Etikettarkiv: Arbetsmarknads- och Socialförvaltningen

Växtplats Viken

123123123Charlotta Hedström, diakon i Vikenkyrkan, önskar alla varmt välkomna till en gemenskap som ska vara öppen för alla. – Idag öppnar vi dörrarna och bjuder in till vårt gemensamma vardagsrum och kök.

Invigningstalet fortsätter med Monica Persson, socialdirektör på arbetsmarknads- och socialförvaltningen, hon önskar alla varmt välkomna. Hon har med sig Per-Inge Liden, ordförande för arbetsmarknaden och socialnämnden samt Marita Halvarsson, avdelningschef på vuxenavdelningen.

I talet berättar Monica hur idén föddes. Hon satt på sitt kontor vid Kungsgatan och funderade på hur man kan lösa olika frågor angående människor som har problem eller någon form av utanförskap i samhället.

– Som socialdirektör företräder jag arbetsmarknads- och socialförvaltningen. Där ansvarar jag för sociala frågor som gäller olika svårigheter för människor, berättar Monica.

Funderingar
På samma gång funderade diakon Charlotta Hedström på hur man ska kunna hjälpa. Ingemar, som har haft ett långvarigt missbruk bakom sig, satt även han på sitt håll och funderade på hur man ska lösa situationen. Det var många olika frågor som dök upp och behövde besvaras. Ingemar som i dag har varit nykter och drogfri i ett par år ville göra något för att hjälpa andra. Han jobbar nu för att stötta sina medmänniskor i Vikenkyrkan.

– Jag satt på min kammare och tänkte, medan Ingmar och hans bror satt på sin och tänkte, och i dag inviger vi Växtplats Viken, säger Charlotta.

Växa fram
Genom Ria blev Ingemar tipsad om Charlotta, varpå han och hans bror Tommy tog kontakt med henne. Där kom de fram till att alla tre hade haft liknande tankar. Från detta möte där de började samarbeta tillsammans, tog det cirka ett år från planering till slutresultat. Det är utifrån Charlottas verksamhetsplan de har jobbat.

Ingemar och Tommy hade också varit i kontakt med kommunen för att berätta att något behöver göras för missbrukare. Där träffade de Per Johansson som tände på idén. Monica Persson blev kontaktad, och efter några möten bjöds också Charlotta med varpå allt knöts samman och föll på plats.

123213

Tanken
Charlotta har jobbat som diakon både inom Ria och Stadsmissionen. Hon berättar att det finns många människor som tycker att de inte passar in någonstans. Det var under dessa förhållanden som tanken växte fram att man skulle öppna en drogfri verksamhet dit alla människor är välkomna.

– Det finns så många ensamma människor, som är långtidssjukskrivna, ensamma eller lever i någon form av missbruk, berättar Charlotta.

Hjälpa
Ingemars dotter Sandra, som är beteendevetare i psykologi, har stöttat sin pappa i hans idé om att hjälpa andra människor. Hon säger att man måste våga sätta ned foten.
– Den drabbade måste nå botten innan det vänder tillbaka för att bli bättre, berättar hon.

Plan
– Under behandlingstiden bör man besöka personerna för att göra en planering. Att ha en plan att erbjuda när personen kommer ut underlättar och är ett steg i rätt riktning. Det är viktigt att vara med från början så inte personerna faller tillbaka i sina dåliga vanor, tillägger Ingemar.

Idén fick han efter att ha varit på behandlingshem ett antal gånger. Om det inte finns något att gå till eller inget att göra, då är det lätt att falla tillbaka.

Detta kan nu Växtplats Vikenkyrkan hjälpa till med, är tanken. Alla ska vara välkomna, gammal som ung, ensam eller tillsammans.

– En mötesplats där man känner sig välkommen, en plats där man kan vara med för att påverka från början, säger en nöjd Marita Halvarsson.

Kristina Traulsen, som är präst i Vikenkyrkan, hoppas att det kommer att växa och bli stort.

– Jag finns till om någon vill prata, jag har mitt rum här bredvid, avslutar Kristina.

Text och foto:
Lotta Tammi

MI och våld i nära relationer

repotage2Inom Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Karlstads kommun har medarbetarna i uppgift att ge stöd till personer som utsatts för våld i nära relationer. Därför erbjuds utbildning i hur man motiverar personer att ta viktiga beslut att förändra sin livssituation, för att på så sätt få ett liv fritt från våld och kränkningar.

Ett av de verktyg som stor del av personalen i förvaltningen har är MI, vilket står för Motiverande Intervju/samtal. Genom att kombinera kunskap om våldets mekanismer och MI kan personalen bättre erbjuda motiverande samtal till de personer som lever i våldsamma förhållanden. ASP Bladet har träffat två av Vuxenavdelningens medarbetare som fått gå utbildningen under våren.

De två, Lena Olofsson och Maria Ohlson-Björlin, var på en utbildning i Stockholm under ett par dagar för att fördjupa sig. Kursledare var Liria Ortiz, leg psykolog och leg psykoterapeut och som arbetar som handledare, författare och är verksam inom motiverande samtal (MI) och kognitiv beteendeterapi (KBT). Till vardags är hon verksam i Klara kyrka i Stockholm.

Lena hade hört talas om henne innan, vilket inte Maria hade. När de sedan fick inbjudan till kursen, tvekade de inte, utan gick direkt till chefen och bad att få delta. Något de inte ångrar i dag.

– Ortiz var otroligt inspirerande, engagerad och kunnig i det hon talade om. Hon frågade varje deltagare hur de upplevde kursen. Härom veckan fick jag ett vykort som jag skrev till mig själv när jag gick kursen för ungefär ett halvår sedan och vad jag skulle ta med mig, berättar Lena.

Människan i centrum
MI går i korthet ut på att klienten sätts i centrum. I stället för att sätta in en hjälpinsats, så ställs frågorna: Vad vill du? Varför vill du ha hjälp? Och tanken är att klienten själv ska formulera sitt problem och föreslå en lösning. Det handlar om att försöka hitta ett samarbete där båda möts på samma nivå och att visa empati.

– Det primära är att lyssna på vad personen har att säga! Det är också viktigt att behärska ”rättningsreflexen”, att inte gå in och hjälpa till eller komma med goda råd. Lika lite går vi in och styr samtalet, utan allt sker efter personens egna behov och önskemål. Det är även angeläget att inte ställa direkta frågor, utan kanske att linda in dem. Men för den sakens skull, är det är ändå viktigt att våga fråga och bli uppmärksam på olika signaler, säger Lena och Maria.

– Vi fick veta att den här metoden går att tillämpa inom andra områden, inte bara kring våld, avslutar Maria.

Kursen gav mersmak, och de kommer att fortsätta med MI-övningar och gå fler kurser i fortsättningen.

För de inom förvaltningen som är intresserade, så kommer Liria Ortiz att hålla kursen två gånger under nästa år.

Text: Liselotte Frejdig

På Jobbet med Mats Fackel, Verksamhetsstrateg Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, Karlstads kommun

ASP Bladet har i månadens På jobbet träffat verksamhetsstrategen Mats Fackel som berättar om sitt jobb, och de utmaningar och möjligheter som han stöter på.

Kan du berätta om din bakgrund?
– Jag är uppväxt i Hällefors, en liten bruksort i Bergslagen. Under åren 1987-1991 gick jag socionomutbildning på Örebro högskola. Sedan 1991 har jag jobbat i Karlstads kommun, tolv år av den tiden som socialarbetare, jag arbetade då med personer med missbruksproblem och psykisk problematik. Mitt arbete innefattade insatser och stöd till dessa grupper av människor. Jag har även jobbat med försörjningsstöd och barn som far illa. För tio år sedan påbörjade jag en magisterutbildning i socialt arbete. I samband med det fick jag jobb på FoU-enheten Utvecklings och utvärderingscentrum på Karlstads universitet. Enheten drevs av Arbetsmarknads- och socialförvaltningen. Under sex år arbetade jag på FoU och när den verksamheten lades ner 2008 hamnade jag på Staben i rollen som utvärderingsstrateg, och 2011 började jag arbetet som verksamhetsstrateg.

Vad jobbar en verksamhetsstrateg med?
– Jag jobbar med väldigt många olika uppdrag och det är det som är spännande med mitt arbete. Jag gör många olika saker parallellt. Ibland är det stora uppdrag som sträcker sig över flera år och som berör flera nivåer inom förvaltningen. Mitt arbete kan också handla om att göra en kort utblick och koncentrera sig på en fråga som exempelvis utmanarrätten. Utmanarrätt innebär att privata aktörer ska få möjligheten att utmana kommunal verksamhet, för att i sin tur kunna ta över den. Socialdirektören, Monica Persson, kan be mig att ta reda på mer om det här ämnet, eftersom hon ska på ett möte som behandlar utmanarrätten. Monica hinner inte med allt, en del frågor hanterar hon eller ledningsgruppen själv, men andra saker måste bearbetas, och där kommer jag in i bilden. Jag är också med varje år och förbereder och ansvarar för Erfarenhetsdagen. Sedan jobbar jag med reflektionsarbete, som går ut på att alla anställda får delta i en reflektionsgrupp, där man får tid att tänka över sin arbetssituation.

Hur ser du på din roll inom Arbetsmarknads- och socialförvaltningen?
– Min roll i förvaltningen är att stötta socialdirektören och centrala ledningsgruppen, i de viktiga frågorna, när någon behöver jobba med en fråga. Ibland kan det vara större och mer omfattande frågor som exempelvis förra året, när vi hade fem interna utredningsuppdrag som pågick hela året. Mitt jobb var att sy ihop uppdragen, skapa arbetsgrupper och sköta avstämningen.

Hur fungerar samarbetet mellan staben och förvaltningen?
– Utifrån vilken fråga vi jobbar med skapar vi nätverk mellan delar av staben och delar av förvaltningens avdelningarna. När det gäller Kund och brukarundersökningarna, har vi ett nätverk för undersökningen, där ett par personer från staben och jag ingår, samt representanter från avdelningarna. Det är också viktigt att ha en bra kommunikation med kommunledning och andra förvaltningar samt även internt i förvaltningen. Det är ett viktigt jobb för en verksamhetsstrateg.

Hur ser en arbetsdag ut?
– Jag tillbringar den mesta av min tid på kontoret. Min arbetsdag består av möten med personer enskilt eller i grupp, skriva vid datorn och prata i telefon. Jag träffar inga medborgare, brukare eller klienter. Jag saknar mötet med brukarna. Det är det sämsta med det här jobbet, att jag aldrig får träffa de som använder de tjänster som vi tillhandahåller.

Vad är mest utmanande med ditt arbete?
– En av de saker som är mest utmanande är växlingen mellan korta, mindre uppdrag och längre uppdrag som kräver fokus på ett annat sätt. De kräver mer planering och ett mer strategiskt tänkande. Det är en stor utmaning att hålla detta flytande utan att missa en deadline, ha kollen när de olika uppdragen ska slutföras.

Vad i ditt arbete ger dig tillfredsställelse?
– Det som är mest tillfredsställande med mitt arbete är att jobba tillsammans med andra personer, i eller utanför förvaltningen, och få ett sådant arbete att fungera, när man känner att man har ett flow och att det händer något. Vi sitter inte bara här, utan vi gör någonting som blir bra och har kvalitet. Det häftigaste med det här jobbet är när det uppstår en känsla av samverkan med andra, jag upplever att jag själv har en funktion och de andra fyller sin och tillsammans blir det vi gör någonting mer och större.

Vad motiverar dig i ditt arbete?
– Min motivation är att få samverkan att fungera, att känna det blir något vettigt av det vi gör. Det är därför jag går till jobbet varje dag.

Hur ser du på förvaltningens utveckling och framtid ur ett strategiskt perspektiv?
– En förvaltning som Arbetsmarknads- och socialförvaltningen kommer det alltid finnas ett behov av. Det som är utmaningen är att fånga upp det som människor vill ha av förvaltningen. Vi kan inte vara den stelbenta socialförvaltning som fanns på 1970 och 1980-talen, då man gjorde utredningar och satte in insatser på ett ganska fyrkantigt sätt. Jag tror att vi behöver kommunicera med medborgarna om vad de vill ha av förvaltningen. Det som har skett under senare år, är att vi börjat lyssna mera på brukare och klienter. Idag pratar vi om brukarmedverkan och brukarinflytande och det görs kund och brukarundersökningar. Vi har ambitionen att bli ännu bättre i det här avseendet, det hade man inte för trettio år sedan. I framtiden måste vi bli skickligare på att kommunicera med medborgarna, hur vi kan vara en bra bra service och förvaltning.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Lotta Tammi

Korta frågor:
Ålder: 44
Familj: Fru och fem barn
Bor: Hammarö
Senaste lästa bok: En faktabok
Senaste sedda film: The Descendants
Drömresa: Alaska

På jobbet: Gunilla Hjalmarsson, nämndsekreterare, Arbetsmarknads- och socialnämnden

För tre och ett halvt år sedan klev Gunilla Hjalmarsson in i rollen som vikarierande nämndsekreterare. Hon blev så småningom tillsvidare anställd, och arbetar nu mitt i den förändringsvåg som sveper över nämnd och förvaltning till följd av digitaliseringen av deras arbete.

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du blev nämndsekreterare?
– Jag har jobbat i förvaltningen sedan 1994, och började som assistent på det som vid det tillfället hette Ungdomsenheten. Jag har främst jobbat som assistent i reception. Lars Emanuelsson, som tidigare var nämndsekreterare, skulle också vara jurist, men det gick inte för honom att vara både jurist och sekreterare. Då hoppade Lena Joelsson lite snabbt in, men hon skulle bara vara där tillfälligt. Och då stod de utan nämndsekreterare, och eftersom Monica Persson kände till mig bad hon mig gå in som vikarie för drygt tre år sedan. Det var lite läskigt, eftersom jag tidigare främst jobbat med socialsekreterare och inte riktigt visste vad denna tjänst innebar. Men när tjänsten väl utlystes kände jag att jag ville söka den.

Vad var den största förändringen att gå från förvaltning till nämndsekreterare?
– Bland annat de nya arbetsuppgifterna och att lära sig att det är politiken som styr och bestämmer. Det var också stort att jag fick lära mig skillnaden mellan allmänna och enskilda ärenden. När jag kom hit insåg jag att det är så mycket man faktiskt gör. Det handlar bland annat om budget, att hyra lokaler, kvalitetsredovisningar, det är så många frågor som har med verksamhet och inte direkt med klienter att göra. Det har jag aldrig behövt att bry mig om tidigare. Det är stor skillnad på arbetsuppgifter.

Tycker du att du har lärt dig mycket i växlandet mellan olika tjänster?
– Jag har lärt mig jättemycket, men känner att jag har väldigt mycket kvar att lära.

Vad är det en nämndsekreterare främst har som arbetsområde?
– Jag samlar in material till våra möten, som hålls tre, fyra gånger om månaden. Det gäller både enskilda och allmänna ärenden. Enskilda är de som har med personer att göra, som LVM-ärenden (Lag om vård av missbrukare i vissa fall) eller familjehemsplaceringar. Då skiljer vi på dem, för kring de enskilda ärenden råder sekretess. Jag sammanställer även kallelser eller föredragningslistor, är med på mötet och skriver protokoll.

Det du säger är alltså att politikerna har makt i enskilda ärenden?
– Det är inte ofta det händer, för tjänstemännen gör ett så bra jobb. Man går inte upp till Arbetsutskottet (AU) eller nämnden om man inte har ett genomarbetat förslag till beslut. Men det är politikerna som styr, så om politikerna anser att man inte ska ansöka om LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), så blir det inte så.

Hur fungerar relationen mellan sekreterare och politikerna?
– Jag är deras hjälp på förvaltningen. Det är antingen mig eller min kollega, Ulla Edin, som man vänder sig till när man behöver hjälp kring ett papper eller något annat. Vi har ju fått varsin iPad nu, då kan det vara en del frågor kring detta. Det är mest mig, ordföranden i nämnden samt Monica Persson de tar kontakt med. Jag har väldigt bra samarbete med ordföranden, vi har god personkemi.

Är det någon skillnad i din roll beroende på vilka partier som styr?
– När jag klev in var det Socialdemokraterna och deras samarbetspartier som satt i majoritet, med Ingela Wretling som ordförande. För mig sker det största arbetet kring det administrativa, när det gäller själva politiken märker vi kanske inte så stor skillnad i vår förvaltning som man gör i andra förvaltningar. Men jag märker att det kanske är lite andra frågor som man tycker är viktiga och trycker på, beroende på vilka som sitter i majoritet.

Vad är den främsta utmaningen kring ditt yrke?
– Det är att få det att flyta på. Det viktigaste för mig är att allting är korrekt, det blir fruktansvärda konsekvenser om jag skulle göra fel i ett protokoll. Det kan få förödande effekter, det kan exempelvis leda till att det kanske inte blir något godkännande kring familjehem. Det är min främsta utmaning, att allt måste bli rätt och riktigt.

Så du kan avliva tanken på att en nämndsekreterare bara är en person som för anteckningar kring möten?
– Jag skriver inte så mycket, jag sammanställer mer vad tjänstemännen i sin tur skriver. Exempelvis kan jag få en skrivelse av ekonomichefen, och jag använder mig av hennes förslag till beslut och hennes sammanfattning. Jag ser till att det är detta som hamnar i protokollet, eventuellt med några justeringar och med rätt svenska.

Tror du att nämndsekreterare som yrke kan komma att förändras i framtiden?
– Det går mot det digitala nu, vi har precis tagit bort papperskallelsen som nämnden ska arbeta med i mars. De senaste månaderna har vi bland annat jobbat med ett nytt ärendehanteringssystem, tjänstemännen skriver sina tjänsteskrivelser direkt i diariesystemet. Samtidigt så jobbar vi med att göra saker digitalt. Så att de som är på möten använder den iPad de har fått, för att läsa handlingarna. Däremot gäller detta än så länge inte de enskilda handlingarna. Om man tänker sig ett antal år framåt i tiden, kan min tjänst utvecklas till att handla om andra saker, jag tror däremot inte att det blir mindre att göra.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Lotta Tammi

Korta frågor:
Ålder: 48 år.
Bor: Sommaro
Familj: Gift med Peter, tre barn.
Favoriträtt: Makaroner, allt med pasta.
Reseönskemål: Nya Zeeland.

Citatet: ”Jag har lärt mig jättemycket, men känner att jag har väldigt mycket kvar att lära.”