ADHD EDDDE!

– Det är bra att vara lite galen, det leder ofta till spännande äventyr och upplevelser! Eric Donell tror på människans inneboende kraft att åstadkomma förändring.

Eric Donell kör verkligen så det ryker i sin späckade tvåtimmars enmansföreläsningsshow ADHD EDDDE! (alltså ”ADHD – är det det det är!”). Han berättar om diagnosen ADHD, som han själv har tillsammans med Tourettes syndrom. Han blandar animationer, musik, sång, roliga röstförändringar och kroppsspråk och lyckas med balansen att visa på de positiva egenskaper som ofta kommer med diagnosen, utan att för den skull backa för de svårigheter som också följer med på köpet.

Många Åhörare
Jag, undertecknad, sitter och slösurfar på Stadshotellets wi-fi i lobbyn när mina kollegor från föreningen Attention Karlstad/Värmland kommer. Vi följer pilar, går upp en trappa, ner en trappa, och upp igen till Franska salen. Eric Donell kramar oss alla tre och vi börjar ställa fram bokbord för incheckning av åskådare. Det är en stor föreläsningssal och omkring 60 stolar står i fyrkant mitt i det, för att rymma alla.

Folk börjar strömma in och jag bockar av dem så fingrarna blöder. Vi erbjuder gratis tidningar och vykort, och folk tittar på böcker och broschyrer som går att beställa. Eric säljer sina filmer och cd-skivor. I bakgrunden spelas snuttar av Erics musik, det är glatt och peppande men även lugnt. Sen blir det tyst. Jag tar min stol och sätter mig längst bak.

ADHD
I föreställningen följer vi bland annat sex personer ur ett inifrånperspektiv. Det är förskola, skola, vänner, kärleksrelationer och anhörigperspektiv. De olika personerna skildrar olika typer av ADHD. Alla personer med diagnosen klättrar inte i gardinerna, några med exempelvis ”ADD” är snarare dagdrömmare. Det finns tre typer av ADHD:
– ADHD-I (huvudsakligen bristande uppmärksamhet) den kallas ibland ADD, drömmare.
– ADHD-H (huvudsakligen hyperaktivitet/impulsivitet) klättrar i gardinerna.
– ADHD-C (kombinerad presentation) både och.

Feel-good show!
Föreläsningen vänder sig till personal inom förskola, skola, vård, omsorg, myndigheter samt anhöriga och inte minst de med egen ADHD. “ADHD EDDDE!” lämpar sig för alla som önskar få en bättre förståelse för ett neuropsykiatriskt tillstånd som omfattar var 20:e person och därmed påverkar även personernas omgivning. I och med att Eric själv har neuropsykiatriska diagnoser ger han en unik inblick i hur det kan vara att leva med dem, och han är en förebild för hur bra man kan klara sig i livet.

När man lyssnar får man en ökad förståelse för ADHD, varför gör han/hon så, tips på bemötande och motivation, samtidigt som det är en föreställning man blir glad av. Man får även kunskap om olika svårigheter, missuppfattningar, fördomar och hur utanförskap kan se ut. Samtidigt betonar han de positiva sidorna som de olika neuropsykiatriska diagnoserna kan ge.

Eric Donell har skapat flera böcker, skivor, filmer och föreläsningar… och tänker inte ”växa upp och skaffa ETT jobb”. Han rör sig ständigt mellan olika arbeten och sammanhang och har haft över 30 olika arbeten. Han sitter även i styrelsen för intresseorganisationen Riksförbundet Attention.

Text: Maria Lundby Bohlin

Ingen är som någon annan

Barn som bråkar

– Att man kunde känna sig nöjd med sitt bästa, det skulle jag önska fler människor, säger Tina Wiman om möten med barn, ungdomar och vuxna med npf. Hon har även skrivit boken ”Barn som bråkar” tillsammans med psykologen Bo Hejlskov Elvén.

Författaren och föreläsaren Tina Wiman har själv erfarenhet av npf, så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, då hon har ADHD. För att veta hur hon ska handskas med olika situationer på bästa sätt menar hon att hon fått strategier med åren. Mycket beror också på själva situationen.

– Om en eller två i familjen är på dåligt humör så försöker någon lugna ner eller be någon att skärpa sig, annars blir det lite ömsesidigt kaos, berättar hon.

Att inte tappa tålamodet i vissa situationer är en träningssak, menar Tina. Det viktigaste för henne har varit så kallad kognitiv omtolkning. Då handlar det om att förstå vad som hände i en viss situation, att förstå på ett sätt som är riktat bort från sig själv som person. Det finns även andra metoder för att handskas med ett trytande tålamod. Tina ger exempel på mindfulness och promenader, samt att även lära sig känna igen signaler hos sig själv innan man förlorar tålamodet.

