Hobbydiagnoser

Hitler hade Asperger syndrom, Einstein och Putin likaså. I alla fall om vi ska lyssna på de som vill sätta hobbydiagnoser på folk. Det behöver inte ens handla om en känd person, utan det kan lika gärna gälla mannen på gatan. ”Är inte han en psykopat?”, kanske du tänker.

”Ditt jävla DAMP-barn”. Hur ofta hördes inte det så fort jag inte tystnade på direkten, när jag inte gjorde exakt som jag blev tillsagd? Jag talar från egen erfarenhet, och jag fick höra det fler gånger än vad jag vill minnas. Men minns, det gör jag. Vem var det som tog sig friheten att diagnostisera mig?

Neuropsykiatriska diagnoser är bra. De kan ge människor en ökad förståelse för hur man själv fungerar, om de används rätt och om de ges av en person som vet vad denne pratar om. Inte av tolvåriga Johannes, som bara känner att han vill trycka ner mig för att jag inte passar in.

Det verkar bli allt vanligare att folk diagnostiserar varandra. Gråter jag inte till en känslomässig film, så har jag Asperger. Jag har ingen empati tydligen, för att jag inte grät till påhittade människors öde. Är det verkligen bara det som behövs för att placera mig i ett autismspektrum, att jag inte grät?

Men jag gråter till Terminator 2, då Arnold sänks ner till sin ”död” och sakta men säkert firas ner i elden. Gör det mig till en psykopat? Givetvis inte, det krävs mer än så. Om mina reaktioner på kulturskildringar skulle vara skäl för att jag, eller andra med mig, ska få en hobbydiagnos – kanske vi kan sätta etiketter på påhittade personer. Och det är vad som sker.

Diagnoser på fiktiva personer
Vilken diagnos skulle vi ge till Emil i Lönneberga? Eller Darth Vader? Folk har spekulerat flitigt när det gäller Sheldon Cooper från The Big Bang Theory, att han är tydligt ”aspig” för att han uppför sig på ett annat sätt än vad som är brukligt. Men han ska bete sig så, det är hans karaktärsdrag. Hans manus säger till honom att vara på det viset. Men det nämns ingen diagnos, behöver han en? Nej, han är blott en skapelse och därför så är han inget annat än den manusförfattaren säger till honom att vara.

Till slut
Jag har själv en diagnos, och det är ingenting jag skäms för eller försöker dölja. Men folk har aldrig gissat rätt när jag bett dem att gissa vilken jag har. Många har gissat på Asperger, och en del har gissat på Borderline eller Bipolaritet. Jag har ADD. Det tog många år att få diagnosen eftersom jag enligt psykologer inte visar tydliga tecken för den.

Det kunde vara min sociala bakgrund som gjort att jag haft det svårt, vilket kan stämma, men oavsett så är jag nöjd att jag till slut fick min diagnos. Den har hjälpt mig att förstå hur jag fungerar som bäst. Men, det är enbart för att det kom från en yrkesmänniska som den blev sann, inte för något som du sa, Johannes

Text: Per Fäldt
Foto: Public domain

Livet är större än skolan

Barndomens upplevelser bär man med sig hela livet. Utan rätt bemötande och hjälp kan man råka illa ut. Skolgången kan bli en jobbig transportsträcka. Särskilt utsatta är de barn som har olika diagnoser. ASP Bladet har träffat två föräldrar från olika familjer, vars barn är diagnostiserade med ADHD och ADD.

– Till ett barn med synfel säger du inte ”Du får väl se dig för!”, men till ett barn med ADHD, eller med ADD för den delen, är det lättare att säga ”Du får väl skärpa till dig!”, säger mamman till barnet med ADHD.

Familjernas barn – som båda snart är vuxna – har levt med sina diagnoser sedan de var små. I långa perioder uteblev det viktiga stödet. Föräldrarna har ofta känt sig besvikna och uppgivna när vardagen i såväl hemmiljön som i skolmiljön inte fungerat. Barnen fick sämre självkänsla och blev emellanåt utåtagerande och fick svårt att tillgodogöra sig skolundervisningen.

Skolan – en lång transportsträcka
Hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förekommer problem med finmotoriken. Det är lättare för barnen att riva ett legobygge snarare än bygga det. En susande köksfläkt eller den ofta bullriga miljön i skolans matsal, är exempel på situationer som stör deras koncentrationsförmåga.

