Meddelarskydd nu även i privata sektorn

Rätten att lämna uppgifter till media, det så kallade meddelarskyddet, införs nu även i den privata sektorn. Flera remissinstanser har varit kritiska till förslaget samtidigt som många andra velat se meddelarskydd inom fler områden, skriver Dagens Juridik.

Meddelarskyddet, som hittills har gällt den offentliga sektorn, är inskrivet i Sveriges grundlag. Lagen innebär bland annat att en person som lämnar uppgifter till media om exempelvis missförhållanden på en arbetsplats har rätt att vara anonym. Skyddet innebär också att journalister har tystnadsplikt gentemot uppgiftslämnaren. Tystnadsplikten gäller livet ut och om man bryter mot den är det ett straffbart brott som kan ge böter eller fängelse upp till ett år.

Dagens Juridik rapporterar att Regeringen har efter en proposition till riksdagen beslutat att utöka meddelarskyddet att även gälla den privata sektorn. Lagändringen ska gälla inom privat- skola, vård och socialtjänst som till stor del finansierad av offentliga medel.

– Verksamheter som finansieras av våra gemensamma skattepengar ska vara trygga och hålla hög kvalitet. Anställda och uppdragstagare måste därför kunna påtala när de upptäcker missförhållanden, utan att vara rädda för att drabbas av repressalier, säger justitie- och migrationsminister Morgan Johansson i ett pressmeddelande på regeringen.se

Flera remissinstanser anser att fler verksamhetsområden borde omfattas av skyddet. Det gäller bland annat aktörer till Arbetsförmedlingen, häktesvakter, personer inom kollektivtrafik, apotek och personlig assistans. Friskolornas riksförbund har motsatt sig lagförändringen eftersom den enligt deras tolkning inte gör undantag för företagshemligheter.

– De som jobbar i privata skolor som är finansierade med offentliga medel ska ha rätt att påtala missförhållanden på sin arbetsplats. Vi arbetar vidare med förslag som innebär att offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor, meddelar utbildningsminister Gustav Fridolin på regeringens hemsida.

Text: Ylva Alsterlind

App mot psykisk ohälsa

Att söka hjälp mot ångest, stress och depression är fortfarande skambelagt för många. Nyhetssajten Breakit rapporterar om Sveriges första app mot psykisk ohälsa som erbjuder anonymt samtalsstöd utan väntetid.

Bluecall heter appen som tagits fram av de tre kompisarna Caroline Röden, Lisa Löfgren och Charlotte Sparre. Tjejerna upplevde under sin studietid, som många andra i deras omgivning, ångest, stress och annan psykisk ohälsa.

– Problemet finns inte bara bland studenter utan även i arbetslivet. Psykisk ohälsa leder många gånger till utbrändhet för att det är så krångligt, tidskrävande samt fortfarande lite tabustämplat att söka hjälp, säger Caroline Röden till nyhetssajten breakit.se.

Två nivåer
Appen Bluecall finns tillgänglig i två nivåer. I den första kostnadsfria nivån kan man ringa och prata med en volontär. Det är en person som har livserfarenhet och frivilligt ställer upp för att hjälpa och stötta andra. Appens andra nivå erbjuder, mot en avgift, samtal med en mentor som har utbildning i psykologi och samtalsstöd.

Fördelen med appen är bland annat tillgängligheten och den korta väntetiden.

– På många ställen är vårdköerna otroligt långa och att gå till en privat psykolog kan kosta hur mycket som helst. Med vår app får man hjälp direkt och prissättningen gör att fler får råd, förklarar Carolina Röden.

Vill växa globalt
Idag har appen cirka 400 registrerade användare och 300 förtecknade stödpersoner. Bluecall har målet att växa, främst i Sverige men även utomlands eftersom psykisk ohälsa är ett globalt problem.

– Att söka hjälp för psykisk ohälsa är fortfarande tabubelagt för många. Det vill vi ta bort genom appen och istället känna sig stolt som användare med viljan att bli sitt bästa jag, avslutar Carolina.

