Nyinvigning på psykiatrihuset

Förgätmigej

Alla är välkomna hit, är orden som kan sammanfatta invigningen av det nya ”Förgätmigej-rummet” för brukare och anhöriga på Psykiatrihuset. Många hade sökt sig till öppningen, där det hölls tal och minglades. En glad Mona Noreklint talade och möttes av frågor.

Mona Noreklint är anställd av Landstinget i Värmland, för att samordna aktiviteter runt och i Förgätmigej.

– Det här är min arbetsplats. Här sitter jag måndag, tisdag och onsdag förmiddag, sen är det beroendecentrum som sitter här på torsdagar. På onsdagar mellan fyra och sju på kvällen, bemannas rummet främst av personer från föreningarna.

De som bemannar är allihopa personer som har en erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen en egen brukarerfarenhet eller som anhörig eller vän. Alla är välkomna, om man själv har erfarenhet och att man känner sig så långt kommen i sin återhämtning att man känner sig stadig, eller som anhörig.

– De samtal som mest uppkommer är med personer som är inneliggande och vill berätta. Vi ska vara två öron, och säga så lite som möjligt, säger Mona.

Önskar ännu mer verksamhet
De förmedlar också information om föreningar och om hur det är att komma tillbaka hem efter en period när man har legat inne.

– Det här är exponerat, här syns vi! Det gillar jag! Det är ju vårat hus alltihopa, det är ju våran vård. Vi ska synas också även när vi är återhämtade, det tycker jag är jätteviktigt, säger Mona.

– Jag önskar att det ska bli ett aktivt rum, att man verkligen vågar komma hit och fråga om man undrar över något, och även komma med idéer om vad man vill göra i det här rummet. Jag tycker det vore fantastiskt om rummet var befolkat åtta timmar om dagen eller mer, fortsätter Mona.

Brukare och ambassadör
Karin Skov, som är Hjärnkollsambassadör, och själv brukare, är ibland på Förgätmigej-rummet. Hon är mycket nöjd med det nya rummet.

– Jag tycker det är ljust och fräscht. Det kommer in ljus utifrån och jag tror att folk är lite mer bekväma med att de kan se vilka som sitter där inne. Jag tror det spelar roll.

Anhörigkonsulent  och nyfiken
Maria Schnelzer jobbar som anhörigkonsulent inom socialpsykiatrin i Karlstad. Hon tycker att det är spännande med invigningen av Förgätmigej-rummet, eftersom hon själv varit delaktig.

– Det är bra att vara i olika sammanhang, så att man kan visa att man kan ge ett anhörigstöd.

Det är viktigt att rummet känns tillgängligt för personer som behöver det, menar hon. Att anhöriga också kan känna att de har någonstans att ställa frågor, och se att det finns hopp. Även om man har det kämpigt hemma, så finns det faktiskt hopp.

Maria har pratat med många som anhörigkonsulent och tipsat om Förgätmigej, och det är många som har gått dit efteråt. Så det är ett slags samarbete mellan kommun och landsting.

– Jag önskar dem lycka till nu och rummet är ju jättevackert. Jag tror på det här!

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Public Domain

Välkommen till Ångestskolan

Ångestskolan

Ångestskolan är en nystartad webbsida av Eric Bergström, som riktar sig till människor med psykisk ohälsa och deras anhöriga. Där erbjuds webbkurser, e-böcker samt kortare videoklipp, rapporterar nyhetssidan 24Kalmar.

– Jag tror att jag har fyllt en roll som har saknats tidigare. Det är många som drabbas av psykisk ohälsa men som också har svårt att förklara och sätta ord på hur man känner. Med min hjälp blir det lättare att förstå och dela med sig av problemen, säger grundaren Eric Bergström.

Eric Bergström, som är 26 år, är hjärnan bakom Ångestskolan. Han har själv levt med social fobi och har bytt namn från Jonathan till Eric för att han tidigare hade rädslan för att stamma när han skulle säga sitt eget namn. På frågan varför Eric tror att så många lider av psykisk ohälsa svarade han följande:

– Idealet i dagens stressiga samhälle är att man ska vara väldigt social och utåtriktad. När man inte kan leva upp till det så mår man dåligt. Det bästa tipset jag kan ge är att man ska utbilda sig själv så mycket som möjligt, för att få kunskap och makten över sig själv. Då vågar man också prata om det, säger Eric avslutande till 24Kalmar.

Text: Per Fäldt
Foto: Jenny Sörlin

---

Du hittar Ångestskolan här:
www.angestskolan.se

Anhörigdag firades mitt i staden

6 oktober varje år firas anhörigdagen för de som är anhöriga till de som har en svår sjukdom; cancer, alzheimer och psykisk ohälsa. Det är även anhörigveckan under vecka 41 varje år.

ASP Bladet var på plats när Anhörigstöd på Karlstads kommun var på Mitt i City för att visa upp sig och informera om sin verksamhet. Tidningen träffade Maria Schnelzer, som är en av fem anhörigkonsulenter. Hon har arbetat med detta sedan 2010 och har tidigare varit sjuksköterska, diakon och kurator.

– Jag har alltid arbetat med människor, säger hon.

När undertecknad frågar hur hon trivs med sitt arbete, fortsätter hon:

– Jag trivs fortfarande jättebra och det som är bra är att det är väldigt stimulerande att utveckla anhörigstödet inom Karlstads kommun. Detta är otroligt viktigt.

Hon önskar att denna löpande utveckling av anhörigstödet fortsätter, även framöver. Maria berättar vidare att hon skulle vilja att Karlstads kommun alltid har ”anhörigglasögonen” på. Det som redan finns är bra, men det finns mycket kvar att göra. Det behövs mer av det goda.

– Nästa år firas anhörigåret, vilket blir första gången. Jag fick veta det helt nyligen, avslutar hon.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad

Med anhöriga i centrum

Vad händer när man som förälder inte längre är vårdnadshavare? Denna och flera frågor behandlades den 22 september då Anhörigcentrum anordnade en föreläsningskväll riktad mot anhöriga till personer med Asperger eller autism. Ett trettiotal deltagare kom på kvällen och ett anhörignätverk ser ut att kunna starta som följd. ASP Bladet träffade tre huvudpersoner för dagen.

Ulf Jernetz, Carin Wallman och Susanne Lindell talade på Anhörigcentrum om Asperger och autism.

Under de senaste åren har anhörigarbetet både breddats och utökats. Till grund ligger en insikt om anhörigas potentiellt positiva roll i återhämtningen, där de frågor som kan uppstå hos anhöriga till de med exempelvis funktionshinder, missbruksproblematik och långvarig sjukdom behöver vädras. I detta sammanhang kan Anhörigcentrum spela en positiv roll hoppas kommunen.

På anhörigcentrum träffar vi Susanne Lindell som är arbetsterapeut på Vuxenhabiliteringen, LSS-handläggare på Biståndskontoret Ulf Jernetz och Carin Wallman som är anhörigkonsulent vid Anhörigcentrum. Tillsammans representerar de både Karlstads kommun och Landstinget i Värmland. När ASP Bladet träffade dem har redan föreläsningskvällen ägt rum.
– Många som jag har träffat har fått sin diagnos ganska så sent i livet. Oftast sker det när man kommer upp i tonåren. Som anhörig har man kanske inte hängt med riktigt vad den här diagnosen är för någonting. Det som var utgångspunkten för kvällen var att få information, kunskap och få träffa andra som är i en liknande situation, berättar Carin Wallman.

Tillsammans med Carin Wallman pratade även Susanne Lindell, som fokuserade på vardagsproblematiken som kan ingå i diagnosbilden. Men inte bara de problem som kan uppstå, utan även det stöd och hjälp som kan finnas. Däribland kognitiva hjälpmedel, vilket säkerligen är bekant för ASP Bladets läsare.
– Det jag pratade om handlade om kognitivt stöd och hur man kan tänka kring det. Jag började prata om hur svårigheterna ser ut och vad diagnosen autism och Asperger innebär. Jag repeterade först lite kort vad Eva Fagerberg, psykolog på vuxenhabiliteringen, gick igenom på en tidigare träff och lade upp det på ett sätt så att det blev nära kopplat till hur vardagen ser ut, berättar Susanne Lindell.

Problembilden cirkulerar ofta kring de så kallade ”exekutiva” funktionerna. Hur hjärnan dirigerar den orkester av intryck och låter personen gå från tanke till handling. Susanne Lindell förklarar hur det hela hänger ihop:
– Man har svårt att planera, svårt att begränsa sig och organisera, komma ihåg saker och så vidare. Allt detta är exekutiva funktioner som man kan ha svårt med om man har autism eller Asperger, och ett anpassat kognitivt stöd kan hjälpa personen att fungera bättre i sin vardag, säger Susanne Lindell.

För att återgå till den inledande frågeställningen: vad händer då när man som förälder inte längre är vårdnadshavare? Och på vilket sätt kan samhället stödja? Ett exempel är Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), vilket är en rättighetslag som är ett sätt att trygga den enskildes stödbehov. LSS-handläggare Ufl Jernetz berättade lite om vad som sker ur myndighetsperspektiv.
– Oavsett om man har funktionshinder eller ej blir man myndig vid 18 års ålder och bestämmer själv. Som anhörig till ungdomar över 18 år kan man uppleva frustration för att man ser att den enskilde behöver mycket stöd men det är inte säkert att den enskilde själv uppfattar behovet av stödinsatser, säger Ulf Jernetz.

För att kompensera för svårigheter i vuxen ålder berättar Ulf Jernetz att det finns olika stödsystem, som det kring God man exempelvis. Har personen svårigheter att ansöka om stöd exempelvis kan en God man göra detta åt dem, vilket kan vara ovärderligt om man har svårt att hävda sina rättigheter och behov. En annan stödform är den kring Personligt ombud (PO), som kan vara en person som kan finnas som stöd i myndighetskontakter bland annat.
– Dock är det så att när det gäller Personligt ombud ger den enskilde personligt ombud ett uppdrag som exempelvis kan handla om en specifik insats. T.ex att vara behjälplig med ansökan om boende och sedan följa processen fram till inflyttning och att uppdraget därefter upphör, säger Ulf Jernetz.

När det gäller Anhörigcentrum är det viktigt att betona att det riktar sig mot alla anhöriga. Inte bara förälder har möjlighet till stöd utan även partners, syskon och vuxna barn är alla välkomna. Det finns också en styrka i att möta andra människor med liknande erfarenheter.
– Att få känslan att det inte bara är hos mig som de här funderingarna finns och att man inte är ensam är viktig. Här kan man ha kommit olika långt och ha löst olika saker på olika sätt och får ta del av varandras kunskap och erfarenheter. Att bara kunna få landa tillsammans med andra är en viktig bit, berättar Carin Wallman för ASP Bladet.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad