Kategoriarkiv: Kultur

Han står fast i sin kritik mot coachning

1233123123Svend Brinkmann är författare till boken ”Stå fast” där han kritiserar den växande trenden med coacher och självhjälpsböcker. DN publicerade en intervju med honom på sin hemsida.

Svend Brinkmann är till vardags psykologiprofessor vid Ålborgs universitet i Danmark. Hans bok ”Stå fast” väckte mycket uppmärksamhet i Danmark och finns nu även översatt till svenska. Svend berättar i DN att han fick många mejl och telefonsamtal, dels från coacher som kände sig påhoppade, dels från privatpersoner som kände lättnad över att slippa leta i sitt inre efter svar de inte kunde hitta.

Svend berättar i intervjun med DN att han uppfattar det som att vi lever i en tid där ständiga förändringar och krav på flexibilitet gör människor vilsna. Han tycker att coacher och självhjälpsböcker förstärker denna vilsenhet, genom att uppmana oss att söka svaren i vårt inre, snarare än i samhället utanför. Svend tycker att vi borde lägga mer vikt vid mänskliga relationer istället för att rikta oss allt för mycket inåt.

– Vi blir till i relation till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov, säger han i DN.

Svend förespråkar en stoisk hållning till livet. Denna antika filosofi betonar bland annat integritet, självbehärskning och pliktkänsla. En stoiker försöker inte hitta sig själv, utan snarare förlika sig med sitt liv för att få sinnesro.

– Den livsfilosofin skulle kunna införlivas i människors vardagsliv genom exempelvis negativ visualisering, att föreställa sig att man förlorar det man har. Samt projektiv visualisering, en träning i att se saker och ting ur sitt rätta perspektiv genom att sätta parentes runt sig själv, säger Svend till DN.

Trots sin kritiska hållning till coachning som fenomen, vill han ge ett råd:
– Det viktigaste är inte alltid ”jag” och ”vad jag vill”. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”, säger han i DN.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

En Ostindiefarare från anrika Götheborg

I juli hade Karlstad storbesök av Ostindiefararen Götheborg, skeppet är byggt i nutid men designen härstammar från 1700-talet.

Det är till dags dato det största fartyg som har gått på Vänerns farvatten hittills. Skeppet hade många besökare under de tre dagar som den låg för ankare vid yttre hamn.

Som besökare kunde man även se en fotoutställning om fartygets expeditioner värden över. En grupp som kallade sig skeppsbandet spelade musik för den långa kö av nyfikna människor som ringlade sig längs kajen. De ville komma om bord för att ta beskåda det vackra skeppet, som majestätiskt reste sig upp emot skyn.

Ostindiefararen GötheborgModernt
Skeppet är byggt utan ursprungliga ritningar, man har skapats med dåtidens verktyg, material och byggmetoder. Samtidigt har fartyget anpassats till dagens krav på säkerhet. Även om fartyget är byggt på gammaldags vis så är det ett supermodernt. Hon är ett segelfartyg och blev färdig år 2005 och innehar en längd av 58 meter lång.

Ostindiefararen Götheborg flagga

Förliste i hamn
År 1745 förliste skeppet bara några hundra meter från sin ankringsplats, detta efter att Götheborg hade varit på en 30- månaders lång seglats. När hon närmar sig hamnen gick hon på grund. Alla i besättningen räddades och en del av lasten likaså.

Fartyget låg begravd och bortglömd på havets botten i över 200 år. Det var några dykare som hittade henne 1984 när de dök i närheten och hittade porslinsskärvor på havets botten. Det blev en omfattande marinbiologisk utgrävning; en av Sveriges största. Historien om Ostindienfararen lockade till stort intresse världen över. Det var ungefär då idén föddes om att återbygga Ostindienfarare Götheborg på nytt.

Återuppbyggnad
År 1992 började uppbyggnaden av skeppet vid Eriksbergs varv. Man fick bygga en ny stor skeppshall som innehöll en smedja och mastverkstad, segelloft och även utställningshallar för besökarna. Den 6 juni 2003 sjösattes äntligen Götheborg. Över 90,000 åskådare deltog vid ceremonin, där även Kungen, Drottningen och Prins Carl Philip närvarade.

Text: Lotta Tammi
Bild: Henrik Sjöberg

Fakta:
Ostindiefararen Götheborg drivs av Svenska Ostindiska Companiet, vilket i sin tur ägs av en ideell stiftelse.

Tidlös sorgesång i modern operatappning

Halvguden Orfeos häftiga kärlek till sin brud Eurydice är stor, och stor är också uppsättningen på Wermlands Opera, som nu i sommar ger ett nytt uppträdande av samma tolkning av L’Orfeo som de debuterade i fjol.

L'OrfeoOrfeo med vänner sörjer. Foto: Mats Bäcker, Wermland Opera

I min barndom fick jag i en sagostund höra en version av myten om Orfeus. Jag glömde, som så ofta barn gör, bort namnen och även detaljerna. Men jag glömde inte resan till dödsriket efter den som förlorats, och oförmågan att få tillbaka Eurydice till de levande.

Den drabbade mig då, med tyngd, allvar och sorg, berättad av en kvinna som inte värjde i sin tro på barns förmåga att bearbeta livets smärta och sanning. Det hela blev ett viktigt minne.

Nu upplever jag en förnyad tacksamhet mot henne, på grund av den bearbetning som Wermlands Opera bjudit mig på av Monteverdis klassiker L’Orfeo.

Ursprungligen skriven 1607, landar vi nu dryga 400 år senare, i en omsorgsfull tolkning av Kristofer Steen, även känd från hardcore-bandet Refused. Claes Fellbom står för en ny översättning till svenska, och den har flera poetiska kvalitéer.

Tillsammans är de många som här tillåtit sig tänja på gränserna för konstformen, och lyckas skapa en totalupplevelse, där ljus, ljud, orkester, sång och scenografi harmoniserar för att förmedla en i grund och botten tidlös historia.

Dirigenten Hans Ek har berättat att han valt att ta fasta på verkets dualistiska karaktär, den himmelska glädjen från bröllopet mellan halvguden och sin mänskliga brud, hennes död och Orfeos sorg som tar honom ända till dödsriket.

Skådespelet är genomgående starkt, och Orfeos spelas mästerligt av Jan Kyhle. Även Birgit Bidder och Oskar Nilsson, som tillsammans får rollerna som La musica, ett i denna tolkning delat ödeväsen som kommenterar Orfeo, förtjänar att särskilt nämnas. Deras sång gifter sig perfekt tillsammans.

I mångt och mycket landar vi i ett verk som torde vara begripligt för många i nutiden, men som ändå undviker att för den skull bli urvattnad. Operan inkluderar flera popmusikaliska grepp, vilket bidrar till en omedelbarhet – inte minst till följd av användande av intensiva slagverk vid några kritiska skeden.

Scenografins förändringar under föreställningens gång är också den imponerande och bidrar till ett djupseende, där lager på lager med draperier till sist bidrar till en sorts tunnelvision, som särskilt gynnat scenerna när Orfeos stigit ner i dödsriket.

Mycket mer tål att sägas – men jag nöjer mig med det viktigaste. Har du möjlighet: Se den! se den!

Text: Robert Halvarsson

L’Orfeo spelar till den 12 juli 2015 på Wermland Opera.

Glädjen är att leva

12. Photographer Johnny Törnkvist
Foto: Johnny Törnkvist

ASP Bladet var i kontakt med Lena Maria Klingvall, för att få en liten pratstund om livet och karriären som konstnär, sångerska och författare. Samt om stiftelsen ”Lena Marias vänner,” som hjälper handikappade barn ute i världen.

Trots att det är en telefonintervju, känner man av värmen och glädjen från denna kvinna. Hon älskar livet, hennes funktionshinder stoppar henne inte från att pröva på olika saker hon har intresse för eller är nyfiken på.

– Allting bottnar i att man älskar sig själv, att man ser sig själv som värdefull, det i sin tur kommer sig utav att man omger sig med människor man tycker om som familj och goda vänner. Jag hade aldrig gjort det jag gör i dag om jag inte känt mig älskad, säger Lena Maria.

Lena Maria, föddes utan armar och det ena benet var kortare än det andra. Det har aldrig hindrat henne från att göra olika saker genom livet. På 80-talet simmade hon fjärilsim där hon blev uttagen till Svenska handikapplandslaget. Lena Maria blev dubbel guldmedaljör och slog dubbla världsrekord. År 1988 deltog hon även i OS i Seoul. Allt detta grundar sig i att familjen och vänner tror på det hon gör.

15. Sewing, private
Foto: Privat

– Skulle jag bara se på det jag inte har, skulle jag inte göra nåt med mitt liv, istället ser jag alla tillgångar och möjligheter och ser alla människor, då blir det så roligt. Jag brukar säga att jag har två handikapp. Det ena är att komma ihåg namn, det andra är svårt att få tiden att räcka till för allt roligt det finns att göra, berättar Lena Maria.

Musiken
Lena Maria gick i musikhögskolan för att utbilda sig till sångerska. Hennes genre är både jazz, gospel och klassiskt. I september i år, var Lena Maria på turné i Korea. I december åker hon till Japan i två veckor för att hålla konsert. Första gången hon for till USA på turné var 1991, samma år som hon tog studenten från högskolan. Året där på for hon till Japan för att sjunga, sedan har det rullat på med flera resor. Det har blivit cirka femtio turnéer med hundratals konserter i Japan och över tjugo turnéer i andra asiatiska länder samt även en hel del turnerande till USA.