– Min son har extremt bra minne. Han ser allt i svart eller vitt, men har svårare att se nyanserna. För honom kan det också vara svårt att tolka uttryck som ”kaffe på maten” eller ”lägga benen på ryggen”, säger pappan till barnet med ADD.

Frånvaron av fungerande rutiner och strategier gjorde att barnens skolgång blev en enda lång och jobbig transportsträcka, ända fram till högstadiet. Det var först när det stod klart att eleverna inte skulle kunna tillgodogöra sig skolutbildningen och inte få några slutbetyg, som de efterlängtade insatserna kom.

Föräldrarna menar att skolans personal behöver mer stöd, att det bör läggas mer fokus på pedagogiken i lärarutbildningen vad gäller att bemöta eleven och anpassa skolmiljön efter elevens olika förutsättningar.

– Men det kanske inte alltid krävs adekvat utbildning. Det kan säkert – många gånger – räcka väldigt långt med ett team som – med stöd från elevhälsan – kan skruva på sin verksamhet utan att det tillkommer extra kostnader, säger mamman.

Tidig diagnos hjälper alla inblandade
Föräldrarna menar att tidigt ställda diagnoser hjälper alla inblandade. Man får då svaren på vilken medicinering och vilket stöd som barnet bäst behöver. Rätt insatser minskar troligen även de kostnader som samhället kan komma att betala på ett eller annat sätt.

Men barn blir ju så småningom vuxna, och en del skaffar barn. Eftersom ADHD är ärftligt, kan man tänka sig ett scenario där både förälder och barn är diagnostiserade.
– För en förälder som själv bär på diagnosen men saknar stöd… hur ska den klara av att sätta upp tydliga strukturer och rutiner för sina barn?

Låt inte barnet misslyckas
Föräldrarna anser att anpassade rutiner och strategier är viktiga och måste byggas utifrån respekt utan att kränka barnen. Det är viktigt att inte låta barnen misslyckas! Deras självkänsla måste stärkas. Att på förhand veta hur man möter en situation innan den uppstår, har stor betydelse. Föräldrarnas önskemål är att skolan engagerar sig mer. Men allt handlar givetvis inte om skolan, föräldrarnas roll är också viktig.
– Det gäller att hitta barnets stoppknappar, sammanfattar mamman.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek

En social oas

Attention är en rikstäckande intresseorganisation för personer som är intresserade av det neuropsykiatriska. I Karlstad finns en förening som spänner över hela länet.

– Vi anordnar medlemsaktiviteter där deltagarna kan träffas, umgås och dela erfarenheter och tipsa varandra. Vi har cafékvällar, ibland med teman som bland annat pyssel, säger Maria Christensson Fröman, ordföranden på Attention i Karlstad.

Efterfrågan ökar
Föreningen har idag nästan 450 enskilda medlemmar och efterfrågan ökar stadigt. I föreningen finns familjemedlemmar, stödmedlemmar och personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Diagnoserna som finns representerade i föreningen spänner över ett stort spektra inom neuropsykiatrin. De mest vanliga är ADHD, ADD, Aspergers syndrom, OCD (tvångssyndrom), DCD (trotssyndrom) och Tourettes syndrom. Det finns även medlemmar som bär på diagnoserna dyskalkyli (matematiska svårigheter) och dyslexi (lässvårigheter).

– Jag har varit ordförande sedan 2009 och jag märker tydligt att vi blir alltmer efterfrågade. Det är roligt och vi försöker med de medel och resurser vi har, att stötta och ge våra medlemmar det de vill ha. Ett exempel på något kul vi arrangerat är från i våras, då vi anordnade en bussresa till Liseberg, berättar Maria.

Vill göra mer för medlemmarna
Attention anordnar studiecirklar och samtalsgrupper. De är uppskattade av medlemmarna och tenderar att snabbt bli fulltecknade. En gång per termin arrangerar föreningen föreläsningar. Ämnena har bland annat varit: ”Flickor med ADHD”, ”Presentation av BUP” och ”Aspergers syndrom”.

