Alkoholismens skugga

I alkoholismens skugga finns det många baksidor. När man står utanför bolaget vid 10-tiden ser man de som varit inne och köpt sig morgonens ranson. De står och tjoar och pratar och ser ut att ha det väldigt trevligt. Strax före öppningsdags ser man inte en själ. Då står de och smyger i väntan på att stället ska slå upp portarna.

Har man egen erfarenhet av alkohol vet man hur det är att under natten vakna genomsvett och bara längta efter att det ska bli morgon, så man kan gå upp och ta sig ett glas. Ofta kan man inte sova, utan det blir bara ett par timmars sömn per natt. När man tagit det första glaset på morgonen väntar man på effekten. Har det gått en längre tid hjälper inte ens ett glas mot svettningarna, och det känns helt meningslöst att duscha. Så man börjar slarva med hygienen och känner sig som en enda stor skithög.

Efter ett tag blir man abstinent, och har man otur åker man på ett epilepsianfall, vilket i sin tur kan leda till allvarliga hjärnskador. Dessa anfall släpper kanske inte förrän man kommer in på akuten och får stensolid intravenöst. Efter ett anfall mår man dåligt, och man kan inte förutspå när de kommer.

Jag har träffat en kille med ett kraftigt alkoholberoende som berättar att han erbjudits hjälp av socialen, men då måste han först ”blåsa noll”, för att sen bli inlagd på Ulleberg. Det har han väldigt svårt för, eftersom han sparar sprit till dagen efter. Han vill hellre komma till en avgiftningsplats först, eftersom han har druckit i tre år och är rädd för att få ett EP-anfall. Det senaste han hörde från socialen var att han skulle få en avgiftningsplats under en vecka, men han tycker mest att de pratar och aldrig kommer till skott. Det är först nu, efter fem månaders väntetid, han fått hjälp.

– Vissa får åka på avgiftning en gång i halvåret, men mig är det precis som att de skiter i. Visserligen har jag blivit handikappad, mycket beroende på alkoholen, men det är väl inte meningen att jag ska straffas för det? Jag vill ju ha hjälp, säger han.

– Man får även problem med inälvorna, och själv känner jag att jag inte har lång tid kvar att leva. Det är många kompisar som har dött på sista tiden, i unga år, och det är något jag tänker på dagligen. Detta i sig är väldigt jobbigt, och själv tar jag en sup för att lugna nerverna fast jag vet att det är fel, fortsätter han.

– Ett positivt bemötande jag fått från socialen är att jag ska få behålla min lägenhet, även när jag åker in på Ulleberg. Först så sa de att jag inte skulle få behålla den, och det i sig gjorde att jag tackade nej till deras hjälp. Jag hoppas att de tar mig på allvar och fixar en plats på ett beroendecenter så snart som möjligt, så jag kan bli frisk och fortsätta mitt liv på ”vanligt” sätt, utan alkohol, säger han.

En tjej jag träffade hade varit på beroendecentra i Kristinehamn i två veckor, strax innan det fick hon ett EP-anfall. Hon behövde inte åka med till sjukhuset, utan for direkt till Kristinehamn på avgiftning. När hon kom hem satte hon omedelbart igång att dricka igen. Efter cirka två månader fick hon två kraftiga epelepsianfall. Hon blev inlagd ett dygn och har sen dess hållit sig nykter.

Hon säger att anfallen fick henne att vakna upp. Hon vill hålla sig nykter eftersom man inte får någon förvarning om när anfallen kan komma. Hon tror själv att de berodde på att hennes alkoholintag den senaste tiden hade ökat, så att hon drack så fort hon var vaken.

– Har man inte pengar till alkohol så lånar man. Det hela blir en enda stor skuldfälla, och när man nyktrar till och tänker på det så mår man så dåligt att man är tvungen att lugna nerverna med ett glas. Men det kommer en dag när man måste ta itu med det hela. Den abstinens man får är knappast rolig och släpper inte, oavsett hur mycket man dricker. Till slut mår man oerhört dåligt och spyr det första man gör efter man tagit sig ett glas. Det blir inte alls som förr, då man blev frisk av att dricka, säger hon.

– Orsakerna till att man dricker är många. Man finner alltid en anledning: vackert väder, man väntar på ett straff, någon har dött, någon fyller år, et cetera. Har man ingen orsak letar man upp en. Det värsta är om man är deprimerad, då blir det bara ännu värre när man nyktrar till, för man får en fruktansvärd ångest efteråt. Det är nästan värre än avtändning efter knark, förklarar hon.

– Är man blandmissbrukare är det heller inte bra. Blir man exempelvis sugen på amfetamin gör man allt för att få tag på det. Man skjuter i sig det och mår bra för stunden, sen kommer ångesten och man tar sig en öl eller grogg för att dämpa det hela. Hjärtat tar mycket stryk, likaså levern, njurarna och hjärnan.

