När livet ger dig en annan chans

Annika Östberg besökte Karlstads universitet och gav av sig själv. Hennes historia är allmänt känd men att höra den på riktigt gör det än mer verkligt. Händelser som
utspelade sig för över trettio år sedan har påverkat hennes liv på ett sätt som är svårt att greppa för en
utomstående.

– Idag har jag ett fritt val. Vilken lyx, säger Annika Östberg med säker röst till de hundratal åhörarna i Aula Magna på Karlstads universitet.
I 28 år satt hon i fängelse för mord och just det fria valet är en av de stora skillnaderna mellan ett liv bakom galler och livet utanför fängelset. Hon uppskattar i dag de små saker som vi vanliga tar för givet.

Från utanförskap till fängelse
Annika växte upp i Hässelby, utanför Stockholm, under 1950 och 1960-talet. Hon säger att hon är tacksam över sina första tio år, innan flytten till USA. Annika var ett självständigt barn med nyckel runt halsen. Hon hade en trygghet med sin familj och en harmoni som skyddade henne från allt ont.

När hon var tio år flyttade hon till USA med sin mamma och allt blev annorlunda. Annika lyckades aldrig bli en del av denna nya värld, berättar hon i sitt Sommarprat från 2010. Mamman gifte om sig och styvpappan blev som en främling för Annika.
Situationen i USA var totalt motsatt den i Sverige, där Annika var omgiven av omsorg och kärlek. I det amerikanska samhället var hon mycket utanför och passade inte in.

– För mig slets känslan av samhörighet bort med flytten till USA och min mamma var den enda kopplingen, säger Annika i sitt sommarprat.

Detta ledde till ett utanförskap som medförde att hon tretton år gammal rymde tillsammans med en tjugofyraårig man till San Francisco 1967. Hon hamnade i Haight Ashbury när hippiekulturen hade sin kolumn med färgglada kläder, kampen mot Vietnam-kriget och en stor tillgång av droger. Till en början var det bra, tills hon mötte heroinet och för att finansiera sitt beroende prostituerade Annika sig. När hon var sexton år gammal fick hon sitt första barn.

Försöken att sig ur missbruket med hjälp av behandlingar och rehab, fick inte det resultat som Annika önskade sig.

– Heroinet är ett lömskt odjur, fastän jag kämpade för att bli fri, ledde mig det till slut förbi alla gränser och in i det ofattbara, säger hon i sommarprogrammet.

1981 döms Annika Östberg till fängelse för ett dubbelmord. Ett av mordoffren var en polis. Att mörda en polis är alltid extra problematiskt, speciellt i USA. Det var bevisat att Annika inte höll i vapnet och att hon inte deltog aktivt i mordet. Eftersom hon var med sin dåvarande pojkvän när brottet begicks, ansågs hon skyldig och dömdes efter de premisserna. Hon satte en tid i dödscell men fick dödsstraffet omvandlat till livstid, till 25 år.

I fängelset förlorar du ditt namn och blir ett nummer i fängelsemyndighetens register. I USA ska det kännas att man har begått ett brott. Rehabiliteringstanken är inte alls viktig som i Sverige. Hon berättar engagerat för publiken på universitetet:

– Du är här för att straffas. Inte rehabiliteras, sammanfattar Östberg det amerikanska rättssystemet, för publiken i Aula Magna.

Hon förklarar att personer som suttit av sitt straff i USA och som sedan ska anpassa sig till världen utanför, får problem med anpassningen när de inte är förberedda på verklighetens problem och utmaningar. Detta leder ofta till återfall i kriminalitet och snart är de tillbaka i fängelse igen.

Det som kännetecknar de amerikanska samhället när det gäller kriminalitet, är dess stämpling av människan som evigt förknippat med brottet, långt efter straffet är avtjänat. Det hon menar är att i USA är man alltid stämplad som brottsling.

Straffet sitter kvar efter personen har lämnat anstalten bakom sig, och ska försöka bygga upp ett nytt liv. Det finns ingen anpassning till livet utanför fängelset; internen får ingen rehabilitering som kan leda och hjälpa individen tillbaka till samhället.

– Det är inte inlåsningen som är straffet, utan det är utlåsningen från samhället som är straffet, menar Annika.

Under 1980-talets Reagan- era blev situationen allt sämre, förmåner drogs in och som Annika säger skulle du inte bara tjäna av straffet, utan det skulle kännas hårt också. I hennes sommarprat på P1 berättar hon hur en genomsökning av cellen kunde gå till. Vakten formligen vräkte ut hennes tillhörigheter mitt på cellgolvet, rev sönder hennes kläder och avslutade med att spola ner hennes akvariefiskar i toaletten. Fiskarna var en rest från den mer tillåtande perioden innan restriktionerna sattes in. Det här är bara ett exempel på hur fängelsepersonalen behandlade internerna.

Annika hade skrutit om Sverige för sina amerikanska vänner som landet med få orättvisor. När hon 2009 åter var hemma igen, upptäckte hon att Sverige hade blivit ett mini-USA, som hon beskriver det. Privatiseringar och en ”sköt dig själv anda” hade kommit till landet hon lämnade i mitten av 1960-talet.

– Det vore en katastrof om Sverige blir som USA, menar hon.

Trots det påståendet menar Annika också att Sverige fortfarande har många möjligheter som inte finns i USA.

En lång väg till förändring
Annika Östberg har alla i sitt grepp, när hon berättar sin historia. Det är en berättelse som går upp och ner som en berg och dalbana. Hon säger själv att när hon varit som längst ner i botten har stött på något eller någon som har hjälpt henne upp, som exempelvis prästen från Svenska kyrkan som blev mycket viktig för hennes andliga och personliga utveckling.

– Om man inte får kärlek och omsorg är det svårt att ge det till någon annan, förklarar hon för de hundratal åhörarna i Aula Magna på Karlstads universitet.

Prästen hjälpte henne att inse att det finns förlåtelse, oavsett vad hon hade gjort. Trots det känner hon ändå skuld och ansvar inför sina handlingar. Innan hon träffade prästen hade förlåtelse varit ett hinder för henne.

– För mig var förlåtelse omöjlig, säger Annika.

Idag åker hon runt till fängelser i Sverige och pratar med de intagna om sitt liv. Hon skämtar och säger att det är svårare idag att ta sig in i fängelserna än det var förr. Skämt åsido, Annika Östberg har mycket att dela med sig av från sitt liv och sin tid i ett fängelse i USA. Hon säger att hon har en tacksamhet till livet idag och uppmanar oss alla att ta tid att uppleva det som finns omkring oss.

Avslutningsvis befinner vi oss vid Flemmingsgatan i Stockholm. Annika, nu fri, berättar om hur hon upplever staden, husen gatan och känner ett organiskt förhållande till sin omedelbara värld.

Det Annika berättar om är hur vi förhåller oss till verkligheten. Att vara fängslad innebär att man inte längre tar friheten för given, kanske innebär detta att en människa som Annika Östberg har något att lära oss andra.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad