Våga prata om depression

Det är svårt att tala om depression i samhället idag. Att det är fritt fram att tala om fysiska åkommor, men tabu att tala om psykiska, tycker inte Udda är okej, och de vill öppna upp för diskussion om depressioner hos unga och hur de botas. Udda står för Unga med Depression och Deras Anhöriga.

Hösten 2013 skapades föreningen Udda av personer som antingen själva hade drabbats av en depression, eller som har anhöriga som haft svårare eller mindre allvarliga depressioner. Tanken var att prata om depression och läkemedel som är knutna till depression. När de startade blev Udda överösta med berättelser. Varje dag är det någon som tar sitt liv på grund utav depression. Hade de fått rätt hjälp tidigare hade de kanske levat idag.

INGET STATISKT
Tvärtemot vad man kan tro när man är mitt i en depression så är den inte statisk. Man kommer att komma ur den, förr eller senare. Man kan leva ett bra liv även om man i perioder är deprimerad. Det finns många bra mediciner och även terapi. I en stressig tillvaro blir det allt viktigare att prata om det!

Udda har en funktion som heter fadder. Det är att du kan få kontakt med en person som själv har haft en depression och som har kommit ur den, alternativt chatta med någon. Tanken är att framför allt stötta personer mellan 16 till 35 års ålder, unga vuxna. De som arbetar för Udda är inga experter, men kan hjälpa till i slussning till exempel psykiatrin.

MÅNGA BOTEMEDEL
Det finns många sätt att förebygga och att ta bort depression. Det finns många typer utav samtalsterapier, kuratorer och psykologer, gruppterapier, ljusterapi där deltagarna får sitta i ett vitt rum, mediciner och självhjälp.

Udda tycker inte att det finns några rätt eller fel i hur depressioner behandlas; vad som fungerar är olika för varje person. De vill i stället hjälpa att visa vägen i den sjukvårdskarusell som den sjuke kanske inte själv orkar handskas med.

DEPRESSION ÄR…
Depression är en sjukdom i hjärnan, där vanlig sorg eller ledsamhet växt sig större än normalt. En kemisk obalans i hjärnan där serotonin, noradrenalin och dopamin är inblandade.

De styr hur du mår, sömn, förmåga att ta initiativ och sexualitet. Vid depression är nivåerna av dessa lägre än normalt. Symtom kan exempelvis vara nedstämdhet, ångest, orkeslöshet, självkritik eller sömnsvårigheter. Symtomen kan komma som en reaktion på en händelse i livet, eller utan anledning.

FÖREBYGG SJÄLV
Udda har på sin hemsida tips på hur man själv kan göra för att förebygga depressioner. Några av dem är: regelbundna vanor, motion, bra mat, dagsljus, sömn, läsa böcker, lyssna på musik, ta det lugnt, ta inte på dig nya uppgifter och prata gärna med någon om hur du mår, gråt gärna och läs på om depression.

Vem som helst kan drabbas av depression och det finns ett stort mörkertal, detta då det är tabu att tala om psykiska sjukdomar. Depression är en folksjukdom och det vanligaste skälet till sjukskrivning i västvärlden.

VANLIG SJUKDOM
Udda skriver på sin hemsida att varannan kvinna och var tredje till var fjärde man någon gång i livet får en depression. När man får en depression brukar man tappa all energi och intresse för saker som man normalt är intresserad av. Man kan få problem att somna, eller vakna tidigt utan att vara utsövd.

Det kan vara svårt att tala med en person som är sjuk, då den antingen behåller allting inuti sig själv, eller berättar allt för mycket och ibland suger personen upp all din energi. Det är viktigt är att sätta gränser men inte vara elak; den deprimerade är sjuk.

Bara en av tre som drabbas söker läkarhjälp, även om det är en sjukdom som går att bota. Svåra depressioner kan leda till självmordstankar och försök, de leder också till försämrat minne, koncentrationssvårigheter och stresstålighet, så det är viktigt att behandla din depression!

OLIKA TILLGÄNGLIGA METODER
Den vanligaste terapiformen som finns idag är KBT; kognitiv beteendeterapi. Det är det terapiform som Socialstyrelsen rekommenderar. Det går ut på att ändra tanke- och beteendemönster.

Psykodynamisk terapi är en vidareutveckling av psykoanalysen, den vill ge en grundläggande emotionell förståelse för problematiska livsmönster.
Det finns flera läkemedel mot depression, så kallade antidepressiva läkemedel. Vilket som passar bäst är olika, men en av de vanligaste är Zoloft (sertralin). En del behöver även medicin mot ångest och/eller sömnbesvär.

Experimentera inte själv, mediciner ska tas i samråd med läkare!
Utöver samtal finns ECT-behandling, elbehandling, vilket är den mest effektiva metoden vid svåra terapiresistenta depressioner, där mediciner inte fungerar, eller där man måste ha snabb effekt.

Text & illustration:
Maria Lundby Bohlin

När bägaren rinner över

I ASP Bladet från oktober och november 2010 skrev Christer Jansson om Post-Traumatiskt Stress Syndrom (PTSD) hos militär personal. Men, detta drabbar inte enbart dem, utan i princip vem som helst kan råka ut för händelser som leder till PTSD.

Begreppet myntades 1980 i US of A när de gjorde en kartläggning över de psykiska besvär många Vietnamveteraner drabbats av. Det kan vara en civilbefolkning som hör hur bomber och granater exploderar utanför sin bostad, kanske någon avlider oväntat eller grymt, anhöriga till militärer i ett skarpt läge som lever i ovisshet. Men det handlar inte bara om personer med en anknytning till en väpnad konflikt på ett eller annat sätt. Alla som råkat ut för en dramatisk händelse, till exempel en krock/kollision, vet att den sätter djupa spår. Det kan även vara en person som blir rånad, misshandlad.

Men många får andra svårigheter
Det är dock viktigt att påpeka att alla personer med PTSD eller liknande symptom inte med automatik blir våldsbrottslingar eller skjuter vilt omkring sig. Det kan även leda till sömnlöshet, isolering, (o)frivillig ensamhet, vredesutbrott av mindre våldsam art, drogberoende (alkohol och/eller narkotika/psykofarmaka), vräkning/avhysning från boende, de öppnar inte sin post, har en större risk för att begå självmord etc. Enligt Christer Jansson så är också självmordsfrekvensen bland soldater med PTSD sex gånger högre än för soldater som inte har det. Åren 2005-2010 ökade antalet självmord för varje år.

Chocken kanske inte kommer genast, men ändå lagras oförlöst energi i kroppen och det kan räcka med en blick, ett felaktigt ord och/eller handling – vilka kallas ”triggers” (ungefär utlösare) – så kommer en (oftast) våldsam motreaktion. Det är många gånger detta som ligger bakom många vålds- och vansinnesdåd. Till exempel de så kallade skolskjutningarna, främst i US of A. Många av de som ligger bakom dessa blev mobbade i skolan, tyckte att läraren satte fel betyg, de blev orättvist behandlade eller att de helt enkelt hatade skolan.

Till slut rinner den inre bägaren över och då är tragedin alltför ofta ett faktum. Många, både elever och lärare, vittnar om att de som utfört dåden var enstöringar/mobbade redan under skoltiden. Men, om skolan vet om att det fanns mobbade elever, varför fångades de inte upp redan när de var unga?

En teori är att eleverna/studenterna fångades upp, men sa sig inte vilja ha eller behöva hjälp. Eftersom det inte fanns tvångsvård blev inget gjort. När det sedan brakade loss, var den dubbla tragedin ett faktum. Vad är då orsaken till detta? En tänkbar teori är att när vi utsätts för stress, ökar adrenalinhalten, reptilhjärnan kopplas in och vi vill fly. När vi då inte kan fly, lagras energin i kroppen. När sedan en ”trigger” dyker upp, utlöses denna överskottsenergi igen och den släpps loss.

Kampkonst som utlopp
Jag har själv haft mycket överskottsenergi, frustration och ilska inom mig efter all mobbing/misshandel, även om jag inte vet om det handlade om PTSD. Nej, jag fick ingen diagnos, även om symtomen var kända tidigt (under Amerikanska Inbördeskriget kallades det nostalgi och under Första Världskriget hette det granatchock eller skyttegravsfeber). Men, jag avreagerade mig, först med judo i sex år. Sedan började jag med karate några år senare; sparkade, slog och skrek. Det låter säkert banalt, men det hjälpte mig i alla fall att bli mer lugn och balanserad.

Jag minns när jag just hade börjat, det var 1991 och jag hade blivit svårt misshandlad av en berusad kille. Jag ville inte hämnas, bara kunna försvara mig om det skulle hända igen. Vi skulle göra en övning som heter gohon-kumite (ungefär fem-stegs-kamp). Den består i att den ena först attackerar med fem attacker och den andra försvarar sig och gör en motattack sista gången. Sedan blir det ombytta roller. Allt är förutbestämt och ingen improvisation är tillåten. Jag var som sagt nybörjare och hade fått min gi (dräkt) veckan innan. Jag fick en kille mot mig och han skulle gradera för svart bälte någon vecka senare. Han blev så ”rädd” för mig och min blick/fokusering att han slutade med karate! Vid ett tillfälle nuddade jag hans haka och tänkte att nu får jag skit från Sensei (tränaren), eftersom jag nuddade honom. I stället fick jag beröm; full kraft och kontrollerat avstånd!

Men alla har inte disciplinen eller tålamodet att börja med kampkonst. Det går heller inte att tro att du kan konsten efter bara en eller två terminer. Då är skjutvapen en enklare, snabbare och mer skoningslös lösning för de som vill hämnas, vilka så gott som alltid är killar/unga män.

De som lyckas fångas upp, finns det någon chans att de kan bli helare som människor? Att gå i samtalsterapi kan hjälpa, men många av de som fångats upp väljer SSRI-preparat (de som även kallas psykofarmaka). (Från 2007 till början av 2010 ökade preskriptionen med 75 procent i den amerikanska armén.)  De som väljer medicinering hamnar ofta i ett svårt drogberoende och de kompletterar(ofta) med alkohol. På det sättet hamnar de i en svår isolering, partnern kanske lämnar individen, de har en ökad risk för självmord, depression, ingen vill eller vågar umgås med dem på grund av ett lynnigt beteende, de riskerar vräkning eftersom de ofta struntar i att betala hyran. I stället finansierar de missbruket med dessa pengar i stället.

I en av Christer Janssons artiklar berättar han om en grupp norska FN-soldater med PTSD som valt att isolera sig i skogarna mellan Norge och Sverige och de levde på bär och vilt. De var tydligen sinnesförvirrade eftersom de grävde skyttevärn i skogen. Frågan är om denna var en följd av PTSD eller att de tog droger och/eller drack alkohol.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Källor:

ASP Bladet, artikelserie om PTSD hos militärer, okt och nov 2010.
Läkartidningens hemsida

Lämna mig inte – jag är så ensam

Stabil instabilitet är en bra sammanfattning om vad borderline personlighetsstörning karakteriseras av. Personerna kan vara utåtagerande och oberäkneliga med ett stökigt beteende. Men också väldigt kärleksfulla och varma.

Borderline är inte en sjukdom utan en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är när din personlighet så kraftigt avviker från normen att du får problem i vardagen. Diagnosen ställs inte före personen är 18 år eller äldre, då personligheten formas i ungdomsåren. Borderline börjar ofta i tonåren eller i tidig vuxen ålder, men man kan bli frisk från det och avdiagnosticeras.

Borderline betyder gränsland och omnämns ibland som området mellan lättare och svårare psykiska problem. Namnet borderline började användas tidigt 1900-tal och trots att man inte längre räknar det som ett tillstånd i gränsen mellan neuros och psykos, så har namnet behållits i diagnosmanualen DSM-IV. I den andra manualen, ICD-10, kallas diagnosen Emotionell instabil identitetsstörning.

