En o-social historia

”Om en människa inte håller samma takt som sina kamrater, kan det bero på att denne hör en annan typ av trumslagare. Låt honom vandra till den musik han hör, oavsett rytm och avstånd.”

– Henry David Thoreau

Förra året besökte jag en konferens om mänskliga rättigheter och funktionshinder. Det hela arrangerades av Handisam och Handikappförbundens projekt Agenda 50. Föremålet för dagen var den nya konvention Sverige har ratificerat, som understryker att människor med funktionshinder ska få vara fullvärdiga samhällsmedborgare och kunna delta i samhället likt icke-funktionshindrade. Självklarheter kan tyckas, men vägen dit är lång.

Likvärdigt samhällsdeltagande är en nyckel för att få till stånd en verklighet som inte bara ser snygg ut i policydokument och högtidliga förklaringar. Och nog är det väl så att myndighetsutövande parter har mycket att lära om brukardeltagande. Dock skulle jag vilja säga att det finns en samhällsaktör vars ansvar ofta negligeras.

Stresstålighet är ett krav

Jag syftar förstås på landets arbetsgivare, både privata och offentliga. Det finns en värderingskultur som minst sagt kan beskrivas som ogynnsamt för människor med brukarerfarenheter. Många arbetsgivare premierar egenskaper som stresstålighet, självständighet, vassa armbågar och flexibilitet; vilket i sin tur har lett till en utslagning av människor som inte förmår klara av en accelererande högtempokultur.

I samtal med en äldre släkting om arbetstempo berättade denne något intressant för mig. Som arbetare inom verkstadsindustrin har han varit med på en resa som inneburit produktivitetsökning, företagsfusioner, utlokalisering av produktion till låglöneländer och en stadig minskning av arbetskraften. Vad som var intressant var att hans arbetsgivare för ett tiotal år sedan faktiskt hade plats för personer som idag är utgallrade.

Det kunde handla om äldre gubbar vars prestation idag skulle anses vara otillräcklig. De fick enklare arbetsuppgifter, men var en del av den normala arbetsstyrkan och fanns kvar i arbetsgemenskapen. Att vi inte befinner oss där längre säger något om vår grundläggande tidsanda. Detta aktualiserar också följdfrågan om vad ett hårdtrimmat arbetsliv kan tänkas göra med de så kallade ”normala” individerna?

För vad lär vi oss när människor i vår omgivning sorteras bort? Kanske att du och jag står jag på tur härnäst… Människor får också sitt intresse som samhällsdeltagande alltmer knutet till att få sin psykiatriska historia dokumenterad i diagnosform. Först då upplever många att dörrar som tidigare varit stängda öppnas!

Men det finns ju lönebidrag och särskilda arbetsplatser för dem som har allvarligare svårigheter, kanske du resonerar. Och visst är det så att exempelvis lönesubventioner kan vara positivt, jag är personligen också stor anhängare av den sociala ekonomins möjlighet att utgöra goda exempel på arbetsmarknaden. Men det löser inte grundproblemet och skapar inte i sig en bättre och mer inkluderande människosyn.

Vi kan heller inte bortse från att vårat o-sociala företagande också har ett ansvar för situationen vi faktiskt har kommit att befinna oss i.

Text: Robert Halvarsson

Funktionshindrade har rätt

Sedan ett år tillbaka har Sverige ratificerat konventionen ”Om rättigheter för personer med funktionsnedsättning” som ska förtydliga att de mänskliga rättigheterna gäller alla. Men de flesta känner ännu inte till att den finns. Konventionen diskuterades i slutet av oktober på en konferens i Örebro. ASP Bladet var där.

Från artikel 3 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar

Allmänna principer
Denna konventions principer är följande

A)    Respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende,
B)    Icke-diskriminering,
C)    Fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället,
D)    Respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten
E)    Lika möjligheter
F)    Tillgänglighet
G)    Jämställdhet mellan kvinnor och män
H)    Respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för funktions-nedsatta barns rätt att bevara sin identitet.

Läs mer om den nya konventionen här: http://tinyurl.com/2w236yn

Myndigheten Handisam och Handikappförbundens projekt Agenda 50 höll i den konferens som skulle väcka intresset för den konvention som sedan 2009 nu gäller i Sverige. För trots allt är det så att funktionshinder är något som kommer att beröra de flesta människor förr eller senare under livets gång. – Andelen personer med funktionsnedsättningar ökar med åldern i befolkningen. Har man inte en funktionsnedsättning idag så kommer man att få det. Andelen äldre i Sveriges befolkning ökar och snart så kommer den äldre delen av befolkningen vara större än den yngre, berättade moderator Anna Fock för konferensdeltagarna.

I artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 går det att läsa följande: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.”

Rätten till liv och bästa möjliga hälsa har alltså ansetts grundläggande i över 50 år. Men de mänskliga rättigheterna har byggts ut och förtydligats, framförallt genom FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 1966.

– Man såg att i arbetet med mänskliga rättigheter så osynliggjordes vissa grupper av människor.

Man tyckte det var så allvarligt att man behövde ta fram särskilda konventioner för att tydliggöra att rättigheterna gäller; som nu, personer med funktionsnedsättning, förklarar Anna Fock.

Ansvaret för att leva upp till den nya konventionen tillfaller staten. Men staten i FN:s värld innebär inte bara regering, riksdag och statliga myndigheter. Utan även regioner, landsting och kommuner måste visa hänsyn.

Alla har ett gemensamt ansvar för att funktionshindrades mänskliga rättigheter tillgodoses. I utbildningsmaterialet beskrivs det som att staten ska ”främja”, ”skydda” och ”säkerställa” att rättigheterna för funktionshindrade ska respekteras. Detta innebär bland annat att staten bland annat inte får kränka, diskriminera eller utsätta personer för negativ särbehandling.
Andra saker beskriver vad staten ska göra. Som att riva ner hinder, skapa tillgänglighet och möjligheter för tillgång till habilitering och rehabilitering.

Ett dagsaktuellt exempel på när detta inte efterlevs är när personer ”faller mellan stolarna” och därför inte får tillgång till rehabiliterande åtgärder på grund av detta.
– Staten måste även se till att tredje part inte kränker mänskliga rättigheter.

Om man lejer ut vård och omsorg på ett privat företag, så måste man också se till att företaget lever upp till mänskliga rättigheter, berättar Josefine Gustafsson från myndigheten Handisam.

Med funktionsnedsättningar anses bland annat människor med fysiska funktionshinder, förståndshandikappade och personer med kognitiva funktionshinder.

Alla personer med funktionshinder ska få vara fullvärdiga samhällsmedborgare och kunna delta fullt ut i samhället som icke-funktionshindrade. Inte nödvändigtvis på exakt samma villkor, men ändå likvärdiga.

Text & Foto: Robert Halvarsson

En samverkan som lämnat skisstadiet

Samverkan är ett ord som ständigt är på tapeten. ”Vi måste ha bättre samverkan”, kan en politiker säga angående ett område som kommun och landsting har gemensamt. Vad innebär detta i praktiken? ASP-Bladet besökte ett snörikt Molkom för att se en utbildning som syftar till att låta samverkan lämna skisstadiet och bli verklighet.

Ulrika Gullberg är personen som organiserar utbildningen, vilket riktar sig till personal inom social psykiatri i Värmland. Hon arbetar själv på Kristinehamns folkhögskola och håller i en kurs där som vänder sig till människor med kognitiva funktionsnedsättningar. Utbildningen som är temat för dagen kommer att pågå under 2010, samt vända sig till anställda inom både kommun och landsting.

– Vi kommer att utbilda 200 personer i Värmland, som kommer att få gå tio utbildningsdagar runt om för både kommunanställda och landstingsanställda. Målet är att ta fram ett antal samverkansteam som fungerar när den här kursen är slut. Tanken är att personer med psykiska funktionsnedsättningar inte ska hamna mellan kommuner och landsting, berättar Ulrika.

Det ska även finnas en långsiktig utbildningsplan för att följa upp det hela. Allt för att anställda inom social psykiatri, oberoende arbetsgivare, ska dra åt samma håll i förhållande till patienter och människor i behov av hjälp. Ulrika betonar att det är en långtgående process, som sträcker sig tillbaka över ett och ett halvt år och kommer att fortsätta efter att kompetensutvecklingen har tagit slut.

– Det är två olika huvudmän som styrs av olika lagstiftningar. Det har gjort att man har haft det lite svårt att närma sig varandra. Men nu har vi en skyldighet att samverka mellan kommun och landsting, oavsett vilka lagstiftningar som styr oss, säger Ulrika.

Värmland är samtidigt ett län med stora skillnader mellan sina kommuner. Karlstad och Sysslebäck har exempelvis inte samma förutsättningar, detta är man medveten om på utbildningen.

– Jag tror att mindre kommuner inte har samma tillgång till landstingspersonal. I små kommuner är det färre personer som jobbar inom socialpsykiatrin, samtidigt har man har ett lika brett spektra inom funktionsnedsättningar. Jag tror att de kanske kan behöva lite mer stöd, tycker Ulrika.

Utbildningsdagen gick bland annat ut på att lyssna till ett föredrag av Marianne Rönnersten, från Handikappförbundens Samarbetsorgan. Hon är ledare för projektet ”Agenda 50”, vars namn anspelar på den nya FN-konvention kring de mänskliga rättigheterna som inkluderar människor med funktionsnedsättningar. Hon ser rättighetstänket som absolut centralt i sitt arbete.

– Perspektivet kring mänskliga rättigheter är jätteviktigt för människor som på ett eller annat plan påverkar livet för dem med funktionsnedsättningar. Grunden för mänskliga rättigheter är bland annat synen på att alla människor har lika värde. Att man lever upp till det i sina verksamheter och baserar sina verksamheter på det. Det är ett viktigt inslag i den här typen av utbildningar, berättar Marianne.

Antalet deltagare per tillfälle är runt 25 personer. Bland de många deltagarna lyckades ASP-bladet få en pratstund med Elisabeth Höök. Hon arbetar i Karlstads kommuns verksamhet för sammanhållen rehabilitering vid ”Gemet”, beläget vid natursköna Klara. Gemet riktar sig till människor med någon form av psykisk ohälsa och fokuserar på arbetsrelaterad rehabilitering.

– Jag tror att det kan bli ett bra kunskapsutbyte när vi träffas i både kommun och landsting. Jag hoppas att vi kommer att lära mycket av varandra; om hur vi tänker och tycker, samt hur vi kan samarbeta bättre kring människorna som finns både inom kommun och landsting. Jag hoppas att vi inte ser varandra som ett ”vi och dem”, utan att vi blir ett team för de människor som befinner sig på båda platser. Att vi jobbar ihop och drar åt samma håll, helt enkelt, säger Elisabeth.

Åter till Ulrika Gullberg, ASP-Bladet frågar henne huruvida de varit inspirerade av liknande projekt i andra län i utformningen av utbildningen.

– Jag tror inte det är någon som har gjort det i en så stor omfattning som vi gjort det den här gången. Vi har skräddarsytt utbildningen för Värmlands behov, med material som är relevant för personer inom kommun och landsting.

Se även: ”En samverkan som lämnat skisstadiet” i videoform

Text: Robert Halvarsson Bild: Per Rhönnstad