Etikettarkiv: ANA

Lennart Björk: Eldsjälen och träden

lennart björkOm man ska vara formell så är Lennart Björk legitimerad leg psykoterapeut och behandlingskonsulent, knuten till Avdelningen för socialpsykiatri alkohol- och Narkotika i Karlstad, och är en av fyra som driver en anhörigskola som för anhöriga till personer med missbruk av olika slag. Det är hans jobb. Han får pengar för det. Men jag gillar inte att vara formell. Och det gillar nog inte Lennart heller, det är trist. Efter att ha träffat Lennart så fylldes jag av en stark inre glädje.

Han är förvisso något excentrisk, har en besatthet av att rita träd på blädderblock och fylla hela kontoret med ihoprullade pappersark – men jag fann han otroligt sympatiskt. Lennart är verkligen en eldsjäl. Har jobbat inom missbruksvården sedan 1970-talet, nu är han 67 år gammal, men drivs fortfarande av en otrolig kärlek till sitt jobb. Att hjälpa människor hjälpa sig själva. Det är ”gör-spännande” När han slutligen går i pension kommer han med all säkerhet fortfarande engagera sig på något vis. Rita träd kanske. Träden har en mycket viktig funktion.

Kan vi få en liten bakgrund till vad du jobbar med? Jag är en behandlingskonsulent, och finns kvar här i och med den nya omorganisationen, där ASP och ANA har gått ihop – så fick jag vara kvar i de här lokalerna för att jobba med det jag jobbar med, eftersom jag fyller sextiosju i september. Merparten av mitt jobb, idag, är anhörigkontakter. Under en stor del av 2000-talet så har jag fått förmånen att vara med och utveckla anhörigstöd, i kommunens alkohol- och narkotikaavdelning. Så vi har en gruppverksamhet, en ”anhörigskola”, och den har vi kört en gång, även ibland två gånger per termin. Och sedan är det mycket individuella kontakter, parsamtal, familjesamtal, där det kanske är någon som deltar i verksamheten, det kan vara en mamma en pappa eller ett syskon, som får bistånd genom ANA. Då får de då möjlighet att träffa mig, och så är det då Karin Svensson Retzman som är med i det här jobbet, det är vi som delar på det just nu.

Det som också är spännande är att, här i grannhuset finns ett anhörigscentrum, där det finns anhörigkonsulenter mot äldreomsorgen LSS-funktionen – och där ska vi få flytta in i veckan som kommer, så vi får ett rum där också, och det är ju väldigt spännande tycker jag. Och sen ska vi också utveckla anhörighetsstödet inom avdelningen socialpsykiatrin. Vi har sökt pengar för att utveckla det här. Det har ju förvisso redan funnits ett anhörighetsstöd inom ASP, men av olika orsaker så har det varit projektbaserat. Men nu är det meningen att det ska utvecklas. Anhöriga till missbrukare är, och har varit, under många sammanhang en väldigt bortglömd grupp. Jag har ju jobbat inom socialförvaltningen sedan 1977, och kommer ihåg att på 70- och i början av 1980 talet när vi hade hand om personer med mestadels alkoholproblem, vuxna män som bodde hemma hos sina mammor, och mammorna ringde förtvivlade hit, och man till nöds svarade ”att vad ska jag göra åt det här?”, fick lyssna och ja… du vet ”att om inte han vill så kan vi inte göra någonting”. Så nu idag, är det skönt att kunna säga: ”Javisst, du kommer hit och följer dina behov.”

Det behöver inte vara så att missbrukaren går under behandling? Nej, inte ens det, utan det räcker att du bor inom Karlstads kommun, och har en anhörig eller en bekant som har någon form av missbruk, eller beroendeproblem. Om du har någon närstående eller anhörig som går under behandling, så behöver du inte ens bo i Karlstads kommun, utan du kan bo i Forshaga, Hammarö, ja varhelst du bor i Sverige så kan du få hjälp av oss.

Du pratade om ”Anhörigskolan”, vad är det? Ja, det började med att vi resonerade om hur vi skulle ta hand om alla sökande, med de få resurser vi har, klarar vi inte av att arbeta med personen individuellt, utan då hittade vi en idé i Stockholm läns landsting, som hade en gruppverksamhet. Och vi började med ett anhörigcafé, där vi bjöd in hjälpsökande. Första gången kom det ett enstaka par, andra gången ett annat – så vi förstod att det inte var rätt sätt att jobba. Och då började vi utveckla ”anhörigskolan”. Det är en gruppverksamhet, sex till åtta personer. Och idag träffas vi åtta tisdagskvällar mellan klockan fem och halv åtta, och så har vi olika teman för de här kvällarna. Första gången så ritar vi ett familjeträd med var och en. Från vilket sammanhang kommer du? (Lennart börjar rita på sitt blädderblock… ett träd.) Det kan bli väldigt stort och brokigt, med barn eller tidigare konstellationer. Man till exempel säga att det är en man som har ett tidigare missbruk och går under behandling, och han har sina föräldrar, som i sin tur har skiljt sig, och fått nya relationer, och har halvsyskon osv. Då är det intressant att fråga: ”Om jag ritar en glasbutelj som markör för människorna i släktträdet som har eller haft drogproblem. Är det då fler som skulle ha en sådan här symbol?” ”Javisst”, säger de då ofta. Man kan då göra en sådan flaskbutelj för alla som har eller har haft problem (ritar flaskbuteljer), och man kan kanske se att ens föräldrar har druckit medan man växt upp, eller ens farfar eller någon annan släkting. Och då kan man se rent släktmässigt hur det ser ut. Och då är det viktigt att den personen som går under behandling att även han kan se det här. Tänka på det när han får barn, och när de växer upp i framtiden att då vet han att sådant påverkar väldigt mycket, och att han kanske dessutom är ett ”vuxet barn” själv (barn till missbrukare), vilket är en ytterligare komplikation. Vi hade som ett exempel, en kvinna här på anhörigskolan som var både anhörig, närstående, hade haft ett eget missbruk, och hon var dessutom ett ”vuxet barn”.

Så hon hade haft problematiken på alla fronter och olika sätt, och då måste man kanske hjälpa henne i flera olika omgångar, med olika saker. Så… – nu hinner jag kanske inte med allt innan jag går i pension kanske – men jag inte kommer överge den här tanken bara för att jag blir pensionär, det här arbetet med ”vuxna barn”. Det finns ju en gruppverksamhet, en frivillig grupp ”ACoA”, där ”vuxna barn” träffas, som finns här i Karlstad. Och dessutom, rent statistiskt, så har man pratat om att det finns mellan 150 000 – 200 000 barn i Sverige som växer upp med en mamma eller pappa som har en viss grad av missbruksproblem. Efter det gjorde folkhälsoinstitutet en stor folkhälsoundersökning 2007. Och i samband med den undersökningen så lade man till tre frågor för att få reda på, och lyfta fram såkallat riskbruk. För det är ju tre faser – bruk, riskbruk, missbruk. Då får man fram en siffra om hur många vuxna som är riskbrukare, och så tar man hänsyn till hur många barn det finns hos den här gruppen, sammantaget med den här gruppen, och då säger man att det finns uppemot 385 000 barn i Sverige som lever med en riskbrukande eller missbrukande förälder.

Detta fick en viss massmedial uppmärksamhet, men det tonade snabbt bort. Om man då tar reda på hur många av dessa 385 000 barn som bor i Karlstad så blir det 3500, ungefär. Och det finns kanske tre, fyra, fem i varje klass. Men vad är då ett riskbruk? Jo det kan vara en mamma som kanske en eller två gånger i veckan köper en ”baginbox”, som fungerar väl på jobbet, och som agerar bra socialt. Men hon märker inte att hon kanske i början köper en låda vin i veckan, och sedan trappar upp till två. Och så helt plötsligt upptäcker hon att det vinet som hon köpte på måndagen är slut redan på torsdag, och då är man inne i det här utvecklandet, på väg in i ett missbruk och beroende. Det kanske är så att man börjar missköta jobbet, och räkningar, och att man tillslut dricker för att överhuvudtaget orka med vardagen. Och hur är det att ha en mamma eller en pappa som är sådär lagom salongsberusad hela tiden?

Vad har ni för strategier för att hjälpa de här 3500 barnen? Ja, jag pratar i alla sammanhang runt det här. Jag skulle naturligtvis få ett nätverk och att båda ANA och familjeavdelningen och barnpsykiatrin gjorde något form av nätverk som jobbar med det här, för att bli medveten om situationen. För av de här 3500 barnen kanske barnpsykiatrin träffar ett par hundra, och socialförvaltningen ett hundratal, och vår egen gruppverksamhet som finns inom familjeavdelningen, som möter kanske ett femtiotal om året ungefär, så det är en väldigt liten grupp som syns. Vad händer när dehär växer upp och blir lite större. De är naturligtvis en riskgrupp för att börja med droger. När det gäller ”vuxna barn” och anhöriga över huvud taget, så har vi haft utveckling av det här. Vi har haft kontakt med Norge. Jag var på en konferens, tidigt på 2000-talet, och träffade en psykolog där som jobbade på Borgestadklinikken i Ski i Norge. Och jag blev så fascinerad av henne, så via Region Värmland var vi där på besök, och Borgestadklinikken har varit här. I Norge har man utvecklat det här på ett annat sätt. Bland annat så finns det på Borgestadklinikken ett program, som möjliggör att om du är anhörig eller ett ”vuxet barn” och har lite svårt att få ordning på ditt liv, så kan du ansöka om att få komma till den här kliniken och vara där 12 veckor.

Det är ett ganska gediget arbete alltså, där man kan verkligen få förmånen att jobba med sig själv. Men… dit kommer vi kanske inte i Sverige, direkt, nu på en gång. Men bara att kunna observera och lära är mycket värdefullt. Men vidare kan man säga att många som kommer hit utifrån anhörighetsperspektivet, är ett ”vuxet barn” också. Och det är fler och fler som ringer, som vill ha samtal för att man kanske kommer upp i trettioårsåldern och förstår att det är något som inte stämmer. Att man har arbete, man är omtyckt, men det finns något hos den här personen som han/hon inte riktigt hanterar.

Det är oftast så att man är ett ”vuxet barn”, har vuxit upp i en sådan miljö, och man vet inte riktigt vad som egentligen är normalt. Till exempel så anses det vara normalt att kunna hantera situationer där folk är fulla, berusade – men så är det egentligen inte. Det kan vara oerhört problematiskt. Och det är det som är så oroväckande just nu, att vi går mot en sommar där folk dricker på uteserveringar och i parker, och där berusningsnivån är väldigt uppskruvad. Det finns många människor som har svårt att hantera sådana situationer.

Menar du att du ser en större ökning av alkoholkonsumtionen nu? Ja, och det säger även folkhälsan, och undersökningar som gjorts, att riskgruppen idag är ungdomar. Det är inget ovanligt att du dricker ett sex-pack starköl innan du drar på stan. Och då har du hällt i dig en alkoholmängd som motsvarar en kvarting brännvin. Och man säger: ”Vadå, jag är inte full, men jag är förvisso inte nykter.” Rent statistiskt så finns det ett institut som följer det här åt riksdag och regering, som säger att svensken, från 15 år och uppåt, dricker 9,53 liter 100% alkohol per år. Om man då omvandlar det till öl 5, 2procentig 50 centiliter, så blir det ungefär 350 ölburkar per år. Men så är det ju många som inte dricker alls, och då betyder det att, om vi antar att det bara fanns 5,2:or att dricka, så skulle det finnas många som drack minst ett sexpack om dagen. Och det är ju klart att det är ju fruktansvärt för mycket.

Finns det några kriterier för att kunna få de här stöd-åtgärderna? Ja, när människor ringer så försöker vi att man inom en vecka ska få det första stödsamtalet. Sedan avgör vi då tillsammans vad det är som vi kan jobba vidare med. Då får man alternativ, antingen når man en individuell kontakt, eller så kan man stå i kö för ”anhörigskolan”, eller vi kan tipsa om AL-ANON-gruppen och ACoA och de här frivilliga organisationerna som finns. Så vi försöker tala om vad som finns för möjligheter och grupperingar. Men det viktigaste är att den första kontakten får man väldigt fort. För när man väl har bestämt sig, så har man inte bara snabbt kommit på idén, utan man har funderat och tänkt – och när man väl ringer, så gäller det att ta tag i det väldigt fort, annars är det lätt att det falnar och ges upp. Därför har vi tänkt att det är viktigt när man väl ringer, att det ska gå snabbt till den första kontakten.

Tar ni till er och uppdaterar er inför nya metoder att jobba. Jag tänker, som exempel, på ”Craft” som är en ganska ny metod, och som börjar vinna status hos kommunerna? Ja, vi har faktiskt varit på en utbildningsdag i Stockholm, och tagit till oss materialet. Och vi använder oss till dels av den metoden i parsamtal. Och det är otroligt funktionellt. Man träffar en anhörig, och så träffar man delar av familjen, och så stärker man den anhöriga med ett manualbaserat program. Och då kan man säga till den familjemedlem som missbrukar att, ”jag sitter gärna och tittar på teve med dig, men då måste du hålla dig nykter”. Så jobbar man vidare på det här, för att tydliggöra hur den anhöriga vill att det ska vara, för att han eller hon ska delta. Och det visar sig tydligt att det rent vetenskapligt, när de undersökt ”Craft-metoden” så har man då konstaterat, under en tvåårsperiod att 60-65% av den med missbruksproblem sökt hjälp på egen hand. Och det är ju väldigt bra. Så vi håller på att läsa böcker just nu, och ta till oss det här, den här metoden

Hur ser det ut, är Karlstad mer framstående i anhörighetsarbetet än andra kommuner i Sverige? Ja, det kanske jag kan säga. I en del kommuner så finns det ett stort arbete för anhöriga, men det kanske är så att vi har skapat en bra plattform, en medvetenhet i anhörighetsarbetet, både på tjänsteman-, chefs- och politikernivå. Vi är nog ganska långt framme. Faktiskt. Och det talar ju för att när vi pratar med de som jobbar inom andra säten, som äldreomsorgen, demensvården och LSS: hur glada de blir att vi ska komma, vad kul, säger de, att ni ska komma hit. Dessutom fick vi förmånen att delta i en i en utbildning som Region Värmland arrangerar, en högskolekurs i anhörigstöd. Då var det jag och Karin Svensson Retzman, och Christine Björkman, bland annat, som var med. Men när vi gick den här utbildningen, och redovisade vårt examensarbete för gruppen här i Karlstad, så berättade vi om barn som lever i en missbruksfamilj, och hur man brukar prata om olika roller.

Man pratar om ”Clownen”, ”Professorn”, ”Rebellen” och ”Tapetblomman”. ”Clownen” som liksom skojar och grejar, ofta med lite förtäckt ledsamhet och sorg. Men han kan inte uttrycka det hemma, han blir inte respekterad. ”Professorn” är den som är jätteduktig, fixar allting, ekonomin, hjälper sina föräldrar och blir så otroligt duktig – även i skolan, och tänker kanske att ”om jag är tillräckligt duktig så kanske mamma eller pappa slutar dricka. ”Rebellen”, är egentligen den friskaste, som beter sig och talar om hur eländigt han har omkring sig. Och slutligen ”Tapetblomman” som gömmer sig, syns inte, gör sig osynlig.

Olika strateger alltså för att överleva i en familj med missbruk. Men då, under den här redovisningen, så var det många anhörigarbetare, som framför allt jobbar inom äldreomsorg, som kom fram efteråt och uppmärksammade att de här rollerna känner man igen även hos anhöriga inom äldreomsorgen. När anhöriga som har en mamma eller pappa som behöver stöd: De beter sig likadant. De blir jätteduktiga, eller så försvinner de, och märks inte, eller tvärtom, de kan vara ett gissel för äldreomsorgen, och riktigt besvärliga. Så rollerna känns igen även där. Och det tror jag är mänskligt. Det är olika strategier för att hantera något som är väldigt jobbigt.

Gäller det, för en anhörig, att aktivt kontakta er, eller är det så att ni försöker nå ut till människor runt en person som missbrukar, eller är under behandling? Det ligger ute information i de olika gruppverksamheterna och boenden. Där är även personalen medvetna om oss. Vi gör ibland olika påminnelser att vi finns. Men vi har inte på något sätt i övrigt varit ute och marknadsfört oss, för då hade vi kanske råkat ut för en anstormning utan like, vilket skulle vara otroligt resurskrävande.

Våra resurser räcker helt enkelt inte till. Istället så är det så att vår verksamhet sprider sig genom att någon, till exempel, gått på ”anhörigskolan” och funnit det positivt, och sedan rekommenderat det till någon annan i samma situation. Så vår verksamhet sprids mest på så sätt. Annars så finns det ju… ja, smärtkliniken ringde för inte så länge sedan, och hade hört att vi fanns, och hade en idé om några som skulle behöva ha kontakt – psykiatrin har gjort likadant. Sen, naturligtvis, så har jag jobbat med människor som har tunga alkohol- och narkotikaproblem, och samtidigt bett de ta med några, det kan vara en sambo eller det kan vara andra personer och familj, och det har varit väldigt funktionellt, och mycket spännande att jobba med det här.

Jag har haft familje- och parsamtal tillsammans med personal från Kompassen. Och det är inspirerande, om du tänker att en man söker till Kompassen, i oerhört dåligt skick, med en lång missbrukshistoria. Och så kommer han in i primär-programmet, och börjar gå där; och hans före detta fru får gå i ”anhörigskolan”, och så initierar vi att de kanske ska börja i parsamtal, och sen bjuder vi in deras halvvuxna barn i övre tonåren, som är där.

Vad har då hänt under resans gång, när vi jobbat med det här? Jo, han har skaffat en permanent bostad, kanske hittat sin fru igen, har flyttat ihop med barnen igen, kanske återtagit sin position i ett jobb som han trivs med. Och det är väldigt spännande att se, att få följa med och se hur människor kan återfå, återta sin kraft, sin egen kraft.

Så man kan säga att ditt jobb med de anhöriga även hjälper missbrukaren? Att det skapar mening, och att det finns något att komma tillbaka till…
Ja, absolut. Jag upprättar relationer. Det är synnerligen viktigt. Det är ju något som missbrukaren drar med sig, skamkänsla och skuld. Vad man har ställt till med.
Ja, man kan säga… Jag ritar ju gärna (säger Lennart och börjar rita på sitt stora ritblock). Jag har nog fått ihop ett tusental familjeträd (säger han och pekar på några stora högar ihoprullade pappersark). Men såhär: man färdas fram på stora vägen (ritar en stor väg), och om man då kommer in i ett missbruk är det som att komma in i en slags gränd (Lennart ritar upp en liten avkroksväg ifrån den stora vägen, och syftar därmed på missbruket – den är lång och kringelkrokig), och under tiden man går här (i gränden) så har man kanske en viss kontakt med den stora vägen, ibland är man långt ute, ibland är man kanske närmare, och så händer det saker och ting under tiden, och tillslut kanske man tappar bostaden, man tappar jobbet och är synnerligen illa ute. Så förstår man: Jag måste göra någonting, för att kunna vända det här…

Måste man tillbaka hela den där kringelkrokiga vägen? Ja, rent fysiskt kanske man inte behöver göra det, men tanke mässigt och utvecklingsmässigt för sig själv, så är det så långt man måste gå tillbaka, man måste städa i saker och ting, ekonomin kanske är åt skogen, relationer osv. Men så vänder det, man kanske får ett bostadssocialt kontrakt, sedan kommer man till KBAB, och så kollar de i sina arkiv och ser att ja, för tjugo år sedan hände det där och det där – och alla människor som man lämnat i missbruket, de är ju kvar med den bilden av honom som missbrukare. Och själv har han gått i behandling och blivit hjälpt i flera år – och så kommer han tillbaka till den personen som inte varit med mig på hans tillbakaresa, hans rehabilitering – och vad händer då, accepteras han? Så att komma ur ett missbruk är inte ett självständigt arbete, utan det rör många olika människor och instanser.

Om man nu följt den här kringelkrokiga vägen (eftersom jag tydligen vägrar släppa den), och att man är tvungen att gå tillbaka hela vägen för att komma ut på den stora motorvägen igen, har man inte hamnat väldigt långt bak då, om man jämför sig med sina vänner och sin familj? Nej, för då tror jag att man har mycket kunskap med sig, som man samlat på sig. Och man har mycket kunskap om vilket liv man vill leva. Och man har lärt sig hantera situationer som om man köper någonting, om man får en medicin eller så, att man tänker på vad det är, eller vissa maträtter till exempel, om man är ute och äter och det serveras rödvinsås till exempel. Alkoholen är förvisso borta vid tillagningen, men någonting förknippas ändå med det, och då får man säga att: nej, jag undviker det, jag tar någon annan sås istället. Och det låter kanske lite skrämmande kanske…
Eller om man tar steget att börja gå i en AA- eller NA-grupp, så säger jag: Bra! Då har man tänt några gatlyktor längs den här långa kringelkrokiga vägen tillbaka. Så är chansen att du hittar rätt är mycket lättare. Och att du kan få erfarenhet från andra, så att motorvägen inte blir en allt för stor chock, och omställning för dig. Det blir lite symboliskt när jag ritar upp det såhär. Och just det här med att rita och berätta för människor gör att man kan göra det konkret på ett helt annat sätt. Och ibland är det folk som ber om pennan, och börjar rita till detaljer, själv. Eller när man ritar ett familjeträd, så är det helt plötsligt en kvinna i gruppen som säger: ”Du Lennart, nu förstår jag, varför jag tycker att jag är som en spindel i nätet…”

Så det finns en tanke bakom att ha gruppträffar istället för enskilda samtal? Ja, det är ju så att deltagarna blir en resurs för varandra. Den sista gruppen som vi avslutade nu precis, de utbytte telefonnummer med varandra, och bestämde sig för en dag i veckan där de kunde träffas och fortsätta samtalen. Och vi har ju tänkt, vilket förvisso kanske är en svårförverkligplan med tanke på sekretess och så vidare, men vi har ett ganska gediget material, och vi funderar på att i framtiden kanske ordna till en återträff, eller ett uppföljande arbete. Ja, det finns att göra… Jag skulle kunna jobba i trettio år till… (skrattar). Minst.

Kommer du fortsätta ditt engagemang även när du gått i pension? Jag fyller ju 67 i september, men det kommer nog vara så att jag fortsätter på nåt sätt, att jag engagerar mig i något som jag tycker är viktigt. För det här med anhörigarbetet är så, ”gör-spännande”, alltså… Att ställa frågan till en anhörig som söker hjälp att: Vad är det som gjort att du sökt ända hit? Och då börjar de tänka… ” Jag måste ha gjort någonting, jag måste ha tänkt något, jag måste ha skapat en egen överlevnadsstrategi. Vad är det för någonting, vad är det för kraft jag har i mig..? Och sen är det givetvis mycket sorg. Som när en ung kille, 29 år gammal, i en anhöriggrupp, satt och funderade: ”Men du, Lennart, det är nog såhär: Jag har nog aldrig träffat min riktiga mamma… För mamma har varit inne i ett långt tablettmissbruk, hon har hållit på att pillra i över trettio år.” Det konstaterade vi. Och då var hon i behandling. Så han hade i alla fall ett framtidshopp. Att få träffa sin riktiga mamma. För första gången. Och det är väldigt fascinerande, att kunna känna den här dynamiken.

Text: Håkan Kristensson

Studiecirkel runt de Nationella Riktlinjerna

studiecirkel-webAnn-Sofie Nordenberg och personal från Landstingets Beroendeenhet (öppenvårdspsykiatrin), IFA och ASP/ANA har en studiecirkel om missbruk/beroende och samtidig psykiatrisk och/eller somatisk sjukdom.

I inbjudan till studiecirkeln skrevs bland annat ”Ny och gammal kunskap, forskning och praktik”.
De stora förändringar som skett inom alkohol- och drogområdet under senare tid ställer helt nya krav på den personal som ska möta personer med missbruks- och beroendeproblem.  (sid 66, Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård)

Vad innebär detta? Vad är nytt? Gäller inte ”gammal” kunskap längre? Vad säger forskningen och hur överstämmer det med den erfarenhet Du har?” Vi började att med prata om våra erfarenheter om målgruppen. Det finns mycket erfarenhet och ett stort engagemang bland de personer som träffats i studiecirkeln.

Vad har vi gjort i studiecirkeln? Vi har pratat om olika begrepp och vad de betyder, att det kan bli missförstånd när vi inte pratar samma språk, både mellan kommun och landsting men också inom kommunen och inom landstinget. Vi använder olika förkortningar och olika ord för samma saker. Ibland menar vi olika saker med samma ord.. Det är inte konstigt att det blir fel och förvirrande när vi ändå jobbar med samma människor.

Kan ni berätta några exempel som gör att det blir förvirrande? Vårdplan är ett exempel på något som betyder två olika saker mellan kommun och landsting men även inom kommunen. Vi som jobbar med samma människor fast på olika sätt måste reda ut begreppen som vi använder. Vi har pratat om en del begrepp och vad de står för, t ex vad är psykosocialt stöd, psykosocial behandling, vad är samtal, vad är missbruk, vad är beroende. Vi har ibland också olika uppfattning om vad som är bra. Detta kan bli problem så det är bra om vi kan förstå varandras verksamhet och synsätt.
Vi har också tittat på och pratat om den överenskommelse som finns mellan psykiatri och allmänmedicin, vem som tar ansvar för vad när det gäller alkohol och när det gäller narkotika.

Vi ska jobba ihop och inte bestämma åt varandra utan vi ska förstå våra verksamheter, så att vi kan säga vad gör vi och vad gör dom andra. Det är bra med samverkan och det är inte frågan om vi ska samverka utan frågan är hur. Vi omorganiserar oss både hos kommun och hos landsting, så vi får leta och hitta nya vägar men vi ska göra det.

Detta är en del av det vi har diskuterat. Denna sista gång ska vi bestämma hur vi ska presentera det vi har gjort. Vi ska sammanfatta de viktigaste sakerna som vi kommit fram till och hoppas få träffa våra chefer inom landstinget och våra olika avdelningar inom kommunen för att lämna över, både vad vi gjort och vad vi tycker att man skulle behöva fortsätta att arbeta med.

Text:  Stefan Gustafsson  Foto: Robert Olsson

Nationella Riktlinjer

Ett samtal med Ann-Sofie Nordenberg om dom Nationella Riktlinjerna. Det är viktigt att de riktlinjer som finns bygger på fakta och att det underlag som används har sin utgångspunkt i vad som fungerat bra.

nationella-riktlinjer

Vad är dom nationella riktlinjerna för något?
Det är en sammanställning som ett antal forskargrupper har kommit fram till när det gäller några områden inom missbruksvård och beroende, och det är riktlinjer som gäller både Kommuner och Landsting. Det är lite svårt att sammanfatta det på en mening säger Ann-Sofie, för det är enormt mycket material som ligger bakom riktlinjerna. Riktlinjerna berör flera olika områden inom missbruk och beroendeproblematik.

Hur upptäcker man att någon har har missbruk och beroendeproblematik. Vad gör man om man upptäcker att någon har ett riskbruk eller missbruk, och vad använder man för bedömningsinstrument. Det finns några kapitel som berör behandling, där man delat upp alkohol och narkotika då det skiljer sig en del. Sen finns det ett väldigt kort kapitel som handlar om samsjuklighet, där man kan ha både en fysisk och/eller psykisk samt beroende problematik. Det finns två saker som jag tycker är viktigt för dom här riktlinjerna, det är att dom vänder sig till både Kommuner och Lansting. Så det står med vad både Kommuner och Lansting bör göra.

Sen är det också speciellt för missbruk och beroende, för det har varit så mycket ideologi och tyckande inom det området. Det är viktigt att de riktlinjer som finns bygger på fakta och att det underlag som använts har sin utgångspunkt i vad som fungerat bra. Så att få ett stort antal forskare att enas om minsta gemensamma nämnare för till exempel definitioner av begrepp, är en ren bedrift att ha kunnat genomföra, det tog flera år att göra.

Vart kommer materialet som riktlinjerna bygger på ifrån?
Undersökningar och rapporter både från Sverige och andra länder kring vad som fungerat för olika grupper av klienter/patienter. Sen har det varit olika forskargrupper för olika kapitel. En grupp har jobbat med som exempel, gravida kvinnor med missbruksproblematik och då har man bett om dom forskare som varit mest uppdaterade inom området.

Sen sammanställdes en grupp som tittade igenom dom nyaste fakta som fanns inom området, för att sammanställa vad som var viktigast.

Vänder riktlinjerna till personalen i första hand?
Egentligen så tycker jag att dom kan vända sig till alla säger Ann-Sofie. Jag tror att där vi befinner oss i Sverige i dag, så visst är det viktigt att i personalen i första hand har klart för sig vad som står där, och sen kan presentera det på ett klokt sätt inför människor som söker hjälp. Det som är viktigt att förklara för människan som söker hjälp, är ju att dom rådena och hjälpen som personalen kan erbjuda, bygger på mycket forskning och mycket arbete av forskarlag som studerat resultat och dom olika hjälpinsatserna som finns på ett grundligt sätt.

Det är ju viktigt att personalens tyckande inte blandas in i den här biten. Vården behöver bygga på vad forskningen visar har bra effekt, vad den som söker själv har för uppfattning, erfarenheter och behov samt vet vad som arbetar inom missbruks och beroendevården har för erfarenhet. I den första delen behöver personalen vara uppdaterad på riktlinjerna.

Vad får klienterna för positiva följder tack vare riktlinjerna?
Man får mycket bättre och mer kvalitet på dom insatserna som erbjuds. Oavsett om det handlar om vilket skede man är i missbruket eller oavsett vilken behandling det handlar om. Det är viktigt att människor får den bästa vården och kvalitet och dom nationella riktlinjerna hör väldigt mycket ihop med det.

Det är ju faktiskt den färskaste formen av sammanställd information som finns för beroende och missbruksvärlden. Den bygger ju på material om hur just vi som har eller har haft beroende och missbruksproblem har kunnat tillgodose oss vården som erbjudits, så det lär ju finnas en hel del material att gå på.

Finns det något konkret exempel på hur det arbetas efter riktlinjerna?
Det finns flera exempel i Karlstad säger Ann-Sofie. Det finns rekommendationer kring bedömningsinstrument och dokumentation, där vi till exempel använder AUDIT och ASI som man föreslår att man kan göra. Att ha bedömningsinstrument som är lika för alla, man ska ha samma frågor att gå efter. När det gäller ASI så är det viktigt att frågorna vidrör flera livs områden så inga problem missas.

Riktlinjerna säger även att man ska jobba med motiverande samtal och att ställa frågan, hur det ser ut med ex alkoholvanor, alltså ställa frågan innan det gått för långt. Viktigt att man lyckas fånga upp människor innan det går för långt och då eskalerar i missbruk eller beroende. Detta använder vi oss av i Värmland i dag.

Det finns ett projekt som heter Riskbruksprojektet som använder sig av detta. Man utbildar i hur man kan ställa frågor kring alkohol vanor på vårdcentraler som exempel, och vilket sätt man kan prata med människor om detta. Motiverande samtal används också inom missbruk och beroendevården som ett sätt att samtala med människor om förändringar i livet. Det är lite olika saker det handlar om när det gäller alkohol och behandling och narkotika och behandling, även om mycket är lika så skiljer det sig lite.

Öppenvården har arbetat jättemycket med att följa riktlinjerna för att kunna erbjuda den typ av behandling som rekommenderas, till exempel tolvstegs behandling, kognitiv terapi och familjebehandling. Men det är viktigt att vi inte erbjuder någonting som inte har vetenskapligt stöd. Det gemensamma för behandlingar som har god effekt är tydlig och klar struktur och fokus på missbruket.
När det gäller gravida kvinnor så har vi haft en arbetsgrupp som jobbar med att ta fram en handlingsplan som överensstämmer med riktlinjerna. I den arbetsgruppen har Kommunen (ANA) och Familjeavdelningen och Landstinget (Kvinnokliniken, MVC) arbetat. Så vi har tydliga riktlinjer att följa då det gäller gravida kvinnor som har ett riskbruk, missbruk eller beroende.
bokÄr dom nationella riktlinjerna något som utvecklas hela tiden?
Tyvärr så finns det ingen som jobbar aktivt med dom nu, många kommer och frågar om just det, när en nyare version kommer. Men för dagen finns det inget som tyder på att en uppföljning är på väg.

Det som var en bra bekräftelse för oss när riktlinjerna kom var att vi kunde bocka av en hel del punkter som vi redan hade utvecklat inom Kommunen, även om mycket fortfarande återstår att göra säger Ann-Sofie.

Sen har Värmland i dagens läge blivit ett av länen där bidrag ges från, SKL (Sveriges Kommuner och Lansting) för att riktlinjerna skall följas, så det finns möjligheter till att utveckla hela området och framförallt där det behövs, både i olika delar av Värmland men också inom olika områden som man inte har arbetat lika mycket med i Karlstad

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson

ASP och ANA numera SPANA

Sista avdelningskonferensen från ASP & ANA 2008 med bla.  Roger Granat, IFA & Monica Persson, FAM samt Karin Haster, Social Rehab som berättar mer om deras respektive verksamheter. Inger Granhagen informerade om SPANA och Festis Kören stod för musik underhållningen.

NU ÄR HÖSTEN HÄR PÅ ALLVAR

och vi har gått över till ”vintertid”, dvs. normaltid, igen. Kallt och blåsigt, snart inga löv kvar på träden, vindrutan måste skrapas på morgonen och usch så mörkt det blivit både morgon och kväll! Dags för levande ljus och varm soppa, tid att kura ihop sig med en bok om kvällen och en kopp hett te. Jag hittade nya sorters te i affären, som Höstglöd och Stormvarning som passar perfekt att njuta av nu.

Kommunstyrelsen har beslutat om avgiftsbefrielse för boendestöd i egen bostad från 1 januari, 2009, i enlighet med den utredning ASP lade fram. Det innebär att våra brukare som har egna lägenheter kommer att få lite mer pengar kvar i plånboken, något som är bevisat gott för att kunna leva ett liv på lika villkor som andra och härigenom ha större möjlighet till återhämtning.

Den gångna månaden har varit en innehållsrik och spännande månad. ASP och ANA jobbar på med att bli en ny gemensam avdelning, och i ledningsgruppen har vi jobbat fram en gemensam Verksamhetsplan 2009 som ska fastställas i samverkansgrupp och i nämnden. Den ska sen vara underlag för de olika enheternas mer detaljerade planering för vad vi vill uppnå under nästa år.

HumanTeknik har fått en förfrågan från Socialstyrelsen om att utbilda om psykiska funktionshinder och hjälpmedel även under 2009, som ett led i satsningen på boende och boendestöd.

Drygt 30 anställda inom ASP och ANA var på Dömle Herrgård förra veckan för att med metoden Framtidsverkstad jobba fram hur handläggare/socialsekreterare, behandlingskonsulenter och sjuksköterskor/arbetsterapeuter ska arbeta och organisera sig framöver. Resultatet blev bl.a. att vi ska ha en gemensam mottagning/ingång, vi ska ha en lokalmässig samordning och arbeta närmare varandra för att lära av varandra. –Lennart Björk, behandlingskonsulent på ANA, berättade under kvällen om Dömles historia och spökerierna, något som han var väl insatt i efter att ha arbetat där som föreståndare på 70-talet.

bar

Hemmavid plockar jag fortfarande in ett och annat moget
björnbär och oktoberastern lyser röd och lila bland de
andra vissnade blommorna. Det finns trots den allt
mörkare årstiden en och annan ljusglimt!

Inger Granhagen
Avdelningschef ASP/ANA

ANA:s mobila team/uppsökandeteamet

”Det finns ett stort behov av den här sortens boendestöd.”

– Kristina Hedin, mobila teamet

Det är en solig dag när ASP BLADET möter Maria Widén, enhetschef för boendestöd/mobila teamet, samt Kristina Hedin och Fredrik Jonasson som utgör ANA:s mobila team.

Anledningen till att det mobila teamet kom till var att det boendestöd som redan fanns inte räckte till. Många klienter hade blivit vräkta från sina lägenheter. Socialnämnden såg att utökat stöd behövdes och gav ANA projektpengar för att kunna starta upp det mobila teamet.

Projekttiden är mellan maj och oktober 2008. Därefter går projektpengarna över till IFA: s (Integration, Försörjning, Arbete) nya bostadsenhet.

När en klient får ett bostadssocialt-kontrakt arbetar ANA utifrån en s.k. Boplan som klienten måste godkänna och skriva under. Det betyder bl.a. att klienten måste genomgå drogtester, vilka sker i hemmet eller på BoRe. De flesta klienter väljer att inte göra testen hemma eftersom de inte vill förknippa sin lägenhet med det. Det finns en väldigt tydlig plan, som bostadsbolaget informeras om, där man lovar att ha extra koll i början men som successivt trappas ned om allt går bra.

Det mobila teamets uppdrag är detsamma som BoRe: s boendestöd förutom att det ska gå lättare och snabbare att få hjälp. Hjälpen ska vara mer intensiv och pågå i kortare perioder.

Uppdragen får de av socialsekreterarna på ANA när dessa tycker att en klient behöver utökat boendestöd. Det anordnas ett möte mellan klienten, socialsekreteraren och det mobila teamet. Stödet ser olika ut beroende på vad de tillsammans kommer fram till.

Ofta, när en klient har uttryckt en önskan om att sluta med alkohol och droger, så handlar det om motivationsarbete. Att hjälpa till i den processen med att t.ex. kontakta familjeläkaren, motivera till avgiftning och bryta abstinens. Deras klienter är ofta väldigt isolerade och då gör teamet sociala besök; att sitta ner och prata en stund. Många gånger kan det i sig vara en motivation till att gå vidare. Det mobila teamet hjälper klienten att kontakta socialsekreterarna för att få plats på ett boende, eller med transport till och från ett behandlingshem.

Fredrik Jonasson och Christina Hesselbom, som utgör det mobila teamet, säger att de är ute efter att frigöra klienternas egna resurser, att hjälpa till självhjälp. De är utbildade socionomer med erfarenhet av socialt arbete vilket betyder att de kan ge klienten tips på vilka olika vägar man kan ta. I slutändan är det meningen att man ska bli oberoende av socialtjänsten. Sedan teamet började har de sett flera personer som inte varit på avgiftning på många år åka iväg för att få hjälp.

Det händer att en handläggare är orolig för sin klient p.g.a. olika anledningar; det går inte att få tag på honom/henne. Då går det mobila teamet in och åker hem till klienten för att göra ett s.k. tillsynsbesök för att kolla läget. Vissa dagar har teamet endast ett uppdrag, andra dagar kan de ha sex tillsynsbesök.

Det mobila teamet finns tillgängligt dagtid och varannan lördag fram till kl. 21.00. Den nattpersonal som finns inom ANA jobbar på Ulleberg, och får inte lämna huset. Så de brukare som bor i eget boende får vända sig till Socialjouren om de behöver hjälp nattetid.

Kristina och Fredrik berättar att de har varit fullbokade och att de ser att det finns ett väldigt stort behov av den här sortens boendestöd.

Teamet kan följa med till ett läkarbesök och, om klienten vill, så följer de med in till doktorn. En del försöker att dölja hur långt det har gått i missbruket. När man är svag kan det många gånger vara mycket lättare om någon kan hjälpa till och föra deras talan.

Mår klienten dåligt och blir tvungen att sitta i timmar på akuten eller psykakuten orkar personen inte alltid stå ut med väntan, och går utan att få den hjälp han/hon behöver. Men har man någon med sig är det lättare att stå ut.

”Ett exempel på hur vi kan vara till hjälp, ” berättar Fredrik Jonasson,” var när vi satt på akuten och väntade tillsammans med en klient som var mycket berusad. Under tiden talade han om för oss vad han hade för fysiska problem. Ont i magen, dåliga leder och problem med ett ben. Väl inne hos läkaren hade han svårt att förklara sina problem, men då kunde vi sammanfatta det han sagt till oss i väntrummet. Annars är risken stor att klienten blir hemskickad igen.”

Det mobila teamet avlastar socialsekreterarna med att göra sådant de inte hinner med, och fungerar som deras länk utåt så att de får en mer nyanserad bild av hur klienterna egentligen har det. Teamet ser ju bakom den fasad som klienterna många gånger sätter upp. Hittills har de alltid fått komma hem till klienterna, även om de själva beklagat att det är stökigt i lägenheten. Det har inte funnits någon motvilja utan det mobila teamet är mycket uppskattat.

”När jag jobbade som socialsekreterare kände jag mig lite distanserad från klienterna, vilket kan vara en nödvändighet i det arbetet, men personligen trivs jag bättre med att få en närmare och mer verklighetsbaserad kontakt med klienten, ”säger Fredrik.

Maria Widén; enhetschef för boendestöd/mobila teamet, ANA fortsätter på samma spår:

”Jag tror att som boendestödjare så får man en mer sann bild av personen. Om man går till en socialsekreterare på kontoret så kan man förställa sig och vara en annan person, men när man möter en boendestödjare eller annan behandlingspersonal så kommer ens riktiga jag fram.”

I vissa fall vill klienten kanske inte ta emot stöd men det behövs en viss tillsyn för att missbruket inte blir värre. Det är alltså inte alltid frivilligt, men det är viktigt gentemot hyresvärd och grannar att kunna garantera att det hålls koll från ANA. Det är en trygghet för alla, även klienten.

Det finns tillfällen när det mobila teamet känner att de inte kan göra något mer för personen, att de inte kommer vidare och att de har gjort allt de kan.

Fredrik berättar att han märkt att det är en konst att veta hur man ska förhålla sig till klienten när han befinner sig i personens hemmiljö:

”Det kan ju vara väldigt integritetskränkande ifall man bara stövlar in och inte tänker sig för. Kristina och jag har funderat en hel del på hur vi förhåller oss till klienten och hur vi talar till personen vi är där för att hjälpa. Vi måste vara lyhörda för vad personen själv vill och visa respekt för individen.”

Som avslutning säger de alla tre att det känns tråkigt att inte kunna arbeta på det här sättet längre, men hoppas på att det stora behov av detta stöd som finns ska kunna täckas upp av den nya bostadsenheten på IFA.

Text: Sofia Lagerkvist