Etikettarkiv: Ann-Sofie Nordenberg

ASI – Vad är det?

Vi har varit med på en föreläsning om ASI (Addiction Severity Index) som ingick i en tredagarsutbildning för främst personal som arbetar inom Karlstad Kommun, Landstinget eller Kriminalvården. Föreläsaren, Ann-Sofie Nordenberg, är metodutvecklare inom Karlstad Kommun och jobbar på avdelningen för socialpsykiatri och narkotika (ASP/ANA), hon berättade lite om vad ASI betyder och dess betydelse för fortsättningen av vård inom instanserna.

ASI-intervjun utvecklades i början av 1970-talet av missbruksforskaren Tom McLellan och en forskargrupp på universitetet i Philadelphia, USA. De skapade en intervjumodell som även baserade sig på missbruksrelaterade problem för brukaren, modellen kom att få namnet Addiction Severity Index.
Själva intervjun består av 180 frågor samt 150 uppföljningsfrågor och tar cirka en timme att genomföra. Idag används metoden över hela världen och har ett stort värde när det gäller uppföljning av missbrukare och dess framtida vård, man kommer även att använda liknande metoder när man exempelvis ska söka socialbidrag.
De centrala frågorna i intervjun är:

  1. Bakgrund och social situation
  2. Problemdagar
  3. Kritiska objektiva frågor med mera

Vi ställde följande frågor till Ann-Sofie Nordenberg:
Vad betyder ASI?– Addiction Severity Index, kan översättas till att man gör en bedömning av svårighetsgraden av beroende.
Hur kommer man med i en utredning? – Det är om man har behov av hjälp, antingen genom Kriminalvården, Landstingets beroendeenhet eller från vår egen avdelning. Då gör man en ASI-utredning för att se vad man har för problem och vad för slags hjälp man behöver för att kunna fungera.
Hur länge har du arbetat med ASI-metoden? – Första gången jag kom i kontakt med det var 2001, då jag tog initiativ till att hela avdelningen skulle ASI-utbildas, sedan dess har jag arbetat med det från och till. Jag har även varit med och utvecklat det inom vår avdelning.

Ser du en positiv utveckling med den här metoden, är den bättre än andra metoder? – Jag tycker den är bättre för det blir en rättsäkerhet för den enskilde; samma frågor ställs oberoende av vilken myndighet som frågar. Det har gjorts bra utredningar tidigare också, men nu vet vi att alla täcker alla områden, nu kan jag som klient dessutom säga att det är okej att titta på intervjun som jag gjorde på landstinget, och behöver således inte svara på alla frågor ytterligare en gång, hos någon annan instans.

Vad tycker du om utbildningen? – Jag tycker att utbildningen är bra, men det är först när man jobbar i praktiken som man verkligen ser och lär sig hur man ska göra. I vilken utbildning man än går, som den här som bara är på tre dagar, behöver lite träning också; dels för att det skall bli något bra och dels för att man inte ska känna sig osäker över situationen. Men det tycker jag gäller all utbildning och inte bara ASI.
Vad vill ni uppnå med den här utbildningen? – Vi vill att alla ska nås på ett rättssäkert sätt. Att man kan hjälpa brukaren med fler insatser som därigenom leder till ett nyktert liv. Då måste vi ha tillräckligt många intervjuer att ha som referensunderlag, vilket innebär runt 50 stycken, så vi kan se att med den personen gör vi på det här sättet, och kan därigenom hjälpa nästa också.

I det stora hela gav Ann-Sofie ett bra intryck av ASI-utbildningen, och väl på plats var det lätt att förstå begreppet. Ett tiotal personer deltog på kursen, så vi får se hur ASI kommer att vidareutvecklas inom de olika myndigheterna.

Se även: ”Med intervjun som verktyg” – Sammandrag av dagen i videoform

Text: Jane Alsing Bild: Per Rhönnstad

Med intervjun som verktyg

ASI är en engelsk förkortning för ”addiction severity index”, och är ett verktyg som personer inom social psykiatri använder för personer som behöver hjälp med sitt missbruk. ASP-Bladet har pratat med Ann-Sofie Nordenberg för ASP-ANA för att ta reda på exakt vad denna intervju går ut på.

FOKUSGRUPPEN PÅ ULLEBERGSGÅRDEN

ullebergsgården web”En minibuss helst en sådan som man får plats en 8-9 personer i. Med gas och broms och dörrar och tak. Så man kan vara fler som åker ut till olika ställen. Inte fastna mellan väggarna. För hur lätt är det att kämpa mot ett missbruk här dag ut och dag in, utan några aktiviteter? Det går inte. Då ger man fan i det här”, säger Christer. Det skulle göra stor skillnad. ”Stämningen i boendet skulle bli mycket bättre om man kunde få komma ut och göra aktiviteter tillsammans. Annars blir det tillslut som att sitta i ett fängelse.” Och det blir det ju.

Ullebergsgården är ett boende, en heldygnsverksamhet för personer med missbruk- eller beroendeproblematik. Där bor Christer och där bor P-O, vilka jag kommer komma tillbaka till snart, och på Ullebergsgården bor det ytterligare 35 personer. Verksamheten är uppdelad i två separata avdelningar. ”Startpunkten” och ”Vändpunkten”. Startpunkten fungerar som en inledning och ett försök till avslut. En inledning på ett liv utan droger. Startpunkten är ett korttidsboende, hur länge man vistas där varierar kraftigt, men ett genomsnitt på två månader är det väl tänkt.

Många går sedan vidare till eget boende, eller en annan behandlingsform, men några väljer att stanna kvar på Ullebergsgården. När man lyckats uppnå en viss stabilitet, och en grund i livet som drogfri, kan man då om man vill flytta in på vändpunkten. Valfriheten är viktig.

