Etikettarkiv: ADD

Hobbydiagnoser

EinsteinHitler hade Asperger syndrom, Einstein och Putin likaså. I alla fall om vi ska lyssna på de som vill sätta hobbydiagnoser på folk. Det behöver inte ens handla om en känd person, utan det kan lika gärna gälla mannen på gatan. ”Är inte han en psykopat?”, kanske du tänker.

”Ditt jävla DAMP-barn”. Hur ofta hördes inte det så fort jag inte tystnade på direkten, när jag inte gjorde exakt som jag blev tillsagd? Jag talar från egen erfarenhet, och jag fick höra det fler gånger än vad jag vill minnas. Men minns, det gör jag. Vem var det som tog sig friheten att diagnostisera mig?

Neuropsykiatriska diagnoser är bra. De kan ge människor en ökad förståelse för hur man själv fungerar, om de används rätt och om de ges av en person som vet vad denne pratar om. Inte av tolvåriga Johannes, som bara känner att han vill trycka ner mig för att jag inte passar in.

Det verkar bli allt vanligare att folk diagnostiserar varandra. Gråter jag inte till en känslomässig film, så har jag Asperger. Jag har ingen empati tydligen, för att jag inte grät till påhittade människors öde. Är det verkligen bara det som behövs för att placera mig i ett autismspektrum, att jag inte grät?

Men jag gråter till Terminator 2, då Arnold sänks ner till sin ”död” och sakta men säkert firas ner i elden. Gör det mig till en psykopat? Givetvis inte, det krävs mer än så. Om mina reaktioner på kulturskildringar skulle vara skäl för att jag, eller andra med mig, ska få en hobbydiagnos – kanske vi kan sätta etiketter på påhittade personer. Och det är vad som sker.

Diagnoser på fiktiva personer
Vilken diagnos skulle vi ge till Emil i Lönneberga? Eller Darth Vader? Folk har spekulerat flitigt när det gäller Sheldon Cooper från The Big Bang Theory, att han är tydligt ”aspig” för att han uppför sig på ett annat sätt än vad som är brukligt. Men han ska bete sig så, det är hans karaktärsdrag. Hans manus säger till honom att vara på det viset. Men det nämns ingen diagnos, behöver han en? Nej, han är blott en skapelse och därför så är han inget annat än den manusförfattaren säger till honom att vara.

Till slut

Jag har själv en diagnos, och det är ingenting jag skäms för eller försöker dölja. Men folk har aldrig gissat rätt när jag bett dem att gissa vilken jag har. Många har gissat på Asperger, och en del har gissat på Borderline eller Bipolaritet. Jag har ADD. Det tog många år att få diagnosen eftersom jag enligt psykologer inte visar tydliga tecken för den.

Det kunde vara min sociala bakgrund som gjort att jag haft det svårt, vilket kan stämma, men oavsett så är jag nöjd att jag till slut fick min diagnos. Den har hjälpt mig att förstå hur jag fungerar som bäst. Men, det är enbart för att det kom från en yrkesmänniska som den blev sann, inte för något som du sa, Johannes

Text: Per Fäldt
Foto: Public domain

Livet är större än skolan

9999Barndomens upplevelser bär man med sig hela livet. Utan rätt bemötande och hjälp kan man råka illa ut. Skolgången kan bli en jobbig transportsträcka. Särskilt utsatta är de barn som har olika diagnoser. ASP Bladet har träffat två föräldrar från olika familjer, vars barn är diagnostiserade med ADHD och ADD.

– Till ett barn med synfel säger du inte ”Du får väl se dig för!”, men till ett barn med ADHD, eller med ADD för den delen, är det lättare att säga ”Du får väl skärpa till dig!”, säger mamman till barnet med ADHD.

Familjernas barn – som båda snart är vuxna – har levt med sina diagnoser sedan de var små. I långa perioder uteblev det viktiga stödet. Föräldrarna har ofta känt sig besvikna och uppgivna när vardagen i såväl hemmiljön som i skolmiljön inte fungerat. Barnen fick sämre självkänsla och blev emellanåt utåtagerande och fick svårt att tillgodogöra sig skolundervisningen.

