Kvinnorna bakom Iris Café

På Iris Café jobbar kvinnor från sju olika nationaliteter, alla strävar mot samma mål: att laga god mat och serva gäster som kommer för att äta.

Ena dagen serveras mat med recept från Irak, andra dagen är det mat med anknytning till Kosovo. Allt lagas av kvinnor som kommer från olika delar av världen, kvinnor som har hamnat på en och samma plats, Iris Café. Trots att kvinnorna är olika, så är de ändå lika.

ASB Bladets reporter, träffade Christina Dahlman, ordförande för Internationella Qvinnoföreningen (IQF) samt verksamhetschef för Iris restaurang och café i Karlstad.

– Att jobba på en arbetsplats med bara kvinnor kan vara en varierande upplevelse. Det är både spännande, utvecklande och väldigt kaotiskt ibland. Det är ett givande och tagande, kvinnor är bra på att hålla efter varandra, men vill gärna mäta sig med varandra också: ”Kan hon, så kan jag. Gör inte hon det, behöver inte jag göra det”, säger Christina.

Olika nationaliteter
På Iris jobbar kvinnor från sju olika nationaliteter, de kommer från Kosovo, Venezuela, Iran, Irak, Afghanistan, Ryssland och Sverige. Det är kvinnor från länder som kan ligga i konflikt med varandra. Men på caféet råder det en frizon, kvinnorna får inte blanda in politik eller religion under tiden de jobbar i köket. Om någon vill prata politik tar de upp det på rasten, under ordnade förhållande, går det över styr avbryts diskussionen. Det har hänt att det har gått riktigt hett till, men kvinnorna svetsas samman allteftersom man upptäcker sina gemensamma behov.

– Språket brukar inte vara några problem. Oftast har de läst på SFI (Svenska för invandrare). Det kan vara någon som pratar samma språk i köket, då brukar de stötta och coacha varandra. Vi har en svensk kvinna som är köksansvarig och en kvinna från Kosovo som är ansvarar för service, hon kan bra svenska. Jag tycker de är fantastiska på att hjälpa varandra, berättar Christina för ASP Bladets reporter.

Förkortningar och krångliga ord kan vara svårt att ta till sig. Ta förkortningarna tsk (tesked) eller msk (matsked). Att läsa recept, på ett vilt främmande språk är en stor utmaning! Många gånger uppstår problem, men de löses allteftersom man stöter på dem.

– Tanken är att det ska vara internationella rätter på menyn, det är det konceptet går ut på. Vi har många stammisar som inte är rädda för att pröva våra olika rätter, de ger oss både ris och ros, det är bra, tycker Christina.

En dag på Iris
Kvinnorna jobbar mellan åtta och halv fem. Dagen börjar med tillagning av mat till två förskolor varav den ena får allergivänlig kost. De rätterna lagas på morgonen, innan den vanliga lunchen börjar tillagas. Som ett led i miljötänket kommer Postiljohan på cykel för att hämta maten för vidare leverans, till respektive förskola.

Varje vecka skriver Christina en arbetsbeskrivning, vilka arbetsområden kvinnorna har, vilka uppgifter som ska göras i köket och på servicesidan, allt för att jobbet ska flyta så smidigt som möjligt.

Själva restaurangen öppnar 8.00 på morgonen och stänger inte förrän 16.30. Det säljs luncher och man kan även gå dit för att ta en kopp kaffe i en trevlig ombonad miljö efter lunchdags. Kvinnorna ska även hinna med att städa, tvätta och stryka, det kanske är någon beställning som ska göras i ordning och levereras. Köket ska förberedas inför nästa dag, rätter och bakverk som ska planeras. Under dagen har tjejerna två välförtjänta kaffepauser, en på morgon en på eftermiddagen, samt en halvtimmes lunch mitt på dagen.

– På Iris jobbar det kvinnor som är i sysselsättningsfasen, under utredning från olika organisationen, på praktik eller går en utbildning. De kan också komma från universitet och ska skriva uppsatser. Det kan även vara SFI som behöver extra praktik, kvinnor som behöver komma ut i en social gemenskap. De ringer från andra kommuner och frågar om det finns plats hos oss, berättar Christina.