Man får tänka efter ordentligt. Vill jag, orkar jag, kan jag verkligen det här just nu? Det innebär att alla på vändpunkten har valt det själv, och av egen kraft och vilja valt att leva ett nyktert liv. Alla har samma mål när det gäller det. Kravet är ju då givetvis att man är drogfri, om man då bortser från allehanda receptbelagda mediciner som finns.

”Om man hade förbjudit dem, så skulle man få slänga ut hela bunten i princip”, anmärker Christer som dock själv inte tar några mediciner.

På vändpunkten bor man i ett rum, ett eget hem, man betalar själv hyra för bostaden. Många av de som bor där arbetstränar eller arbetar med lönebidrag från kommunen. Samtidigt finns det en del gemensamma utrymmen, och en matsal, som också torde vara gemensam eftersom det är en matsal. Det är dock fortfarande en heldygnsverksamhet. Med innebörden att det finns personal där ständigt som stöd och hjälp om det så skulle behövas.

Hösten 2008 startades det på vändpunkten upp en gruppverksamhet som alla hade möjlighet att delta i. Behandlingsgruppen, som de kallar sig, och den bestod av en drogterapeut som ledare, och tre behandlingskonsulenter, men framförallt deltagare från vändpunkten. Och där kunde man prata om sitt missbruk, eller hålla käft om sitt missbruk eller prata om något helt annat, vad vet jag. Men ett beslut som fattades redan innan starten var att de här gruppsamtalen skulle följas upp för utvärdering, både för personal och deltagare.

Hur, undrar ni kanske, i helsike kommer jag kunna knyta an detta till en minibuss för 8-9 personer, Jo: Fokusgruppen.

Den 20 februari 2009 hölls det en fokusgruppsintervju med några av deltagarna i behandlingsgruppen. Ett uppföljande möte hölls en månad senare. Som intervjuare och frågeställare var projektledaren och metodutvecklaren Ann-Sofie Nordenberg och utvärderingsstrategen Mats Fackel.

Vad man fokuserade på var dels hur deltagarna upplevt behandlingsgruppen, men också vad man tyckte rent allmänt om Ullebergsgården och ANA och allt runt omkring som berör livet på Ullebergsgården. Vad är bra? Vad är mindre bra? Vad är åt helvete? Och vad är fantastiskt? (Och svaret på den sista frågan var tydligen maten – hemlagad och härlig.)  Ja, vad som skulle komma fram var några punkter, några fokus, som gestaltar både det man vill förändra och det man vill behålla, det man tycker är bra.

Jag frågade och Mats svarade på vad syftet att ha en gruppintervju, istället för enskilda samtal, var: ”Ja, det ger dels möjlighet att få in svar från flera personer under samma tillfälle, men det ger också en möjlighet att diskutera en fråga och bolla den fram och tillbaka, och komma djupare in i svaren, än vid tillexempel en enkät eller en enkel intervju med en person.”

Och det lät ju vettigt. Ann-Sofie fortsatte sedan och gav ett bra svar på varför man faktiskt valde att bilda en fokusgrupp.

”Syftet först var för att se om verksamheten (behandlingsgruppen) skulle fortsätta, eller läggas ned. Men sedan passade vi på att fråga om lite andra saker också. Och det var hur man tyckte att det fungerade på avdelningen, och på förvaltningen, försörjningsstödet, och familj, ja och allt annat som man har kontakt med. Och vi frågade särskilt om hur man tyckte att man blivit bemött. Så frågade vi efter hur man tyckte det fungerade med samverkan, med samarbetet runt omkring”

Vad kom man då fram till, i den här fokusgruppen, för förslag till förändringar och förbättringar? Jo, nio punkter bollade man fram, som en gemensam handlingsplan:

1.    Förändra inte behandlingsgruppen på Ulleberg, förändra framförallt inte kring vilka som deltar och hur gruppens rutiner och regler ser ut.
2.    Köp in en minibuss till Ulleberg.
3.    Erbjud alternativ till Ulleberg för de som behöver det.
4.    Arbeta med personalens bemötande på Ulleberg, särskilt vid misstanke om droger.
5.    Fortsätt att hålla ”Startpunkten” och ”Vändpunkten” tydligt åtskilda.
6.    Var noga med bra överlämningar vid handläggarbyte. (ANA)
7.    Ha rutiner för uppföljning även när det fungerar bra (i sin  behandling) och ha tydliga mål/planer där man själv har utrymme att formulera dem.
8.    Arbeta med att ta bort/minska drogerna (drogpratet) på Solareturen.
9.    Utöka telefontiderna på IFA. (Socialförvaltningen)

Ja, det är kortfattat vad man kommit fram till. Sen måste man ju givetvis tillägga och förklara lite för att inte skapa total förvirring.

Punkt ett och två är ju ganska glasklara. Konkreta och bra. Punkt ett har följts, man har inte förändrat behandlingsgruppen. På punkt två är Christer lite arg att han inte hört något om bussen.

På punkt tre, att man ska kunna erbjuda alternativ till de som behöver det, kan man tillägga att Ulleberg kanske i vissa fall anses av en missbrukare i behov av vård, som det billigaste alternativet, och kan därav få en behandling som egentligen inte passar honom eller henne. Och det är ju något som känns oerhört viktigt att förändra. Tycker jag som inte får tycka, men det tycker nog alla.

När det gäller punkt fyra, om bemötandet, så frågade jag P-O, en av deltagarna i gruppen, vad fokusgruppen egentligen tycker om personalens bemötande på Ullebergsgården. Och han menade på att det varierar mycket, i huvudsak är alla bra, men att det händer att vissa har ett mindre bra bemötande stundtals. (Observera att detta är gruppens åsikter, och inga enskilda personers.) Och att det är något som man måste arbeta med.

På olika vis. Främst när det gäller hur man hanterar misstankar om droger. Att man i princip går rakt in i rummet när personen inte är hemma och letar. Gruppen har också arbetat fram en handlingsplan vid misstanke om droger/återfall. Den tänker jag inte gå in på här, men den går ut på att vara mer respektfull, och ta mer hänsyn.

Punkt fem är ju självklar. Att fortsätta hålla start- och vändpunkten separerade. Det är ju preventivt, för att motverka återfall helt enkelt.

Punkt sex är också konkret och härlig. Att det ska gå smidigt vid byte av handläggare på ANA, att man kanske träffar den nya handläggaren någon gång först för att lära känna denne. Och att handläggaren är påläst om vem personen är, så att man slipper sitta och rabbla upp allt känsligt varje gång.

Punkt sju innehåller tanken på frivilligheten, och makten över sin egen rehabilitering. Också att det finns klara rutiner för uppföljning även när behandlingen fungerar bra. Det tycks vara en viktigt punkt.

Punkt åtta, om Solareturen, är ju lite komplext. Jag frågade andra som arbetsprövat där, och de hade inte upplevt någon sådan stämning, så vi ska inte utsätta Solareturen för löst prat. Däremot kan vi ju ändå göra det och konstatera att deltagarna i fokusgruppen upplever att det är så. Solareturen är en stor arbetsplats för arbetsprövning, och det är ju såklart viktigt då att personalen tänker på att det finns människor som kämpar mot ett missbruk med i arbetslaget.

Punkt nio vill jag inte prata om. Kan bara hålla med, utöka telefontiderna på IFA.

Det var de punkterna som man enades om. Men hur har man då presenterat detta, och till vem? Ann-Sofie förklarar.

”Ja dels har vi gjort en skriftlig sammanfattning om vad vi kom fram till, som vi har lämnat till personalen och chefen här på Ulleberg, plus högsta chefen på avdelningen. Sen har vi haft en kort presentation på avdelningskonferensen, med några PowerPoint-bilder, som visade både vad ni var nöjda med och vad som ni tyckte borde förbättras. Så vi har presenterat det på, ja olika sätt.”

DSC06017Och vad blev reaktionerna? Ann-Sofie fortsätter:

”Jag har hört en hel del reaktioner. Och det har varit allt ifrån att man känner igen problemen och att man jobbar med att förbättra dem, till att man också anser att man vill veta mer. Vad menas med dåligt bemötande tillexempel? Är det någon särskild personal, är det i olika situationer, och hur ska vi jobba med det här i framtiden?

Alla jag har visat det för har verkligen tagit det på allvar, och tyckt att det, både har varit bra och att man har känt igen sig, men att man också lyft fram att det kanske inte finns så enkla lösningar på vissa punkter som kommit fram. Till exempel att få bort drogerna från Solareturen, ja hur gör man det? Och inköp av minibuss, ja det är ju pengar det handlar om. Så, det har varit lite olika reaktioner på det, kan man säga. Men alla har tyckt det var ett bra initiativ, och att de tycker att det är väldigt bra att gruppen tagit sig tid till det här.”

Jag frågade om det kanske skulle vara bra att ha en beslutsfattande (eller tio) med i rummet, som hör så att man kan få raka besked på en gång, och inte slippa sitta här i ”ovisshetens irritrum”(Arvid Björn). Christer svarar.

”Ja, det bästa vore väl om chefen satt här så att vi kunde få besked med en gång”

Mats har dock en annan syn på saken.

”Vi tänkte såhär: Att om en chef satt med här, i en fri diskussion, som ska kunna ta många varv, och man ska kunna få ta tid på sig att formulera sig, tänka efter, formulera sig igen osv. – och att det ska slås fast någonting såhär direkt, det tror inte jag vore konstruktivt, utan en del av det konstruktiva ligger just i att man inte har någon beslutsfattare med på plats. Så man kan prata färdigt om varje fråga, och komma tillbaka till den igen, utan någon beslutsfattare. Det tycker jag är viktigt. Men det är självklart att man vill ha besked, men det är viktigt att man har haft en genomgående diskussion om sakerna man vill få förbättrat, innan det blir något beslut.”

Ja, och det är här någonstans som jag börjar inse lite saker. Det här är en helt ny teknik för utvärdering, i alla fall i dessa sammanhang. Och jag börjar plötsligt bli lite glad. Jag menar det här låter ju fantastiskt egentligen. Vilken demokratisk möjlighet det här innebär.

Mats fortsätter sin argumentation i frågan om varför det måste gå igenom inhyrda intervjuare, och inte en direkt kontakt med kommunen.

”Ja det är klart att om man vill något konkret, tillexempel ha en buss, att man kan gå till ansvarig i kommunen och fråga om detta. Men en del frågor som vi pratar om, är frågor som man kanske inte tänker så mycket på förrän man sitter i en diskussion och får frågan ställd till en. Och så inser man kanske saker som man inte tänkt på tidigare. Och är man då en fem-sex personer som diskuterar frågan, så uppnås ett slags djup, och en tydligare formulering – som man inte skulle nått själv.

Men det finns ju vissa punkter givetvis som man hade kunnat ta upp i personalrummet. Och så finns det andra punkter som man inte skulle tänkt på, eller fått formulerat själv, på ett konkret plan. Så det är både och.