Att leva med npf
Bland det viktigaste som hon lärt sig från livet med npf, nämner hon något som hennes pappa en gång sa till henne:

– Vi tror att vi förstår andra människor, men i själva verket kan vi aldrig göra det, utan människan bär universum i sina sinnen. Alla upplever en egen värld.

När man som någon med npf beskriver hur det är och hur man upplever saker, så får man ofta överdriva lite för att förståelsen ska bli helt rätt, menar Tina. Man får även vara ganska specifik, till exempel med en liten eller stor händelse och konsekvenserna av dessa, gärna något som andra kan känna igen sig lite i.

– Människor kan såklart förstå aspekter, men att helt förklara och förstå vad det innebär och hur det är att leva med npf är nog inte helt möjligt, på ett sätt, säger Tina.

Kommunikation
Vad bör då närstående, familj och vänner tänka på angående npf?

Att man inte förstår, menar Tina. Man kan tro att man gör det, men egentligen förstår man inte vidden av hur det känns. När man inser det blir det mycket enklare att vara tålmodig och medkännande, än om man tror att man vet precis hur det är och känns.

Barn och ungdomar som inte förmedlar vad som är fel rakt ut kan säkert oroa de flesta.
– Det finns många olika scenarion där barn och ungdomar inte kan, vill eller orkar säga något, men de slutar inte kommunicera för det, säger Tina.

Hon menar att kommunikation är så mycket mer än bara orden, men att det kan bli svårare om personen inte har så mycket kroppsspråk eller inte visar så mycket med ansiktet.

– Då får man prova olika saker och så märker man vad som funkar. Det finns många olika samtalstekniker, som till exempel att ritprata, skicka sms eller ta en tur i bilen, menar Tina.

Att få till resurser i skolan för barn och ungdomar med npf är inte alltid lätt. Inte heller att veta hur man ska gå tillväga för att få till det.

– Se till att inte vara ensam vid mötet med skolan, menar Tina. Att ha med sig någon mer som lyssnar kan göra hela skillnaden, men man kan även gå högre som till exempel chefens chef eller kommunen och skolchefen.

Tina Wiman

Text: Matilda Eriksson
Foto: Privat

Onödig polarisering hjälper inte personer med NPF

Det finns ett akut behov av nya hållbara insikter för samhällsstödet till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Polariseringen mellan specialister förhindrar integrerade och flexibla modeller. Dessa behövs för att luckra upp budgetstyrda stuprör och organisera ett effektivt stöd med individen i fokus.

Regeringens utredare av problematisk skolfrånvaro har fått förlängt till december 2016. Det är ett enormt samhällsproblem att stora barngrupper tillåts falla ur redan i skolan – socioekonomiskt svaga, barn som far illa, och så den allt tydligare gruppen NPF. Att födas med ADHD eller autismspektrumtillstånd (AST) innebär rent statistiskt enorma svårigheter att få fungerande skola med långtgående konsekvenser för hela familjens hälsa och ekonomi. Värst drabbas flickorna konstaterade nyligen Barnombudsmannen.

Hjälpen vi ger idag är samtidigt dyr och ineffektiv och det eviga problemet är bristen på samverkan. Samhällsinstanserna förblir statiska eftersom de framför allt förhåller sig till den egna budgeten. Paradoxalt nog förvärras problemet ofta av kravet på evidensbaserade metoder som gör att bara ett behandlingsalternativ erbjuds. Ett barn med NPF kan sitta hemma i åratal i väntan på att myndigheterna skall ”samordna sig”. I praktiken är ofta familj och tjänstemän eniga om vad barnet behöver, men inte vems ansvar det är. Så kallad SIP (samordnad individuell plan) misslyckas när själva ersättningssystemet är uppdelat mellan psykosocial (socialen eller psykiatri) och funktionsnedsättningsproblematik (LSS).

Läkare, psykologer och socionomer, forskare som kliniker, tycks ofta glömma att de behärskar en begränsad del av verkligheten och uttalar sig istället som om deras kunskaper är svaret på allt. Starka profiler uttalar sig kunnigt om det de behärskar, men kan samtidigt göra kategoriska och illa grundade uttalanden om det de inte kan särskilt mycket om. Fältet lämnas fritt till media att spekulera i huruvida ADHD ”finns” eller är en konspiration av läkemedelsbolagen, eller om föräldrar kan ”beställa diagnoser” för att öka barnets chanser i skolan.

