Traditionellt har adhd-diagnosen kopplats till bråkiga, överaktiva pojkar. Denna syn på besväret har varit så förhärskande att många kommit tro att problemet endast gäller just pojkar. Forskningen har missat att även flickor är minst lika drabbade.
Att internationella diagnosmanualer för adhd är utformade efter pojkars beteendestörningar har länge inneburit att flickorna fallit igenom nätet – tills nu. Länge har tre gånger fler pojkar fått adhd-diagnos, men aktuell forskning pekar på att minst lika många flickor har besväret.
Den uppmärksamhets- och koncentrationsproblematik som utgör grunden för en adhd-diagnos är i grunden densamma för både pojkar och flickor. Främsta orsaken till att flickor haft svårt att få sin adhd identifierad är sannolikt att de oftast inte uppvisar samma grad av hyperaktivitet som pojkar.
En utåtagerande pojke både hörs och syns, medan flickorna ofta är passiva och snarare undviker att hamna i centrum. Att många läkare varit okunniga om flickors symtombild har också varit ett problem. Till och med i de fall deras symtom överensstämt med pojkars har de, av någon anledning, haft svårt att få en diagnos.
Underaktiva undgår upptäckt
Hypoaktivitet (underaktivitet) är också ett adhd-kriterie som drabbar båda könen, och effekten tenderar att kamouflera besvären. Hypoaktiva förblir ofta oupptäckta under barndomsåren, och får kliva in i vuxenlivet med en ryggsäck fullpackad med fallgropar och snubbeltråd.
Flickors problem yttrar sig ofta i form av att de glömmer saker, har planerings- och översiktsproblem, är socialt hämmade och kan ha ett kompensationsbeteende, som exempelvis tar sig uttryck i form av en överdriven fokusering på skolarbetet. När pojkar växer brukar deras uppmärksamhetsproblem minska, men hos flickor tycks de kvarstå ända upp i vuxen ålder.
Under tonårsperioden har adhd-flickor större problem än pojkarna vad gäller ångest, depression och låg självkänsla, vilket ofta resulterar i svaga skolresultat.
Man kan spekulera i att flickor och kvinnor med självskadebeteende vandrar runt med en oupptäckt adhd i bagaget. Klart är att de somatiserar mer än pojkarna, då huvudvärk och magont är vanligare hos tonårsflickor.
Fel diagnos leder till felbehandling
Dagens diagnoskriterier måste ändras för att även omfatta flickors besvärssymtom. Vuxna kvinnor med oupptäckt adhd kan under barndomen klara av skolgång och social tillvaro om de har en stabil uppbackning från hemmet.
Med ökad ålder förväntas dock ökat oberoende, och här kan livet lätt börja bli krångligt. Många har problem med att orka sköta en karriär och dessutom ha ett fungerande förhållande, och även om man skulle klara detta så kan tillvaron börja spåra ur när man bildar familj. Då går man i väggen.
Många vuxna kvinnor som vuxit upp med odiagnostiserad adhd har fastnat i ett mellanrum där de å ena sidan vet att något inte stämmer – och söker hjälp – för att sedan bli feldiagnostiserade. Detta leder till felmedicinering som snarare stjälper än hjälper. Rätt diagnos innebär rätt behandling, vilket inte bara ger den drabbade en kraftigt förbättrad livskvalitet, utan sparar även dyrbara samhällsresurser.
Text: Christer Jansson
ASP BLADET 