Etikettarkiv: Arbetsmarknads- och Socialnämnden

Projekt Horisont blir permanent

Sedan några år tillbaka har Projekt Horisont varit ett samarbete mellan Karlstad och Hammarös gymnasieförvaltningar. Nu ska den tidigare försöksverksamheten permanentas efter ett beslut i kommunfullmäktige.

Tidigare har Projekt Horisont varit ett tillfälligt projekt som blivit finansierat av samspelet och tanken var att projektet skulle avslutas sista juni 2013. Den främsta verksamheten har bestått i att ge stöd till och fånga upp ungdomar som riskerar att hamna snett. Den största målgruppen är i åldrarna 16 till 24 år. Det är de som riskerar att hamna i utanförskap eller redan gjort det och/eller saknar ett fullständigt betyg från gymnasiet.

Horisont har samordnat olika insatser och skapat en samverkan mellan olika myndigheter som kan vara aktuella för att erbjuda dessa ungdomar hjälp på vägen mot egen försörjning, större självkänsla, fortsatta studier och bättre hälsa. Projektet har gett positiva resultat och det har visat sig att behovet av stöd till denna grupp är fortsatt stort.

Å grund av detta har Karlstad-Hammarös gymnasieförvaltning tillsammans med Arbetsmarknads- och socialnämnden tagit upp frågan om en permanent, ordinarie verksamhet i kommunfullmäktige. Beslut har fattats av fullmäktige och verksamheten ska lyda under Gymnasienämndens ansvarsområde.

I och med detta får Gymnasienämnden ett tilläggsanslag på 800,000 kronor så att verksamheten kan fortgå mellan 1 juli och 31 december 2013. Pengarna till detta tas från kommunfullmäktiges anslag för oförutsedda behov.

Framtida ambitionsnivåer och nivåer på fortsatt finansiering kommer att hanteras i kommande budgetärenden för 2014-2016.

Text: Liselotte Frejdig

På jobbet: Gunilla Hjalmarsson, nämndsekreterare, Arbetsmarknads- och socialnämnden

För tre och ett halvt år sedan klev Gunilla Hjalmarsson in i rollen som vikarierande nämndsekreterare. Hon blev så småningom tillsvidare anställd, och arbetar nu mitt i den förändringsvåg som sveper över nämnd och förvaltning till följd av digitaliseringen av deras arbete.

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du blev nämndsekreterare?
– Jag har jobbat i förvaltningen sedan 1994, och började som assistent på det som vid det tillfället hette Ungdomsenheten. Jag har främst jobbat som assistent i reception. Lars Emanuelsson, som tidigare var nämndsekreterare, skulle också vara jurist, men det gick inte för honom att vara både jurist och sekreterare. Då hoppade Lena Joelsson lite snabbt in, men hon skulle bara vara där tillfälligt. Och då stod de utan nämndsekreterare, och eftersom Monica Persson kände till mig bad hon mig gå in som vikarie för drygt tre år sedan. Det var lite läskigt, eftersom jag tidigare främst jobbat med socialsekreterare och inte riktigt visste vad denna tjänst innebar. Men när tjänsten väl utlystes kände jag att jag ville söka den.

Vad var den största förändringen att gå från förvaltning till nämndsekreterare?
– Bland annat de nya arbetsuppgifterna och att lära sig att det är politiken som styr och bestämmer. Det var också stort att jag fick lära mig skillnaden mellan allmänna och enskilda ärenden. När jag kom hit insåg jag att det är så mycket man faktiskt gör. Det handlar bland annat om budget, att hyra lokaler, kvalitetsredovisningar, det är så många frågor som har med verksamhet och inte direkt med klienter att göra. Det har jag aldrig behövt att bry mig om tidigare. Det är stor skillnad på arbetsuppgifter.

Tycker du att du har lärt dig mycket i växlandet mellan olika tjänster?
– Jag har lärt mig jättemycket, men känner att jag har väldigt mycket kvar att lära.

Vad är det en nämndsekreterare främst har som arbetsområde?
– Jag samlar in material till våra möten, som hålls tre, fyra gånger om månaden. Det gäller både enskilda och allmänna ärenden. Enskilda är de som har med personer att göra, som LVM-ärenden (Lag om vård av missbrukare i vissa fall) eller familjehemsplaceringar. Då skiljer vi på dem, för kring de enskilda ärenden råder sekretess. Jag sammanställer även kallelser eller föredragningslistor, är med på mötet och skriver protokoll.

