Vad vill partierna i Europavalet?

Den 25 Maj är det val till EU-parlamentet. Många partier vill ha din röst, men vad tycker de i frågor som rör arbetsmarknad, psykiatri och social trygghet? Låt ASP Bladet guida dig vart partierna står inför söndagens europaval.

Europadagen i Bryssel, 2014. Foto: Rockcohen, Använd i enlighet med Creative commons – CC BY-SA 2.0. Wikimedia Commons

Moderaterna
Moderaterna skriver på sin hemsida att man vill ha mer frihandel inom EU och med länder utanför unionen, vilket man tror skapar fler jobb nationellt i Sverige. De tycker det är speciellt viktigt att EU upprättar ett frihandelsavtal med USA.

Enligt sin hemsida vill moderaterna också att EU:s tjänstedirektiv ska genomföras fullt ut i alla unionens länder och att det ska utvidgas till att gälla hela tjänstesektorn, detta för att man tror att de skulle öka tillväxten i Sverige genom ökad export.

Moderaterna har, liksom de andra partierna som ställer upp i Europaparlamentsvalet, ingen EU-politik för psykiatri och social trygghet, men i deras nationella valmanifest finns flera förslag.

Moderaterna vill individanpassa insatserna vid sjukskrivning mer än vad som sker idag, ett led i detta är bland annat att den som är sjukskriven ska få välja vilken aktör som ska utföra vård, rehabilitering och andra stödinsatser. Även personer med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning ska få utökade möjligheter att välja vårdaktör, samt hur vård och rehabilitering ska utformas.

Moderaterna tycker också, enligt sin hemsida, att psykiatrin behöver bli mer evidensbaserad och att kunskapsnivå måste höjas.

Partiet skriver även att det precis som idag ska finnas ett socialt skyddsnät för personer som inte kan försörja sig på egen hand, men man menar att insatserna ska fokusera på att nå egenförsörjning så snabbt som möjligt.

Folkpartiet
Folkpartiet skriver på sin hemsida att man vill ha ett välutvecklat samarbete mellan unionens arbetsförmedlingar och att man vill ha fler europeiska lärlingsplatser, detta för att man tror att det skulle stödja framför allt unionens unga arbetslösa.

För att få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden vill Folkpartiet enligt sin hemsida att EU ska avskaffa sambeskattningen mellan makar och att medlemsländerna ska uppmuntras att satsa mer på barnomsorg och äldreomsorg.

Folkpartiet vill även att EU upprättar ett frihandelsavtal med USA, något man tror skulle ge fler jobb i Sverige.

Nationellt vill partiet öka antalet platser inom den psykiatriska slutenvården och även på gruppboenden för personer med funktionsnedsättningar.

Folkpartiet vill att bara vetenskapliga metoder ska få användas inom psykiatrin, detta för att man tror att det ska stärka kvalitén på vården. Enligt sin hemsida vill partiet även höja taket i sjukförsäkringen till tio basbelopp.

Folkpartiet vill också ersätta dagens arbetslöshetskassor med en statlig arbetslöshetskassa som är obligatorisk för alla.

Centerpartiet
Centerpartiet skriver på sin hemsida att man vill att regleringarna av EU:s inre marknad ska minska och att alla regler ska granskas utifrån ett småföretagarperspektiv. Detta tror man ska ge fler jobb i Sverige inom mindre företag. Enligt sin hemsida vill även Centerpartiet att EU ska upprätta ett frihandelsavtal med USA.

Nationellt vill partiet satsa på förebyggande insatser inom psykiatrin, bland annat vill man ändra utformningen av journalerna för att lättare kunna identifiera personer som är självmordsbenägna. Centerpartiet skriver också att man vill höja kunskapsnivån hos personalen inom psykiatrin och underlätta för fler privata företag inom vården.

Partiet vill enligt sin hemsida ha låg skatt på låga inkomster, vilket man anser gör det mer lönsamt att gå från ekonomiskt bistånd till jobb.

Kristdemokraterna
Kristdemokraterna skriver på sin hemsida att man vill att tjänstedirektivet inom EU genomförs fullt ut i alla medlemsländer. Detta tror man skulle öka tillväxten i Sverige och ge mer pengar till välfärden.