– Det händer att vi får frågor om att hjälpa enskilda människor, men tyvärr har vi varken kompetens eller resurser till att bemöta de behoven. Vi skulle såklart vilja göra mer för våra medlemmar, men vi arbetar helt ideellt och har inte alltid möjlighet att delta, säger Maria.

Styrelsen vill sprida information och engagera sig intressepolitiskt. De försöker göra sin röst hörd genom att representera föreningen i andra sammanhang, såsom att delta i olika sammankomster med Landstinget, kommunen och andra myndigheter.

Text: Ulf Puhls
Foto: Maria Lundby Bohlin

ADHD-Medicin är inte knark

Louise Hamilton

Louise Hamilton är kommunpolitiker i Kristinehamn och arbetar även som skolsköterska. Hon skrev nyligen ett inlägg på Facebook om ADHD, som redan fått flera kommentarer och många ”gilla”. För ASP Bladet utvecklar hon tankarna ytterligare.

Jag blir ledsen när man talar om medicineringen vid ADHD för unga, som att man ger barn ”droger”. Den terapeutiska dosen ligger en bra bit under vad en amfetaminist förbrukar! Jag har haft många elever under mina tio år som skolsköterska som använt centralstimulerande medel. En del mår illa av tabletterna, vissa märker ingen skillnad och många klarar sig utan medicin efter vissa anpassningar.

För vissa innebär medicinen att de nu klarar skolan, kan fokusera och komma ihåg det de hör eller läst och blir mindre rastlösa. Som en följd av detta ökar dessutom självkänslan. Att påstå att det är fel att ge just dem som svarar bra på läkemedlen dessa preparat är som att förmena en allergiker sitt antihistamin, eller en bipolär sitt litium. Glöm heller inte att många med svåra smärtor också får legalt förskrivna droger, i högre doser dessutom. Vem vill neka dem smärtlindring?

Därmed inte sagt att det inte förekommer överförskrivning, för det gör det. Och läkemedlen behöver ofta kombineras med extra stöd, struktur och anpassningar. Men ett barn som tar ”ADHD-medicin” är inte narkoman – och det minskar risken att hamna i självmedicineringsträsket i tonåren. Tro mig, jag har sett alltför många vuxna med för sent diagnosticerad ADHD som blivit beroende av alkohol eller amfetamin i höga doser för att få hjärnan att sluta koka. Med förödande konsekvenser.

Jag har upplevt ett par solskenshistorier om hur ungdomar som haft det riktigt kämpigt fått nya liv när vakenhetsgraden höjts på kemisk väg. Den ena handlar om en helt underbar elev med stora inlärningsproblem och usel självkänsla. Förflyttning till särskolan diskuterades och i sena tonåren blev eleven äntligen utredd (trots att modern föreslagit utredning redan i grundskolan).

Till vår förvåning visade hen sig inte vara svagbegåvad utan led av en svår ADD och dyslexi. Efter en kort tids medicinering var det en helt ny person som kunde koncentrera sig, komma ihåg vad hen hört och som klarade skolan med godkända betyg.

Varför är ADHD så vanligt idag, varför delar man ut läkemedel till så många ungdomar? Ja, det vet man ju inte. ADHD är en ”symtomdiagnos”, man kan inte peka på ett ställe på kroppen och säga att ”här sitter felet”, eller ta ett enkelt blodprov som påvisar diagnosen. Miljögifter, kolhydrater, färgämnen tror många. Mental överstimulans i kombination med fysisk passivitet kanske också påverkar. Men när jag gick i skolan på 60-talet hade jag också klasskamrater som uppvisade symtom på denna omstridda diagnos. Och tittade man närmare på dem så nog fanns det en förälder med likartade symtom. Forskningen om orsakerna till ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser är långt ifrån mål, man bör akta sig för att uttala sig tvärsäkert.

För trettio år sedan trodde man att såväl plötslig spädbarnsdöd som anorexi berodde på kärlekslösa mödrar. Fel,fel,fel!

Angående centralstimulantia vid ADHD/ADD lyder reglerna: försiktighet vid förskrivning, noggrann uppföljning, och utsättning av medicinen vid biverkningar som inte ger sig eller vid felanvändning. Och för oss medmänniskor: stigmatisera INTE vare sig användarna eller deras föräldrar!

Text: Louise Hamilton
Språkrör för Miljöpartiet Kristinehamn och Kommunalråd