Det du säger är alltså att politikerna har makt i enskilda ärenden?
– Det är inte ofta det händer, för tjänstemännen gör ett så bra jobb. Man går inte upp till Arbetsutskottet (AU) eller nämnden om man inte har ett genomarbetat förslag till beslut. Men det är politikerna som styr, så om politikerna anser att man inte ska ansöka om LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), så blir det inte så.

Hur fungerar relationen mellan sekreterare och politikerna?
– Jag är deras hjälp på förvaltningen. Det är antingen mig eller min kollega, Ulla Edin, som man vänder sig till när man behöver hjälp kring ett papper eller något annat. Vi har ju fått varsin iPad nu, då kan det vara en del frågor kring detta. Det är mest mig, ordföranden i nämnden samt Monica Persson de tar kontakt med. Jag har väldigt bra samarbete med ordföranden, vi har god personkemi.

Är det någon skillnad i din roll beroende på vilka partier som styr?
– När jag klev in var det Socialdemokraterna och deras samarbetspartier som satt i majoritet, med Ingela Wretling som ordförande. För mig sker det största arbetet kring det administrativa, när det gäller själva politiken märker vi kanske inte så stor skillnad i vår förvaltning som man gör i andra förvaltningar. Men jag märker att det kanske är lite andra frågor som man tycker är viktiga och trycker på, beroende på vilka som sitter i majoritet.

Vad är den främsta utmaningen kring ditt yrke?
– Det är att få det att flyta på. Det viktigaste för mig är att allting är korrekt, det blir fruktansvärda konsekvenser om jag skulle göra fel i ett protokoll. Det kan få förödande effekter, det kan exempelvis leda till att det kanske inte blir något godkännande kring familjehem. Det är min främsta utmaning, att allt måste bli rätt och riktigt.

Så du kan avliva tanken på att en nämndsekreterare bara är en person som för anteckningar kring möten?
– Jag skriver inte så mycket, jag sammanställer mer vad tjänstemännen i sin tur skriver. Exempelvis kan jag få en skrivelse av ekonomichefen, och jag använder mig av hennes förslag till beslut och hennes sammanfattning. Jag ser till att det är detta som hamnar i protokollet, eventuellt med några justeringar och med rätt svenska.

Tror du att nämndsekreterare som yrke kan komma att förändras i framtiden?
– Det går mot det digitala nu, vi har precis tagit bort papperskallelsen som nämnden ska arbeta med i mars. De senaste månaderna har vi bland annat jobbat med ett nytt ärendehanteringssystem, tjänstemännen skriver sina tjänsteskrivelser direkt i diariesystemet. Samtidigt så jobbar vi med att göra saker digitalt. Så att de som är på möten använder den iPad de har fått, för att läsa handlingarna. Däremot gäller detta än så länge inte de enskilda handlingarna. Om man tänker sig ett antal år framåt i tiden, kan min tjänst utvecklas till att handla om andra saker, jag tror däremot inte att det blir mindre att göra.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Lotta Tammi

Korta frågor:
Ålder: 48 år.
Bor: Sommaro
Familj: Gift med Peter, tre barn.
Favoriträtt: Makaroner, allt med pasta.
Reseönskemål: Nya Zeeland.

Citatet: ”Jag har lärt mig jättemycket, men känner att jag har väldigt mycket kvar att lära.”

Intervju med Johanna Larsson (ny ordförande för Arbetsmarknads- och socialnämnden)

Arbetsmarknads- och socialnämnden fick en ny ordförande den första maj. Hon heter Johanna Larsson  (M).  Asp Bladet träffade henne och ställde tre frågor om hennes jobb som ordförande.

Vilka är dina hjärtefrågor ?

– Eftersom jag är lärare så faller det sig naturligt att det är frågor som gäller barn. Det är framförallt barn som lever under svåra förhållanden. De barn som ofta glöms bort och är extra utsatta är de romska barnen. Denna grupp är vana vid att bli diskriminerade och ställer därför inga krav. En annan hjärtefråga är flickor som är utsatta för hedersrelaterat förtryck. Detta är ett jätteproblem som jag har träffat på i mitt arbete i skolan. Hedersvåld finns över hela världen och är inte knutet till någon speciell religion. I Karlstads kommun arbetar man bra med dessa frågor.