Skolan – en lång transportsträcka
Hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förekommer problem med finmotoriken. Det är lättare för barnen att riva ett legobygge snarare än bygga det. En susande köksfläkt eller den ofta bullriga miljön i skolans matsal, är exempel på situationer som stör deras koncentrationsförmåga.

– Min son har extremt bra minne. Han ser allt i svart eller vitt, men har svårare att se nyanserna. För honom kan det också vara svårt att tolka uttryck som ”kaffe på maten” eller ”lägga benen på ryggen”, säger pappan till barnet med ADD.

555

Frånvaron av fungerande rutiner och strategier gjorde att barnens skolgång blev en enda lång och jobbig transportsträcka, ända fram till högstadiet. Det var först när det stod klart att eleverna inte skulle kunna tillgodogöra sig skolutbildningen och inte få några slutbetyg, som de efterlängtade insatserna kom.

Föräldrarna menar att skolans personal behöver mer stöd, att det bör läggas mer fokus på pedagogiken i lärarutbildningen vad gäller att bemöta eleven och anpassa skolmiljön efter elevens olika förutsättningar.

– Men det kanske inte alltid krävs adekvat utbildning. Det kan säkert – många gånger – räcka väldigt långt med ett team som – med stöd från elevhälsan – kan skruva på sin verksamhet utan att det tillkommer extra kostnader, säger mamman.

Tidig diagnos hjälper alla inblandade
Föräldrarna menar att tidigt ställda diagnoser hjälper alla inblandade. Man får då svaren på vilken medicinering och vilket stöd som barnet bäst behöver. Rätt insatser minskar troligen även de kostnader som samhället kan komma att betala på ett eller annat sätt.

Men barn blir ju så småningom vuxna, och en del skaffar barn. Eftersom ADHD är ärftligt, kan man tänka sig ett scenario där både förälder och barn är diagnostiserade.
– För en förälder som själv bär på diagnosen men saknar stöd… hur ska den klara av att sätta upp tydliga strukturer och rutiner för sina barn?

Låt inte barnet misslyckas
Föräldrarna anser att anpassade rutiner och strategier är viktiga och måste byggas utifrån respekt utan att kränka barnen. Det är viktigt att inte låta barnen misslyckas! Deras självkänsla måste stärkas. Att på förhand veta hur man möter en situation innan den uppstår, har stor betydelse. Föräldrarnas önskemål är att skolan engagerar sig mer. Men allt handlar givetvis inte om skolan, föräldrarnas roll är också viktig.
– Det gäller att hitta barnets stoppknappar, sammanfattar mamman.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek

En social oas

11111111Attention är en rikstäckande intresseorganisation för personer som är intresserade av det neuropsykiatriska. I Karlstad finns en förening som spänner över hela länet.

– Vi anordnar medlemsaktiviteter där deltagarna kan träffas, umgås och dela erfarenheter och tipsa varandra. Vi har cafékvällar, ibland med teman som bland annat pyssel, säger Maria Christensson Fröman, ordföranden på Attention i Karlstad.

Efterfrågan ökar
Föreningen har idag nästan 450 enskilda medlemmar och efterfrågan ökar stadigt. I föreningen finns familjemedlemmar, stödmedlemmar och personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Diagnoserna som finns representerade i föreningen spänner över ett stort spektra inom neuropsykiatrin. De mest vanliga är ADHD, ADD, Aspergers syndrom, OCD (tvångssyndrom), DCD (trotssyndrom) och Tourettes syndrom. Det finns även medlemmar som bär på diagnoserna dyskalkyli (matematiska svårigheter) och dyslexi (lässvårigheter).

– Jag har varit ordförande sedan 2009 och jag märker tydligt att vi blir alltmer efterfrågade. Det är roligt och vi försöker med de medel och resurser vi har, att stötta och ge våra medlemmar det de vill ha. Ett exempel på något kul vi arrangerat är från i våras, då vi anordnade en bussresa till Liseberg, berättar Maria.