– Det värsta när man är nykter är när helgen kommer, och alla andra tar sig en öl eller grogg. Man sitter där, och det drar i hela kroppen, och man bara väntar på att de ska bjuda på en öl. Då sitter jag och tänker: ”Orkar jag stå emot om frågan kommer?” Som tur är känner de flesta till ens problem och frågar aldrig. Men det är ändå ett helvete att sitta och titta på, säger hon.

– Jag bara väntar på den dag då jag kan sitta i ett drickande sällskap utan att bli sugen. Det kommer att bli väldigt skönt, avslutar hon.

Efter att ha träffat dessa människor och hört deras berättelser om alkoholens baksida känner man sig inte så sugen på att ta sig några öl innan man ska ut på puben. För vem vill dö i förtid?

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

En deprimerande krönika

På sextiotalet kom benzodiazepinerna med en himla fart, och läkarna fick skrivklåda av de harmlösa och ofarliga små pillren. Vem åt inte valium på sjuttiotalet? Alla åt. Jo så var det. Det var först på åttio- nittiotalet som man på allvar insåg att de kunde missbrukas, och att de faktiskt missbrukades ganska friskt. Men slut på skrivklådan fick man inte. Nej, för de nya ofarliga antidepressiva medicinerna kom till marknaden i början och mitten av 90-talet, och samma glädje, samma barnsliga upprymdhet drabbade läkarkåren. Nu jäklar ska folk bli friska!

Idag sitter vi här lite snopna, sorgsna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har väl vid det här taget observerat detta, men skriver ut det glatt ändå – för nu sitter de väl själva och äter zoloft till morgontidningen och kaffet. Och det är ju bra. Folk som mår dåligt behöver hjälp och ska ta sin medicin för att må bättre.

Men vad som inte uppmärksammas på samma sätt är de människor som upplever att de mår sämre av läkemedlet. Eller är det verkligen läkemedlet som gör att man mår sämre? frågar man sig. Det kan man förstås inte veta, det kan man ju inte vara riktigt säker på, eftersom man inte vet hur man hade mått utan. Ja, men om man nu vill sluta så uppkommer vissa såkallade ”utsättningssymtom”. Ja, man säger inte ”abstinens”, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Men dessa utsättningssymtom är bevisbara, och ser i sin helhet värre ut än abstinenssymtomen för de narkotikaklassade preparaten.

”Försämrat stämningsläge, irritabilitet, upprördhet, yrsel, förvirring, huvudvärk, nervositet, gråt, trötthet, känslomässig instabilitet, sömnsvårigheter, ilska, illamående och kräkningar, minnesstörning, svettningar, depersonalisation, muskelvärk, orolig tarm, panik, ögonirritation, diarré, skakningar, muskelspänningar, rysningar.”Detta är bara några av utsättningssymtomen, det finns fler. Men det är ju så, menar läkemedelsindustrin att hur kan man bevisa att en orolig tarm skulle vara ett resultat av utsättningen? Ja, det kan man kanske inte. Men som sagt, vissa saker går att bevisa. Läkemedelsindustrin accepterar vissa uppenbara utsättningssymtom, men beskyller varandra i en lång och ytterligt tråkig dialog om att ”vårt” läkemedel har mindre utsättningssymtom än ”ert” etc.. Fruktansvärt meningslöst.

Forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. För sådan är kapitalismen. Men om man bortser från abstinensen, förlåt – utsättningssymtomen, och istället fokuserar på biverkningarna, så kan man konstatera att vissa preparat har direkt livsfarliga biverkningar.

Serotonergt syndrom, är en biverkning som är konstaterad även i små doser. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns där. (Stor risk i kombination med den ökände Tramadolen.) Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket i längden, med tiden kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och andra tråkigheter, ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar som är direkt livsfarliga är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden, självmordstankar, självmordsplaner, självmord.

Läkemedlen har olika biverkningar från person till person, vissa kan bli hyperaktiva, andra lugna och beskedliga, ja om detta kan man läsa om i Fass, om man vill, vilken ibland blir tragikomisk i sin långtråkighet. Att ett antidepressivt läkemedel kan ha depression som biverkning är ju banalt… Och om man har stora problem får man stora problempiller, och man sitter och slutar sitt liv dregglandes på en stol inom slutenvården. Inom detta område finns det väldigt lite forskning. Hur är det med hjärnskador, kan man fråga sig? Nervskador? Vem vet? Vem vill veta? Inte industrin och därmed inte forskningen och därmed inte läkarna och slutligen inte patienterna, som sitter hjärnskadade, dregglande, på varsin stol, någonstans i Sverige.

Det främsta motivet för att använda antidepressiva och antipsykotiska preparat som behandling tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva är de egentligen?

Om man tar mig som exempel, vilket går bra, från odräglig unge till nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag mådde dåligt, var deprimerad – det är ju det folkhögskolor är till för. Så jag gick till en allmänläkare och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut ett för mig helt okänt läkemedel: Seroxat. Harmlöst och bra trodde jag. Men två år senare (2001) lanserade Uppsala Monitoring Centre ut följande femton i topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom i världen: Namnet på verksamt ämne, Rapporter om patenterat namn och kategori. Utsättningssymtom (se listan längst ner) Ja, så satt jag där med en medicin som en allmänläkare på vårdcentralen i Munkfors skrivit ut, som är världens svåraste medicin att sluta med, 2001, och med flest inrapporterade biverkningar. Några år senare ville jag avsluta min paroxetinbehandling på grund av just biverkningarna och fick Efexor istället, samtidigt som jag i mina utsättningssymtom fick Xanor mot ångesten och en 100-burk stilnoct till natten (1tb tn vb).

Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad
medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.

Min syster är ett annat exempel, som led av depression, generaliserad oro och panikångest. Hon fick Efexor, som hjälpte henne fantastiskt bra, ja faktiskt så bra att hon till och med blev gravid. Och där började problemen. Givetvis ville hon sluta med Efexorn för lilla Tovas skull, men Efexorn ville annat. Nedtrappningen gick bra, men när hon slutade helt kom utsättningssymtomen enligt ovan. Hon fick tillbaka ångesten tiofalt, och fick yrsel, illamående och kräkningar och svimningskänslor. Om man antar att ingångsdosen är 75 mg, och normaldosen 150 – 225mg, så stod min syster och delade tabletten från 75 till 37,5 till 18,75 och från det till en liten liten smula. Då gick det bra, men sluta kunde hon inte, det var helt omöjligt, och hon står på det än, 18,75 mg. Glömmer hon ta sina 18,75 mg så går det åt skogen. Och så är det för mig också, som står på 300. Skulle jag glömma ta en tablett enligt klockslaget, så märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Lite svårt att förklara.

Min mamma går på Seroxat nu. Och min pappa på Zoloft. Hela min familj har alltså tvingats in på ovanstående lista. Och man frågar sig tillslut vem fan är jag? Och vem skulle jag blivit? Frågan är lika menlös som läkemedelsföretagens pinsamheter, men man håller på ändå, precis som de. Och samtidigt har medicinen räddat mig, och räddar otroligt många människor världen över. Det här är en väldigt svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för efter att ha sett listan ovan, där antidepressiva medel kommer ett, två, fyra och sju på listan, så måste man ifrågasätta vad som egentligen händer. Ifrågasätter man egentligen vad som sker?

Förskrivningen av antidepressiva medel ökar, främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi inte bara stanna upp lite? Det här går för fort.

Det är ingen som vet vilka skadeverkningar antidepressiva medel har i längden. Vi har agerat försökskaniner. Kanske sitter jag här med ett anpassat autonomt nervsystem och en potentiell svår hjärnskada. Det skulle förklara mycket. Biverkningar som är livsfarliga. Själv gick upp 30 kilo på nio månader när jag testade den då nya, fantastiska antidepressiva medicinen Remeron (Mirtazapin). Från en ranglig student, till en uppblåst gubbe – hungerkänslorna skapade chips, som jag satt och åt i min ensamhet.

Kanske en samtalskontakt hade hjälpt mig. I Munkfors. Och kanske hade jag fått kraft att rädda mig själv. Om inte, så är det helt korrekt att göra mig beroende. En rättegång mot Seroxats tillverkare för alla utsättningsproblem är på gång i Kanada. Man varnar också särskilt för Efexor. Cipramil, som är Sveriges vanligaste läkemedel mot depression finns inte med på listan, inte för att den saknar utsättningssymtom, för det har den, men Cipramil är ett litet märke lokaliserat kring Norden, och syns därmed inte i statistiken, vilket är en smart strategi.

Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor?

Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratad med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset?

Ja det ska hon tydligen, och istället höjer man den antidepressiva dosen på en icke färdigutvecklad medicin där hon, i läkemedelsindustrins giriga krav på snabba miljardsprofiter, och läkarnas trögflytande klistriga okunskap, och samhällets och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården – tvingas in i ett annat, ibland svårare beroende, och sedan får leva med biverkningarna och utsättningssymtomen; och på Apoteket säger man: varsågod! Tack ska du ha, svarar man mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en stor dos av sitt Seroxat, som har en långsiktig verkan. Och en långsiktig verkan genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom.

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortnigarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel

Text: Håkan Kristensson