Text: Ylva Alsterlind
Illustration: Maria Lundby-Bohlin

Starkare rättigheter för barn i skyddat boende

Regeringen anser att barns rättigheter som följer med sin mamma till ett skyddat boende behöver bli både bättre och tydligare. Därför har en särskild utredare fått uppdraget att se över och stärka barnperspektivet för barn som vistas i skyddat boende.

Den 25 november 2016 beslöt regeringen att ge en särskild utredare uppdraget att föreslå åtgärder för att stärka barnrättsperspektivet för barn som vistas i skyddat boende tillsammans med en vårdnadshavare.

Dagens Juridik rapporterar att bakgrunden till utredningen bland annat är att medföljande barn i regel inte är föremål för biståndsbeslutet. Barnen omfattas då inte av de rättigheter de skulle haft under andra omständigheter, något som Regeringen vill ändra på. Utredningen är också ett led i Regeringens strategi för att motverka mäns våld mot kvinnor.

I deras kommittédirektiv ges utredaren uppdraget att föreslå åtgärder som förtydligar vilket ansvar samhället och enskilda aktörer, bland annat polis och socialtjänst, har för dessa barn. I uppdraget ingår att analysera gällande lagstiftning och föreslå förändringar för att säkerställa barnens rätt till säkerhet och trygghet. Utredaren ska se över kunskapen om barns behov och säkerställa rätten till bland annat skolgång, hälso- och sjukvård. Uppdraget innebär också att föreslå hur barnet som lever i skyddat boende ska synliggöras och kunna bli mer delaktig i frågor som rör individen.

Flera forskningsstudier som regeringen tagit del av visar att ungefär vart tionde barn i Sverige någon gång har upplevt våld från den ena förälderns till den andra. Vart tjugonde barn upplever våld ofta. Forskning (Jansson, Jernbro och Långberg 2011) visar att om dessa barn inte erbjuds kompetent stöd av samhället och god omvårdnad av en eller båda föräldrarna riskerar de en dålig hälso- och social utveckling. Det strider mot en grundläggande princip i FN:s barnkonvention där det står att varje barn har rätt till liv, överlevnad, utveckling och hjälp att rehabiliteras om det upplevt våld.

Det finns ingen nationell statistik på hur många barn som vistas i skyddat boende. Dock redovisar de ideella riksorganisationerna för kvinno- och tjejjourerna, Unizon och Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer (ROKS) varje år antalet barn i sina medlemsjourer. 2015 vistades 2200 barn i Unizon´s jourer och 2014 redovisade ROKS 871 boende barn i sina anslutna kvinnojourer.

Utredningen ska vara slutförd och redovisas senast den 31 december 2017.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Sara Axelsson

Hellre fler än färre anmälningar

Hur ska vi få ner anmälningsfrekvensen när det gäller sexualbrott? Det verkar vara den stora frågan just nu. Debattören Karl Andersson vänder på steken och menar att beskrivningen är skev och kvinnofientlig.

Varför skulle vi vilja få ner anmälningsfrekvensen? Jag anser att den behöver att öka!

Problemet är inte att kvinnor anmäler sexualbrott för ofta i Sverige, utan att kvinnor anmäler sexualbrott för sällan i alla länder, inklusive Sverige. Jag menar dock att man tydligare ser ett mindre mörkertal i Sverige jämfört med andra länder, detta eftersom vi har en bredare lagstiftning här, även om mörkertalet fortfarande är på tok för högt.

Men om vi nu ska gå efter anmälningsfrekvens – vilket de ultranationalistiska grupperingarna gör – så är Saudiarabien himmelriket på jorden för kvinnor, för landet har inte ens någon anmälningsfrekvens att tala om. I flera länder finns inte våldtäkt som brott i lagstiftningen, mannen får kräva sex och kvinnan måste lyda.

Det är bisarrt!

Lek med tanken. Om vi legaliserar alla typer av sexualbrott, så får vi också en låg anmälningsfrekvens. Sedan kan vi använda de låga siffrorna för att ljuga om verkligheten i politiskt syfte, såväl inrikes som utrikes. Problemet är då löst. Eller?