Vill göra mer för medlemmarna
Attention anordnar studiecirklar och samtalsgrupper. De är uppskattade av medlemmarna och tenderar att snabbt bli fulltecknade. En gång per termin arrangerar föreningen föreläsningar. Ämnena har bland annat varit: ”Flickor med ADHD”, ”Presentation av BUP” och ”Aspergers syndrom”.

– Det händer att vi får frågor om att hjälpa enskilda människor, men tyvärr har vi varken kompetens eller resurser till att bemöta de behoven. Vi skulle såklart vilja göra mer för våra medlemmar, men vi arbetar helt ideellt och har inte alltid möjlighet att delta, säger Maria.

Styrelsen vill sprida information och engagera sig intressepolitiskt. De försöker göra sin röst hörd genom att representera föreningen i andra sammanhang, såsom att delta i olika sammankomster med Landstinget, kommunen och andra myndigheter.

Text: Ulf Puhls
Foto: Maria Lundby Bohlin

ADHD-Medicin är inte knark

Louise Hamilton
Louise Hamilton

Louise Hamilton är kommunpolitiker i Kristinehamn och arbetar även som skolsköterska. Hon skrev nyligen ett inlägg på Facebook om ADHD, som redan fått flera kommentarer och många ”gilla”. För ASP Bladet utvecklar hon tankarna ytterligare.

Jag blir ledsen när man talar om medicineringen vid ADHD för unga, som att man ger barn ”droger”. Den terapeutiska dosen ligger en bra bit under vad en amfetaminist förbrukar! Jag har haft många elever under mina tio år som skolsköterska som använt centralstimulerande medel. En del mår illa av tabletterna, vissa märker ingen skillnad och många klarar sig utan medicin efter vissa anpassningar.

För vissa innebär medicinen att de nu klarar skolan, kan fokusera och komma ihåg det de hör eller läst och blir mindre rastlösa. Som en följd av detta ökar dessutom självkänslan. Att påstå att det är fel att ge just dem som svarar bra på läkemedlen dessa preparat är som att förmena en allergiker sitt antihistamin, eller en bipolär sitt litium. Glöm heller inte att många med svåra smärtor också får legalt förskrivna droger, i högre doser dessutom. Vem vill neka dem smärtlindring?

Därmed inte sagt att det inte förekommer överförskrivning, för det gör det. Och läkemedlen behöver ofta kombineras med extra stöd, struktur och anpassningar. Men ett barn som tar ”ADHD-medicin” är inte narkoman – och det minskar risken att hamna i självmedicineringsträsket i tonåren. Tro mig, jag har sett alltför många vuxna med för sent diagnosticerad ADHD som blivit beroende av alkohol eller amfetamin i höga doser för att få hjärnan att sluta koka. Med förödande konsekvenser.

Jag har upplevt ett par solskenshistorier om hur ungdomar som haft det riktigt kämpigt fått nya liv när vakenhetsgraden höjts på kemisk väg. Den ena handlar om en helt underbar elev med stora inlärningsproblem och usel självkänsla. Förflyttning till särskolan diskuterades och i sena tonåren blev eleven äntligen utredd (trots att modern föreslagit utredning redan i grundskolan).

Till vår förvåning visade hen sig inte vara svagbegåvad utan led av en svår ADD och dyslexi. Efter en kort tids medicinering var det en helt ny person som kunde koncentrera sig, komma ihåg vad hen hört och som klarade skolan med godkända betyg.

Varför är ADHD så vanligt idag, varför delar man ut läkemedel till så många ungdomar? Ja, det vet man ju inte. ADHD är en ”symtomdiagnos”, man kan inte peka på ett ställe på kroppen och säga att ”här sitter felet”, eller ta ett enkelt blodprov som påvisar diagnosen. Miljögifter, kolhydrater, färgämnen tror många. Mental överstimulans i kombination med fysisk passivitet kanske också påverkar. Men när jag gick i skolan på 60-talet hade jag också klasskamrater som uppvisade symtom på denna omstridda diagnos. Och tittade man närmare på dem så nog fanns det en förälder med likartade symtom. Forskningen om orsakerna till ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser är långt ifrån mål, man bör akta sig för att uttala sig tvärsäkert.