– Om vi hade ekonomi och större lokaler, skulle vi kunna ta emot fler personer. För behovet finns, det är många kvinnor som vill och behöver komma ut, hade vi haft ekonomi skulle vi kunnat skapa en större verksamhet här hos oss.

Möjligheter
När kvinnor från olika kulturer möts, finns möjlighet att lära sig mycket om varandra. Är man intresserad av människor, vilket Christina är, har man en stor fördel då man kan lära sig mycket om världen. Att träffa andra nationaliteter är en möjlighet, man lär av varandra, man ska inte se det som en kulturkrock. Genom att se hur andra har det, lär man sig mer om sig själv.

Christina säger:
– Det är bara fördelar med att jobba med utländska kvinnor, som att ta del av språket och får lära sig hur andra kvinnor har det. Man får lära sig något nytt vid varje möte.

Christina har en önskan, att deras verksamhet kan få större utrymmen och lokaler, samt att de skulle kunna få ett större ekonomiskt stöd. Då skulle hon kunna utöka verksamheten, anställa mer folk.
– Det finns flera aktiviteter som vi skulle vilja köra igång, sömmerskan skulle få ett större rum. Det skulle skapas mer sysselsättning för kvinnor i Karlstad. Möjlighet att anställa fler skulle vara större, tror Christina.

Christina eftersöker också mer samarbete med kommunen, att de skulle komma till dem mer för att köpa lunch eller utnyttja deras rabatthäfte, låta dem utföra fler tjänster än vad som sker i dag. De tror att ett tajtare samarbete skulle göra bra för de kvinnor som det handlar om.

Bakrecept
Anne-Marie jobbar på Iris, hon hjälper till med lite av varje på servicesidan.
– Jag gör inte så mycket i själva köket, utan jag diskar, torkar av bord, bakar, serverar och står även i kassan, jag fixar också med personalfika, säger Anne-Marie.

Anne-Marie, tycker det skulle vara trevligt med lite manliga arbetskompisar, men tänker inte så mycket på att det är bara kvinnor som jobbar där. Hon tycker det är spännande med kvinnor från olika länder, att utbyta erfarenheter gällande mat och bakrecept. Talar man lugnt och tydligt är det inga problem att göra sig förstådd hos kvinnorna.
– Jag tycker om kontakten med olika människor, både de jag jobbar med och dem jag träffar när jag står i kassan, avslutar Anne-Marie.

Text och foto: Lotta Tammi

Armadillo, Utrota varenda jävel & Hothouse Flowers ”People”

ARMADILLO

(DVD & BLURAY)

Den danske filmaren Janus Metz och fotografen Lars Skree följde i ett halvår en dansk infanteripluton under deras tjänstgöringsmission i den talibandominerade Helmandprovinsen i Afghanistans södra delar. Resultatet blev den hyllade dokumentären ”Armadillo”, som vann Stora kritikerpriset vid 2010-års Cannesfestival.

I filmen hittar man inte mycket som är nobelt eller glansfullt; krig är aldrig vackert, inte ens i motljus. Åskådaren känner och förstår soldaternas frustration, och sympatiserar med den plågade civilbefolkningen, som fungerar som krigets gisslan – de är bokstavligen bönder som offras i ett dödligt schackparti.

Man drabbas tidigt av känslan av hur ovinnbart detta krig är, och att soldaternas ouppskattade uppoffringar därmed görs förgäves. Om kriget inte byter strategi kommer det utan tvivel att vara förlorat.

Det här är en stark och viktig film där jag antar att sanningen ofta ligger i betraktarens öga. Se den och försök förstå varför människor offras, och vad människor offrar sig för.

Text: Christer Jansson

 

UTROTA VARENDA JÄVEL

(Sven Lindqvist, pocket)

Boken gavs ut 1992 och är ett hopkok av tankar och reflektioner, privata såväl som idéhistoriska och litterära och Lindqvist söker ge sin bild av, främst, den Europeiska rasismens historia. Utrota varenda jävel väckte stort rabalder och mycket motvilja i kulturpressen. Vi möter en inte helt okontroversiell författare som här tar ut svängarna ordentligt.

