått möjlighet att praktisera dem. Jag är själv inget undantag, jag älskar att höra det berättas om olika resmål och skulle gärna lära mig fler språk.

Den största resa jag gjort är dock av ett annat slag. Den handlar snarare om självkänsla och acceptans, än om häftiga städer och spännande kulturer.

Jag talar om den inre resa som pågår inom var och en av oss, där en del har haft svårare resor än andra. Tyvärr är det inte någonting som är lika självklart att prata om som en resa utomlands.

Min resa har kantats av så väl glädje som framtidstro, men också av svår psykisk ohälsa, något som förstås har varit jobbigt att både hantera och att acceptera. Det har varit en svajig resa då jag mått bättre, för att sedan må sämre igen.

Ibland känns det som om jag inte kommit någonstans, som om flyget gått utan mig. Men sakta har jag förflyttat mig till nya plaster i mitt inre, ofta utan att märka det förrän jag har befunnit mig där ett tag.

Det är idag mer än sju år sedan den där kvällen på hotellrummet i Dublin. Nu känns det mer stabilt och behagligt att vara jag. Dessutom har jag upptäckt ett helt nytt språk som jag är i full gång att lära mig, nämligen det som används i min inre dialog, det språk jag talar med mig själv.

Karlstad 2015. Efter en lång promenad längs med älven, står jag i hallen till min och min sambos lägenhet.

Andetagen känns lugna och lätta. Stilla glädje och förväntan fyller mitt sinne, snart kommer min syster hit från Dublin, då ska vi blanda skratt med allvar och kanske talar vi om våra resor.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

Jag är slaven, mästaren och eleven

Jag är märkt för livet. Det står något skrivet på min rygg. Inristat i en tid då nappflaskan ännu var frälsningen. Jag är utvald. Jag bär på en osynlig tatuering. Ett sigill skrivet och designat av den okände som jag ändå känner så väl. Han som för världen är osynlig, men vars olika uttryck och skepnader du ömsom älskar eller hatar.

Han finns där i bruset från radion och allsköns strömmande musiktjänster. Hans tanke är skriven i svarta punkter, på linjer som vilar på vitt. Hans ande lever genom musiken, tonerna och klangen. Ibland genom musikskolans flitiga elever, genom scenerna och rockbandens skitiga replokaler. Han är ständigt närvarande.

Jag har en relation till honom. Ett osynligt band. Jag är hans verktyg, hans trogne tjänare som springer ärenden över strängar och tangenter. Hans budskap, kraften – låt oss kalla den så – är så ofantlig, så okuvlig och stark. Ibland så tydlig i sitt uttryck och språk, som vore den det mest självklara i livet. Han förmedlar mina uppdrag i meningar och ord och han talar till mig på ett språk som ännu ej är uppfunnet. Men det är ett språk som jag ändå lärt mig förstå. Jag kan det flytande. Fast kanske är det egentligen inget språk, utan kodade ord som är skapade bara för honom och mig – som bara vi förstår.

Den där kraften han förmedlar… den kommer ibland så oväntat, så plötsligt och snabbt. Den kommer i skinande kristallklara, glittrande smycken. Den kommer i färdiga strofer, i ljuvliga, trallande stycken. Den kommer i dova, grumliga stämmor. Den kommer i suddiga verser och rader. Den smyger sig på. Den kommer om dagen med ljuset och värmen. Den kommer med svalkande kyla, med sommarvarm skugga under solljusets flammande vidder. Den är också regnet och molnen. Den är vildmarken och myren. Den är forsen och dalen och den smakar som smultron, som sötaste kyss.

Ja den trippar över stenar och kryper under stock. Den skvalar i berget likt sången från vårbäckens flöden. Och den kommer med doften av hägg och nytjärad båt. Ja den skrattar i vikar och sund. Den skuttar över ängar och fält och den kommer med saltdränkta vindar och doften av tång.

Och jag blundar. Jag njuter och förförs. Jag öppnar mitt väsen, min bredaste famn. Jag kramar om och håller fast. Hårt om mjukt. Lätt och fint. Jag släpper taget. Jag låter det flöda som vattnet ur kranen. Genom mina fingrar fortplantas det frö som en gång såddes. Det får liv. Växer till sig och slår rot. Sången, stycket bygger svävande broar mellan strängar, öron och själ. Den osynliga kraften är saven som ger blommorna och taggarna dess unika karaktär.