Det värsta är att det idag finns hundratusentals vuxna människor som saknar förmåga att förstå hur ett sämre samhälle hänger ihop med färre anmälda brott. Att ett samhälle där kvinnor har det bättre också innebär att kvinnor oftare anmäler män för sexuella ofredanden och våldtäkt.

Alltsammans är korkat. För som det ser ut nu påstår grupper långt ut på högerkanten att Sverige är våldtäkternas himmelrike, när allt tyder på att det är tvärtom. Vi talar om samma grupper som historiskt menade att kvinnorna aldrig borde fått rösträtt till att börja med.

Är inte det ironiskt?

Text: Karl Andersson

I fokus: Resurscentrum

 Resurscentrum, foto Henrik Sjöberg
Resurscentrum, foto Henrik Sjöberg

Maria Hasslid är enhetschefen på nyöppnade Resurscentrum. Vid Viken alldeles bredvid Statsträdgården bedriver hon med sina kollegor en mötesplats för stöd och smarta lösningar som underlättar vardagen.

Resurscentrum är en verksamhet som har flera delar och där Maria Hasslid har det övergripande ansvaret. Hon har en gedigen arbetserfarenhet, bland annat som arbetsterapeut inom landstinget och har även jobbat som enhetschef sedan åtta år för Karlstads kommun.

Inom Resurscentrums väggar finns ett antal verksamheter. En av dessa är Anhörigstöd, som består av tre anhörigkonsulenter. För den som är anhörig och stöttar eller vårdar dina nära och kära och behöver stöd och samtal, finns Resurscentrum som ett bollplank.

– Det går också att vara med en anhöriggrupp. Vi anordnar även föredrag och föreläsningar som man kan komma lyssna på, säger Maria Hasslid.

En annan del av verksamheten bedrivs ett demensteam, som består av två sjuksköterskor, en arbetsterapeut och tre undersköterskor. De jobbar med att stötta personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Demensteamet arbetar också med att vidareutbilda personal i frågor rörande demens.

För att uppmuntra personer med demenssjukdom anordnas ett antal dagträffar. Dagträffarna är till för att ge brukarna inspiration och stimulans. De som kommer består till det största del av personer med någon form av demenssjukdom som bor hemma. Brukarna kan bo ensamma, med en partner eller vara beroende av hemtjänsten.

Maria Hasslid, foto Henrik Sjöberg
Maria Hasslid, foto Henrik Sjöberg

– Tanken är att kommit hit, ha det bra och trevligt. Man ska få stimulans, träning och träffa andra människor. Att då ha det lite kul, helt enkelt, menar Maria.

En stor del av Resurscentrums verksamhet består av ett korttidsboende. För att hamna där ska det hänt någonting som gör att man inte kan bo kvar hemma. I så fall finns det möjligheter att under en kortare tid bo på deras korttidsboende. Det finns olika anledningar som gör att man kan bli inskriven på boendet. Det kan vara så att man varit inlagd en tid och blir utskriven, men är inte i skick att bo kvar hemma. Då kan korttidsboendet vara ett alternativ till dess att livssituationen blivit bättre.

Resurscentrum har även gjort i ordning visningsmiljöer där man kan del av smarta produkter och välfärdsteknologi.

– I det ena rummet finns det fiffiga produkter som kan underlätta vardagen, förklarar hon.

Vattenflaskor, foto Henrik Sjöberg
Vattenflaskor, foto Henrik Sjöberg

Det har också gjorts i ordning en visningslägenhet som visar olika smarta lösningar. En av dessa är en medicindoseringsapparat som påminner brukaren när det är dags att sin medicin.

Att arbeta som chef är något som inspirerar och ger mycket tillbaka. Marias entusiasm märks när hon pratar om sitt jobb.

– Jag tycker jag har ett väldigt roligt jobb och tycker om att jobba som chef.

Hon menar att anledningen till att hon gillar chefsrollen är möjligheten att påverka. Är du chef, i Marias fall enhetschef, finns möjligheten att influera verksamheten på ett direkt sätt. Maria säger att hon vill påverka så att verksamheten gagnar medborgarna i Karlstad på bästa sätt.

– Jag har större chans att påverka i en chefsposition. Sedan gör mina medarbetare ett fantastiskt jobb och är jätteviktiga. Jag tycker om att utveckla saker och göra dem bättre och det har jag stor möjlighet till som chef, förklarar Maria.

Text och foto: Henrik Sjöberg

20 år med Les Misérables

Foto: Mats Bäcker (pressfoto)
Les Misérables, foto: Mats Bäcker (pressfoto)

Det var 20 år sedan Wermland Opera senast satte upp Les Misérables. Då var Christer Nerfont ny i branschen och spelade en liten biroll. Han har utvecklats sen dess både som artist och person och spelar nu huvudrollen Jean Valjean.

Vad är, enligt dig, den största skillnaden mellan den nuvarande och den förra uppsättningen av Les Misérables?

– Produktionsmässigt är det tydligt. Det är en helt annan typ av ensemble, det är en mycket kunnigare ensemble när det gäller just vår genre. Produktionsteamet är mer drivet, mer konstnärligt på något sätt. Det känns mer relevant.

För min egen del så har jag mer erfarenhet som jag kan plöja ner och göra någonting som jag absolut inte hade kunnat göra för 20 år sedan. Det är väl egentligen den stora grejen, min egen personliga och konstnärliga utveckling under 20 års tid.

Du har hyllats för din roll som Jean Valjean. Hur känns det?

– Man får naturligtvis hålla sig ödmjuk inför det, det är fantastiskt att folk gillar det man gör. Det är såklart en del av drivkraften. Att man når ut till många och folk att förstår och uppskattar det man gör. Och det handlar ju lite grand om vem man är också. Därför gör det gott i själen när man läser positiva omdömen, men det gör också väldigt ont när det är tvärt om. Man får ta det för vad det är. Det är en subjektiv värdering av intrycken och det vet man ju själv när man går och ser någonting. Det handlar om ”hur vaknade jag, hur var resan, har jag ätit ordentligt, var det god mat”. Alla dagens aspekter, kanske veckans aspekter, vart man befinner sig i livet spelar in på upplevelsen. Man får hitta någon nyansläsning i det, känna efter lite grand och tänka; ”ok, är det över huvud taget rimligt att det är så fantastiskt, är det rimligt att det är så jävligt?”. Att det är den här rollen som blivit så positivt sedd är extra roligt eftersom det är en drömroll. Jag har plöjt ner ganska mycket svett och tårar i det här. Det har varit mycket grubblerier och det har kostat på.

Är du nöjd med din tolkning eller känner du att det finns något som du skulle kunna göra bättre?

– Det gör det absolut. Varje kväll så finns det någonting man kan göra bättre. Och jag tror att den dagen man känner att man inte kan det, så ska man nog lägga av den specifika rollen. Det finns inte perfekt framträdande. Det finns jättebra och superbra och toppklass men det perfekta där varje ton och allting sitter, den finns inte.

Det jag gjorde dåligt igår eller vad jag själv upplever inte fungerade kommer jag att fokusera på idag, vilket förmodligen gör att någonting annat kommer att bli lidande. Jag kan vara nöjd efter en föreställning men det är aldrig så att jag nöjer mig helt. Jag tror det är viktigt i alla typer av yrken, att man aldrig nöjer sig. Det ögonblick man gör det tror jag det är dags att titta på någonting annat.

Finns det några andra roller som du skulle vilja testa i Les Misérables?

– Les Misérables har väldigt många fina karaktärer. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig Herr Thénardier och hade jag haft tonerna och djupet i rösten så hade jag gärna gjort Javert också. Det är en väldigt fascinerande roll. Den kan vara väldigt mäktig om man fokuserar på att göra den sådan. Philip (som spelar Javert) har de förutsättningarna. Han har en stor röst och en stor person. Då blir det en mäktig man, en stor uppenbarelse. Hade jag gjort den rollen så hade jag fått tänka om. Det är så med Valjean också. Jag har fått gå en annan väg än den gängse bilden av honom utifrån mina fysiska förutsättningar.