Sven Lindqvists berättelse är en förmodligen fingerad resa genom öknen och beskriver en rasistisk idé som genomsyrar och bryter ner allt och alla. Alla är förlorare i ett system som bygger på rastänkande och den europeiska imperialismen, kolonialismen, är det som bär skulden för nazismen när ideologin vänds inåt mot den egna kontinenten. Han skriver att vi alla innerst inne vet vad vi behöver veta om de idéer som genomsyrar en betydande del av de samhälleliga institutioner under vilka vi lever och organiserar våra samhällen. Han tecknar en bild av främlingsskap och förtryck där ett liv inte har något värde.

Detta är en mycket tänkvärd, om än kaotisk, bok som inte lämnar läsaren oberörd. Det är en mycket viktig bok, närmast ett mästerverk.

Text: Helene Westling Brautigam

HOTHOUSE FLOWERS – PEOPLE

(CD)

Jag minns det tydligt. Melodifestivalen 1988 på Irland. Inte för det svenska bidraget skull med Tommy Körberg och vinnaren har jag glömt för länge sedan. Det jag minns var pausmusiken. Den irländska gruppen Hothouse Flowers spelade singeln Don´t Go.

Studerar man vad som snurrade på skivspelarna 1988 var People nog inte det första valet. Hothouse Flowers var inte Bros, Kylie Minouge eller Wet, Wet, Wet utan något helt annourlunda. Trots detta var det många som föll för det chamriga irländska bandet.

Hothouse Flowers People är soulmusik i en irländsk förpackning med stänk av gospel och ibland ett rastlöst tempo a´la U2 eller Bruce Springsteen. Man kan även skjönja Van Morrison och Waterboys mellan raderna. Just Springsteens ande svävar över många låtar från den desperata saxofonen till sångaren Liam O’Maonlais´ röst.

Mina tre favoritlåtar är Don´t go, If you go och I´m Sorry. Om man ska hitta någon liten plump i prokollet, för en recension ska ju inte enbart höja till skyarna, är det Feet on the Ground som känns som ett försök att efterlikna ett U2-sound de inte riktigt klarar av.

Text: Henrik Sjöberg

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Detta är fortsättningen på vårt tidigare reportage om PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.   ”När tiden inte läker dina sår”

Sverige har nyligen gått över till yrkesförsvar, och svensk militär kommer i högre utsträckning än tidigare att delta i fredsframtvingande operationer i utlandet. Detta kommer att innebära ökad förekomst av ptsd-skadade soldater. De destruktiva effekterna av ptsd bland krigsveteraner i USA och Danmark vittnar om ett stort problem som tagit det civila samhället på sängen.

Nästan ett årtionde av konflikter i Irak och Afghanistan har satt djupa spår i USA:s armé (Afghanistankriget är nu det längsta i landets historia). Idag beräknas att minst en halv miljon soldater och officerare – kvinnor och män – lider av psykiska besvär till följd av sina traumatiserande erfarenheter, med ptsd som dominerande åkomma.

En av de stora bovarna bakom besvären tros vara de ständigt återkommande missionerna. En soldat anses egentligen behöva en viloperiod på 36 månader mellan skarpa utlandsmissioner, men den begränsade storleken på armén – och utformningen på dess uppdrag – har inneburit att man tvingats pressa organisationen till max, till och med över gränsen för vad den tål.

Upprepade missioner innebär högre risk En psykiatrisk undersökning av de amerikanska styrkorna visade att en av tio hade fått någon form av psykiska besvär efter en genomförd utlandsmission i ett konfliktområde. Detta ökade till en av fem efter två missioner och en av tre efter tre missioner. Många är nu inne på sin fjärde och vissa har gjort ännu fler.

Effekten av detta har inneburit en flodvåg av psykiskt skadade soldater som mer eller mindre lamslagit arméns underdimensionerade psykvårdsapparat. Personalen bryter ofta ihop under arbetsbördan. Då ska också läggas till att man beräknar att endast hälften av dem som behöver vård också söker hjälp.