Vi får se en sån här fokusgrupp som ett komplement till all annan form av uppföljning – ekonomisk uppföljning, intervjuer som vi gör, och så. Så man kan se det som en pusselbit i vad vi ska göra med den här verksamheten, förstå den här verksamheten, och förstå vad som hänt med de som har deltagit i den här verksamheten. Och där behöver vi olika sorters tekniker för att samla information.”

Ann-Sofie tillägger.

”Fördelen är att det var en grupp. (…)  Det blir en helt annan tyngd om man är fler, och att det är en grupp som har kommit överens om att: Det här vill vi”.

Kommer ni använda er av den här metoden i fortsättningen, och kontinuerligt på Ullebergsgården?

Mats svarar.
”Ja meningen med en sådan här fokusgrupp är inte att det ska vara en gång och sen aldrig mer, utan det är något som man ska göra regelbundet, och det kan bero på vilken verksamhet det gäller. Men jag tror att den här metoden är något som man kan använda på flera håll i förvaltningen egentligen.

Det här är lite grand av ett test också, vi hade inte jobbat såhär förut, Ann-Sofie och jag. Men att göra såhär med regelbundenhet, och målmedvetenhet, dit har vi inte nått än. Därför är det viktigt att samla alla erfarenheter av den här intervjun och se, hur blev den egentligen? Är det vettigt att jobba på det här viset?”

Ja, är det vettigt? Det är ju upp till var och en att förhålla sig till. Men man kan ju se fördelar som att det är kostnadseffektivt. Det är förenande. Det är som en maskros på gräsmattan. Visst kommer gräsklipparen. Den kommer varje val. Men lite hinner den blomma. Någon kanske uppmärksammar den, och tycker den är fin. Kanske ber gräsklippargubben att skona blomman för i år. Och så sprider den sina frön i vinden…

Nej, men det känns som om att det kommer bli intressant att följa hur den här sortens metoder utvecklar sig och invecklar sig. Och jag tror att det är en teknik i tiden. Här har vi människor som har missbruket gemensamt. Inget annat kanske,

”(…)det viktiga är att det är en grupp som har någonting gemensamt: man genomgår det här behandlingsprogrammet, man bor här på Ulleberg, man har olika stödåtgärder inom olika förvaltningar i Karlstad kommun, det är just det som binder ihop gruppen, och det är utifrån det som man kan hitta frågeställningar att prata om.”

Och det här är ju något som är ganska nytt i Sverige. Om jag nu tar det ur sitt sammanhang Att människor går ihop i en grupp för att de har någonting gemensamt, utan en rot i den ideologiska eller den politiska debatten. Det kan till exempel vara en grupp människor i ett kvarter som är förbannat trött på alla katter som springer omkring och kråmar sig. Så de går ihop i en grupp, kanske bildar en förening för kattsanering.

Det kan vara en moderattant på 80 år som vill skjuta alla katter, och en vänsterradikal student som vill dränka dem. Ja, och så lite annat löst folk. Som sedan, genom sin tyngd som grupp, och med ett gemensamt och framdiskuterat krav, kan skapa förändring. De kanske hittar i samtalet en annan lösning, att locka in katterna i burar och sedan ge bort de till en annan grupp som bildats för att man älskar katter som andra hatar, och som kan ta hand om dem.
Det blir ett nätverk. Nu ska vi inte gå så långt. Men det här sker i Sverige, idag. Dock pratar vi ju faktiskt om fokusgruppen på Ulleberg.

Mats tar ord:

”(…) även om det inte blir något resultat, så  är det bra med en återkoppling till deltagarna från personalen,  t.ex. att ta upp och föra in eller använda som en metod i sitt arbete.”

Ann-Sofie svarar:

”(…) egentligen så kan personal eller förvaltning ta de här punkterna som ni kommit fram till är viktiga, och sedan ta punkt för punkt och berätta för gruppen att vad man har tagit upp, och hur man har tänkt, och vad som kan tänkas förändras. Så att man får ett svar tillbaka.
Ett tecken på att man har sett vad som vill åstadkommas, om det nu är minibussen eller bemötandet, Solareturen, eller vad det nu är. Och det är viktigt att vi, när vi presenterar materialet i olika sammanhang att man tar med deras reaktioner och synpunkter och presenterar det för fokusgruppen.)

Så snart kommer den. I hundratio. 8-9 personer. Tak och dörrar och hjul och ratt. Glänsande fin. Inflytande skapar.  översatt till min usla metaforik: Man kanske måste plantera gräsmattan först, där maskrosen kan blomma. Nästa år är det ett hav av maskrosor.
Då gäller det kära kommun att prioritera rätt och moraliskt och snällt. Inte raka motsatsen.

Så vad säger man? Fokusgruppen fungerade. För ut kom nio punkter som är viktiga för de boende på Ullebergsgården. Som sedan presenterats i olika sammanhang. Kanske går inte alla punkter att förverkliga precis just nu. Men de har i alla fall formulerats. Nu finns det på papper, det ligger konkret här framför mig. Nästa år kanske några saker är förändrade och andra inte. Men den nya fokusgruppen har i alla fall någonting att utgå ifrån. Sedan kanske man hittar andra punkter som är viktiga då.

I intervjun till den här artikeln, eller vad man kan kalla den medverkade: P-O och Christer, boende på vändpunkten på Ullebergsgården, och Ann-Sofie Nordenberg, projektledare och metodutvecklare, och slutligen Mats Fackel, utvärderingsstrateg.

Text: Håkan Kristensson
Bilder: Robert Olsson & Per Rhönnstad

Nätverksträff

Under de senaste åren har det uppstått en ny syn på vård av missbrukare i Sverige och resten av världen. Många nya metoder har kommit fram, och i några kommuner, bland annat i Karlstad, har man tagit till sig en ny behandlingsmetod: ”Community Reinforcement Approach” (CRA), med amerikanskt ursprung, där man mer tar hänsyn till vad brukaren har för mål och tankar. Man utgår från en målformulering, och lägger resurser på att brukaren, med god stöttning, ska kunna ta sig ur drogmissbruket med egen kraft, och skapa mening i form av sysselsättning och tillslut arbete.

Nätverksträff

Med anslutning till detta har man även tagit till sig “Community Reinforcement and Family Training” (Craft), där man lägger resurser för att hjälpa anhöriga till missbrukare, och ge god stöttning oavsett om brukaren går under behandling eller inte. Detta för att även motivera brukaren att tillsammans med sina anhöriga ge mening att återvända till ett nyktert liv. Ett nätverk har skapats i anslutning till detta, där man byter erfarenheter och idéer. Idag var det Karlstads tur att organisera en nätverksträff. ASP-bladet var givetvis där och intervjuade några av deltagarna under lunchpausen.

magnus granMAGNUS GRAN, Gökhöjdens rehabcenter

och en av initiativtagarna till träffen.

Vad är anledningen till den här dagen? En nationell nätverksträff i CRA och Craft. Det är en behandlingmodell som några personer inom missbruks- och beroendevården/ANA fått utbildning i. Vi har varit på andra nätverksträffar, jag var med tillsammans med Karin Svenzån-Retsman och Ann-Sofie Nordenberg i Stockholm på förra nätverksträffen i december. Och det här är ett sätt att utbyta erfarenhet av andra som jobbar med precis samma sak, på olika platser i landet – så man inte blir enskilda öar, och kanske utvecklar egna sätt att jobba med metoden. Man kanske kan få lite skygglappar, man kommer in i ett visst hjulspår.

Så det här är ett jättebra sätt att få lite input av andra som jobbar med samma sak. Och på den här träffen i Stockholm, så undrade de om det fanns några som var intresserade att anordna nästa träff. Och då räckte vi upp handen, på order av Ann-Sofie Nordenberg… (skrattar) nej, men vi sa att vi var intresserade, och på den vägen är det. Så Ann-Sofie har gått i spetsen för det här, och så har vi suttit på några möten och tänkt till hur vi skulle vilja ha ett nätverksmöte, och så sydde vi ihop det och skickade ut ett e-post till alla som har utbildning inom den här metoden, och som jobbar med det här i Sverige.

Så det är folk från hela Sverige här idag? Nej, inte från hela Sverige, det är lite ”spridda skurar”, de kommer från lite olika platser, Stockholm, Finnspång, Vårnäs, Norrköping, Jönköping.

Är det ett sätt att skapa enhet kanske? Ja, det också… Absolut. Det är väldigt värdefullt när man håller på med någonting, och kan träffa andra som håller på med samma sak, och få snacka ihop sig om saker och ting. Det finns ju allting sånt som till exempel: ”hur gör ni här”, och ”det här funkar jättebra för oss”, och man får alltid lite tips och idéer, som man kan ta till sig i vår egen verksamhet.

Hur tycker du att dagen har varit? Jag är väldigt nöjd, så långt, det är jag verkligen, det känns som att alla, hittills har fått ut mycket redan under förmiddagen här då, det känns som att vi har fått till ett bra upplägg. Vi har nått en diskussion och, folk drar sig inte för att ställa frågor, eller komma med kommentarer. Det känns som att det kommer bli en jättebra dag det här.

Är det något speciellt som du kan dra fram som är särskilt bra? Ja, det är just det här att det varit en diskussion kring olika punkter. Det har inte varit så att det stått en föreläsare och malt, utan det har varit många olika som kommit till tals och berättat om hur de arbetar.

Tror du att det kommer fler sådana här träffar framöver? Jag tror att de har en förhoppning att det ska vara en träff i halvåret i alla fall. Dagens sista punkt är att lämna ”stafettpinnen” vidare, och så får vi se om det är någon här idag som vill arrangera nästa träff.

Vad har ni lyft fram som är särskilt speciellt med Karlstads arbete med metoden? Ja, till exempel vad det finns för olika behandlingsinslag inom Karlstads kommun, och redan där är det många som är imponerade, för de har i regel inte det att erbjuda inom kommunen, utan det är externa insatser i regel. Så det tyckte de var väldigt intressant att vi har det att erbjuda – ett antal olika behandlingsmetoder. Och så har vi berättat också om hur vår utbildning i CRA gått till, och hur vi jobbar som är anställda inom heldygnsverksamhet, hur vi jobbar med CRA i våran vardag.

Var kom idén att ni ska träffas? Det är från den första träffen i Eskilstuna, och det var innan jag hade utbildning i det här. Det här är faktiskt bara fjärde träffen, för det är ju ingen gammal behandlingsform i Sverige.

Vidare ställde vi några frågor till Linda Hultgren, som arbetar enligt CRA-metoden på Ullebergsgården, och är en av de som utformat programmet för dagen.

linda hultgrenLINDA HULTGREN, Ullebergsgården

Hur tycker du att dagen har varit idag? Jättebra. Det har varit många här, någonstans mellan tjugofem och trettio personer. Det är roligt att det kommer så många hit, och att alla pratar, att alla vill dela med sig av sina erfarenheter och de ställer frågor.

Har ni fått igenom programmet så här långt, eller har ni kommit in på många stickspår? Ja det har varit många som har pratat här på förmiddagen, så vi ligger kanske lite efter tidsschemat, men det har varit bra. De har berättat hur just de arbetar i sina kommuner, och vi jobbar väldigt olika, har jag märkt.