För trettio år sedan trodde man att såväl plötslig spädbarnsdöd som anorexi berodde på kärlekslösa mödrar. Fel,fel,fel!

Angående centralstimulantia vid ADHD/ADD lyder reglerna: försiktighet vid förskrivning, noggrann uppföljning, och utsättning av medicinen vid biverkningar som inte ger sig eller vid felanvändning. Och för oss medmänniskor: stigmatisera INTE vare sig användarna eller deras föräldrar!

Text: Louise Hamilton
Språkrör för Miljöpartiet Kristinehamn och Kommunalråd

Aspergers syndrom – Ett osynligt funktionshinder

Aspergers syndrom (AS) är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som enkelt förklarat innebär att hjärnan fungerar på ett annorlunda sätt. Det innebär att personer med syndromet har ett dolt handikapp. En aspergare har svårt att finns sig tillrätta i sociala sammanhang, detta på grund av att de inte har förmågan att kunna förstå och läsa andra människors gester, ansiktsuttryck, satsmelodi eller kroppshållning.

Man kan inte se på en person att han är aspergare (som människor med AS brukar kalla sig), vilket leder till att omgivningen inte förstår deras svårigheter och brister. Oftast (men inte alltid) brukar aspergare inte se syndromet som ett funktionshinder, utan som en del av sin personlighet, rent av en tillgång som gör dem unika. De kan utnyttja några av syndromets egenheter till sin fördel, till exempel innebär AS att man har en exceptionellt god minnesförmåga, vilken överträffar så kallade neurotypiska individers med stor marginal (neurotypisk = normal).

Det var den engelska psykiatern och autismforskaren Lorna Wing som 1981 myntade termen Aspergers syndrom, efter den österrikiske barnläkaren Hans Asperger (1906-1980). Hon hade läst hans artikel (publicerad 1944) om barn med ”autistiska personlighetsstörningar”, och såg att hans beskrivning överensstämde med egna observationer av barn med neuropsykiatriska problem. Termen Aspergers syndrom har alltså inte många år på nacken. Faktum är att Hans Asperger först 1997 fick sina observationer fullt erkända som ett existerande syndrom.

En outforskad djungel
AS är en så kallad autismspektrumstörning (alltså en form av autism). Lorna Wing uppfann begreppet då hon ville hitta en benämning som korrekt beskrev autismproblematiken, nämligen att den är så mångfacetterad. Det finns många diagnoser som faller in under autismspektrumstörning, exempelvis klassisk autism (Kanners syndrom), AS, högfungerande autism, atypisk autism, ADHD, ADD, DAMP, Tourettes syndrom med flera. Ofta överlappar syndromen varandra. En person som till exempel fått en DAMP-diagnos kan även kvalificera sig för AS, och så vidare. Att förstå avgränsningarna och kopplingarna i denna djungel av begrepp är något som forskningen ännu försöker få rätsida på. Personer kan även ha aspergerdrag, vilket innebär att de inte har syndromet, utan enbart drag av det.

Eftersom diagnosen Aspergers syndrom är relativt färsk är kunskapen om den ännu dålig, inte minst inom psykvården. Det visar sig att psykiatrin har ett tämligen grovmaskigt nät när det gäller att fånga upp och identifiera patienter med AS. Man tror att ca 30 av 100 personer som söker hjälp hos vuxenpsykiatrin har Aspergers syndrom, men att bara en (1) av dessa får rätt diagnos. Detta leder till felbehandlingar – som inte bara upprätthåller patientens problembild – utan i värsta fall kan få tragiska konsekvenser. Det kostar dessutom samhället stora pengar.

Att identifiera AS
AS är svårare att identifiera än klassisk autism. Där visar sig symtomen mycket tidigare, före tre års ålder. Autismbarn har sen tal- och språkutveckling och stora språksvårigheter. De förefaller leva i en ”glaskupa”, svåra att få kontakt med, inneslutna i sin egen värld och ofta drabbade av utvecklingsstörning. Symtomen på AS blir synliga i ett senare skede, i fyra- till sexårsåldern. Även om man som förälder kan märka att ens barn är annorlunda kan det dröja innan man söker hjälp, och forskningen anser ofta att det är först när barnet uppnått skolåldern som man kan ställa en säker diagnos. AS-barnens språkutveckling kan i och för sig avvika från det normala, men då ofta åt det motsatta hållet, då de talar tidigt och har ett för sin ålder avancerat språkbruk. De har ofta ett formellt och lillgammalt sätt och står ut som avvikande bland andra småbarn, vilka inte alltid kan acceptera AS-barnens personlighet och följaktligen fryser ut dem. Aspergerbarn förefaller passa bättre in i vuxet sällskap, och föredrar gärna att umgås med personer äldre än dem själva.

När man ska utreda om en person har AS gör man det genom att bedöma individens beteenden och svårigheter. För att kvalificera sig för diagnosen måste två huvudsakliga kriterier uppfyllas: 1) personen måste ha allvarliga begränsningar i förmågan till socialt samspel, samt 2) ha begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter. Inom dessa båda kriterier finns ett flertal symtom som konkretiserar svårigheten eller beteendet. Olika personer kan ha olika symtom och även olika antal symtom. Två personer med samma symtom kan ha dessa i olika grad. En aspergare uppfyller sällan alla kända AS-symtom. Ett ytterligare krav för att få diagnosen är att personen har en begåvningsnivå inom normalvariationen (IQ 99-104), vilket innebär att de är normalbegåvade. Det är inte ovanligt att personer med AS har en mycket hög begåvningskvot.

Symtomet och dess konsekvenser
En aspergare har svårt att finns sig tillrätta i sociala sammanhang, detta på grund av att de inte har förmågan att kunna förstå och läsa andra människors gester, ansiktsuttryck, satsmelodi eller kroppshållning. Undertexten i samtal och kroppsspråk går dem helt förbi, omgivningen blir med andra ord svårtolkad, för att inte säga obegriplig. Barn med AS uppfattas ofta som kyliga och intellektualiserade. De intresserar sig sällan för vad andra gör och tenderar att vilja leka för sig själva. De tycks varken ha förmågan eller viljan att ”komma in i gänget”.

Ett kännetecken är att de uppslukas av specialintressen, som studeras med manisk iver. Deras kunskaper i dessa ämnen är ofta djupgående, men då aspergare tenderar att fascineras av detaljer inom ett område, brister de ofta i helhetsförståelsen (av ämnet). I skolan kan de med lätthet överträffa sin lärare inom sina specialintressen, men när det gäller kunskapsområden som inte intresserar dem förblir de oftast kallsinniga. Det kan vara hart när omöjligt att få dem att fokusera sin energi på annat än de få områden som de med monoman intensitet går in för. Eftersom personer med AS har en ojämn begåvning är de starka inom vissa områden och svaga inom andra. Själva kruxet är att deras svagheter sticker ut tydligare i jämförelse med ”normala” personer. De kan exempelvis ha lärt sig behärska japanskans tre skriftspråk i unga år, men går bet på femmans gångertabell.

Aspergaren har även motoriska problem, deras gångstil är ofta obekväm, vid köksbordet kan de välta glas och tappa bestick och så vidare. De är envisa som synden – vilket i och för sig inte behöver vara något negativt – när de gett sig den på något ger de sig inte i första taget. De rutar gärna in tillvaron i ritualiserade rutiner, vilka följs slaviskt. Detta är något som verkligen kan bli till en plåga för familjemedlemmar, eftersom rutinerna är trygghetsritualer kan föräldrar som försöker bryta dessa beteenden få ett riktigt helsike. AS-personer tycker inte om förändringar, framförallt inte överraskande sådana, de behöver först vänjas vid tanken på det nya innan de kan acceptera det. I en för dem svårtolkad och ofta obegriplig omvärld är det vilsamt med förutsägbarhet.

