Serier

En bilverkstad som skapar jobb

Linus Flodin är 22 år och han har startat en bilverkstad för två och ett halvt år sedan. När han var tolv år ville han gärna ha en egen bilverkstad. Vid 19 års ålder började han att fundera på allvar att starta sin egna verksamhet.

Flodin är utbildad tävlingsmekaniker. Efter skolan började han att arbeta åt Flash Nilssons Team i Karlstad under sommaren. På tävlingarna träffade han prins Carl Fhilip, vars bil han mekade med och TV profilen Jonas Kruse som han också hjälpte.

-Det svåraste med att ha en bilverkstad är att kunna planera vardagen, att planera jobben i en följd under dagen och att ha kunskap om alla olika bilmärken, säger Linus Flodin.

Kundkontakt roligast
I början av verksamheten var det väldigt mycket upp och ner när det gällde arbetsflödet. Efter tidens gång har det blivit jämnare flöde under månaden på grund av att kundkretsen har ökat.

– Det roligaste på verkstaden är kontakten med kunderna. Det gäller att göra ett förtroendeingivande intryck och att förklara så kunderna förstår vad som är felet på deras bilar. Jag har lärt mig efter hand att prata med kunderna, fortsätter Linus.

Den höga ungdomsarbetslösheten har inte påverkat honom någonting när det gällde att starta sin verkstad.

– Är man duktig mekaniker och vill arbeta så finns det alltid jobb. För att få bukt med ungdomsarbetslösheten får man söka dom jobb som finns i väntan på att drömyrket dyker upp, avslutar Linus.

– Det finns ett behov av bilmekaniker i Värmland. Ungdomarna skall inte ge upp hoppet utan utbilda sig. Framtiden i verkstaden ser ljus ut nu. Men framtiden medför mera arbete och det kan även medföra att det blir någon mer anställd, tillägger Linus.

Text: Olle Stagnér
Foto: Lotta Tammi

Hata inte min organisation

Kommuner och företag har blivit allt mer mån om hur man presenterar sig gentemot offentligheten. Likt en hudyta som måste jämnas ut med botox och Photoshop, vill en organisation framstå som perfekt inför media och medborgare. Till vilket pris kommer denna utveckling? Detta undrar ASP Bladets redaktör i denna månads debattartikel.

Det är antagligen dömt att sluta som en bisats i näthatsdiskussionen, den om att Svenskt näringsliv hakat på uppmärksamheten och vill se företag skyddade mot hat med lagbokens hjälp. Det är lätt att anse att begreppet håller på att svälla över, för att göra slut på sig själv med hjälp av de cyniker som vill utnyttja situationen, istället för att diskutera stävjande av det vidriga beteende som många kvinnor har stött på via nätet och annorstädes.

Problemet är som följer: väldigt få lär sig att korrekt hantera kritik, allra minst verkar detta ibland gälla de stora organisationer som tillhör näringsliv eller det offentliga. När en rad svenska dokumentärfilmare ville skildra fruktföretaget Doles smutsiga affärer, reagerade företaget med ett batteri av juridik och ville tysta dessa röster. När anställda slår larm om missförhållanden på en arbetsplats händer det att företaget avskedar dem – istället för att möta det verkliga problemet. Vi skjuter budbärarna, helt enkelt. Detta är ett välkänt fenomen, även i Sverige.

För när kritik kommer, och någon gång kommer den att uttryckas, är det ack så frestande att sluta sig, likt en mussla, för att säga att den som kritiserar inte bara har fel i sak – utan gör fel genom att kritisera organisationen.

Ibland innehåller även anställningsavtal så kallade lojalitetsklausuler, där den anställde förbinder sig att inte tala negativt om organisationen med media. Det kan för en del verka rimligt, framförallt utan närmre granskning. Syftet är till ytan delvis att fostra en laganda och skapa känsla av sammanhållning.

Men vi får inte bortse från risken att berättigad kritik kan framkomma, som tystas genom dylika arrangemang. Bland annat när det syftar till att folk ska ”sitta still i båten” när det kommer till personalpolitiska förhållanden. Någon mellanchef får höra uppifrån att någon kritiserat användandet av skattemedel i kommunen, en anställd slår vakt om allvarliga missförhållanden – detta anses framställa organisationen i dålig dager. I händerna på denna chef, sätts vapen som värdegrund och lojalitet för att skapa det som uppfattas som arbetsfrid.

Du bidrar till dålig stämning
Det behöver givetvis inte vara så dramatiskt. Men tendensen är tydlig, arbetstiden anses inte vara över när en anställd slutar arbetsdagen – du representerar företaget / organisationen i allt du gör. Vi får inte blunda från att det finns ett anti-demokratiskt element i denna tanke då den inbegriper krav på lojalitet. Delvis missar den också faktiskt den reella nytta kritik faktiskt kan utgöra för en organisation.

Och faktiskt, i detta sammanhang liknar det inte så lite de religiösa krav från vissa företrädare för Islam och Kristendom, som kräver blasfemilagar – vilket innebär att hädande av religion är kriminellt enligt lag. Tystnaden som riskerar sänka sig i samtalen kan få betydligt värre konsekvenser än den eftersträvade ”goda stämning” en arbetsgivare vill se runt fikabordet.