– Varje människa har ett enormt värde, hon är unik och viktig. Ofta ser man det man inte har, i stället för att se det man har. Skulle människan se alla möjligheter man har i livet skulle inte tiden räcka till att göra allt på, så mycket som det finns att göra. När vi börjar tänka på andra och inte bara ser oss själva skulle vi börja ha det så mycket bättre och få så mycket tillbaka, berättar Lena Maria.

17. Organlesson, private
Foto: Privat

Egen butik
Lena Maria äger en butik där hon säljer presentartiklar som keramik, linne, föremål i stål, järn och trä samt fair trade varor. Hon säljer även mun och fotmålarnas reproduktioner som vykort, brickor, pussel, almanackor, böcker med mera. Hon har också sina egna producerade saker i butiken som cd-skivor, böcker och tavlor. Tavlorna målar hon i egna ateljén hemma i huset. När Lena Maria befinner sig ute på turné jobbar hennes mamma i butiken.

– Vi som är handikappade i Sverige, har det bra i jämförelse med många andra länder jag rest i. Jag har rest i länder där man gömmer undan, överger och även binder handikappade hos kreaturen. När jag var ute på turné och mellanlandade i Peking vägrade mannen som körde min rullstol att prata med mig hur mycket jag än försökte få uppmärksamhet. Jag var inte värd ett ruttet öre för honom. Visst finns det saker här i Sverige som kan bli bättre men vi har kommit långt vad gäller människosyn och mänskliga rättigheter. Vi lever integrerade i det svenska samhället.
Lena Maria fortsätter:
– De finns stunder då jag också känner av motgångar. Då försöker jag spendera så mycket tid jag kan med familjen, undviker att vara för mig själv. Jag lyssnar mycket på musik, det hjälper. Jag försöker tänka på allt bra jag har och fokuserar på det. Min tro på gud stärker mig också i svåra stunder.

Lyfta
Det är inte alla praktiska saker Lena Maria klarar av, som att lyfta lådor, åka skidor eller cykla. Men det är inget som bekymrar henne, hon gör det hon klarar av och grämer sig inte över detta. Hon inriktar sig på det hon kan göra så mycket mer i stället.

– Hur man mår beror ofta på hur man fokuserar och vilken inställning man har i vardagslivet. Ser man bara det man inte kan blir man ledsen och och kanske till och med deprimerad till slut. Att kunna vara nöjd och tacksam för det man har ger glädje. Förnöjsamhet är ett ord som jag tycker om, avslutar hon.

Starten
Lena Maria fick friheten att pröva på att utforska vad hon klarade av med sitt handikapp som barn. Föräldrarnas kärlek och deras tro på henne som en egen individ har stärkt henne. Hon har aldrig fått höra att hon inte klarar av att göra olika saker utan alltid fått stöd i det hon gjort och trott på. Tack vare att hon inte blivit överbeskyddad, utan fått klarat saker själv, har det stärkt hennes självförtroende och självkänsla.

– Det är många i vårt land som mår dåligt i dag, som går till doktorn för att de är deprimerade. Man har ingen lust eller ork. Jag tror vi har det för bra. Man har allt man behöver och man har inga drömmar eller mål. Man behöver inte kämpa för det man vill ha. Jag tror det bottnar i att man inte ser sig själv som tillräckligt värdefull, säger Lena Maria.

Vänner
”Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner” startade efter hon hjälpt en handikappad kille i Rumänien med pengar till en lägenhet. På sina konserter samlar hon in pengar för att hjälp människor med olika handikapp som behöver hjälp som inte samhället ställer upp med. Dessa människor möter Lena Maria under sina turnéer runt om i värden, eller genom brev som hon får. Insamlingsstiftelsen har bland annat hjälpt en pojke från Uganda med en ”Bodaboda- motorcykel” eftersom han blev för tung att bära fram och tillbaka från skolan. Nu kör hans föräldrar honom varje dag. Hjälpen kan bestå av olika saker, som hjälp till operation för två små flickor i Indien som behövde operera sina knän för att de skulle kunna gå. Stöd går också till ett barnhem i Bangkok där det bor barn med olika handikapp.

Min önskan vore att jag vann massvis med pengar. Då skulle jag vara ekonomiskt oberoende och kunna ägna mig mycket mer åt mänskliga rättigheter och att hjälpa människor.

– Om någon skulle vilja stödja det arbetet Insamlingsstiftelsen Lena Marias Vänner gör, får ni gärna sätta in pengar på kontot som står här nedanför. Hälsar Lena Maria.

http://www.lenamaria.com
Bg. 209-8648

Text: Lotta Tammi
Foto: Privat och Johnny Törnkvist