För att förbättra samhällsstödet måste professionella mötas och låta respektive kompetensområde befrukta varandra. Integrerade och hållbara modeller måste formuleras som gör att rätt och individualiserad hjälp kan nå fler och i tid. Hur skall annars den som uteslutande har anknytningsglasögon på sig kunna se de neurokognitiva svårigheterna? Kan den som bara ser tillvaron i ”ADHD eller inte ADHD” se att frågan också måste ställas om barnet far illa?

En viktig del är att skapa ett utredningsförfarande med barnet i centrum, lyhördhet och redskap för att upptäcka olika typer av psykisk ohälsa. Samma beteende kan dölja olika orsaker. Samma barn kan ha multipla svårigheter som måste adresseras med multifokus. Traumabearbetning med kunskap om ADHD. Ångestbehandling med kunskaper om AST. Med en ny tids informationsteknologi borde det gå att styra om så att planering och budget skapades närmare brukarnas behov.

Som psykolog vill jag se mitt förbund agera konsekvent och tydligt varje gång förenklade uttalanden görs i media. Idag utmärks professionalism och framgång inte av den som har mest kunskap inom ett område, utan av den som är vis nog att tillämpa kunskapen integrerande och flexibelt.

Text: Malin Holm
Leg. Psykolog

Läs fler av Malin Holms texter här: http://www.signeratmalinholm.se

Hög tid att dra i bromsen gällande adhd medicin

Läkemedel används för ofta för barn och unga med adhd, hävdar Ingemar Engström och Torgny Gustavsson, specialister i barn- och ungdomspsykiatri för DN Debatt. De menar att orimligt många barn behandlas med läkemedel för adhd.

Med en ökning av förskrivning av läkemedel på flera hundra procent under de senaste åren, menar specialisterna att det finns anledning att ifrågasätta utvecklingen. Att se kritiskt på detta, menar de, behöver inte innebära ett ifrågasättande av själva diagnosen som sådan, skyttegravskriget för eller emot diagnosen som redan är över, skriver de.

Det råder i praktiken konsensus att förekomsten av adhd är cirka fem procent av befolkningen, menar författarna. Samt att gruppen med medelsvår eller svår adhd är cirka tre procent. Det är i det senare fallet som läkemedel anses vara aktuellt. Men i Sverige idag finns det 23 kommuner där över 10 procent av pojkarna får läkemedel för detta, liksom i några kommuner där antalet är över 14 procent, påpekar de.

”För en del barn kan läkemedel vara en del av behandlingen, som dock inte bör vara första och aldrig enda åtgärd som sjukvården tillhandahåller. Det är emellertid hög tid att dra i bromsen när det gäller läkemedelsbehandlingen då den börjar nå orimliga nivåer”, skriver de i sin debattartikel.

De ser ett stort tryck på psykiatrin att sätta diagnoser som kommer såväl från familjer, som skola och socialtjänsten. Skolan i synnerhet, med de problem som finns för elever med särskilda behov, erbjuder inte tillräckligt god utbildning eller pedagogik för sina elever.

Läkarna behöver förstå detta, och reflektera kring sin egen roll, menar de.

”[…] det är väldigt viktigt att läkaren också lyfter blicken och ser vad som håller på att ske på samhällsnivå. Barn- och ungdomspsykiatrin riskerar att bli en verksamhet som med läkemedel som redskap ska kompensera för ofullkomligheter och misslyckanden i andra delar av samhället, framför allt i skolan.”

I en replik har Ann-Kristin Sandberg, förbundsordförande Riksförbundet Attention, kritiserat Ingemar Engström och Torgny Gustavsson. Hon menar att de för ett resonemang som påminner om de som ifrågasätter diagnosen helt och hållet, hon ser inga problem i dagsläget med den ökade förskrivningen av läkemedel, utan menar att den snarare nu börjar hamna på den nivå den bör vara på.

Specialisterna ser inte till patientgruppens bästa, menar hon.

”Artikelförfattarna vill bromsa läkemedelsbehandlingen av adhd, utan att reflektera över vad det skulle innebära för dem som har stor hjälp av behandlingen. Från Attention efterfrågar vi snarare att samhället gasar på och gör en samlad satsning på tidiga och breda insatser bestående av psykologiska, medicinska, sociala och pedagogiska insatser.”

På en punkt är dock Attentions förbundsordförande överens med Ingemar Engström och Torgny Gustavsson, och det är att det inte borde behövas en diagnos för att få rätt stöd och hjälp i skolan. Tidiga insatser bedömer Ann-Kristin Sandberg som viktiga.

”Den metodik som behövs finns tillgänglig, men är för lite spridd. Det bäddar för dyrbara misslyckanden senare i livet.”

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin