Etikettarkiv: ångest

När är man beroende?

SONY DSCNär man trots uppenbara negativa följder inte kan sluta dricka, finns det risk att man har alkoholism. Försöker man sluta dricka får man abstinenssymptom som svettningar, frossa, ångest, darrningar, illamående och kräkningar.

Den drabbade kan känna sig sjuk och svag med krampanfall och hallucinationer. Den som dricker tror det krävs mer alkohol för att dämpa depressionen, och fortsätter att dricka.

Hantera farorna
Det är svårt att säga vem som kan dricka eller inte. Vissa individer kan dricka stora mängder utan att trilla dit, trots att de lever i en riskmiljö. Det finns inga enkla svar på vem som är benägen att bli alkoholist eller inte! Det är individuella faktorer som styr om man blir beroende eller inte. Detta enligt uppgifter från sund.nu.

Kristina Ojala berättar:

– En del har mycket traumatiska upplevelser, samsjuklighet och övergrepp med sig från uppväxten. Därför kan det vara mycket svårare att hitta motivationen till ett nyktert liv. Det beror mycket på vad människan har med sig i bagaget.

– När det har gått ett tag, är det alltid några som gör misstaget att de börjar dricka igen, de tror det ska fungera med ett glas på helgen. Men de brukar falla dit igen, ska man sluta får man avstå helt, säger Lars.

Söka hjälp
– Det är frivilligt att gå här, men känner du dig orolig för din eller en nära väns hälsa, kan du ringa till Vuxenavdelningen. Man får svara på frågor och kommer hit frivilligt, det går inte att tvinga någon som inte vill eller är bered att sluta.

– Man får komma till Mottaget på Vuxenavdelningen efter två, tre samtal. Man utgår ifrån samtalen, vilken typ av hjälp man ska få. Vill man komma till oss på Kompassen får man komma ganska omgående efter att vi har haft ett samtal med personen, säger Kristina.

Text och Bild: Lotta Tammi

Det kommer aldrig gå…

flicka och hund_redigerad-1Jag tror de flesta känt någon gång att ”Det kommer aldrig gå, jag som är så höjdrädd!”, eller att man undviker öppna platser, hissar eller stora folkmängder för att försöka hålla ångesten i schack.

Kanske är det tvärtom? Att om man som höjdrädd ger sig tusan på att måla husväggen, eller utsätta sig för folk­mängder, i lagom doser, blir starkare av det? Att man stärks av att tilltala främmande människor, om än bara för att fråga vad klockan är, eller kanske inte åker den där flygresan till Island, men kanske tar en fika på flygplatsen, utan att åka någonstans, som en början?

Studier visar att det är mindre farligt att åka flygplan än att köra bil. Att flyga är för en flygrädd en mardröm, man kan ju inte hoppa av ett plan i luften, såsom man kan på tunnelbanan eller på bussen, men det går. Man kan låta bli att åka till platser som Island, dit det krävs att man åker flygplan, men kanske åka en helg till Stockholm med inrikesflyg, sova bra innan, ta en lugnande tablett och inte sitta vid fönstret om man kan välja.

PERSONLIGT
Undertecknad har nyligen varit på Kana­rieöarna, och där bjöds många situatio­ner; folktomma mörka gator där man kan bli rånad eller våldtagen, folkrika gator med ficktjuvar, restauranger med hög ljudnivå och stimmigt med folk. Det bjöds även på resor med buss högt upp i bergen, med stor buss och smala vägar med bara stup på ena sidan. Där finns även flygplatser där jag känner att jag ska bli arresterad i säkerhetskontrol­len och flygplan där varje ändrat motor­ljud tolkas som att en av motorerna lagt av så vi måste nödlanda i havet och blir uppätna av hajar… men jag åkte ändå!

ANPASSNING
Enligt KBT, Kognitiv beteendeterapi, kan man släcka ut fobier, helt eller delvis, genom att sakta närma sig det man är rädd för. Först kan man få se det skrivna ordet ”spindel” och tala om detta, sen en tecknad bild, därefter ett foto. Redan det skrämmer många med spindelfobi. Senare kan man få se en liten ofarlig spindel i en burk. Efter det kan man få träffa spindeln utan burken. Till slut kanske man kan klara av att hålla den i handen.

På samma sätt kan man göra med hund­rädsla. Se en bild på en hund, tala om känslorna, kanske hälsa på små valpar, för att till slut klappa en stor hund (må vara inte en aggressiv sådan). Tillsam­mans med hund-vett och etikett, som att man exempelvis aldrig skall klappa en hund utan att fråga ägaren först, och andra bra tips, kan det gå vägen.

ATT GÖRA SJÄLV
Det finns mycket att göra för oss som kanske inte har rena fobier, men som har småsaker att störa sig på. De som är hundrädda kan ju hälsa på i en familj där det finns en hund i en trygg miljö, de flesta har någon vän eller familj med hund eller andra djur. Man behöver inte rida om man är rädd för hästar, men man kan ringa till en ridskola, där är de flesta hästarna lugna, och fråga om man kan få gå genom stallet, kanske ge en morot till en häst utan att man nödvän­digtvis behöver röra vid hästen.

Man kan också, om man är mindre rädd, besöka terrarier, där det finns spindlar och ormar. Undertecknad är inte rädd för ormar, men när jag såg en puffader, i ett terrarium i Göteborg med världens giftigaste ormar, en kort tjock giftorm, kände jag mig inte särskilt tuff, även om det var glas emellan…

KUNSKAP GÖR SKILLNAD
Viktigast dock, för att känna sig trygg, är kunskap; springer man inte barfota på en åker på sommaren, så är sannolikhe­ten för att råka på en huggorm i Sverige väldigt liten. Dessutom så är det få som skadas allvarligt av huggormsbett, är man inte allergisk så behöver man till exempel inte åka in till sjukhus för motgift, men ring alltid Sjukvårdsrådgiv­ningen för att höra vad de säger!

Det finns också lugnande mediciner, men få behöver dem, ofta kan de ha motsatt effekt, alltså att man blir ång­estfylld när man inte kommit ihåg att ta dem, så de ska man ta med måtta. Bättre är KBT-terapi eller egenvård. Tänk logiskt; ser du en orm, gå åt andra hållet, ormar kommer inte efter dig, de blir sannolikt mer skrämda än du. Hur skulle du tänka, om det kom en tio meter hög människa, när du själv bara ligger på marken utan ben? Dessutom; träffar du på en hund, häst eller orm som du är rädd för, skriv upp det i en bok; ”Idag träffade jag en stor hund på gatan, jag blev rädd, men det gick bra!”
Lycka till!

Text och Illustration: Maria Lundby Bohlin

Anneli vill se mjukare tag i vården

456546Att förbättra kvalitén i vårdandet av den enskilda individen har blivit en viktig fråga. Anneli Jäderholm som har stor erfarenhet av den slutna psykiatrin, hon har under året rest runt i kommuner och Landsting (SKL) för att uppmärksamma tvångsåtgärderna inom vården och kring den enskilda individen.

Anneli vill på så sätt försöka skapa grogrund för ett bättre bemötande till patienten. I en film som SKL tillgängliggjort på sin hemsida, berättar Anneli om sin svåra tid. Hon har flera diagnoser i sin ryggsäck och vill försöka att skapa mer förståelse mellan psykiatriska vården och människa bakom den sjuke. Anneli reser runt i landet och håller föredrag om hur det kan kännas att bli maktlös och kränkt.

– Jag är faktiskt en människa, säger Anneli och berättar vidare om sin sjukdom och upplevelser av behandlingen i sjukvården.

Att bli behandlad på ett sätt som man upplever kränker den egna personen kan bidra till stor ångest. Om hennes stora ångest när personalen tvångsbältade henne under sina psykoser. Tvångsåtgärder kan anses vara nödvändiga, men det sättet de genomförs på kan se olika ut. Med sin berättelse försöker Anneli sätta namn på känslan, hur kränkt hon tidigare känt sig av behandlingen, att inte bli synliggjord. Men jag vet att de ville mig väl, säger Anneli.

Ingen berättar eller förklarar
Det kan kännas mycket skrämmande, när fem, sex personer sitter grensle över personen som behöver ha tvångsbälte. Det är inte lätt att förstå vad vårdarna gör just då. När ingen pratar eller förklarar för patienten vad som sker i ögonblicket.

Det kan bli mycket ångestframkallande, minnen som stannar kvar i kroppen även när man börjar må bättre igen. Många kan förstå vad som sker med dem under deras psykos men kanske saknar redskap att förmedla sig i det verbala språket till sin omgivning.

Minnen kommer tillbaka och blir ångestladdade, det kan senare bli till ett trauma, när man är tillbaka i sin trygga miljö. Därför har man startat eftersamtal, på olika sjukhus för att försöka komma till rätta med upplevelserna. Alla människor är olika och eftervården måste hitta alternativ, som passar var och en.

Varje gång jag får den lugnande sprutan så dör jag själsligt lite grand, säger Annelie. Hon hoppas på bättre förståelse inom psykiatrin och bättre behandling av de med psykisk ohälsa.

Text: Lotta Tammi
Foto: Per Rhönnstad

Anneli Jäderholm har specialiserat sig på föreläsningar kring psykisk ohälsa.
Via sin hemsida http://www.annelijaderholm.se/ marknadsför hon sina föreläsningar för såväl organisationer som företag.

Om mina egna tankar

Hur du tänker, påverkar din dag och ditt liv, dagar som känns bra och flyter på, de dagarna känns helt okej, medan nästa dag inte alls är lika bra. Så här försöker jag tänka när jag inte känner mig i toppform.

Att äga sina tankar
Jag äger mina tankar, jag bestämmer över hur jag ska må i dag och tro på dig själv. Så länge som du uppträder hyfsat mot din omgivning, då behöver du inte fundera över vad andra tycker. Var bara dig själv, det mår du bäst av. Tycker någon något annat så är det deras bekymmer inte dina. Visst, det låter enkelt när jag påpekar detta, men det är tankar du måste lära dig att tänka. Ska man hela tiden fundera på hur andra uppfattar dig så blir man tokig av det. Många gånger har jag varit rädd att jag ska välja fel ord eller att jag inte tänker mig för innan jag säger något att jag ska gör bort mig, eller att jag ska såra någon. Rädd att folk ska tycka illa om mig för att jag har egna åsikter och önskningar. Den rädslan är något som jag kämpar med, rädd för att bli missförstådd.

Dagsformen
Det beror mycket på hur dagsformen är, en dag med gott självförtroende kanske jag inte tänker så mycket på mina egna sagda ord. Men de dagar som man inte är på topp då funderar jag mer, t.ex. Varför sa jag så, tänk om de inte tycker om mig mer, eller varför kunde jag inte vara tyst och tänka mig för innan jag öppnade munnen. Jag lovar mig själv att nästa gång ska jag inte prata så mycket, men dom löftena håller jag aldrig. Missförstår vi vad vi säger till varandra kan det få förödande konsekvenser, många gånger kan det vara svårt att reda ut och ställa till rätta. Ord som vi sa till varandra som vi egentligen inte menade så mycket med. Ord som bara flyger ur munnen som grodor, utan tankar. Eller om någon sade något som blir till en misstolkning, när man inte frågar vederbörande vad denne menade med sitt uttalande, utan man väljer att gå sin väg i tron på att orden betyder något helt annat.

Uppmuntra
Jag försöker alltid att uppmuntra mina medmänniskor eller berömma som ”vad fin du är i håret eller va bra du är på det här” För mig känns det skönt om jag kan glädja någon med mina ord. I bland räcker det att bara le åt någon man möter ute på gatan, då behövs det inga ord, det räcker för att göra någon glad. Le mera och säg snälla saker till varandra så mår alla mycket bättre, det behövs i dag när vi har så höga krav på oss själva att vi ska vara bäst på allt.

Text och Foto: Lotta Tammi

Bättre levnadsvanor ger god hälsa

Yvonne Lowert (t.v) och Jill Taube (t.v)

Det har hänt mycket när det gäller hur den psykiatriska sjukvården ser på fysik aktivitet för patienter med olika psykiska åkommor. Om detta, samt mer, handlade den heldag kring ”Samtal om levnadsvanor”, som riktade sig mot personal i Division psykiatri.

Förr såg man inte koppling mellan motion och psykisk hälsa, utan i många fall råddes patienter att inte alls röra på sig. Idag har sjukvården tagit ett större grepp om brukarnas och patienternas fysiska och psykiska välmående. Brukarnas kropp och själ hamnar idag mer i förgrunden än tidigare.

Jill Taube och Yvonne Lowert är två psykiatriker som besökte Värmland under maj 2013, för att föreläsa och samtala om hur våra levnadsvanor påverkar oss psykiskt och fysiskt. De visade på hur motion och fysisk aktivitet är viktigt för välmåendet. Taube pekade bland annat på att ångest kan uppstå av att kroppen inte får vare sig bra kost eller motion.

– Jag kanske känner att jag har ångest, men det kan bero på att jag inte rör mig tillräckligt. Jag kanske går upp på morgonen, röker och drar i mig chips. Då är det klart som attan att kroppen och hjärtat går igång, och att jag får symptom som jag tolkar som ångest, menar Jill Taube.

Bland annat av denna orsak vill man bli flitigare att ta ett helhetsgrepp över patienternas både kroppsliga och psykiska hälsa. Insikten finns där; det hela hänger ihop! Många patienter med psykisk ohälsa upplever dessutom ibland att de saknar tydlig roll i samhället, det kan saknas någon bra sysselsättning att fylla livets timmar med. Träning kan även här fylla en funktion. Med hjälp av en träningsgrupp eller träningskompis som finns där som ett stöd, kan det vara lättare att komma igång.

I samband med träning för de med allvarligare psykisk ohälsa, kan det vara extra viktigt med rutiner. Det kan exempelvis handla om att försöka motionera vid regelbundna tider. Är man en grupp som tränar, som i en brukarförening, kan man skapa olika ansvarsområden kring träningen. Någon tar med gåstavar eller motionsutrustning. En annan bokar träningshall, eller ordnar med studiecirkelspapper. Tillsammans skapar man den viktiga känslan av att vara behövd.

– Det är viktigt att ha en uppgift i livet. Är man inte behövd, så mår man ännu mer sämre psykiskt, säger Yvonne Lowert.

Kropp och själ hänger ihop
När patienterna tas hand på ett bra sätt och får en mening med tillvaron resulterar det i ett bättre självförtroende. Yvonne Lowert menar att det finns mycket att vinna i att ändra dåliga levnadsvanor.

När det gäller patienter med tyngre psykiska sjukdomar, så mår de också bättre när de får möjligheten att röra på sig. Resultatet blir bland annat att patienterna får ökad kroppskännedom. De kan då lättare förstå att den molande huvudvärken kan bero på saker som högt blodtryck. Yvonne Lowerts berättar att den som är svårt sjuk får en försämrad förmåga att själv tolka symtomen, fysisk aktivitet kan vara en pusselbit som leder den sjuke rätt.

Grundläggande för var och en är dock, alldeles oavsett hälsobild: ju bättre flås desto bättre humör!

Text: Henrik Sjöberg och Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Fysisk aktivitet på recept:
Fysisk aktivitet på recept, även kallad FAR, är en metod som brukas inom sjukvård som ett sätt att ordinera akvitetet på ett strukturerat sätt. Grundläggande är att patienten har ett behov av öka mängden på sin motion. ”Den patient som får ordination – det kan handla om egen aktivitet som promenader, cykling, joggning eller träning i organiserad form som gympa, tennis och styrketräning – får också hjälp att hitta lämplig aktivitet”, skriver Jill Taube i sin bok Själ och Kropp.
Kontakta ditt landsting om du är nyfiken på detta!

Källa: Själ och kropp, Jill Taube

Artikeln har tidigare varit publicerad på Psykiatribloggen.

Att leva livet fullt ut!

I maj 2008 hade forumet Bipolarna, en webbsajt om bipolär sjukdom, just startats av Bosse, som själv är bipolär. Han såg det som viktigt att ha en plats där bipolära kan umgås och diskutera sjukdom och medicin och annat som tillhör sjukdomen, med andra som faktiskt förstår vad det innebär.

Jag hör av mig till Bosse som driver sidan. ”Bipolarna är en kunskapsbank och mötesplats för personer med diagnosen bipolär sjukdom och deras anhöriga. I skrivande stund, mars 2011, finns 1961 registrerade medlemmar” säger han. För att vara medlem behöver man inte uppge någon information, därför är han osäker på vilka grupper som är vanligast, män, kvinnor, unga eller gamla. Alla medlemmar med diagnos är bipolära, några har utöver bipolär även samsjuklighet, ofta ångest eller ADHD. Det finns också många anhöriga på forumet.

De vanligaste frågorna i forumet är funderingar kring sjukdomen, för Bosses del är det mest frågor angående tekniska saker på sajten. När jag tittar runt på sidan är det en stor bredd på ämnena som diskuteras. Huvudämnen är förstås depression, hypomani/mani, mixed states/blandtillstånd och psykotiska tillstånd, men även andra saker diskuteras, under rubriken övriga ämnen, som musik och husdjur.

Bipolarna är numera en patientförening som jobbar för att minska lidande och lång rehabilitering för personer som lider av psykisk ohälsa. Det som ger Bosse mest glädje är den spontana responsen han möts av i tackbrev, han berättar också att två personer sagt de är vid liv i dag tack vare Bipolarna ”Det är så stort att det är svårt att ta in”. Sidan har utvecklats mycket. Numera har diskussionsforumet blivit till ett community, ett socialt nätverk, med bloggar, videoklipp, fotoalbum, personliga sidor med mera; ett Facebook för bipolära.

Bosse ber om en hand ekonomiskt. ”Det finns inte så mycket att planera. Medlemskapet är gratis och ingenting på sidan kostar någonting. Bipolarna har därför ingen ekonomi. De donationer som kommer in täcker inte ens de fasta kostnaderna för hemsidan. Utan ekonomi går det inte att utveckla Bipolarna mer.
På sin presentation skriver Bosse ”Att leva i de friskas värld är ju skittråkigt. Hur har de stått ut ett helt liv? Å andra sidan, har du inte fått (rätt) medicin än, kan det vara skönt att veta att det finns folk som fattar vad du går igenom när ditt liv tvärnitat rakt ner i avgrunden.”

Bosse ger också exempel på andra saker som forumet kan hjälpa till med ”om du kommer och tycker att du mår bara bra och säger att ’nu ska jag springa maraton och skriva en bok och regissera en pjäs och utveckla ett nytt flygplan och stoppa världssvälten och…’ Då kan det vara bra att du har folk omkring dig som kan skicka över en virtuell ostmacka välpreparerad med litium och Zyprexa.”

Forumet kan även peppa dem som ligger djupast nere, att bli pushad, att få påminnelse och stöd att det faktiskt finns en ny dag, om inte nu, så såsmåningom. ”Det är viktigt att försöka se de positiva sidorna hos sjukdomen” skriver Bosse. Bipolär innebär en stor risk för självmord, men svängningarna kan också ge mycket i kreativitet, världen får starkare färger. Det är viktigt att stötta varandra när man medicinerats ner till ”normaltillstånd” från mani.

Bosse tackar försynen för att han fått bipolär sjukdom. ”Det spelar ingen roll att jag haft perioder då min högsta önskan var att dö, jag tycker ändå att jag totalt sett har haft ett underbart liv! Ingen frisk har haft episoder i livet som varit så fantastiska som jag haft. Vi bipolära är inget annat än eliten när det gäller att ha levt livet fullt ut!”

Text: Maria Lundby Bohlin

Mår folk sämre när välfärden spricker?

Mycket har ändrats de senaste åren. Den svenska välfärdsmodellen känns inte lika säker som tidigare, detta trots att vi globalt sett fortfarande tillhör den övre toppen av världens bästa länder att bo i.

De senaste åren har de ekonomiska och sociala klyftorna ökat. Resurserna har krympts. Folk som inte har arbete blir utstämplade och hamnar på socialen.

Man kan nu skönja ett tudelat Sverige. Den ena delen befolkas av dem som kommit lite utanför, som har det kämpigt med att komma in i arbetslivet eller i utbildning. Och så har vi den andra, med dem som har sitt på det torra. De med fast arbete, som fått lite mer i plånboken. Dessa verkar enligt intervjuundersökningar må väl både fysiskt och psykiskt.

En annan bild av vårt land är att vi nationalekonomiskt inte går helt bra. Sverige har om inte rasat, så dock fallit på välfärdslistan bland världens länder. En del svenska företag, som närmast varit flaggskepp, har köpts upp av utländska aktörer. Statliga företag som tidigare gynnat Sverige har bytt ägare. Istället för att gynna landet så går vinsterna nu till ett fåtal.

En tydlig indikation av att detta rätt välmående land förändrats är att vi nu kan uppvisa så mycket mental och mänsklig ohälsa. Ungdomar har på de senaste fem åren mångdubblat användningen av antidepressiva läkemedel. Närmare 400 000 barn lever i så kallade dysfunktionella familjer, där alkohol spelar en dominerande roll. Ungefär var tionde svensk har problem med spriten och var fjärde pensionär känner oro och ångest. I Stockholms landsting är kostnaderna för psykisk ohälsa högre än dem för hjärt- och kärlsjukdomar. Var tredje svensk lever ensam, och så vidare…

Ger mindre skattepengar sämre välfärd? Själv är jag inte någon expert på dessa frågor men någon som forskat i ämnet är Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco. Han säger att den svenska välfärden kommer att rasa samman om inget görs de närmaste åren. Dagens lösningar håller inte när färre arbetar och fler blir gamla. Skatteutrymmet räcker inte till för att finansiera det sociala skyddsnätet.

Den svenska välfärdsmodellen bygger på att säkra individens trygghet vid bland annat sjukvård, tillgång till skola, hjälp vid arbetslöshet, hjälp vid funktionsnedsättning och ålderdom.

Enligt Wetterberg handlar det inte om en katastrof som inträffar imorgon, men om man bara blundar och väntar kan det komma  att bli för sent att rädda den allmänna välfärden. Idag köper ju de som har råd allt oftare privata försäkringar vid sidan av systemet, som då gör att systemet får in mindre skatt.

Ta bara det här med bostäder. Tidigare ansågs bostad vara en social rättighet – nu är det mer en handelsvara. För mig verkar det som om ambitionerna steg för steg övergivits – utan att det öppet medges – för att få pengar till annat. Detta kan komma att ske på område efter område. Det känns som vi blir mer och mer likt USA, och är det landet så himla bra om vi vill ha ett Sverige med stark välfärd? Eller vill vi inte ha det längre?

Solidaritet är ett ord som verkar kännas mer och mer främmande för den nyrike svensken. (Med ”den nyrike svensken” så syftar jag på dem som fått typ 500 kr mer i plånboken efter skatt, men blivit blinda för att mycket annat nu kostar mer.) Så därför tänkte jag avsluta denna text med att förklara att ordet solidaritet betyder att man kollektivt, gemensamt tar ansvar för något, att man i egenskap av deltagande i en grupp verkar hänsynsfullt, utan egenintresse, för denna grupps bästa.

Text: C. Adrian Bild: Per Rhönnstad