Borderlinepersonen är splittrad, hon vill ha kärlek, vilken är snabb och stormande med lika snabba avslut med skarp nedvärdering. Hon klarar ofta inte av att vara i ett längre förhållande, i hennes rädsla att bli övergiven kan partnern kvävas av överdriven kärlek. Hon missförstås ofta och kan uppfattas som manipulativ och överdrivande. Jag skriver hon, då tre gånger fler kvinnor än män diagnostiseras med borderline. Borderlinepersonen har en svartvit syn på omvärlden och personer kring henne, hon ömsom älskar andra med mycket värme och ömsom hatar hon dem, vilket försvårar både sociala kontakter och en stabil terapeutisk relation.

Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek

Självskadebeteende  Det som kanske mest brukar förknippas med borderline är självskadebeteende, alltså att exempelvis skära, rispa eller bränna sig själv, utsätta sig för riskfyllda situationer, uppvisa suicidala gester, alltså beteenden som personen garanterat inte kan dö utav, till exempel strypa sig med en strumpa, som kan vara ett symboliskt självmordsförsök. Personen kan även hota med självmord: ”får jag inte en ny dator så tar jag livet utav mig”, vilket gör att de kan uppfattas som manipulativa.

Självskadebeteendet har många orsaker, t.ex. att bli lugn, att komma ur sitt disassociativa tillstånd eller att bestraffa sig själv. Man kan också göra det för att förflytta en svårhanterlig psykisk smärta till en mer hanterlig fysisk smärta. Det är svårt för en person som inte skadar sig att förstå den enorma ångest som ligger bakom beteendet.

Borderlinepersoner upptar mycket tid och resurser inom vården. 10-20% av dem med borderline dör som resultat av självmord, om den är kombinerad med missbruk är risken ännu högre. 1-2% av befolkningen har borderline och en av fyra av dem som är inlagda på psykiatriska vårdavdelningar har diagnosen. De självskadande beteendena kan vara impulsiva, eller komma i korta perioder av nedstämdhet, irritabilitet och/eller ångest, några som hos borderlinepersonen, till skillnad från den med bipolärt syndrom, kommer i korta intensiva perioder om några timmar till några få dagar. Karakteristiskt är även den kroniska tomhetskänslan som är kvar trots alla utsvävningar.

Vid stress eller kriser kan hon få paranoida tankegångar och dissociation, där personen kan få ett tillfälligt sammanbrott. Man får svårt att skilja på jaget och omgivningen, minnet, medvetandet och tänkandet. Personen är mycket instabil i humör med snabba stormande affektutbrott, som kan te sig oförståeliga för andra som inte alltid förstår vad som triggat situationen. Personen kan explodera plötsligt av ilska och ha svårt att kontrollera sig i ilskan, vilket kan leda till upprepade slagsmål.

Hon är impulsiv och svajande i sin självbild, vilket kan leda till ogenomtänkta relationer och sexuella kontakter. Hon kan även ha instabil och impulsiv identitetskänsla, vilket gör att hon snabbt kan skifta mellan intressen, stilar och grundläggande åsikter. Exempelvis kan detta ta sitt uttryck i vårdslöshet i trafiken, användande av droger, hetsätande, att kasta saker i väggen och utsvävande shoppingbeteende, med problem med den personliga ekonomin som följd. Personerna har ofta djupa självantaganden, till exempel att hon inte är bra eller förtjänar att älskas, de är också väldigt känsliga, minsta sak kan krackelera hela deras värld.

Borderline kan ofta innebära en samsjuklighet med social fobi, depression, panikångest, bipolär, ADHD och allvarliga depressioner. Det finns ingen medicin specifikt mot borderline, men det finns för enskilda symtom, där lugnande, antidepressiva och/eller neuroleptika kan användas. Det finns en terapi, dialektisk beteendeterapi (DBT) som används framgångsrikt, som är speciellt framtagen för borderline, där personerna får lära sig konkret hur de kan hantera känslor, någonting som är bra, då de har svårt att förvandla intellektuella idéer till verklighet.

