Maria Schnelzner är ny anhörigkonsulent inom Karlstads kommun och har mångårig erfarenhet av att arbeta med liknande fråga i Forshaga, där hon var med och startade ett anhörigcentrum. ASP Bladet har mött en kvinna med förmåga att se steget längre. – Det är ett stort stöd som behövs, säger Maria Schnelzer.
Berätta lite vad ditt yrke går ut på?
– Det går ut på att stödja anhöriga. Jag ser det här med stöttning och vägledning som väldigt viktigt. Vad vi som anhörigkonsulenter gör är väldigt individuellt och situationsbundet och kan variera över tid. Alla är ju olika personer med olika behov.
Det finns så mycket som påverkar situationen som den anhörige har till den som mår dåligt. Exempelvis ålder och vilken relation man har till den anhörige.
Vad har du tidigare för arbetslivserfarenheter?
– 2002 anställdes jag i Forshaga som demenssjuksköterska. Jag har jobbat inom sjukvården många år och då har det varit en naturlig del med anhörigstöttning. Sen kom ett projekt där man började kolla på anhörigstöd. Då började jag jobba 25 procent som anhörigstödjare. Det blev mer och mer med det så småningom.
– I en liten kommun kan man kanske inte säga att ”just de här får komma”.
Det blir lite blandat. Det jag har sett är att det inte har hängt så mycket på diagnoserna, utan mer att man är i en liknande situation. De sista åren var jag med och byggde upp anhörigcentrum. Det kändes väldigt roligt att få göra det.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut för din del?
– Vi lägger en grund nu där vi som jobbar här ska bli ett med anhörigkonsulentjobbet. Vi har inte hunnit få telefon än exempelvis. Vi har heller inte gått ut på Karlstad kommuns hemsida eller varit ute och berättat om verksamheten.
Men under mina tidigare erfarenheter från Forshaga så var det så att den ena dagen inte var den andra lik. Jag tror man kan göra mycket av den här tjänsten och samarbeta över kommungränser, med landsting och privata aktörer. Samverkan är honnörsordet.
Ibland är det skillnad mellan teori och praktik. Sker det någon samverkan i praktiken?
– I mina erfarenheter från Forshaga fanns det i verksamhetsbeskrivningen för anhörigvårdsprojektet att vi skulle jobba mycket med andra. Vilket vi också gjorde. Så jag har varit van att jobba så.
– Samarbetet över gränserna inom förvaltningen är viktig. Vi kan ha någon gemensam med de som håller i LSS.
Sen ska det även gå att få direktkontakt med oss. För att göra det möjligt ska vi skapa en broschyr, lägga ut information på Karlstadshemsidan och så kommer det att bli något pressmeddelande också.
Var tror du att behovet är som störst för familjerna i sin kontakt med er?
– Jag tror att en av bitarna kan vara att man behöver ha någon att gå och prata med. Det tror jag är viktigt. För det här med att uttrycka sig och sätta ord på saker man känner är viktigare än vad vi tror. Då kommer processer också igång.
Jag tror också att det kan bli viktigt med anhöriggrupper. Att man får träffa andra i samma situation och bli stöttad på så sätt.
Om du fick drömma: hur skulle du vilja se att stöttningen till anhöriga skulle se ut i framtiden?
– Den dagen då alla har på sig anhörigglasögon på alla enheter i samhället har vi kommit långt. Det är ett annat tänk som behövs. Det är ofta den sjuke personen man ser i dagsläget.
I en familj kan det ju vara flera som mår dåligt när en person är sjuk. Alla bör få hjälp och det ska vara en helhet i hjälpen man får av kommun och landsting.
Text & Foto: Robert Halvarsson
ASP BLADET 