Fiolerna darrar, gnisslar och drar. Skär genom kött och blod. Det värker och svider. Jag gråter en skvätt. Men likväl lättar jag en aning. Jag sveps iväg. Bortåt, ut med ängen. Bortåt. Till logen och dansen och de mjukaste kurvornas famnar. Och i gryningen somnar jag stilla till sommarnattens finstämda, avklingande vals.

Men så kommer den med ilska och hat. Jag blir arg, för den kommer med förtvivlan i sin röst. Den kommer med oro och ångest. Den gormar och skriker och den doftar av olja och finkel. Den är avfallet och soporna. Den är asfalt och lera. Den är rutten och falsk och fylld med unken stank. Den är flammorna och röken, den giftiga och tjocka – den av gummi och plast. Det sticker i näsa och svider i ögon. Det hugger i hjärta och själ. Det gör ont där det som ondast gör.

Ibland är den borta. Den gömmer sig i mörkret om natten. Ibland är den tyst. Inte ett ljud. Bara stilla och alldeles tyst. Vakuum. Tomrum. En välkommen och välbehövlig paus infinner sig. Men snart väcks jag av ett avlägset eko, långt där borta i fjärran. En viskning. Ett finstämt hum. Ett smittsamt fniss som växer i styrka och klang och blir till ett bubblande skratt. En ljudbild så tydlig, kraftfull och bestämd, som växer sig större än himlen är djup.

Han kräver och förväntar sig att jag ska finnas tillgänglig alla timmar på dygnet. Jag har försökt att komma undan, att stänga av, att gömma mig och fly. Men det finns ingen plats att gömma sig på. Inget gömställe tillräckligt hemligt och dolt. Det finns inget försvar. Inga murar tillräckligt stora och starka att gömma sig bakom. Det finns inga vapen att ta till. Ingen näve så hård. Ingen klinga så vass att stå emot denna invasion av förväntan och krav. Det finns inget skydd mot den starkaste av krafter. Den kommer som den vill. Den gör som den vill. Den river och sliter. Den förstör och förtär. Och den smeker och kysser alltmedan jag blöder och förförs.

Ja, jag är som ett öppet sår, som ett blödande skärsår, vidgat och blottat i badkarsljummet vatten. Jag blev märkt för livet. Det var förutbestämt. Jag föll offer för tatueraren och jag bär på ett sigill. Jag ålades ett uppdrag. En plikt – att förmedla, förvalta och förädla det han vill få sagt. Det är min skyldighet. Mitt ansvar. Han kräver det av mig och han struntar blankt i vilka uppoffringar jag tvingas göra och vilka konsekvenser det medför. Kanske fanns där nått hemligt elixir i den där välsmakande vällingen? En barnadryck utspädd med smaklös trolldryck och häxblandning? Vem vet?

Jag är kuvad. Jag har förlikat mig. Jag vet mitt uppdrag och jag är stolt i min roll. Med åren blev jag slaven, mästaren och eleven. Det är så jag nu lever. Och det är så jag vill leva. Med musiken. I musiken. Det är mitt ansvar. Min skyldighet, mitt ofrånkomliga kall.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek
Grafik: Martin Bäckström-Ledin

Jakten på livets frukt

Inte nog med att jag är nyduschad och full av mannakraft – Nu börjar vårkänslorna blomma ut på allvar. En sprudlande våg av euforisk energi böljar genom min lekamen.

Mitt tidigare så bleka anlete kommer snart antaga en exotisk, gyllenbrun ton och mina biceps påminna om två virila djur som försöker slita sig fria från skjortans barriär. Otåligt vankar jag av och an med näsan i vädret likt en godsherre. Ingen uppgift känns övermäktig.

Vinterns mjölkartade blick, gummirygg och puddingknän är minnen blott. Jag för mig som om mina hälsenor bytts ut mot stålfjädrar, ty nu står sommaren för dörren. ”Just around the bend”, som de säger i Amerikat.

Okej, jag överdriver, men sommarhalvårets välgörande egenskaper kan inte förnekas. Inte nog prisas. Myggbett och pollenallergi till trots.

Nu behöver jag inte längre känna mig som en passiv observatör. Nu är vi alla deltagare, i jakten på livets frukt. Nu ska vi ta igen för all livskvalitét som uteblivit under vintern. Eller så kan man se det som att jakten nu är över. Plötsligt hänger den där och dinglar, frukten.