Det handlar inte om styrka utan det handlar om att ha vinnarskalle och det är där gudstron finns. Javert och Valjean har två ingångar i gudstron. Javert har den straffande guden under tiden som Valjean har den förlåtande guden. Där någonstans så krockar de. Javert fattar inte vad som händer, så den karaktären skulle jag inte ha något emot att spela. Och kanske kan man göra det om 10 år när rösten satt sig lite ytterligare. Jag skulle kunna tänka mig att spela biskopen också, men då får jag vara i Björn Eduards (som spelar biskopen) ålder.

Christer Nerfont, foto: Sandra Thimfors
Christer Nerfont, foto: Sandra Thimfors

Skulle du kunna tänka dig att göra fler uppsättningar av Les Misérables?

– Absolut. Inte nästa vecka eller om ett år eller två års tid. Men om 10-15 år, absolut! Men nu räcker det ett tag.

Vid tillfället för vårt möte så är det bara några timmar kvar till föreställning 100 av Les Misérables och ytterligare 21 stycken står på schemat. Aldrig förr har Wermland Opera haft så många föreställningar i rad av en och samma produktion. Endast musikalen Evigt Ung har haft fler föreställningar. Då med imponerande 160 stycken, men de har varit uppdelade i flera omgångar med andra evenemang däremellan.

I skrivande stund är det bara 18 föreställningar kvar och platserna börjar sina så de som vill se Christer Nerfont spela i Les Misérables får skynda sig eller vänta i minst tio år till.

Text och foto: Sandra Thimfors

Ambulanser och bakkvällar

Där jag är uppväxt går alla till Glenns bilverkstad om bilen behöver fixas. Nya vinterdäck må vara billigare i Karlstad, men det är guld värt att ha en i grannskapet, som kommer när traktorn fryser när grusvägarna behöver plogas. Pappa plogar själv, det finns inga plogbilar som plogar vår väg.

Det finns fördelar med att betala lite mer, för att handla lokalt eller odla relationer med de som bor nära.

När jag åker från jobbet i stan undrar jag var alla jobbar? Och var bor alla? Bilköerna ringlar sig kilometerlånga. Vad händer om någon ambulans behöver fram, och till vilken sjukvård, undrar jag? Hur många barn har alla dessa, och var finns alla dagisplatser? Har Karlstad 100 000-anhängarna något svar på det? Förstås, det blir mer pengar i kommunens ficka – om alla får jobb som kommer.

En lösning på ”problemet” skulle kunna vara att importera folk utifrån. Då skulle ju Karlstad Airport räddas, de skulle få fulla plan, åtminstone åt ena hållet.

Men för att alla ska få jobb måste de ju kunna språket. Varför inte göra en syster till syster-aktion och ha bakkvällar med invandrarkvinnor? Annars är det mysigt att grilla utanför lägenheten. Men det är viktigt med grönytor att vistas på även för stadsbor. Barn ska veta var mjölken och äggen kommer ifrån, så jag är glad att djurparken på Mariebergsskogen får vara kvar. Djuren är trots allt det bästa med Mariebergsskogen tycker då jag! Det och att kunna bada på somrarna.

Där jag bor, på Våxnäs, är det grönt kring Himlabacken och motionsspåren i skogen. Det är med viss nervositet jag fick höra att man ska bygga ett antal nya hus kring mitt område.

Kommer det att flytta in en massa drägg som kommer förstöra husfriden, och var ska alla tillkommande bilar stå? Kommer jag ha sol på min balkong även i fortsättningen? Eller kommer det tvärtom bli fler butiker, och ett bättre, tryggare Våxnäs centrum med ett kvarvarande bibliotek?

Jag är uppväxt på bygden, med hundar, katt, kaniner, höns och ponny. Jag brukar säga att jag nog är av de tio procenten i Sverige som haft det bäst. Trots mobbing i skolan genom alla år. Det finns en stor fördel med bygden; man blir sedd! Nu har jag bott i Karlstad i mer än tio år och jag vet inte namnet på en enda i min trappuppgång. Det är hej och inte mer än så. Men, naturligtvis skulle jag kunna prova att knacka på och fråga om jag skulle kunna få låna en kopp kaffe?

Text: Maria Lundby Bohlin