Då aspergare ofta har ett välutvecklat språk kontrasterar de sig själva i att ha stora brister i språkförståelse. Att tala i bilder är ett effektivt sätt att utestänga dem från att förstå vad du talar om. Symbolspråk och idiom blir lätt obegripliga. Ett uttryck som ”på bättringsvägen” kan uppfattas som en gatuadress, en uppmaning som ”Kan du öppna fönstret?” besvaras med ett ”ja”, men fönstret förblir oöppnat. Uppmaningen tolkades som en fråga. En person med AS hörde således: ”Vet du hur man öppnar ett fönster?” De tolkar vad de hör bokstavligt. I kommunikationen med en asperbergare ska man säga vad menar och mena vad man säger, utan dolda eller dubbla budskap.

Sanningssägare
Något som starkt kännetecknar en aspergare är deras absoluta uppriktighet, vilket ofta leder dem ut på de sociala pinsamheternas djupa vatten. Ett barn med AS kan ljudligt förkunna: ”Titta mamma, vilken tjock tant!”, medan den vuxne aspergaren i en konversation kan upplysa sin samtalspartner att de har viktproblem. Orsaken till detta brutala sanningssägande är att de inte har en naturlig förmåga att leva sig in i andra människors tankar och känslor, de har en så kallad empatistörning. Det här betyder inte att AS-personer inte har förmåga till empati eller sympati, de vet bara inte hur man ska uttrycka inlevelse eller medkänsla, detta är dock något de kan lära sig. En fördel med denna kvalitet är att AS-personer sällan ljuger. Vad de säger betyder också exakt vad de säger, utan tvetydigheter.

Det är alltså inte omöjligt för en aspergare att lära sig hur man beter sig och rätt tolka sociala situationer, men umgänge i vanlig mening är svårt för dem. Att sitta ner med ett sällskap och lyssna på samtal där ämnena varierar från det ena till det andra tråkar snabbt ut dem. De föredrar att tala om sitt specialintresse – gärna i timmar – vilket i sin tur effektivt tråkar ut omgivningen. Detta är naturligtvis något som kraftigt försvårar socialt umgänge. Man blir stämplad som nördig fackidiot.

Sensorisk överstimulering = stress
Sensorisk överstimulering är när våra sinnen (doft-, smak-, syn-, känsel- och hörselsinnet) överbelastas. Detta drabbar ofta människor med AS. Många har till exempel svårt med störande ljud. En irriterande ljudkälla finns hela tiden i deras medvetande, och inte förrän ljudet upphör eller utestängs kan man slappna av och återfå fokus. När sinnena överstimuleras uppstår stress. En aspergare i ett stökigt klassrum kan bli så stressad av miljön att de helt enkelt inte fungerar där. Stressen kan kompenseras genom att de drar sig undan för återhämtning och bearbetning. De flesta har ett starkt ensamhetsbehov, för att smälta intryck och händelser. Det är vanligt att omgivningen inte förstår detta behov och feltolkar det som att aspergaren markerar avstånd mot dem.

Mat är ett kapitel i sig. AS-personer vill helst ha mat de känner igen. De har svårt för smak, konsistens och textur hos vissa maträtter eller livsmedel, och de ogillar ofta när maten är ihopblandad. Man vill helt enkelt se vad man äter.