Vad fick dig intresserad av arbetsmarknads- och sociala frågor ?

– Genom mitt  arbete som lärare så kom jag i kontakt med familjer som har det svårt. Detta gjorde att jag blev mer intresserad av arbetsmarknads- och sociala frågor.

Hur ser du på förvaltningens framtid ?

– Jag tycker att det finns stora utmaningar  i förvaltningen. Det är fler människor som behöver stöd av olika slag på grund av att Karlstad blir större. Kommunen kommer att satsa på förebyggande arbete när det gäller barn. Det gäller att stötta och utbilda föräldrar. Arbetet mot alkohol och droger skall ske i samarbete med skola och polis. Jag vill även att samarbetet mellan nämnder och förvaltningar skall utvecklas och bli bättre. Detsamma gäller mellan landsting och kommun.  Jag upplever att det är ett stort och ansvarsfullt uppdrag att vara ordförande i Arbetsmarknads- och socialnämnden.

Text: Olle Stagnér

Ska man verkligen behöva vara en kostnad för att få hjälp?

Jag försöker att inte tänka på det. Ibland kryper det dock fram, tankarna på allt jag missat, allt jag inte kunnat göra eller köpa.

Det finns många faktorer som spelar in på de här negativa tankarna. Att hela tiden vara tvungen att avstå från saker och att aldrig kunna spara ihop till något. Känslan av att inte göra rätt för sig, att behöva tigga till sig pengar från staten varje månad, pengar som andra, arbetande människor betalat in i skatt.

Jag har hela tiden försökt att kosta så lite som möjligt, att vara en så liten börda jag kunnat. Jag bodde till exempel hos mina föräldrar tills jag var 28 år för att jag inte ville ansöka om bidrag till en egen lägenhet. Under perioder då jag har mått sämre har jag struntat i att ansöka om försörjningsstöd helt eftersom jag inte spenderat pengarna jag tidigare fått.

Detta är dock ett problem, man skall kosta för att få hjälp. Är man inte en tillräkligt stor ekonomisk belastning blir man lätt bortglömd i byråkratin. Ett konkret bevis på detta framkom när jag deltog i verksamheten Gemet. Där erbjöds jag en bidragsanställning av personalen. Erbjudandet kom vid ett perfekt tillfälle, jag kände mig redo för ett arbete. Jag jobbade redan i stort sett fulltid så det enda som skulle ändras var ekonomin och att det skulle innebära ett lite större ansvar genom handledning av nya deltagare.

Sagt och gjort, med tal om att det praktiskt taget bara var det administrativa kvar att ordna började jag planera för att kunna hämta ut min första lön. Några dagar senare kom beskedet från IFA att jag inte kunde få anställningen. Enligt beslutet var jag inte en tillräkligt stor ekonomisk belastning. Jag blev helt enkelt bortvald för att jag försökt att kosta så lite som möjligt.

Jag förstår givetvis principen, men för mig kändes det som att straffas för att jag inte sökt allt försörjningsstöd jag kunde. I ren trots ansökte jag om bostad samt flyttbidrag. Jag hade sedan tidigare stått i kö hos KBAB ut i fall att något skulle hända så det dröjde inte länge innan jag skaffat en lägenhet. Jag är fortfarande arbetslös men jag har i alla fall flyttat upp ett par steg i belastningshierarkin.

Missförstå mig inte nu, jag är fruktansvärt tacksam för det sociala skyddsnät vi har i Sverige och skulle gladeligen betala skatt om jag kunde. Vad jag dock skulle vilja efterlysa är det som förmodligen nämnts hundra om inte tusentals gånger, nämligen att se till individen mer.  Det är alldeles för lätt att hamna mellan stolarna i byråkratin. Man rynkar lätt lite på näsan när man läser om cancersjuka som tvingas ut i arbete tillsammans med blinda människor med grav autism. Detta samtidigt som det finns tusentals människor som är arbetsföra och verkligen vill jobba.

Visst har myndigheterna ett ansvar här men de verkligt skyldiga i dramat är bidragsfuskarna som sett till att alla dessa regler och stadgar överhuvudtaget behövs. Även om en väldigt liten andel av de som söker bidrag är fuskare drabbas alla. Dels kostar det skattebetalarna extra men framförallt möts ärliga bidragstagare med större misstänksamhet och vissa faller som i exemplen ovan helt genom maskorna.

Text: Mattias Fahlgren