Olika, på viket sätt? Ja, vi i Karlstad jobbar med CRA enskilt. Individuellt med personen, men i många andra kommuner jobbar man i grupp. Vissa jobbar med den här metoden inom öppenvården. Så man kommer dit en gång i veckan. Och en del jobbar inom boende eller på LVM hem. Det är lite skillnad på hur jobbet ser ut, även om man arbetar med samma behandlingsprogram.

Har ni fått ett bra utbyte? Ja, vi sitter och har erfarenhetsutbyte nu, i olika grupper. Och jag kom i en väldigt blandad grupp, där vi arbetar väldigt olika. Så det är mycket intressant att få erfarenhet från de andra deltagarna.

eva magouliasEVA MAGOULIAS, psykolog, jobbar dels på Beroendecentrum Stockholm, men också inom Karolinska institutet som universitetsadjunkt. Eva har en lång erfarenhet av missbruksvård, och har sett hur vården har utvecklats sedan hon började för 35 år sedan. Hur upplever hon CRA som behandlingsmetod, och vad är det som utmärker den från alla andra tidiga och samtida metoder? Vidare, vad tycker hon att de här nätverksträffarna bidragit till, och hur ser hon på CRA:s utsikter som en framtida nationell metod för behandling av missbrukare?

Vad är fördelarna med CRA? Dels är det bra för behandlare att man har en tydlig struktur att arbeta utifrån. Man har en struktur, och man har en planering. Och om det kommer nya saker, så kan man lägga in det i dagordningen, och jobba effektivt. Den andra fördelen är att man som klient, patient, också har en tydlig karta att gå efter. Hur du ska jobba, och att du kan se om du har gjort några framsteg, och att du får formulera målen själv.
Det är också en tidsbegränsad behandling, vilket är bra. Du går in i det och satsar ett antal veckor, och sen är det slut. Man lär sig en del färdigheter, och sen ska man ut och klara det själv.

Sen kan det förvisso krävas andra typer av åtgärder, som sysselsättning och stöttning för att få tag på jobb. Men själva behandlingen är relativt enkel på ett sätt, men ändå anpassad till olika personers behov. Så det är positivt. Jag har en kollega som heter Lars Forsberg, han brukar säga att det finns tre principer i CRA:. Positiv förstärkning, positiv förstärkning och positiv förstärkning. Det är det man jobbar med. Även om det ibland inte går så bra, för patienten, så frågar man sig: vad var det som gick? ”Jo, jag gjorde de saker som jag fick i hemuppgift, men så hände det där…” Ja, men du gjorde det. Du planerade för att göra det, och du gjorde det. Ska vi titta lite närmare på vad som gjorde att det inte gick så bra, den här gången då.” Och så håller man hela tiden fokus på att ansträngningen finns där, ambitionen finns där, och målsättningen är god, och – att du kan väl göra det ännu bättre.

Hur ser du på metodens framtid, och är det en något som kommer spridas till andra kommuner i Sverige? Ja, det tror jag därför att vad som hänt under det här året det är ju att socialstyrelsen har kommit fram med nationella riktlinjer om vilka metoder man ska använda inom missbruksvården. Och då anger de vissa metoder, som de tycker har ett vetenskapligt stöd, och som bör sjösättas inom olika missbruksenheter runt om i landet. Och där finns CRA med. Men CRA har samma svårigheter som i USA och internationellt. Det är att det finns jättefina studier om det, jättebra vetenskapliga resultat, snygga eleganta studier, väldigt tydliga effekter – men av någon anledning har det varit svårt att få folk att börja jobba ordentligt efter det här.

Nätverket uppstod ursprungligen från ett projekt som hette ”Vårdkedjeprojeket” inom Statens institutionsstyrelse, 2005, som de började det här projektet. Och där var ju tanken då att Statens institutionsstyrelse ville ha en metod som bättre fungerade mellan tvångsvården, inom LVM, och den frivilliga vården, för att knyta ihop de delarna bättre. Och då kom man fram till att CRA var en av de metoderna som skulle kunna användas både inom slutenvård och öppenvård, för att uppnå en mycket bättre behandling helt enkelt. Och sen så har vi då fortsatt själva nätverket utan SIS, för att lära av varann, inte tappa metoden och försöka komma ihåg vad det är som är bra med det här, och jobba effektivt med det här. Och jag gillar metoden framförallt för att den ger väldigt mycket utrymme för att missbrukaren själv kan avgöra vad som behövs. ”Det här är min målsättning, och såhär vill jag gå tillväga för att försöka lösa det här problemet.

”Man är mer lyhörd, än vad man kanske traditionellt har varit. Man kan illustrera detta genom en ganska elak bild, säga såhär: att missbruksvården har varit som att gå till frisören och säga: ”jag tänker toppa håret en aning, lite försiktigt. Och då säger frisören: ”Nej, det går inte, du måste ta allt.”, och man säger: ”Nej, men det vet jag inte om jag är beredd på”, frisören säger: ”Jag vet bäst, och dessutom kommer jag låsa dörren, och ser till att du gör det nu, det finns inget att snacka om.” Och så har det varit lite inom missbruksvården att personalen och enheterna har talat om att ”du ska inte tro att du inte har problem, för jag vet att du är alkoholist”, du får en diagnos och man bestämmer vilken vårdplan som du behöver. Sen kan man se att under de sista tjugo åren har det kommit fram bättre metoder, och för det första så att man kan hjälpa folk mycket effektivare, men också att man tillslut begriper att man måste lyssna på personerna. Det är inte så att missburkare är ett annan slags människor som med vett och vilja försöker göra livet så miserabelt som möjligt, utan alla försöker vi på olika vis göra så att vi lever livet så bra som möjligt, och det är bara det att man ibland hamnar i lägen, av olika skäl, där man göra dåliga val – men bland de dåliga valen försöker vi ju ändå vara så smarta som möjligt.