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin

Allt vanligare med läkemedel för unga flickor

Unga kvinnor, flickor och läkemedel var temat för en seminariedag arrangerat av bland andra Kvinnonätverket, RFHL och Arbetsmarknads- och socialförvaltningen på Wermlandsbanken i slutet på mars.

Kvinnor är klart överrepresenterade som brukare av läkemedel mot sömnproblem, ångest samt depressioner.

Statistiken visar en stark ökning av medicinering riktad mot unga kvinnor och tjejer.
– Vi upptäckte när vi tittade på statistiken att två tredjedelar av alla anti-depressiva och sömndrivande läkemedel skrivs ut till kvinnor. Man får de här läkemedlen mot nästan allting. Jag pratar inte om psykisk sjukdom. Jag pratar om livet, säger Sonja Wallbom, förbundsordförande RFHL.

Synen att det är själva livets naturliga kriser och svängningar som det medicineras mot hängde i luften och återkom i flera former bland de olika talarna. Sonja Wallbom ser det i mångt och mycket som en kvinnofråga.

Hon ger följande exempel på fall när läkemedel kan sättas in.

– Man är ledsen eller slutkörd. Man har grälat med sin karl, kanske har trassel på jobbet. Det är jobbigt med ekonomi och dagis fungerar inte.

Något har hänt och då får man läkemedel, berättar Sonja Wallbom.

Sonja Wallbom reser tillsammans med Leena Haraké och andra föredragshållare i dagarna tunt på en seminarieturné. Besöket i Karlstad föranledde Ulf Jonasson; doktor i folkhälsovetenskap, att presentera färska siffror som pekar på en kraftig ökning av förskrivningen av anti-depressiva läkemedel till unga.

Värmland ligger över riksgenomsnittet. 1955 personer mellan 10-29 år fick dessa läkemedel på recept i Värmland 2009. Det representerar en ökning på 19,6 procent gentemot 2006. Sett över hela Sveriges befolkning så är det över en halv miljon innevånare som får denna typ av läkemedel.

Ulf Johansson menar att man kan se en historisk trend där tidigare medicinska storsäljare gärna skönmålats av läkemedelsföretag.
– Det kommer ofta ut läkemedel där läkemedelsföretagen konstaterar att det saknar biverkningar. Det är rätt vanligt att man säger detta. Neurosedyn var det exempelvis. Det ansågs vara det perfekta läkemedlet, berättar Ulf Jonasson.

Utsättningsproblem och rebound-fenomen av anti-depressiva läkemedel argumenterar Ulf Jonasson vidare kan vara väldigt allvarliga.
– Man tar en tablett under en lång period och trappar ner för att sluta. Sen tror man att det hela är över. Då kan man plötsligt få värk och ångest. Så tabletten kan ”slå tillbaka”, säger Johansson.

psykoterapeut Johan Albinsson som också är grundaren till institutet Kilen bekräftar bilden som Ulf Johansson ger att brukare upplever det väldigt svårt att sluta med sina anti-depressiva läkemedel.

Skammen kan också vara stor bland brukare över detta menar Johansson.
– När man känner skam så söker man inte hjälp om inte någon öppnar en dörr. Någon som säger att det här inte är något att skämmas för, ”kom och snacka med mig.”, berättar Ulf Johansson.

Lotta Partby är seminariets sista röst och jobbar till vardags som kurator. Hon är engagerad i Föreningen Sveriges Ungdomsmottagningar saknar en samhällsdiskussion om unga kvinnor och deras livsvillkor.

Vad är skillnaden för unga tjejer och flickor idag gentemot hur det har varit för ett tiotal år sedan?

– Vi individualiserar idag på ett sätt som jag tycker är problematiskt. Tidigare kunde vi föra ett samtal utifrån ett samhälleligt perspektiv. Idag är allt oerhört individfixerat, anser Lotta Partby.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad