Etikettarkiv: amfetamin

”Se på mig – jag lever utan droger” – Augustina Lindgren – en före detta missbrukare

Augustina Lindgren, 59 år, är en före detta blandmissbrukare som mestadels höll på med amfetamin, hasch och alkohol. Hon har haft ett tufft leverne med både uppgångar och nedgångar. Innan det gick utför arbetade Augustina inom sjukvården och uppfostrade sina barn till att bli de fina och harmoniska människor de är idag. Bägge barnen har nu egna barn.

Augustina blev även utsatt för misshandel av sina pojkvänner och det har satt sina spår. Hon bor nu i ett gruppboende, som är ett skyddat kvinnohem. Idag har hon varit fri från sitt missbruk en längre tid och vill dela med sig lite om sina livserfarenheter så att hon därigenom kan hjälpa andra som är nere i träsket!

När började du missbruka?

1989.

Hur kom det sig att du fortsatte med ditt missbruk?

– Jag flydde från sorg och saknad. Min mor dog. Strax därefter dog min morfar. Jag började dricka regelbundet när jag var 36 år.

Är det alkohol i huvudsak du har hållit på med?

– Ja, men jag höll även på med amfetamin i 8 år och rökte hasch i cirka 4 år.

Vad har ditt missbruk fått för konsekvenser i ditt liv?

– Ja, ohyggligt många, blodtrycksfall, leverskador, gallsten, opererad för boleria, problem med nacken och huvudet. Jag har varit mycket sjuk. I fyra år nu, säger hon. Jag har även problem med att jag kan hamna i koma och finmotoriken i balansen fungerar inte som den ska, fortsätter hon. Annars har jag just nu inga skador mer än i levern!

Hur har du klarat den psykiska biten under missbruket?

– Jag har ju haft ångest, panikångest och dödsångest, varit manodepressiv och drabbats av psykos. Så den psykiska biten har jag klarat av genom psykiatrisk hjälp samt fått ”själahjälp” genom vänner och släkt.

Hur har dina relationer sett ut?

– Ja, i första hand så är det min son som är 40 år. Han är gift och har två barn. Han hade väldigt svårt för att acceptera att jag var narkoman och jag fick ju höra det att jag ej fick träffa mina barnbarn för att ”farmor knarkar”. Sen är det min dotter som jag har ett underbart förhållande med. Även hon har två barn. Idag har vi ett underbart förhållande och jag har en regelbunden kontakt med mina barn och barnbarn. De hämtar mig och ringer mig, ja allt gör dom för mig idag! Jag har även haft en bra kontakt med min svärmor och har haft många underbara vänner under åren som gått.

Har du varit misshandlad av din eller dina pojkvänner?

– Utav flera pojkvänner, den sista han dödade mig nästan. Jag skall iväg nu för undersökning av operation tack vare hans slag mot mig. Jag har fått så mycket stryk utav karlar som hållit på med missbruk.

Har ditt tidigare missbruk lett till ytterligare kriminell verksamhet för att klara av att betala missbruket?

– Nej.

Har du varit inlåst på sluten psykiatrisk avdelning pga. ditt missbruk?

– Ja.

Hur gjorde du för att sluta?

– Jag bestämde mig själv. För första gången var det nyårsafton 2007 då vaknade jag och hade pengar, men kände att jag inte orkar längre, kroppen klarade inte mer. Inte en enda gång sen dess har jag druckit alkohol.

Hur länge har du varit ren?

– 4 år från alkohol och hasch. 6 år från amfetamin.

Hur har detta boende du befinner dig i nu hjälpt dig på vägen?

– De har hjälpt mig med tryggheten. Att finnas till dag och natt. Jag har fått en fin lägenhet och de ställer ju upp, ordnar och kör mig om jag vill åka till min son eller dotter till exempel. Jag tycker att det är väldigt bra att bo här men det är väldigt dyrt med den pensionen jag har. Men de är ju stöttande och gör väldigt mycket för mig, så det är det värt!

 Text: Jane Alsing

Vardagslunkens Prövningar – För den som blivit vit kan tillvaron kännas blå

Att ta steget bort från ett liv i rus är ingen dans på rosor. När tillvarons hårda kanter inte längre rundas av med hjälp av stimulantia kan till och med vardagssysslor bli kämpiga att tampas med. Den som levt med ett amfetaminberoende vet bättre än de flesta hur tradiga dagsrutiner kan skava mot själen under resan mot en nykter tillvaro. 

Amfetamin är en central-stimulerande drog som gör dig aktiv och pigg. Den är mycket vanlig i vårt samhälle och det finns många som tar drogen för att städa, träna, banta eller öka sin koncentrationsförmåga.