Har ni, under den här träffen, kommit fram till någonting konkret? Ja, dels så har vi nog pratat om att några fler kommer att försöka arbeta i grupp, för att man har fördelar av att göra det, man lär sig av varandra, det blir en bra sammanhållning, det blir tydligare att man tittar på värderingar. Som med patient kan man kanske se att ”den där planeringen kommer inte hålla för dig”. Och man kan hjälpas så. Sen har vi också pratat om fördelarna med att prata med anhöriga. Oavsett om man jobbar med patienten eller inte, så har anhöriga ett stort eget lidande. Och där finns det något som heter Craft. “Community Reinforcement and Family Training”.

Fler siktar in sig på de här anhöriga, med tre syften kan man säga. Det ena är att anhöriga måste få må bättre själva. Det andra är att, med den metoden, kan få missbrukaren att minska sitt missbruk, oavsett om de väljer behandling eller inte. Det tredje syftet är att det är mycket lättare att få en ovillig missbrukare till behandling genom positiva åtgärder, genom att tjata och skrika, och hota och bråka med dem sådär. Det är egentligen grundläggande inlärningsprinciper, att alla kan göra någonting som det kan bli något trevligt av, istället för att bli bestraffad. Så där tror jag också att man mer kommer titta på anhöriga, både som någon som behöver hjälp, men också som resurser.

Missbruksvården har tidigare varit så att anhöriga ska man hålla vid sidan av. Man jobbar nästan mer med tystnadsplikt och sekretess än att man, som exempel, ”Pelles” mamma vet väldigt mycket, och hon oroar sig, – så kan vi hjälpa henne att hjälpa ”Pelle” på ett bra sätt, istället för att ge honom dåligt samvete och hamna i konflikt.

Det här är jätteroligt tycker jag, Jag har hållit på i missbruksvården i trettiofem år, vid det här laget, och jag tycker det är lika kul fortfarande. Så det är fantastiska människor man träffar, och jag har nog aldrig träffat någon patient som egentligen inte velat sitt eget bästa. De kan vara förtvivlade, och hjälplösa, och inte veta riktigt hur de ska gå tillväga, men att viljan finns, det är jag helt övertygad om.

ann-sofie nordenbergANN-SOFIE NORDENBERG, metodutvecklare

Till sist frågade vi Ann-Sofie Nordenberg i egenskap av metodutvecklare inom ASP/ANA i Karlstad, vad hennes syfte med dagen har varit, och hur hon tycker att det har utvecklat sig hittills…

Ja, vi har gått igenom och berättat hur vi i Karlstad jobbat med CRA, både hur vi har blivit utbildade och hur vi jobbar med det i realiteten. Så personalen som jobbar ute på boendena, och behandling för anhöriga, har berättat att såhär tänker vi. Och vi har fått många kommentarer direkt ifrån de som sitter här på mötet, att: ”tänk på det här”, och, ”skulle man inte kunna göra på det här sättet..?” Och vidare hade vi några frågeställningar som vi har fastnat kring när vi har utbildat oss – och de frågeställningarna har vi nu suttit och haft ett erfarenhetsutbyte kring, uppdelade i smågrupper och tagit fram vad vi tycker är svårt. Och så är det meningen att vi ska få tillbaka lite då, hur andra kommuner har tänkt kring det här. För det som vi har tagit upp här idag, har vi förstått, är något som samtliga tycker är svårt.

Så då är det kanske svårt att säga, så här tidigt, vad ni egentligen har kommit fram till rent konkret? Ja, det är nog det som händer just nu, tror jag. Men vi har ju åtagit oss nu att vi har skrivit till alla grupper, och att vi ska göra en skriftlig sammanställning som vi skickar ut till alla som varit här. Så det som skrivs i den här sammanställningen, kan göra att det blir bättre. Inte bara för oss, utan för alla som varit här förhoppningsvis. Men det har annars varit mycket att man hjälper varann och tipsar om olika saker. Så det har vi redan vunnit, oavsett vad som sägs här under resten av dagen.

Text: Håkan Kristensson

Studiecirkel runt de Nationella Riktlinjerna

studiecirkel-webAnn-Sofie Nordenberg och personal från Landstingets Beroendeenhet (öppenvårdspsykiatrin), IFA och ASP/ANA har en studiecirkel om missbruk/beroende och samtidig psykiatrisk och/eller somatisk sjukdom.

I inbjudan till studiecirkeln skrevs bland annat ”Ny och gammal kunskap, forskning och praktik”.
De stora förändringar som skett inom alkohol- och drogområdet under senare tid ställer helt nya krav på den personal som ska möta personer med missbruks- och beroendeproblem.  (sid 66, Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård)

Vad innebär detta? Vad är nytt? Gäller inte ”gammal” kunskap längre? Vad säger forskningen och hur överstämmer det med den erfarenhet Du har?” Vi började att med prata om våra erfarenheter om målgruppen. Det finns mycket erfarenhet och ett stort engagemang bland de personer som träffats i studiecirkeln.

Vad har vi gjort i studiecirkeln? Vi har pratat om olika begrepp och vad de betyder, att det kan bli missförstånd när vi inte pratar samma språk, både mellan kommun och landsting men också inom kommunen och inom landstinget. Vi använder olika förkortningar och olika ord för samma saker. Ibland menar vi olika saker med samma ord.. Det är inte konstigt att det blir fel och förvirrande när vi ändå jobbar med samma människor.

Kan ni berätta några exempel som gör att det blir förvirrande? Vårdplan är ett exempel på något som betyder två olika saker mellan kommun och landsting men även inom kommunen. Vi som jobbar med samma människor fast på olika sätt måste reda ut begreppen som vi använder. Vi har pratat om en del begrepp och vad de står för, t ex vad är psykosocialt stöd, psykosocial behandling, vad är samtal, vad är missbruk, vad är beroende. Vi har ibland också olika uppfattning om vad som är bra. Detta kan bli problem så det är bra om vi kan förstå varandras verksamhet och synsätt.
Vi har också tittat på och pratat om den överenskommelse som finns mellan psykiatri och allmänmedicin, vem som tar ansvar för vad när det gäller alkohol och när det gäller narkotika.

Vi ska jobba ihop och inte bestämma åt varandra utan vi ska förstå våra verksamheter, så att vi kan säga vad gör vi och vad gör dom andra. Det är bra med samverkan och det är inte frågan om vi ska samverka utan frågan är hur. Vi omorganiserar oss både hos kommun och hos landsting, så vi får leta och hitta nya vägar men vi ska göra det.

Detta är en del av det vi har diskuterat. Denna sista gång ska vi bestämma hur vi ska presentera det vi har gjort. Vi ska sammanfatta de viktigaste sakerna som vi kommit fram till och hoppas få träffa våra chefer inom landstinget och våra olika avdelningar inom kommunen för att lämna över, både vad vi gjort och vad vi tycker att man skulle behöva fortsätta att arbeta med.

Text:  Stefan Gustafsson  Foto: Robert Olsson

Cannabis och kognitiv funktionsnedsättning

cannabis

Ann-Sofie Nordenberg, SIM (Samverkan i Missbruks Frågor), hade ordnat en bra föreläsning som handlade om skadorna som uppstår efter ett cannabismissbruk. Vi på Asp bladet fick möjligheten att ställa några frågor.

Varför anordnar man en sådan här föreläsning?
Två skäl, säger Ann-Sofi, det ena handlar om sim-projektet, samverkan i missbruksfrågor, där ett av syftena är att försöka få ihop forskning och praktisk erfarenhet med vad klienterna själva upplever. Thomas Lundqvist är en som lyckats få ihop dom båda bitarna väldigt bra. Det andra skälet är att jag har jobbat så länge med missbruksvård så jag känner att dom som är cannabismissbrukare är svårast att hantera samtidigt som dom får minst resurser. Ofta så är det svårt att veta hur man skall hjälpa dom på bästa sätt.

Det kändes som om det var ett tillfälle att knyta ihop de två perspektiven och lyfta frågan så att det blir fler som får den här kunskapen, inte bara personer inom missbruksvården. Cannabismissbrukarna får ofta stå tillbaka i sin vård jämfört med missbrukare av andra droger.

Sen fick vi ställa några frågor till Thomas Lundqvist.

cannabis2Under alla dina år inom yrket har det skett stora förändringar inom kunskapen om cannabis? Ja, det har det gjort, svarar Thomas, bland dom som arbetar med missbruksfrågor är det i dag fullständigt accepterat att cannabis påverkar koncentration och uppmärksamhet och andra tankefunktioner på ett allvarligt sätt, och man fokuserar även på det. Så det har blivit en stor förändring.

Är det lättare att få hjälp med övriga droger än med sitt cannabisberoende?
Så är det, och det är så fortfarande, säger Thomas. Men i en undersökning med nätverket, med Ann-Sofie i spetsen, har det visat sig att det finns specifika resurser för cannabis behandling på ganska många ställen i vårt land. Så det har utvecklats, och framför allt under dom senaste åtta åren.

Vilka droger räknas till psykoaktiva droger?
Cannabis, hallucinogena droger som LSD, svampar och Extacy m. fl. De ger en psykisk påverkan som man inte kan försvara sig mot, så de tillhör de farligaste drogerna.

Vilken behandlingsform ger bäst resultat på cannabismissbrukare?
Det är kognitivt orienterad behandling, säger Thomas direkt, med sessioner som i början är många. Minst tre tillfällen i veckan under en sexveckors period med uppföljning. Då tar man upp de specifika ämnen som finns i varje fas. Det har visat sig vara den generellt sett bästa behandlingsformen för cannabisanvändare.

Är det svårare att behandla cannabisanvändare än användare av andra droger?
Ja, det är lite svårare, för om du som behandlare inte vet hur cannabis påverkar människan så är det fullständigt omöjligt att behandla. Då blir det mer som att tala till en stolpe. Med kunskap så kan man tala till en cannabisanvändare som en individ.

Stannar cannabisanvändarna upp i sin utveckling?
Ja, i sin mognadsprocess, dock inte fullt ut, men de påverkas ändå kraftigt i sin personliga utveckling. De lever inte som normala personer fast man kan tro det, utan i sin egen värld och försöker konstruera sitt liv efter bästa förmåga. De har levt sitt liv i cannabisens spår och har svårt att associera till några minnen som skulle kunna hjälpa dom i utvecklingen.

Det finns många olika grupper av användare. En del är hårt arbetande människor, som kommer hem efter jobbet och röker sitt cannabis för att kunna leva. De har oftast brukat så länge att deras normala system är avstängda, håller de upp en tid så känns deras liv meningslöst och börjar de igen så fylls livet med något meningsfullt. Det är svårt att komma åt dessa människor. Men det finns en guide på internet för den som seriöst vill sluta med cannabis och det kommer in många tackmail till guiden av människor som klarat av att sluta tack vare den guiden. Så visst finns det hopp för alla cannabis- och haschanvändare som vill sluta.