Partiet vill liksom övriga allianspartier att EU upprättar ett långtgående frihandelsavtal med USA, något man tror skulle skapa större tillväxt och fler jobb i Sverige.

Nationellt vill Kristdemokraterna att införa något som man kallar för värdighetsgaranti för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Partiet vill enligt sin hemsida även att det ekonomiska biståndet ska utformas likadant över hela landet, men att kommunerna ska kunna sätta olika ersättningsnivåer beroende på hur ekonomin ser ut i kommunen.

Piratpartiet
Piratpartiet skriver på sin hemsida att man är positiv till fri handeln mellan EU:s medlemsstater och att man vill att handeln ska utvidgas. Partiet vill att tullarna mot länder utanför EU ska avskaffas, detta för att öka handeln.

Piratpartiet vill också enligt sin hemsida att EU:s jordbrukssubventioner ska tas bort och att pengarna istället ska användas till att sänka medlemsavgifterna.

Valaffischer i Karlstad. Foto: Per Rhönnstad

Socialdemokraterna
Socialdemokraterna skriver på sin hemsida att man vill att EU ska verka för att alla arbetstagare inom unionen ska ha kollektivavtal och stärkt arbetsrätt, vilket man tror skulle minska risken för bland annat lönedumpning.

Socialdemokraterna vill också enligt sin hemsida, att alla EU:s beslut jobbstreamas, vilket innebär att de ska bedömas utifrån om de ger fler jobb eller inte. På så vis tror de att sysselsättningen skulle öka i alla EU-länder.

Nationellt vill partiet att det skapas fler mellanvårdsformer och att personalen inom primärvården ska utbildas för att bli bättre på att fånga upp personer med lindrigare psykisk ohälsa.

Socialdemokraterna vill enligt sin hemsida även ge mer arbetslivsinriktat stöd till personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Partiet vill att det ska finnas nationella kvalitetslagar för välfärden och att vinsterna inom välfärden ska begränsa så mycket som möjligt.

Socialdemokraterna skriver även att de vill underlätta för personer med ekonomiskt bistånd att få jobb, bland annat genom att tillsammans med arbetsgivare skapa nya utbildningar inom bristyrken.

Miljöpartiet
Miljöpartiet skriver på sin hemsida att man vill att EU ska använda sina stödfonder och kreditinstitut till att göra gröna investeringar i bland annat förnybar energi och modern infrastruktur, vilket man menar skulle ge fler jobb och ett mer hållbart samhälle.

Miljöpartiet vill även införa en skatt på finansiella transaktioner inom EU. Pengarna man får in från skatten ska användas till att göra miljövänliga inventeringar i bland annat infrastruktur. Detta tror man kan skapa nya jobb

Nationellt vill partiet enligt sin hemsida, att man inför en nollvision inom psykiatrin när det gäller självmord och att vården ska får mer resurser för att kunna jobba förebyggande. Miljöpartiet vill att landstingen anställer fler psykologer och terapeuter och att det införs en svensk folkhälsolag.

Partiet vill enligt sin hemsida att det ska finnas en allmän grundförsäkring vid sjukdom och arbetslöshet som finansieras via skatten.

Vänsterpartiet
Vänsterpartiet skriver på sin hemsida att man vill att arbetsrätt och fackliga rättigheter ska vara överordnade EU:s nuvarande ekonomiska friheter. Detta för att man tror att det skulle skapa tryggare arbetsvillkor och högre löner.

Tvärtemot allianspartierna vill Vänsterpartiet enligt sin hemsida, inte ha ett frihandelsavtal med USA, eftersom man tror att det skulle undergräva arbetsrätten och de fackliga rättigheterna.

Nationellt vill partiet enligt sin hemsida utbilda fler specialistsjuksköterskor inom psykiatri och införa en ny skötarutbildning inom yrkeshögskolan, detta som ett led i att höja kunskapen hos personalen och därmed kvalitén på vården.

Vänsterpartiet vill även öka antalet plaster inom arbetsförmedlingens arbetsmarknadsutbildningar, samt avskaffa privata jobbcoacher och aktivitetsrapporterna. Partiet vill också enligt sin hemsida förändra villkoren inom arbetslöshetsförsäkringen så att alla som varit arbetssökande i minst tre månader ska ha rätt till grundbeloppet. Grundbeloppet vill man höja till 410 kr per dag.

Sverigedemokraterna
Sverigedemokraterna skriver på sin hemsida att man kraftigt vill minska EU:s budget och även Sveriges EU-avgift, detta tror man skulle ge mer pengar till svensk välfärd.

Partiet vill även enligt sin hemsida begränsa den fria rörligheten inom EU, bland annat för att man vill att tiggare från andra EU-länder ska hindras från att komma till Sverige.
Nationellt vill partiet satsa på förebyggande insatser inom psykiatrin och att barn- och ungdomspsykiatrin ska vara prioriterad.

Sverigedemokraterna vill även införa ett femte jobbskatteavdrag.

Partiet skriver på sin hemsida att de istället för fas 3 vill satsa på utbildning och lönebidragsanställningar för de som varit arbetslösa länge. Man vill också avskaffa instegsjobben som är en arbetsmarknadsåtgärd som riktar sig till nyanlända invandrare.

Sätt en feminist på plats, F! kampanjar på Stora torget. Foto: Per Rhönnstad

Feministiskt initiativ
Feministiskt initiativ skriver på sin hemsida att de vill arbeta för att EU:s alla medlemsländer bygger ut barnomsorg och äldreomsorg, detta för att man tror att det skulle underlätta för fler kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden.

Partiet vill även ha mer demokratiskt inflytande över beslut som rör den ekonomiska politiken inom EU, detta tror man skulle stärka jämställdheten och de mänskliga rättigheterna.

Nationellt vill Feministiskt initiativ ge mer resurser till kvinnoteam inom socialtjänsten, sjukvård och psykiatri.

Partiet vill även att det självmordsförebyggande arbetet inom psykiatrin ska ha ett HBTQ-perspektiv.

Text: Therese Nilsson

När juryn har sagt sitt

Nya säsongen av Idol har startat. Många förväntansfulla köande personer suktar efter rampljuset vid den allsmäktiga juryns podium. Det är inte bara Idol-juryn som ger tummen uppe eller ner. Det finns tydligen nya marknader för detta fenomen.

Under senare tid har det dykt upp nya metoder som rekryterare använder sig av, när den perfekta medarbetaren ska hittas. Jobbauditions har blivit allt vanligare, där juryn säger bu eller bä till den som söker jobbet, efter ett par minuters presentation. Visst låter det enkelt och bra. För vem kan man fråga sig.

Jag har med en blandning av välbehag och obehag funnit mig ibland sittandes framför TV:n och beskådat dramat som utspelar sig. En, ensam utsatt individ står framför en grupp personer som ska bedöma och döma. När allt är över är det bedrövelse eller jubel som gäller. Den som går vidare till nästa program dansar ut i jubelsång, tror att världen ligger framför fötterna och resan mot toppen har just börjat. Förloraren lommar ut resignerat med en krossad dröm på sina axlar, ibland med osande förbannelser över juryn och deras åsikter om hur musik ska låta.

TV-kanalerna är numera till bredden fyllda med program på samma koncept som Idol. Det kan handla om allt möjligt från bakning till att överleva på en öde ö. Det som förenar dem alla är den hårda bedömningen som avgör utgången. Sedan är intrigen som byggs upp mellan deltagarna viktig som förstärks med spekulativ och allmän taskig klippning. Med hjälp av överdramatisk musik förstärks illusionen av ändlös spänning. Intrigen kan ibland vara positivt laddad men oftast råder det en falsk och elak attityd mellan de som kämpar om den stora vinsten, den som väntar efter finalprogrammet.

Från TV till arbetsmarknaden
Jobbauditions har blivit allt vanligare när företag söker efter ny arbetskraft. I likhet med Idol och liknande tv-program finns här en jury som ska bedöma och döma. Man har alltså fört över ett format som först och främst är tänkt att användas i TV till arbetsmarknaden.

I Nya Wermlands Tidningen publicerades under hösten 2012 en rad artiklar som tog upp fenomenet jobbauditions. En nyetablering av klädbutikskedjan Lager 157 i Karlstad hade föranlett en audition som utspelade sig i ett centralt beläget café. Förväntansfulla och redo att framställa sig själva i bästa dager, samlades ett 300-tal personer, för att i tur och ordning göra sina tre minuter framför juryn. Butikskedjans varumärkesansvarig Jonas Ivarsson säger till NWT:s reporter att de kör lite Idoltema.

Ivarsson menar vidare att det är en rättvist metod och han undrar vad ett CV egentligen säger. Det han trycker på är det personliga mötet, öga mot öga, att kunna presentera sig själv. Trots Jonas Ivarssons klena förtroende för CV:n måste de som söker tjänsten ändå lämna in ett CV. Tydligen var inte CV:et så obetydligt som det först verkade.

Tre avgörande och viktiga minuter
Vad säger ett treminuters framförande om framtida prestationer på arbetsplatsen? Inte mycket. Ett anställningsförfarande är ingen lätt process. Att använda sig av att ett ”idoltema” är att göra det väldigt enkelt för sig. Jag antar att det är billigare för företagen som använder sig av auditionsmetoden. Än så länge är det inom serviceyrken som den här metoden fått mest gehör, men vem vet hur det blir i framtiden, eftersom anställningsprocessen kostar mycket pengar, kan säkert företag i andra branscher lockas till att göra liknande auditions. Vi kanske snart kommer att även använda det engelska ordet casting (to cast: att rollbesätta), när företagen rollbesätter sina arbetsplatser med de rätta personerna.

Nu har till och med Arbetsförmedlingen börjat propagera för jobbauditions. I en artikel på deras hemsida beskrivs detta fenomen på ett okritiskt sätt. Det är ett allmänt hallelujande om hur bra det är. Tjejen i texten som har fått ett extraknäck i en konsumbutik i Danderyd, säger att det är som att vinna Idol. Det som saknades var hennes 15 minuter i rampljuset. Hon berättar vidare att hon snabbt kunde svara på frågorna, medan en del av hennes konkurrenter till jobbet inte klarade av pressen och stod med tunghäfta. Även om du är i normala fall välartikulerad och framåt kan pressen var för stor sådant här sammanhang. Detta är ett ovärdigt sätt att behandla unga vuxna på. Är det så här som de ska vara när unga människor möter arbetsmarknaden för första gången?

Tydlig kritik mot jobbauditions
Henrietta Huzell arbetslivsforskare på Karlstads universitet intervjuas i NWT. Hon hävdar att jobbauditions är oseriösa och kan knäcka den som misslyckas. Huzell menar också att kraven inom tjänstesektorn ökar hela tiden. Förutom att man ska vara snygg, välutbildad, ställs kravet numera också att vara socialt kompetent med matchande utåtriktad personlighet.

Jag måste hålla med henne. Det som söks är en paketlösning, där alla delar som hon nämner ska vara med. Det gäller speciellt inom servicesektorn. Butiker och affärskedjor tror sig behöva snygga ansikten utåt,med en vinnande personlighet och lämplig erfarenhet.

Huzell kommer i slutet av intervjun in på en intressant detalj. Hon menar att företagen söker en viss typ av personer, ofta medelklassungdomar som vet hur man beter sig och är rätt klädda. Det här med mångfald och variation verkar ha flugit sin kos. Resultatet blir en likriktning där en viss typ av människor premieras och andra blir åsidosatta. Orsaken att de det inte passar in de roller som finns tillgängliga.

Hon menar vidare att det är frestande för ett företag att anordna en audition, istället för att gå igenom hundratals och ibland tusentals ansökningar. Det kan man förstå, att det är ett hästjobb, arbetet med att granska ansökningar som kommer i drivor. Det kostar pengar, men vad säger att den billiga metoden, alltid är den bästa och mest lämpliga? De personer som inte passar in i bilden, faller utanför den och blir statister på arbetsmarknaden. Är det som var tanken, eller bara en olycklig omständighet?

Det räcker tydligen inte att vara den man är, utan det krävs ett tilltalande yttre, för få ett jobb i exempelvis en matvaruaffär. Ytan blir viktigare än det som finns där inne, innanför huden, det som inte syns med en gång. En personlighet kräver tid att förstå, mycket längre än de tre minuter som man får på sig under en jobbaudition, oavsett vad varumärkesansvariga som Jonas Ivarsson tycker och tänker.

Vi kan fråga sig vad detta skapar för samhälle i förlängningen. Är det rimligt att ta ett underhållningskoncept och överföra det till verkligheten där frågan om brödfödan är viktigare än ett skivkontrakt? Jobbauditions ger ett oseriöst intryck som glamoriserar verkligheten på ett onödigt sätt. Unga människor luras att tro att söka jobb på det här sättet är roligare och därmed är det enklare att få jobb.

Text: Henrik Sjöberg
Illustration: Martin Bäcktröm-Ledin

Region Värmland ser en framtid i Oslo

Region Värmland har i samarbete med Olav Thon startat ett kontor i Oslo får att stärka kontakten mellan Värmland och Osloområdet. Får att kunna få del av den tillväxt som är i det området. Kontoret öppnade den femte mars.

Kontorets syfte är att skapa en mötesplats för affärskontakter mellan Värmland och norska företag. När kontoret öppnade var den Svenske ambassadören närvarande, till sig har de knutit sig tre tre anställda. Det är flera Värmländska företag som redan hört av sig för att kunna få kontakt med norska företag.

– Osloområdet är en av världens mest expansiva platser med en kraftig arbetskraftsinvandring, säger Tomas Riste, som är regionråd på Region Värmland.

Nu arbetar det ungefär 80 000 svenskar i det området. Den tillväxt man kan se i Osloregionen ser inte ut att mattas utav i den närmaste framtiden. Det finns snarare tecken på att tillväxten kommer att öka ändå mer, vilket innebär att det norska näringslivet kommer att behöva mer arbetskraft.

– Norges tillväxt handlar om olja, men man har misslyckats med är att etablera en industriell verksamhet i landet, säger Tomas Riste.

För fem år sedan var det färre än tio dataföretag som arbetade i Norge, i dag är det ungefär 70 stycken, så utvecklingen är stor i Norge. Det finns inga tecken på att uppgången kommer att vika sig de närmaste 25 åren.

– Vi var först med att öppna ett kontor i Oslo. Västra Götalands-regionen är nyfikna på vad vi håller på med i Norge, säger Tomas Riste.

De tre som arbetar på kontoret är sysselsatta med uppsökande verksamhet i Oslo området. En av dom anställda är före detta kommunalrådet i Årjäng, Kjell Eriksson, som har ett brett kontaktnät i Norge att utnyttja.

I huvudsak handlar det om att skapa kontakter och bygga nätverk och på så sätt möjliggöra för värmländska företag att komma in på den norska arbetsmarknaden. Exempelvis som underleverantörer till den norska oljeindustrin.

– Vi satsar vår kompetens i Norge för att få arbeten till värmländska företag, det är det viktigaste, säger Tomas Riste.

Text: Olle Stagnér
Foto: Lotta Tammi

Ett kapitel i mitt liv

Här får vi en inblick i Robert’s väg till ett normalt liv…

Robert kommer från en trasig barndom där familjeförhållandena och relationer alltid varit lite speciella. Redan som ung fick han lära sig att ta hand om sig själv och andra. Trots allt så har Robert alltid försökt att leva så vanligt som möjligt, gymnasietiden var hård men en tillfällig paus i livet.

På gymnasiet läste han Handel & Administration på Tingvallagymnasiet och började praktisera på Domus Ljud & Bild. En plats där Robert trivdes väldigt bra och inom kort fick han en anställning. Som de allra flesta minns brann tyvärr Domus ner, och Robert blev erbjuden jobb på OBS Bergvik i stället. Från att ha haft en trygghet och en framtid, stod nu extrajobb och osäkra anställningsförhållanden framför mig. Det var nu svårt att få ihop ekonomin och en förändring i livet krävdes. ”Så jag flyttade till Norge i stället” säger Robert, där fanns det jobb att få och han kände att han hade bättre möjligheter att bygga upp sitt liv där. ”Sen kunde man få jobba hur mycket man ville. Jobbmarknaden ser lite annorlunda ut i Norge än i Sverige” menar Robert.

Tyvärr var det först där som hans problematik verkligen tog fart.

”Jag hade nog inte riktigt rett ut min situation på det mentala planet innan jag flyttade till Norge.”

Anledningen är ganska enkel, -98 så försökte min bror ta sitt liv och det påverkade mej väldigt mycket. Den händelsen hade jag aldrig riktigt bearbetat känslomässigt fullt ut. Samma år tog det även slut med min dåvarande flickvän som jag hade haft en relation med i nästan fyra år. Inte nog med det, det var även runt samma år som Domus brann ner (1999) så det hände mycket för mej de åren.

Men jag beslutade mej för att göra en förändring i mitt liv och det ledde mej till Norge.
Jag började jobba på en kiosk och jag jobbade väldigt mycket. Under ett par månader under en sommar jobbade jag upp till 360 timmar/månad. Så kroppen tog ju stryk men ändå kände jag att jag började på att bygga upp mitt liv. Jag hade jobb och min ekonomi var bra så jag kände att jag var på väg åt rätt håll. Jag kände att jag hade den trygghet runt mej som jag strävat efter under så lång tid, men jag kunde aldrig riktigt njuta av den. För samtidigt så pressade jag mej själv mer och mer och nya utmaningar i livet. Så jag sökte bytte jobb och började jobba som ”dörrknackare” iställetJag jobbade med att sälja Internet, hemtelefoni & digital-tv. Jobbet var ok, men problemet var att jag blev anställd under vissa anställningsformer som ganska direkt ändrades till det sämre. Hela mitt liv & lön blev baserad på hur mycket jag sålde, ingen fast månadslön eller trygghet alls. Så om jag inte sålde någonting så fick jag heller ingen lön. Det skapade en väldig press på mej. Det var en jobbig tid för det enda jag gjorde var att jobba och samtidigt hade jag minimal kontakt med familjen och vänner.

Tillslut kände jag att jag var tvungen att göra något åt min situation. Tyvärr var det nu inte så lätt att förändra mitt liv längre. Jag bodde i ett annat land med en helt annan kultur och jag kände mej väldigt ensam under denna tid. Men jag fick ett annat jobb men det gick i tre månader bara innan min kropp började säga ifrån. Jag fick stickningar i  bröstet och tappade förmågan helt att koncentrera mej.

En dag när jag var på kundbesök så fanns det där en blodtrycksmätare som jag testade. Mitt blodtryck var då 163/113. Det var där och då jag verkligen förstod att min kropp sa emot. Så jag sökte läkarhjälp och hon rekommenderade att jag skulle gå hem och vila upp mej. Det låter väldigt enkelt, men där och då var just att sitta still och ta det lugnt det sista jag kunde göra, att ligga på soffan och inte göra någonting var helt plötsligt en kamp. Det höga blodtrycket under denna tid visade sig vara en inflammation i brosket som håller fast hjärtat. Inte nog med det, på grund av detta fick jag även problem med njurarna och mina ben och fötter blev vätskefyllda, kunde inte få på mej skor ens när det var som värst. De var nästan dubbelt så stora helt plötsligt.

I början på denna sjukskrivningen så var det rent fysiska besvär. Men samtidigt så märkte min läkare att det var något mer som låg gömt, så hon rekommenderade att jag skulle börja gå hos en kurator. Kuratorn skickade mej vidare till en psykolog och han fastslog att jag hade en djup depression. Jag bar mycket med mej i min själ som jag aldrig hade behandlat. Jag bodde kvar i Norge under den första delen av sjukskrivningen. Efter första året av sjukskrivning får man ansöka om rehabliteringsersättning, detta gav de mig dock avslag på, de tyckte att jag hade för lite kontakt med psykologen.