På sommaren är det betydligt enklare att vara lycklig, bara av att finnas till. Att glädjas av sådant som inte kostar pengar. Man söker inte tröst i konsumtionen på samma sätt. Jag tror att då kan vi alla sluta leta, och inse att vi har frukten mitt framför oss.

Vintertid kan man inte ens sätta sig på en bänk utan att ha kånkat med sig adekvat utrustning. Man går ogärna ut om man inte har ett specifikt mål. Jämför det med sommaren. Då doften av nytänd grill färdas med kvällsbrisen, och solens ömma kyssande inte bedarrar förrän vid tiosnåret. När långburkars ymniga pysande agerar bakgrundskomp åt grannskapets uppsluppna sorl – Det är ju då jakten är över, för bövelen.

Att avnjuta livets frukt, behöver inte inbegripa mer än att uppskatta de simpla tingen i tillvaron. Man kan sitta på en stubbe i skogen, ta del av naturens skådespel, och vara fullt nöjd med livet. Ett grodyngels våldsamma färd i en glittrande bäck. En nyfiken skogsödla som avbryter sin spindeljakt, lägger huvudet på sned och ger dig en inspekterande blick innan den kilar iväg.

Det viktiga är att inte känna någon stress eller prestationsångest inför njutningen, inte se det fina vädret som förpliktigande. Vill man sitta med neddragna persienner och spela tv-spel hela sommaren så finns det ingen skam i det. Att slippa slasket när man går till affären kan vara gott nog. Ett öppet fönster i sovrummet låter dig somna till susande trädkronor och småfåglars moralstärkande sång. Det är okej att bara finnas. Ta det som det kommer.

Så när sommaren anlänt och jakten är över – låt oss alla, på våra egna sätt, hänge oss åt det ofjättrade förtärandet av lifvets frukt. Vill du åka till San Tropez och hälla champagne överallt förutom i din trut, så gör du det. Själv ämnar jag spendera mycket tid i skogen, när jag inte ser på film förstås. Och när ledigheten kommer, åker jag till Mörkret i Dalarna, sätter mig vid toppen av Njupeskär, och bara finns.

Text & illustration:
Peter Sundström

Plötsligt, våldsamt och opassande

Ännu en ensam, sömnlös natt i min LaSalle av årsmodell 1937. Driven av hämndens infernaliska flammor, frekventerar jag stadens skitiga gator likt en herrelös hund. Kaffet, i paritet med mitt sinne, är svart som ett likkistelock.

En sur uppstötning och en snabb blick i innerspegeln, avslöjar att jag låtit vedergällningsbegäret ta en väl stor portion av mitt liv i anspråk. Min själ hålls gisslan. Det är ett spöke som ser tillbaka på mig.

Ångan från avloppsbrunnarna smälter samman med neonskenet till en desorienterande, regnbågsfärgad dimma som slingrar sig runt sedanens illaluktande kupé. ”Snart tappar jag det”, tänker jag. Förståndet. Det kommer överge mig under en av dessa sömndepraverade nätter.

Men jag är nära målet nu. Jag kan känna det. En rörelse i periferin får det att isa till i nacken. Tio gulnade nikotinfingrar kramar rattens knarrande skinn. Ingen där. Jag vet inte om jag lurats av min egen reflektion i den nedlagda bensinstationens entréglas, eller av nattens loppbitna krypare.

Jag har sett många råttor inatt, men ännu ingen av den talande sorten. Nu skymtar jag en silhuett vid gränsen till nästa kvarter. En tuppigt struttande gestalt som färdas i nordlig riktning. Det måste vara en av dem. Mina käkar pressas samman och pulsen skenar såsom en politikers vallöften.

Plötsligt, våldsamt och opassande som en fyrverkeripjäs på en likvaka slår det till – naturen gör sig påmind. Snabbt upp med dörren. Kokongen bryts.

Lika avskyvärd som männen jag jagar, är ammoniakstanken som slår mot mitt anlete likt en rysk underground-boxare. Jag småler åt ironin i att samtidigt som trycket lättar och min avslappning tilltar, så försvinner mina måltavlor längre och längre in i betongens snårskog. Ett gissel av regnvåta gränder står åter mellan oss.

Tillbaka i bilen, förvissad om att krälen aldrig tar semester, beslutar jag mig för att vända om och avbryta för stunden. Med ett ryck i kryckan överlåter jag tillsynen åt den bleka månen, och min sorti blir ett temporärt faktum.

Text & illustration:
Peter Sundström