Att stå utanför
Människor med AS lever ofta (men inte alltid) i ett utanförskap. De vet att de är annorlunda. Då de har svag förmåga att tolka sin omvärld känner de sig ofta som utomjordingar. Många lever utan diagnos, mycket på grund av att syndromet inte blivit erkänt förrän relativt nyligen, kanske så många som hälften av alla med aspergerproblematik kan vara okunniga om orsaken till sina besvär. Vissa klarar ensamtillvaron rätt bra, kanske rent av trivs med den, men även om aspergare i gemen behöver mycket tid för sig själva är det ett mänskligt behov att känna sig förstådd och accepterad. Somliga är ointresserade av kärleksrelationer – asexualitet är inte ovanligt – men de flesta längtar som alla andra efter närhet. Då de har svårt med social kommunikation finns ju ett svåröverkomligt hinder i sökandet efter en partner, och ensamheten leder dem ofta in i depressioner. När det gäller äktenskap och stabila parrelationer ligger de långt under genomsnittet, idag underlättar dock internet möjligheten att både skapa kontakter med likasinnade och finna en partner.

Orsaker
I dagsläget finns ingen klinisk bevisning om orsaken till AS. Likväl råder stor konsensus att syndromet huvudsakligen är ärftligt och att det därmed har genetiska faktorer som starkast bakomliggande orsaksgrund. Ibland ligger även hjärnskador bakom. Vid forskning har man kunnat se hur inkommande information tar andra vägar i en aspergares hjärna än den annars brukar.

Studier visar att ca 0,7-1,2 procent lider av någon form av autismspektrumstörning, där AS utgör mellan 0,3-0,6 procent av fallen. Pojkar tycks drabbas i betydligt högre omfattning, de är ca fyra gånger fler än flickorna. Anledningen är okänd, men man kan åtminstone spekulera i att man ännu har svårt att identifiera flickor med AS.

Åtgärder
Aspergers syndrom är obotligt. Man föds med det, man lever med det, man dör med det. Men det är bemötningsbart. Det bästa är naturligtvis när syndromet upptäcks tidigt, så åtgärder kan sättas in för att hjälpa både barn och familj. Tyvärr är väntetiden för att få en utredning oftast lång, vissa landsting är bättre än andra vad gäller prioritering och handläggningstider. För att träna och lära aspergaren att fungera i samhället finns något som kallas habilitering. Den går ut på tre saker: 1) Hjälpa aspergaren finna strategier för att vårda och utveckla sina starka egenskaper, 2) att lära dem kontrollera och kompensera brister, samt 3) se till att de får utvecklas i en miljö som är anpassad efter deras behov.

Ett stort aber är att många skolor inte kan erbjuda barnen de miljöer och resurser de behöver. Det finns dock positiva exempel, huvudsakligen i stockholmsregionen. Kommunerna är skyldiga att erbjuda funktionshindrade adekvata miljöer och lärarkompetens för att ge dem möjligheten att tillgodogöra sig kunskaper och kunna skapa sig ett bra liv (detta genom lagen LSS – Lag om stöd om service till vissa funktionshindrade). Den kommunala efterlevnaden av lagen är dock dålig, skillnaden mellan karta och terräng är ofta stor. Numera finns även möjlighet att få vardagslivsträning på folkhögskolor eller inom daglig verksamhet, där man utbildas i att bland annat hantera allehanda sociala sammanhang och situationer.

Arbetsliv
Arbetsmarknaden för personer med AS är minst sagt tuff. Dagens samhälle ställer krav på flexibilitet och social kompetens, två saker som ligger aspergaren i fatet. Människor med Aspergers syndrom besitter djupa kunskaper inom sina specialintressen, de är ofta mycket kreativa och bra på att finna nya lösningar på gamla problem. Om samhälls- och näringsliv erbjöd aspergarna trygga miljöer att verka i skulle gruppens verkliga förmågor snart uppenbaras för alla. Så är oftast icke fallet, vilket är ett sorgligt resursslöseri. Jovisst, det finns platser redan idag där aspergare framgångsrikt utnyttjar sina unika gåvor (i exempelvis Silicon Valley, USA), men dessa är tyvärr undantagen till den kortsiktiga regeln om kvartalsekonomins allmakt – och konsekvens.