För poängen är att kritik, även sådan som inte alltid uttrycks på ett helt och hållet konstruktivt sätt, kan vändas till en hävstång för ökad insikt om brister – och därmed utgöra grogrund för förbättringar. Det handlar delvis om hur mottagaren, kollektivet och ledningen, hanterar åsiktsbrytningar internt och externt. De röster som kritiserar en organisation med avsevärd makt, upplever sig ofta tvingad av egen patos och civilkurage att låta sin röst höras. Inte sällan drivs personen av ett utpräglad rättstänkande och ångest inför sakernas tillstånd, något som sällan belönas.

Kärleksfull kritik
En organisation, kommun eller ett företag som förmår att bejaka kritikerns intresse av en väl fungerande verksamhet förmår att lättare undvika bli statisk och därmed stagnera, och också kanalisera denna kritiska anda i en dialogisk, rörelse mot ökad dynamik och rikare, inre kommunikation.

Och detta mina vänner, är precis motsatsen till vad vi egentligen bör betrakta som hat, förtal och förakt. Ord som hat ska reserveras för betydligt värre saker. De som drivs av stor kärlek gentemot det uppdrag man uppfattar att den egna verksamheten bör stå för, är snarare det ”jordens salt” som ordspråket lyder.

En avslutande tanke: i en välfungerande organisation, kommer även där olika åsikter och kritik uppstå – i ett öppet samtalsklimat så stärks möjligheten för organisationen att utvecklas på ett sådant sätt att missförhållanden lättare kan avstyras, och de som arbetar eller har insyn kommer att våga låta sina kunskaper berika verksamheterna. Mottagaren bör anses äga en plikt att inte låta sin makt bestraffa de som bryter mot de dominanta värderingarna.

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Tankar om arbete och arbetslöshet

Under ett års tid varit har jag varit utan arbete. Jag har varit arbetslös tidigare men inte under så lång tid. Ett år en lång tid när dagarna och veckorna flyter i varandra. Under den här tiden har jag funderat mycket över arbete och arbetslöshet. Det är ju oftast det som upptagit mina tankar eftersom man har för mycket tid över. Jag tänkte här ta upp problematiken kring dessa problem.

Vad är arbete?
Man kan fråga sig vad arbete är. Enligt Wikipedia definieras arbete som en aktivitet som skapar ekonomiskt värde i form av varor och tjänster. För att ett samhälle ska fungera är arbete en förutsättning. Under kristider när arbetslösheten stiger blir samhället satt under press. En press som leder till utanförskap och i sin tur kan leda till psykisk ohälsa.

Arbete är något som de flesta tar för givet, något som bara finns där under trettio, fyrtio kanske femtio år av livet. Du vaknar på morgonen, går upp, äter, klär dig och tar dig till ditt jobb. Efter åtta timmar är du tillbaka hemma igen för att en stunds vila och sedan börjar proceduren om igen nästa dag. Under ett arbetsliv upprepas denna process tusentals gånger. Det kan synas vara ett evigt kretslopp, ett ekorrhjul som aldrig slutar. Men trots det synbart tröstlösa, inger tillvaron en trygghet. Varje dag vet du vad som väntar. Det finns inga osäkerhetsfaktorer som stör tillvaron.

Arbetskulturen
Kulturen spelar en stor roll för hur vi förhåller oss till arbete. Under lång tid har det svenska samhället präglats av den protestantiska arbetsetiken som menar att arbete är en moralisk plikt. Det är viktigt göra ett gott arbete för att tjäna sitt uppehälle.

In i gråzonen
Att vara arbetslös sätter livet i ett annat perspektiv jämfört med ett liv som är inordnat utifrån ett arbete.  I ett s.k. normalt liv där arbetet är den självklara medelpunkten finns tydliga skillnader mellan arbete och fritid.  Arbete och fritid är två skilda delar där båda är beroende av varandra.
Av egen erfarenhet vet jag att hur svårt det är att finna motivationen i vardagen när tillvaron blir en gråzon. Med gråzon menar jag att det inte går att inordna tillvaron på ett bra sätt, allt flyter samman till en grå massa. När du har ett arbete att gå till finns inte gråzonen. Helger och övrig ledig tid känns då mycket mer värdefull.

Utanförskap
Arbetet definierar vem man är. När jag träffar en person för första gången kommer alltid frågan vad man jobbar med. Om man är arbetslös kan den frågan vara jobbig att svara på. För egen del är har jag fått den frågan många gånger. Jag brukar svara som det är även om det ibland tar emot. Den frågan belyser utanförskapet på ett tydligt sätt. Om jag hade ett jobb skulle samtalet handla om mina arbetsuppgifter men istället beklagar sig den man pratar med över min situation. I sig kan det vara skönt att någon bryr sig men helst vill jag tala om att jag trivs på mitt jobb och jag gör något som är meningsfult för mig.

Om man identifierar sig med sitt jobb, vad identifierar man sig med om är arbetslös? För de som har många kompisar och är engagerande i exempelvis föreningsliv kan det fungera som ett substitut för vad ett arbete kan ge. Men om man inte har så många eller inga sociala kontakter kan utanförskapet fördjupas. I värsta fall kan det leda till social fobi, isolering och ångest.

Vägen tillbaka
En väg tillbaka, hur kan den se ut?  På den frågan finns inget enhetligt svar. Vi är ju alla olika med olika vägar att ta. Den mänskliga kontakten tror jag är mycket viktig för att kunna komma vidare. Det är lätt och bli isolerad och apatisk om man inte får mänsklig kontakt.

Text: Henrik Sjöberg