Det kan tas oralt, sniffas eller injiceras. Numera finns det substitut att få utskrivet hos läkare, såsom Ritalin eller Concerta. Jag har träffat många som brukat amfetamin, och många av dessa klarar inte av att sköta sig. De faller in på brottets bana eller spårar ur totalt, för att sen läggas in på psyk.

Nedan följer en berättelse om en tjej som under ett flertal år periodvis höll på med amfetamin.

Hon började vakna upp. Det dröjde inte länge innan telefon ringde och hennes vän erbjöd henne ytterligare en dos för att hon skulle ”vakna till”. Hon ville egentligen inte ha något, men hennes beroende hade blivit så påtagligt att hon satte sig på cykeln för att få den efterlängtade dosen.

Hon hade börjat injicera, vilket egentligen var helt emot hennes principer. Under det sista året hade hon ”skjutit” själv, men den här gången var det han som gav henne dosen. Hon mådde inte bra av injicerandet och hade på senare tid funderat på att sluta med det.

Under åren hade hon varit noga med att sova på nätterna. Det är A och O när man går på amfetamin. Är man vaken för länge är risken stor att man åker på en psykos. Det är även konstaterat att om man är vaken 52 timmar i sträck utan droger, är risken stor för att man blir psykotisk.

I början tog hon nästan ingenting, men efter hand började hennes vän öka doserna och till slut var de så stora att det kändes som om hon skulle svimma varenda gång hon fick en. Om hennes pengar var slut var inte det något problem. Vid såna tillfällen bjöd han henne. Det slutade ofta med att hon slarvade med sömnen – ibland var hon vaken fyra till fem dygn, vilket gjorde att hon blev sjuk.

Fyra till sex månader om året var hon inlåst på psyk. De gav henne olika diagnoser, mestadels att hon var manisk och hade bipolär sjukdom. Detta var otroligt jobbigt. Det värsta var när hon blivit utskriven och skulle gå ut på stan. Tänk alla människor som sett och hört en prata under tiden man varit sjuk. Hur skulle man bli behandlad? Skulle de minnas den tid man varit sjuk eller normal?

Efter den senaste psykvistelsen beslutade hon sig för att hon aldrig ville dit igen! Det var en salig blandning på de inlagda, och man hade inte något att säga till om.

Efter intagningen fick hon injektioner i rumpan med en medicin som heter Risperdal. Detta gjorde henne trött, apatisk och hon orkade inte träna som hon gjort tidigare.

Tvätt och städning kom också i skymundan. Hon sökte återigen upp sin vän. Hon sa till honom att inte ge henne så stora doser, och hon började allt oftare att inta drogen oralt, eftersom det är lite snällare mot hjärnan.

Det fanns dock vissa problem. Hon längtade efter den så kallade ”kicken” man får när man injicerar. Dessutom var hon tvungen att ta relativt stora doser, eftersom medicinen dämpade effekten. Hon började åter ta allt oftare. Ibland injicerade hon två doser på raken.

Hon firade jul och nyår hos sin vän. Ett år innan han dog svimmade han och efter det blev han aldrig sig lik. Han orkade inte gå ut. De få gångerna han begav sig till staden blev han helt slut. När han kom hem och skulle gå uppför trappan fick han stanna och vila flera gånger. Hon bad honom att söka hjälp, men han vägrade.
I och med att han avled fick hon anledning att sluta. Nu har hon varit ren i ett år, men har under den tiden haft två återfall. Det var inget vidare. En vän hon har umgåtts mycket med hatar knark, och att sitta där hos honom och vara påtänd var ingen höjdare.

Numera arbetar hon och lever ett så kallat ”Svenssonliv”. Hon säger att det är otroligt jobbigt emellanåt. Hon kommer på sig själv med att tänka: ”Ska livet vara så här?” Man går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Städar. Tvättar. Lägger sig framför tv:n – innan man går till sängs. Och nästa dag ser likadan ut.

Efter att ha levt ett hektiskt och annorlunda liv är detta hemskt tråkigt. Det måste finnas något mer med livet än tv och jobb. Ibland blev hon så uttråkad att hon tog sig en öl. Det har hon också slutat med nu, då bakfyllorna blev alltför jobbiga.

Under tiden hon höll på med amfetamin beställde hon en hel del varor via Internet. Det skulle vara gratis, men efter hand kom det allt fler räkningar. Nu är hon hos Kronofogden och lever på existensminimum, så någon resa kan hon heller inte planera.

Ibland är hon så fruktansvärt uttråkad att hon tänker att hon lika gärna kan börja knarka igen. Det är minnena från psyk och den tid hon spenderat där som hindrar henne.

Hon har nu lyckats vara ute i cirka ett och ett halvt år och vill att det ska fortsätta på den vägen. Jag hoppas att det går bra för henne i framtiden och att hon finner en mening med livet i den enkla vardagen!

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

OBS! bilden är arrangerad för att skydda personen i reportagets integritet.

ADHD uppmärksammas koncentrerat

Tomas Andersson föreläser för personal inom Arbetsmarknads- & Socialförvaltningen om ADHD-problematik utifrån sitt eget perspektiv, som drabbad. Han har ett komplicerat liv bakom sej med kriminalitet och droger. Först efter han fått diagnosen ADHD och därmed adekvat medicinering, har livspuzzlet gått att lägga.

”Bilden av mej själv klarnar och jag får äntligen, efter 41 år rätsida på livet”

adhd

Varför vill du berätta om det här för personal som jobbar i förvaltningen? Jag tror det är viktigt att dom som jobbar med oss ADHD-människor, får inblick i hur vi fungerar. Det är viktigt att man får en djupare förståelse för vårat problem, och det kan i förlängningen skapa bättre tillit oss emellan. Just tilliten till myndigheter, som personal på boenden och liknande faktiskt representerar, är ett jättestort berg att bestiga för såna människor som oss.

Misstroendet mot myndighets-personer sitter djupt rotat i alla slags missbrukare, och visst är vår egen bild av ”dom”, många gånger väldigt onyanserad, precis som deras bild ibland är av oss, som klienter. Det blir en slags ömsesidig misstro mot varandra, som uppstår genom omedvetenhet.

Om jag bjuder lite på mej nu, så kanske det öppnar en dörr någonstans… möjligen bara på glänt, men det räcker för att ny förståelse ska komma in.  Jag har ADHD först, men sen har jag också missbrukat narkotika! Det finns så starka samband här.

Vad finns det för samband med ADHD och drogmissbruk? ADHD och drogmissbruk går på nåt sätt hand i hand med varandra. Det ena är ett diagnostiserbart tillstånd och det andra är, i mitt fall symptomet. Det kan vara svårt att se skillnaden för den som inte insatt. Människors uppfattning om ADHD blir ändå mer abstrakt i samband med amfetaminmissbruk, eftersom amfetamin är en drog som orsakar precis dom besvär som en ADHD-person har som sitt ”normaltillstånd”. Då undrar man självklart; ”Vad är vad här, egentligen?”

En ADHD-person, reagerar helt motsatt mot andra på amfetamin. Man blir lugn, får struktur och ordning på tankarna. En person som gett intryck av att vara rastlös, irrationell och helt sanslöst ostrukturerad, kan helt plötsligt framstå som den klokaste och lugnaste filbunken i världen, och alla i omgivningen säger; ”Men Tomas, vad lugn och sansad du var i dag då… och vad fräsch du ser ut. Det var väl roligt, och vad glad jag blir…”.  Dom har trott att det är då jag varit drogfri. Egentligen var det ju helt tvärt om!

Det är detta som gjort att andelen ADHD-diagnoser uppmärksammats så koncentrerat just kring amfetamin-missbrukare.

Amfetamin fungerar som lugnande medicin för en spretig och okontrollerbar ADHD-hjärna. Helt plötsligt hamnar alla papper rätt i pärmen!  Men, amfetamin är olaglig narkotika, som kräver illegala pengar, som gör att man hamnar i (ytterligare) ett fullständigt kaos av kriminalitet och missbruk med svåra konsekvenser.

Mot den här betongväggen har många av oss stångat våra pannor blodiga genom åren. Ska man känna sej hel och fungera någorlunda som en människa inuti, så krävs det ofta medicin av något slag. Medicinerar man inte, kan man få leva med ett inre kaos som är fullständigt outhärdligt, även för omgivningen, och livskvaliteten uteblir till slut helt. Man blir en riktigt Jobbig typ.

Självklart finns det grader här också, som med så mycket annat. ”ADHD-Helvetet brinner med olika temperaturer”, kan man säga. En del blir bara lite svedda i skinnet medans andra får koka riktigt ordentligt!

Det är nog det viktigaste jag har att säga; Låt inte människor få ”koka” för länge med dom här problemen. Man kan inte begära att vi själva ska förstå vad som är fel, och själva inse att vi kanske behöver utredning och medicin.  Det måste vårdgivaren förstå åt oss.

För mej känns det som att just den åtgärden räddade mitt liv. Det är jag så otroligt tacksam för idag.

Helena Båtman