Text: Christer Jansson

Källmaterial:

Nördsyndromet” av Inger Jalakas (Alfabeta)

Autism” av Christopher Gillberg (Natur och Kultur)

Aspergers syndrom – har jag verkligen det?” av Gunnel Norrö (Intermedia Books)

Autismforum.se

Wikipedia

Algonet.se

Utvärdering av IFA´s Föreläsningsserie

cecilia-webASP Bladet har mött upp med Cecilia Cekestrand för att med sina egna ord, utvärdera publiksuccén ”IFA´s föreläsningsserie” som hon anordnade under hösten 2008/våren 09

Anledningen till att jag drog igång den här föreläsnings-serien är att jag dels har ett personligt intresse och har läst ganska mycket om det här under åren. Jag märkte att ju mer jag lärde mig desto lättare blev mitt arbete och desto bättre blev det för de klienter jag mötte. En av anledningar var därför att utbilda personalen genom tips och råd och sedan var det för att påvisa för chefer och nämnd att det här existerar. Det har varit personer från olika förvaltningar, olika ställen i kommunen, arbetsförmedlingen och även klienter. Förhoppningen är att de sprider kunskapen och budskapet vidare till sina chefer och sin omgivning.

Det är första gången jag gör en sådan här stor sak och jag hade inte direkt några speciella förväntningar men det jag snabbt märkte var att det tar så otroligt mycket tid, tid som inte alltid syns.  Föreläsare skall planeras och bokas, lokal skall ordnas, tekniken skall fungera, det skall finnas fika på plats och efteråt är det faktureringsarbete som kommer till.Trots det har det varit hur roligt som helst för jag har träffat fantastiska människor och det är helt underbart.

Ungefär 120-170 personer har kommit vid varje tillfälle och då har ca. 80 st. varit samma varje gång medan resterande varit från olika ställen vid varje tillfälle. Lite beroende på vad föreläsningen handlat om har jag bjudit in lite olika människor. Många hörde av sig till första gången då de läste om det i tidningen, jag blev helt nedringd både av privatpersoner, sjukhus och alla möjliga ställen som dels ville gå dit som personal och dels ville ha privat hjälp.

Totalt sett har ungefär 750 personer lyssnat på de totalt fem föreläsningstillfällena och responsen jag fått från människor som varit där har varit positiv. Eftersom kunskapsnivån hos alla människor gällande det här ligger väldigt olika så var jag lite nervös för hur det skulle tas emot. Den enda negativa kritik jag fått är att en del personer kan tycka att det är jobbigt att sitta och lyssna på t.ex. en professor, men det är som sagt en väldigt liten del, till 99 % har det varit positiv kritik vilket är jättekul! Jag har även hört via chefer att personalen uppskattat serien och det känns mycket bra.

Bäst med den här föreläsningsserien är nog att jag har fått lära känna de olika föreläsarna och jag har mailat en hel del med dem under tiden efteråt. Eftersom jag tycker att det är väldigt kul med sådana här utbildningar och föreläsningar så kommer vi säkert att stöta på varandra även på andra ställen. Det är otroligt intressanta människor som jag haft möjlighet att samtala med innan föreläsningarna eller över en lunch efteråt, de har ett oerhört stort engagemang. Föreläsarna har varit bra på olika sätt, de som har levnadshistorier att delge berör ju väldigt mycket och de som arbetar med de här frågorna ger ytterligare dimension till det hela.

Jag blir så trött på att höra att vi inte har råd att skicka personer på utredningar för de pengarna det kostar är ingenting jämfört med vad en person som inte får hjälp kan komma att kosta samhället. Den erfarenhet jag har av personer som fått hjälp är att det då går väldigt bra för dem. Nu hoppas jag att någon tar över efter mig och gör något mer av det här. Jag hoppas man tar till sig tänket, att det pratas mer om de här problemen och att det förankras mer ute i verksamheten. Tips och idéer om vad som mer kan göras mottages med stor tacksamhet!

Text: Kajsa Jansson

Relaterade reportage angående föreläsnings-serien

ADHD

Hur kan man underlätta arbetslivet för personer med NPF?

IFA’s föreläsningsserie om NPF – Steve Eriksson

Attention Värmland