ADHD EDDDE!

– Det är bra att vara lite galen, det leder ofta till spännande äventyr och upplevelser! Eric Donell tror på människans inneboende kraft att åstadkomma förändring.

Eric Donell kör verkligen så det ryker i sin späckade tvåtimmars enmansföreläsningsshow ADHD EDDDE! (alltså ”ADHD – är det det det är!”). Han berättar om diagnosen ADHD, som han själv har tillsammans med Tourettes syndrom. Han blandar animationer, musik, sång, roliga röstförändringar och kroppsspråk och lyckas med balansen att visa på de positiva egenskaper som ofta kommer med diagnosen, utan att för den skull backa för de svårigheter som också följer med på köpet.

Många Åhörare
Jag, undertecknad, sitter och slösurfar på Stadshotellets wi-fi i lobbyn när mina kollegor från föreningen Attention Karlstad/Värmland kommer. Vi följer pilar, går upp en trappa, ner en trappa, och upp igen till Franska salen. Eric Donell kramar oss alla tre och vi börjar ställa fram bokbord för incheckning av åskådare. Det är en stor föreläsningssal och omkring 60 stolar står i fyrkant mitt i det, för att rymma alla.

Folk börjar strömma in och jag bockar av dem så fingrarna blöder. Vi erbjuder gratis tidningar och vykort, och folk tittar på böcker och broschyrer som går att beställa. Eric säljer sina filmer och cd-skivor. I bakgrunden spelas snuttar av Erics musik, det är glatt och peppande men även lugnt. Sen blir det tyst. Jag tar min stol och sätter mig längst bak.

ADHD
I föreställningen följer vi bland annat sex personer ur ett inifrånperspektiv. Det är förskola, skola, vänner, kärleksrelationer och anhörigperspektiv. De olika personerna skildrar olika typer av ADHD. Alla personer med diagnosen klättrar inte i gardinerna, några med exempelvis ”ADD” är snarare dagdrömmare. Det finns tre typer av ADHD:
– ADHD-I (huvudsakligen bristande uppmärksamhet) den kallas ibland ADD, drömmare.
– ADHD-H (huvudsakligen hyperaktivitet/impulsivitet) klättrar i gardinerna.
– ADHD-C (kombinerad presentation) både och.

Feel-good show!
Föreläsningen vänder sig till personal inom förskola, skola, vård, omsorg, myndigheter samt anhöriga och inte minst de med egen ADHD. “ADHD EDDDE!” lämpar sig för alla som önskar få en bättre förståelse för ett neuropsykiatriskt tillstånd som omfattar var 20:e person och därmed påverkar även personernas omgivning. I och med att Eric själv har neuropsykiatriska diagnoser ger han en unik inblick i hur det kan vara att leva med dem, och han är en förebild för hur bra man kan klara sig i livet.

När man lyssnar får man en ökad förståelse för ADHD, varför gör han/hon så, tips på bemötande och motivation, samtidigt som det är en föreställning man blir glad av. Man får även kunskap om olika svårigheter, missuppfattningar, fördomar och hur utanförskap kan se ut. Samtidigt betonar han de positiva sidorna som de olika neuropsykiatriska diagnoserna kan ge.

Eric Donell har skapat flera böcker, skivor, filmer och föreläsningar… och tänker inte ”växa upp och skaffa ETT jobb”. Han rör sig ständigt mellan olika arbeten och sammanhang och har haft över 30 olika arbeten. Han sitter även i styrelsen för intresseorganisationen Riksförbundet Attention.

Text: Maria Lundby Bohlin

Adhd-flickor går under radarn – Diagnoskriterier utformade efter pojkars störningar

Traditionellt har adhd-diagnosen kopplats till bråkiga, överaktiva pojkar. Denna syn på besväret har varit så förhärskande att många kommit tro att problemet endast gäller just pojkar. Forskningen har missat att även flickor är minst lika drabbade.

Att internationella diagnosmanualer för adhd är utformade efter pojkars beteendestörningar har länge inneburit att flickorna fallit igenom nätet – tills nu. Länge har tre gånger fler pojkar fått adhd-diagnos, men aktuell forskning pekar på att minst lika många flickor har besväret.

Den uppmärksamhets- och koncentrationsproblematik som utgör grunden för en adhd-diagnos är i grunden densamma för både pojkar och flickor. Främsta orsaken till att flickor haft svårt att få sin adhd identifierad är sannolikt att de oftast inte uppvisar samma grad av hyperaktivitet som pojkar.

En utåtagerande pojke både hörs och syns, medan flickorna ofta är passiva och snarare undviker att hamna i centrum. Att många läkare varit okunniga om flickors symtombild har också varit ett problem. Till och med i de fall deras symtom överensstämt med pojkars har de, av någon anledning, haft svårt att få en diagnos.

Underaktiva undgår upptäckt
Hypoaktivitet (underaktivitet) är också ett adhd-kriterie som drabbar båda könen, och effekten tenderar att kamouflera besvären. Hypoaktiva förblir ofta oupptäckta under barndomsåren, och får kliva in i vuxenlivet med en ryggsäck fullpackad med fallgropar och snubbeltråd.

Flickors problem yttrar sig ofta i form av att de glömmer saker, har planerings- och översiktsproblem, är socialt hämmade och kan ha ett kompensationsbeteende, som exempelvis tar sig uttryck i form av en överdriven fokusering på skolarbetet. När pojkar växer brukar deras uppmärksamhetsproblem minska, men hos flickor tycks de kvarstå ända upp i vuxen ålder.

Under tonårsperioden har adhd-flickor större problem än pojkarna vad gäller ångest, depression och låg självkänsla, vilket ofta resulterar i svaga skolresultat.
Man kan spekulera i att flickor och kvinnor med självskadebeteende vandrar runt med en oupptäckt adhd i bagaget. Klart är att de somatiserar mer än pojkarna, då huvudvärk och magont är vanligare hos tonårsflickor.

Fel diagnos leder till felbehandling
Dagens diagnoskriterier måste ändras för att även omfatta flickors besvärssymtom. Vuxna kvinnor med oupptäckt adhd kan under barndomen klara av skolgång och social tillvaro om de har en stabil uppbackning från hemmet.

Med ökad ålder förväntas dock ökat oberoende, och här kan livet lätt börja bli krångligt. Många har problem med att orka sköta en karriär och dessutom ha ett fungerande förhållande, och även om man skulle klara detta så kan tillvaron börja spåra ur när man bildar familj. Då går man i väggen.

Många vuxna kvinnor som vuxit upp med odiagnostiserad adhd har fastnat i ett mellanrum där de å ena sidan vet att något inte stämmer – och söker hjälp – för att sedan bli feldiagnostiserade. Detta leder till felmedicinering som snarare stjälper än hjälper. Rätt diagnos innebär rätt behandling, vilket inte bara ger den drabbade en kraftigt förbättrad livskvalitet, utan sparar även dyrbara samhällsresurser.

Text: Christer Jansson