Arméns problem med nyrekrytering har även gjort att standarden för vem som tillåts tjänstgöra sjunkit. En anonym arméterapeut har beskrivit sin frustration över att behöva lägga ner stor kraft på att behandla ”verkligen sjuka människor som aldrig borde ha fått arbeta inom det militära till att börja med”. Själva bristen på manskap är en av orsakerna till att många nu närmar sig ett halvdussin utlandsuppdrag. Problematiken har fortplantat sig i hela arméapparaten.

Man försöker nu stävja den destruktiva uppåtspiralen av mentala besvär bland soldaterna genom att medicinera manskapet, oftast med SSRI-preparat. Från 2007 till början av 2010 ökade förskrivningen av psykofarmaka med 75 procent.

Många som äter medicin är alltså i aktiv tjänstgöring, något som tidigare inte var tillåtet. Av goda skäl, kan man tycka. Lämpligheten i att låta en individ som är beväpnad till tänderna samtidigt ta preparat som ofta ger den medicinerade ett avtrubbat känsloliv känns minst sagt tveksam. Idag tar var femte amerikansk soldat i Afghanistan antidepressiv medicin.

Analysföretaget Rand Corporation och statliga Institute of Medicine har nyligen publicerat varsin forskningsstudie på SSRI-preparatens effektivitet på ptsd-besvär. Enligt Rand-studien var resultaten – även i de största kliniska testerna – ”blygsamma”. IoM:s konklusion var: ”bevismaterialet är otillräckligt för att kunna fastslå effektiviteten hos SSRI-preparat i behandling av ptsd.”

Självmordsepidemi i armén Det beräknas att soldater med ptsd löper sex gånger större risk att ta sina liv än soldater med andra psykiska besvär. Föga överraskande har också antalet amerikanska soldater som årligen begår självmord slagit nytt rekord sex år i följd.

På militärbasen Fort Campbell i Kentucky beordrades förra året ett akut tredagarsstopp för all verksamhet, så att alla kunde sätta sig ner och diskutera igenom den epidemiska ökningen av självmord bland basens personal.

Över hela USA har de typiska följdeffekterna på ptsd blommat ut i de städer som ligger intill landets militärbaser. Där rapporteras om ökad förekomst av generell brottslighet, familjerelaterat våld och missbruk. I Colorado Springs, Colorado, har man haft en dramatisk ökning av antalet mord, de flesta begångna av veteransoldater förlagda på den intilliggande militärbasen Fort Carson.

Under senare år har staden även fått uppleva en drastisk tillväxt av antalet självmord i förhållande till sin befolkningsstorlek, också detta har kunnat kopplas till Fort Carson.

Bittra danska erfarenheter Nu behöver man inte ta sig över Atlanten för att finna exempel på konsekvensen av ptsd. På andra sidan Öresund har effekterna av krigen i Irak och Afghanistan uppenbarats efter dansk medias rapportering om den sociala utslagningsprocess som pågår bland landets ptsd-drabbade soldater.

Mellan två- till tretusen veteraner beräknas bära på svåra psykiska skador.  Oförmögna att komma till rätta i samhället blir de isolerade i sina lägenheter, som många efter hand vräks ifrån eftersom de inte betalar hyran. De öppnar överhuvudtaget inte sin post.

Med tiden faller de ur systemet och hamnar på gatan där de sen fastnar i missbruk. Vissa har flytt livet i staden och dragit till skogs, där de överlever på bär och vilt.

Fackföreningen för det danska underofficersförbundet anser att antalet självmord och självmordsförsök – bland både aktiva och före detta soldater – ligger på en oroväckande hög nivå. De beräknar att var sjunde veteran är i behov av något slags stöd från samhället. Ett stöd de sällan eller aldrig erbjuds. Flera veteraner som avvisats när de sökt hjälp vid landets psykakutmottagningar har sett sig tvungna att begå brott för att kunna få vård.

När försvarsminister Gitte Lillelund Bech uttalade sig om den påstått dåliga stöttning staten och armén erbjöd veteranerna ansåg hon att psykiskt skadade soldater inte skulle visas någon särskild hänsyn. De fick allt lov att ställa sig i kön till landets psykmottagningar, precis som alla andra, fastslog hon. Och fann sig då ha fastnat med foten i dragspelet.

Det blev ett fasligt oväsen. Lillelund Bech var tvungen att be om ursäkt och göt sen olja på vågorna genom att meddela att hon tillsatt en utredning som ska leda till en förbättrad dansk veteranpolitik.

Nyligen öppnades två veteranhem för danska soldater, och ett tredje slår upp portarna i oktober eller november. Även om de är till för alla soldater är de främst tänkta att vara till gagn för de mest traumatiserade veteranerna.

Carl Bratved, verksamhetsansvarig vid veteranhemmet i Fredericia, tror inte att det civila samhället har förmåga att sätta sig in i de upplevelser som själsligen skadat soldaterna.

– Eftersom vi är ett land som inte varit i krig sen 1864 har det inte funnits ett erkännande av de trauman som sådant ger soldaterna, säger han.

Den danske filmaren Janus Metz hyllade krigsdokumentär Armadillo  (vinnare av stora kritikerpriset på filmfestivalen i Cannes) , som under ett halvår följde en grupp unga danska soldater i Afghanistan,  har dock fungerat som en ögonöppnare. Filmen chockade Danmark. Opinionen i landet svängde, från ett starkt stöd för danska trupper i Afghanistan till en vilja att få hem soldaterna. Krigets skitiga verklighet skildras rakt och osentimentalt, utan skyddsfilter.

Attitydförändring bland danska soldater Något som trots allt får ses som positivt är att det på senare tid blivit mer legitimt bland aktiva danska soldater att uppsöka psykologstöd. Machoattityden ”riktiga män behöver ingen hjälp” håller gradvis på att klinga av. Mellan 2007 och 2009 fyrdubblades besöken hos arméns psykologer. Ökningen går hand i hand med att kriget i Afghanistan blev mycket brutalare från 2007. Det har kommit ner på ett personligt plan, eftersom soldaterna numer får uppleva närstrid.

Ur svensk synvinkel är exemplet Danmark särskilt intressant på grund av att danskarna har det system med yrkesmilitär som Sverige nyss infört. Det som främst skiljer de svenska och danska Afghanistanmissionerna är att danskarnas uppdrag så här långt varit mycket tuffare. De danska styrkorna är förlagda till landets våldsdrabbade södra delar och är den utländska nation som lidit störst förluster i relation till sin folkmängd (32 döda).

Men våldsexponeringen mot svenskarna har varit på ständigt uppåtgående, särskilt under de senaste två åren, då talibanerna blivit mer aktiva över hela landet. Mellan 2008 och 2009 tredubblades attackerna mot den svenska ISAF-styrkan och under 2010 har attackerna ökat i både omfattning och allvarlighetsgrad.

De korthuggna och knastertorra kommentarer som Högkvarterets pressavdelning numera nästan dagligen publicerar på Försvarsmaktens hemsida – angående talibanattacker på svensk trupp – korrelerar dåligt med de märgfulla berättelser som soldater och officerare sporadiskt tillåts lämna till journalister, gällande sina stridsupplevelser.

Hemkomstverksamheten Svenska försvaret har de senaste åren arbetat på att utveckla och förbättra den så kallade hemkomstverksamheten. Det är ett program där varje återvändande medlem från en utlandsmission går igenom en screeningprocess (genomlysningsprocess) för att kunna identifiera risk för framtida psykisk ohälsa. Processen startar redan i insatsområdet när beteendevetare och psykologer från försvaret besöker gällande förband. Man ”sonderar terrängen” för att kunna anpassa stödet efter det hemkomna förbandets upplevelser i operationsområdet.

Väl hemflugna går samtliga igenom ett tredagarsprogram med individuella avlastningssamtal, läkarundersökning och föreläsningar om hur man bäst hanterar stressreaktioner. Tre psykologer arbetar uteslutande med uppföljning av medlemmar från utlandsmissioner, vid behov lånar man in psykologer från försvarets övriga verksamheter och i nödfall kan även utomstående psykologer kopplas in.

Försvarsmakten säger sig inte känna till några fall av ptsd bland dem som tidigare tjänstgjort i Afghanistan, kända fall härrör alla från äldre insatser. Försvarets uppföljningsansvar löper över fem år. Det har föreslagits att ansvarstiden borde förlängas, eftersom ptsd ofta  debuterar åratal efter det trauma som ligger till grund för besväret – latensperioder på femton år och uppåt förekommer. I exempelvis USA har armén ett livslångt hälsoansvar för sina veteraner.

Du sköna nya värld Att vi i framtiden kommer att få se ett tilltagande antal ptsd-skadade svenska soldater förefaller oundvikligt. Riksdagsman Allan Widman, Folkpartiets talesperson i försvarsfrågor, har under de senaste åren utrett frågan om det framtida stödet för våra krigsveteraner.

Denna utredning ligger till grund för den nya veteranlag som träder i kraft från 1 januari 2011. Enligt Widman stärker den nya lagstiftningen skyddet för veteranerna, men han hymlar heller inte om den nya verkligheten:

– Belastningen på soldaterna kommer att öka framöver och vi kommer att förlora fler soldater.

Fredrik Yllemo, personalspecialist på försvarets insatsstab, tror att Sverige har en dansk situation inom ett årtionde. Frågan är om det ens dröjer så länge.

Även om det ännu inte finns några kända svenska fall av veteraner som blivit skogseremiter har vi trots allt exempel på fenomenet inpå knutarna. I skogarna öster om Kongsvinger, nära norsk-värmländska gränsen, hade en liten grupp norska Afghanistanveteraner isolerat sig, och ägnade sig av okända skäl åt att gräva skyttegravar …

Text: Christer Jansson

Källor: Försvarsmakten, Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, TT, Jyllandsposten, Dagens Medicin, SkadePortalen, Framsyn (FOI), Svenska Dagbladet, Time Magazine och Nyhetsbyrån NTB.

När tiden inte läker dina sår – Del 1

I framtiden väntas svenska soldater drabbas av psykisk ohälsa i mycket högre utsträckning än tidigare. Orsaken är en kombination av att man infört ett slimmat yrkesförsvar samt regeringens ambition att öka det svenska försvarets insatser i utlandet. Effekten av detta kommer att bli att ett mindre antal tjänstepliktiga kommer att få göra upprepade missioner i farliga områden, vilket innebär ökad risk för bland annat PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Sveriges försvarsmakt går just nu igenom en period av kraftig omorganisation. Den första juli gick det traditionella värnpliktsförsvaret i graven och framöver ska landet försvaras av kontraktsanställda soldater och officerare. En konsekvens av detta blir att utlandsstyrkan upphör. Det är den del av försvaret som ända sen 1948 skickat både svensk trupp och observatörer till olika fredsbevarande missioner världen över, oftast under FN-flagg. Tjänstgöring i utlandsstyrkan har alltid baserats på frivillighet, men från och med nu kommer all personal inom Försvarsmakten att ha internationell tjänstgöringsplikt.

Riksdagens och regeringens försvarsslogan har de senaste åren varit att vi ska bli smalare men vassare. Vi har lämnat invasionsförsvaret till förmån för det så kallade flexibla insatsförsvaret och har nu Nordens överlägset minsta försvarsmakt. Översättning: färre ska göra mer. Samma riksdag och regering vill dessutom att Sverige ska vara en aktivare aktör på den internationella scenen och kunna bistå med både fredsbevarande som fredsframtvingande militära styrkor. Sammantaget framkallar detta en bild av en framtida arbetsplats med stor arbetsbörda och hög press på personalen, inte minst på grund av arbetets natur.

Införandet av den internationella tjänsteplikten kommer också att innebära ökad press på de anhöriga. Väl medvetna om detta presenterade Försvarsmakten nyligen en ny strategi gällande arbetet gentemot anhöriga till personer på utlandsuppdrag. Försvaret ser ett förbättrat anhörigstöd som en viktig komponent i att kunna knyta till sig (och behålla) kompetent personal.

Officerskåren på krigsstigen
Efter en genomläsning av en nyligen genomförd attitydundersökning bland Sveriges yrkesofficerare inser man också att försvaret behöver all goodwill den kan få. 80 procent säger sig fundera på att byta yrke på grund av ilskan över införandet av den internationella tjänsteplikten. Yrkesofficerare är väl medvetna om att man ofta betalar ett högt pris för utlandstjänstgöring, inte bara genom de slitningar det innebär på familjelivet, utan också på grund av att man på nära håll kunnat bevittna negativa effekter på kollegor som gjort utlandstjänst.

Kritiker till värnpliktens avskaffande har också pekat på de rekryteringsproblem som uppkommit i länder som valt att införa modellen med kontraktssoldater. Den stora pool av olika kompetenser som tidigare kom försvaret till del genom värnpliktssystemet är nu borta. När man idag betonar att urvalsprocessen för de som vill tjänstgöra utomlands är grundlig – att endast lämpade kandidater skickas iväg – ska man komma ihåg att dessa kandidater varit handplockade ur värnpliktspoolen. Från och med nu kommer denna att krympa betydligt.
Många av de mest lämpade har tidigare kunnat välja att göra kanske både en eller två utlandsmissioner efter avslutad värnplikt. Nu kommer de inte ens att komma i kontakt med den militära världen. Dessa kommer istället att satsa på en civil utbildning som ger både bättre framtidsutsikter och högre lön. Försvaret kommer helt enkelt att få nöja sig med det utbud som finns till hands.

Mönstret i länder med kontraktssystemet har varit att de som satsar på en karriär inom det militära ofta kommer från socioekonomiskt svaga grupper, där förekomsten av redan etablerade psykiska störningar är vanligare än i högre socialgrupper. De har ofta svaga skolbetyg och ser en anställning inom armén som en bra möjlighet att slippa arbetslöshet. Om försvaret får svårt att fylla ut leden i utlandsmissionerna ökar risken för överutnyttjande av viss personal samt att olämpliga kandidater får tjänstekontrakt i de väpnade styrkorna.

PTSD – den själsliga kostnaden av krig
Försvarets beredskap inför en tuffare framtid är av största vikt, eftersom konsekvensen av traumatiserade soldater får starka effekter, inte bara på de enskilda veteranernas liv, utan även på deras familjer och på samhället i stort.

Posttraumatiskt stressyndrom – PTSD – är den psykiska åkomma som ofta drabbar soldater som varit med om omskakande upplevelser i krig. Begreppet föddes 1980, då man i USA kartlade de besvär av psykiska stridsreaktioner som amerikanska Vietnamveteraner led av. Man insåg att soldater i alla krig kan drabbas av ptsd och att medvetenhet om förekomsten av fenomenet har funnits även hos tidigare generationer. Under amerikanska inbördeskriget talade man om att soldater drabbats av nostalgi, och under första världskriget uppstod begreppet granatchock som beskrivning för typiska ptsd-besvär.

Det civila samhällets brist på förståelse har länge inneburit att många veteraner med ptsd lämnats vind för våg. Oförmögna att återintegreras i samhället leder deras problem till social isolering, hemlöshet, drogmissbruk, brottslighet – i Storbritannien är var tionde fängelsekund en krigsveteran – och självmord.

En av de effekter som sägs vara mest jobbig för de soldater som tjänstgjort i Afghanistan är att när de kommit hem hör de nästan aldrig talas om konflikten i media. Klyftan mellan deras uppoffringar och bristen på insikt hos det civila samhället för detta offer är svår att bära. De har riskerat livet, sett kamrater dö – men ingen bryr sig …

Svårigheten att återanpassa sig till ett samhälle som inte förstår dem gör att vissa drar ut på nya missioner, gång på gång, tills möjligheten att överbrygga livet i krig till livet där hemma försvinner; på militärslang kallas såna individer ”missionsvrak”.

Familjen betalar ett högt pris
Stigmatiserande samhällsattityder gentemot psykisk sjukdom i kombination med den förhärskande machokulturen inom det militära är effektiva hinder för många ptsd-drabbade soldater att våga räcka upp handen och erkänna att de har ett problem. Att ha psykiska besvär går helt enkelt inte ihop med soldaters självbild. Många är också oroliga för att de riskerar sin karriär om det kommer ut att de sökt psykvård, vilket hindrar dem från att ta steget.

Alternativet för dem som inte söker hjälp blir då att förtränga det jobbiga, sluta det inom sig. Med effekten att de blir tidsinställda bomber som kan explodera över minsta petitess. Och riskerar följaktligen att både fysiskt skada och/eller skrämma vettet ur sin omgivning. De som drabbas hårdast av ptsd-skadade veteraner är givetvis nära och kära. Familjer, fruar och flickvänner som tagit hand om hem och barn under en tjänstgöringsmission, och levt med en ständig oro över att behöva få ta emot dåliga nyheter, upplever ofta hur den man som återvänder inte längre är samma människa.

Yrkesmilitärer som kommit hem efter en utlandsinsats har ofta svårt att omedelbart återanpassa sig till vardagslunken, detta är varken ovanligt eller onaturligt. Efter att ha levat månader i streck i ett tillstånd av konstant larmberedskap, där man ständigt måste vara ”påkopplad” – alert, fokuserad – tar det tid att hitta ”av-knappen”. Det gäller för familjen, som både längtat och oroat sig, att inse att den återvändande behöver tid för reflektion och återhämtning. Många gånger går kommunikationen i dessa känsliga skeenden snett. Skilsmässor och brustna kärleksrelationer är legio bland krigsveteraner, vare sig de har ptsd eller inte.

Givetvis är det inte enbart män som drabbas av ptsd. Även kvinnor tjänstgör i konfliktområden och upplever ofta traumatiska situationer som ibland leder till ptsd, men män är av lätt insedda skäl i majoritet när det gäller antalet drabbade.

Text: Christer Jansson

FAKTA PTSD:

Diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD – posttraumatic stress disorder) uppkom 1980 och är ett av få psykiatriska sjukdomstillstånd där den bakomliggande orsaken är känd. Den utlösande faktorn är en extremt traumatisk händelse där den drabbade upplever faktisk eller hotande död eller risk för allvarlig fysisk skada. Situationen präglas av intensiv rädsla, hjälplöshet och fasa.

En ptsd-drabbad person återupplever ofta ett trauma i form av återkommande ångestframkallande minnesbilder, så kallade flashbacks. Även mardrömmar, vars innehåll associerar till den utlösande händelsen, är vanliga. Man uppvisar också ett undvikandebeteende som inte funnits tidigare, där man söker hålla sig borta från sånt som påminner om traumat. Sömn- och koncentrations-svårigheter samt en sjukligt stegrad uppmärksamhetsnivå är också vanliga ptsd-symptom.

För att kunna diagnostiseras med ptsd ska symptomen ha debuterat inom sex månader efter traumat. Det är dock vanligt med fördröjd symptomdebut, inte minst bland krigsveteraner. För dessa kan det ta åratal innan stressreaktionerna dyker upp. Bland krigsveteraner (eller i grupper med manlig dominans) är det mycket vanligt att man ”självmedicinerar” mot sina stressreaktioner, medelst alkohol och andra droger. Även impulsivt vålds-beteende är ett typiskt förekommande stressymptom hos veteraner.

Forskningsstudier har visat på förhöjd ptsd-risk för den med tidigare psykiska besvär. Lågutbildade individer med svag familjeanknytning är också överrepresenterade bland ptsd-drabbade. Det är viktigt att personer med syndromet kommer i behandling eftersom långtidseffekten av ptsd oroväckande ofta leder till självmord. Behandlingen utgörs oftast av en kombination av medicinering med SSRI-preparat och kognitiv beteendeterapi.

Läs mer i del 2 här