Det som är lite bizarrt är att fastän jag gick en gång i veckan till psykologen, ansåg inte handläggaren från Norska försäkringskassan att detta var nog. När jag frågade hur många ggr jag behövde gå så fick jag svaret att ”Det visste hon inte”.
När jag sedan frågade vem jag skulle fråga?, svarade hon att ”det var hon som bestämde det.” Jag förstod direkt att jag inte skulle få någon mer hjälp av dem så jag försökte överleva så gott jag kunde på mina sista besparingar.

Jag var nu helt utan inkomst i ett annat land. Härligt läge, men men sånt är livet ibland. Jag försökte dock under denna period att få gå tillbaks och börja arbeta på min gamla arbetsplats, men utan min vetskap hade de gått i konkurs. Jag hade absolut ingenting kvar. Det jag sparat ihop ekonomiskt gick nu åt till att betala hyra och mat. Under denna tid sökte jag mej dels till Norges motsvarighet till arbetsförmedlingen samt socialtjänsten. Men jag fick ingen hjälp alls så jag gick utan inkomst i ett halvår och sista tiden levde jag på 300 kronor i månaden.

Min psykiska & fysiska hälsa blev under denna tid betydligt sämre. Jag gick ner 30 kg på 3 månader. Jag hade infektioner i hela kroppen samt en obehandlad diabetes så det tärde hårt på min själ vilket resulterade i att min kropp tog slut både mentalt och kroppsligt.

Till slut svalde jag stoltheten och flyttade hem till Sverige igen, men för mig kändes det som ett nederlag. Jag hade flyttat härifrån för att visa att jag kunde klara mig själv och kom hem helt förstörd, utan pengar och utan framtid. Min mamma gjorde plats åt mig hemma hos henne och jag flyttade in hos min mamma och min bror.

När jag kom hem igen till Sverige 2005 så var all livsglädje som bortblåst i mej. Inte nog med det, det som verkligen tog knäcken på mig var den kamp som stod framför mig. Börja om från början, dels med livet och framförallt börja om i det svenska systemet igen.

Det tog sin tid innan jag fick hjälp igen, jag fick en remiss till öppenpsykiatrin i Klara. Där jag träffade läkare som inte kunde fastställa orsaken till varför jag mådde som jag gjorde, istället för hjälp testade de massa olika mediciner. Det jag nog mest skulle ha behövt var en samtalskontakt. Jag fick en kontakt med en kurator men det funkade inte alls, jag var nog inte mogen för att kunna aktivt ta tag i mina problem. Det som stressade mig mest var att bara bli sjukskriven en månad i stöten, något jag tog upp med dem och de gick mej till mötes och sjukskrev mej 3 månader åt gången istället, det gav mej lite andrum.

Eftersom jag varit utskriven från försäkringskassan i o m att jag hade varit skriven i Norge fick jag ingen sjukpeng från dem, istället levde jag på socialbidrag och det var genom IFA som jag kom i kontakt med jobbcenter. Där fick jag en väldigt bra kontakt med min handläggare. Hon hjälpte mej med att komma i kontakt med de olika människor som jag behövde samt hjälpte mej även med att kontakta öppenpsykiatrin. Hon hjälpte mej ut i sysselsättning och det var oerhört viktigt för mej att komma ut. När jag mådde som sämst satt jag bara hemma för mej själv,  ville inte gå ut eller prata med någon i telefon så jag fick hjälpen i rätt tid.

Det är mycket hennes förtjänst att jag är på Mediagruppen och har lönebidragsanställning i dag.

I dag mår jag betydligt bättre och har en positiv inställning till livet. Jag har gått upp på 75% sysselsättning och trivs bra med det. Det jag har lärt mig mest från min period då allt var nattsvart är att ta en sak i taget och låta det ta den tid det tar. Jag har också lärt mig att värdesätta saker på ett annat sätt och inte ta saker för givet. Mina målsättningar i livet är också samtidigt mer realistiska.

Numera handlar det mycket mer om mitt välmående och att se till att bevara den tryggheten jag har runt mig. Jag vill inte förlora den igen.