En presentation av Alla Kvinnors Hus I Karlstad

 ASP Bladet fick oss en pratstund med Marianne Dahlberg, som är ordförande och presstaleskvinna på Alla Kvinnors Hus i Karlstad. Verksamheten har funnits i 31 år och de har ett nära samarbete med Karlstads Tjejjour som ingår i föreningen.

 

Hur har verksamheten förändrats under åren? Kommer det fler eller färre kvinnor?

– Alla Kvinnors Hus startades 1982 av ideella jourkvinnor och i dag är det fyra anställda och 57 Kvinno- och Tjejjourare. Tyvärr kommer det allt fler kvinnor. I fjol hade vi en ökning på 21 % jämfört med år 2011.

Hur tror du att verksamheten kommer att förändras i framtiden? Finns det någon trend?

– Jag tror inte att själva arbetet kommer att förändras, men som jag sa kommer allt fler kvinnor hit.

Hur finansieras verksamheten? Får ni donationer, kommunala bidrag?

– Vi får kommunala bidrag, landstingsbidrag, kranskommunerna hjälper också till och så får vi några donationer. Vi får även presenter och julklappar.

Betalar kvinnorna för sitt boende?

– Kommer de hit på egen hand betalar de 20 kronor per dygn. Kommer de via socialtjänsten står de för kostnaden.

Tar ni även emot kvinnor som misshandlats i en samkönad relation?

– Vi tar emot alla kvinnor för samtal som misshandlats, våldtagits eller farit illa. Dessutom går vi kurser i hur vi ska bemöta kvinnor som lever i en samkönad relation. Dessa kurser hålls av RFSL och är obligatoriska.

Ställer ni upp med sjukvård? Eller följer med till sjukhus/vårdcentral?

– Det börjar med att vi har ett samtal, så får vi se vilket hjälpbehov kvinnan har, alla behöver inte sjukvård. Ibland följer vi med till polisen och/eller socialtjänsten.

Vad har kvinnorna råkat ut för när de kommer? Ringer de först? Hur bemöter ni dem?

– Ja, de ringer först. Vi har ju hemlig adress, så vi träffas i vår öppna verksamhet till att börja med där vi har det samtal jag nämnde. Sedan, utifrån det, bestämmer vi hur vi går vidare. Det är också viktigt att framhålla att vi inte tar emot kvinnor med drogproblem eller svåra psykiska problem på boendet. Detta dels eftersom det finns barn där och dels för att vi inte har nattpersonal.

Har ni något samarbete med Karlstads Tjejjour?                                                                 

– Ja, vi har ett väldigt nära samarbete och delar lokaler. De ingår i föreningen. Dessutom sitter en representant från Tjejjouren med i styrelsen.

Tack för att du tog dig tid att svara på mina frågor. Det är bra att ni finns, men synd att ni behövs.

– Tack själv, jag tycker snarare det är en skam att vi behöver finnas.

Text och foto: Liselotte Frejdig

Mitt ibland oss

Rädda Barnen var med som arrangör i en konferens om våldtäkter mot kvinnor tillsammans med Alla Kvinnors Hus, Karlstads Stift och Sensus studieförbund. Det var ungefär 250 deltagare på konferensen. Inledningen hölls av Angela Beausang som är ordförande i riksorganisationen för kvinno och tjejjourer i Sverige. Hon  talade om att dom går ut med ett upprop till regeringen om att få en bättre handläggning av våldtäktsmål.

I övrigt så var det Katarina Wennstam som föreläste på förmiddagen. Hon har jobbat som kriminalreporter på SVT och har skrivit ett par böcker. Hon berättade om hur rättsväsendet  ifrågasätter kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och hur våldtagna kvinnor frågas ut om sina sexuella vanor.

Efter lunch så talade Maude Johansson som arbetar som länssamordnare i alkohol och narkotikafrågor. Hon sade att 41 % av pojkarna i åk. nio aldrig dricker alkohol. Hon menade att det var en kulturfråga bakom drickandet. Det har skett en minskning av alkohol konsumtionen bland unga män, men åldern 18 – 34 år har dom högsta värdena på konsumtion. En ökning av drickandet har skett i åldersgruppen för kvinnor 50 +.

Som avslutning på dagen så föreläste Elisabeth Kwarnmark om sitt arbete inom kriminalvården. Där hon arbetar som nationell samordnare för sexualbrott. Sju till åtta procent av flickorna har varit utsatta för sexövergrepp i sin barndom och en till tre procent av pojkarna. Den psykologi som hon tillämpar är att hon skall kunna få en ingång till att påverka personerna, där gärningsmännen skall ta ansvar för sin handling.

Att inte vara herre över sig själv är ett porträtt av en våldtäktsman menar Elisabeth. Det är mycket aggressioner inom en våldtäktsman. Går det att behandla en sådan person?  Nu har man ett behandlingsprogram som kallas ”Relations och Samlevnadsprogrammet”. Där har behandlade personer tio procents återfall.