Arbetsterapin hjälper väldigt många människor. Själv lyckades jag till viss del ta mig ur isoleringen, och fann godhet och värme i okända människor.
Jag flyttade till Karlstad för några år sedan, flydde ifrån ett liv med allmänläkare, sömnmedel och ett destruktivt liv i Göteborg. Kom hit och fortsatte som förr, fast i Karlstad då – problem har en otäck vana att flytta med. Överdoserade insomningstabletter för att få lyckan att försvinna från en verklighet som verkligen skrämmer ihjäl mig. Remitterades till beroendeenheten på Bryggaregatan (som jag kommer att skriva en artikel om härnäst), fick en underbar sjuksköterska och en fantastisk läkare, vilket gav mig motivationen att hämma min enorma fixering av vårdcentraler och deras särskilda blanketter.
Men roten till problemen fanns givetvis kvar. Utan mina tidigare strategier föll jag djupare i min depression, och min ängslan förvandlades till ett spöklikt monster av oro, och rädsla. Mina tidigare strategier fungerade inte längre. Jag isolerade mig; för vad skulle jag annars göra? Satt och såg ned på folk genom mitt fönster på Västra Torggatan. Och föraktade dem.
Troligtvis för att jag kände en avund och generaliserade alla till lyckliga jävlar som fann livskvalitet i att handla skor och kläder på Mitt i City. Inte för att jag behövde skor, jag behövde inte ens kläder, men bara tanken att vandra omkring där gav mig kräkkänslor. Så jag låste in mig i mitt tretton kvadratmeters studentrum med egen dusch och en trasig toalett som hade allsköns ljud för sig. (Det var tydligen någon packning som var utsliten, det fick jag reda på ett och ett halvt år senare, och då var det redan försent eftersom jag flyttade strax därefter.)
Av min sjuksköterska blev jag vidare remitterad till Arbetsterapin på Klara, vilket denna korta artikel ska handla om. Jag hade förvisso fortfarande en trasig toalett, men jag slapp den i alla fall några timmar om dagen några gånger i veckan. Jag tog mig ut, mest för att jag är en plikttrogen man när det finns en plikt att vara trogen till. Trots min sociala rädsla vandrade jag in på arbetsterapin. Först satt jag som ett fån på frukosten, när de andra satt i mer eller mindre intressanta diskussioner. Men efter en tid så började jag också diskutera smör och olika sorters bröd. Nu försöker jag inte göra mig lustig – bara att få komma ut, få en rutin, och träffa människor och prata skit var en välsignelse för mig. Rutiner och få träffa nya människor (som visade sig vara väldigt intressanta när man väl slutade prata bröd), få intryck och delta i olika aktiviteter gjorde mig gott, och den där pliktkänslan förvandlades till en egen fri vilja.
Jag tänkte berätta lite om arbetsterapin på Klara utifrån en intervju som jag gjorde för ett tag sedan med Arbetsterapeut Lisa Bjartell, och till titeln likaså Kristina Söderbäck. Lisa Bjartell är en lugn och saklig terapeut med en lång erfarenhet av psykiatrin. Hon började redan 1986, när jag var sju år och Olof Palme blev skjuten på öppen gata av en man eller kvinna eller Christer Pettersson, vem vet? Innan dess jobbade hon på Konsum, bland frukt och grönt, men tyckte tillslut att det fick vara nog och började istället läsa upp sina betyg på komvux. Och smart som hon är så fick hon väldigt bra betyg, och av en slump fick hon höra tala om Arbetsterapiutbildningen i Örebro. Och på den vägen är det.
Snart blir det guldklocka, om nu landstinget har råd med dylika lyxvaror, vilket man ibland kan betvivla. Kristina Söderbäck har jobbat i nio år inom psykiatrin. Hon utbildade sig sent i livet, var tidigare en såkallad ”kontorsråtta”. Men upplevde att hon behövde göra något nytt i livet, vilket man kan förstå. Så Kristina fick efter ett tag förmånen att sommarjobba bredvid några distriktsarbetsterapeuter, och med tanke på att hon skulle studera vidare så såddes fröet att bli arbetsterapeut. 1998 tog hon sin examen i Örebro. Kristina är lika lugn och sympatisk som Lisa, och jag börjar misstänka att det finns en kurs i arbetsterapeututbildningen som heter Lugn och snäll 20p.
Arbetsterapin på Klara startades upp 2003, då det innan förekom en verksamhet i de nu rivna lokalerna vid sjukhuset. De var fallfärdiga och tråkiga, så verksamheten flyttades till Malmtorgsgatan i betydligt finare lokaler, med många trivsamma rum och ett mer centralt läge. Att flytta från sjukhuset måste ju också ha inneburit en positiv skillnad, att man som patient inte längre stämplas som sjuk, utan snarare har en psykisk ohälsa – och den distinktionen ger ett mildare och mindre påtagligt anslag.
Verksamheten på Klara är för människor med en lite svårare psykisk ohälsa. Ofta är det människor som levt ensamma och isolerade under en längre period. Men det är mycket individuellt. Hit blir man remitterad av exempelvis psykiatriska öppenvården, för att bryta destruktiva mönster orsakade av olika psykiska diagnoser. Till en början så kanske målet endast är att få patienten att ta steget och våga komma dit, först för individuella samtal, men kanske främst att våga komma och träffa andra personer med liknande problem.
Det kan vara att tillexempel att sitta ned tillsammans på morgonen till en frukost. Det låter kanske simpelt, men det kan vara otroligt krävande för människor med sociala svårigheter och fobier; men samtidigt mycket givande. Under tiden så tittar terapeuterna hur patienten fungerar bland andra människor. Vidare så gör man en utvärdering där man fokuserar på vilka insatser som kan tänkas behövas.
Lisa Bjartell och Kristina Söderbäck visar upp en tavla deltagarna från terapin har gjort.
Det finns en rad olika aktiviteter på Klara, och det är just i aktiviteterna som terapin bedrivs. En aktivitetsterapi helt enkelt. Ett exempel är att man på fredagsmorgnarna, efter en gemensam frukost, tar en långpromenad där man i sin egen takt kan socialisera sig med andra, samtidigt som man får röra på sig, vilket många av patienterna lider en viss brist på. Tankarna klarnar, och i samband med att få träffa andra människor, och väldigt snälla terapeuter, lyfts man upp och får patienten att tänka lite mer positivt, och en samvaro som många lider stor brist på. Ett första steg.
Ett andra steg är att delta mer aktivt, och mer kontinuerligt. Få en rutin på dagarna. Komma upp före klockan tolv, och istället delta i en aktivitet som man finner givande och intressant. Det finns en träverkstad där man göra allehanda reparationer av olika träföremål lett av den enda manliga arbetsterapeuten Lennart. Man kan syssla med keramik och låta fantasin flöda i keramikgruppen. Där finns ugn och allt man behöver, jag är lite dåligt bevandrad i ämnet, men det är många som uppskattar detta.
Man kan delta i sociala utegrupper, där man till exempel går och bowlar, spelar badminton och; givetvis, den enda sport som egentligen räknas: bordtennis. I utegrupperna bestämmer man tillsammans vad man vill göra, och får därigenom träning i att samarbeta och komma överens med andra människor och göra upp planer. Det finns grupper som istället för att göra praktiska saker, deltar i diskussionsgrupper om ämnen som berör deltagarnas problematik. Man kan utifrån material samlat av terapeuterna diskutera olika frågor som förekommer i det vardagliga livet, utmana sig i ett rollspel, eller få tips och användbara tekniker när man sen möter de faror livet bjuder. Det finns, eller i alla fall fanns en fotogrupp som var väldigt populär, där man gjorde allt från att gå ut och hitta intressanta, vackra eller fula motiv, som man sedan framkallade själv. Allt beror egentligen på patienterna och deras önskemål.
Själv hade jag inga önskemål, men blev ändå involverad i ett antal mycket givande aktiviteter.
Samtidigt som man har en aktiv terapi, förekommer samtal med terapeuten för att bedöma hur långt man har kommit, eller för att motivera en att komma på utsatt tid, få rutin, och om man har kommit en bra bit på vägen, diskutera vad nästa steg blir.
Vad blir då nästa steg? Efter att ha fått rutin, och en någorlunda stabil tillvaro kan det vara dags att slussa patienten vidare. Man kan ju se arbetsterapin som ett försiktigt första steg. När man känner sig redo så kan arbetsterapeuterna remitera en vidare till andra stödåtgärder vår kära kommun har. Man har samarbete med till exempel Gemet, Futuro och Växtkraft, och ja, till och med mediagruppen, som mer har som syfte att rikta fokus på arbetsmarknaden. Men det finns ju givetvis även personer på Arbetsterapin som tidigare har haft sysselsättning, men som blivit sjuka, utbrända, inbrända och totalt utmattade av all stress som marknadsekonomin kräver. De behöver kanske inte stöd när det gäller sysselsättningsdelen, men ett stöd att på ett lugnt och beskedligt sätt återvända till sitt arbete, för att så mycket som möjligt minska risken att man blir sjuk igen.
På Klara finns det sex arbets-terapeuter. Fem kvinnor och så Lennart. Varje terapeut kan ta emot maximalt sex patienter, vilket blir om jag räknat rätt 36. Alla går inte till verksamheterna och deltar i aktiviteterna. Jag skulle nog säga att minoriteten gör det. En stor del av arbetet förs hemma hos patienterna, där många har det väldigt svårt, eller kanske är på gränsen till att våga ta sig till de sociala aktiviteterna.
Arbetsterapin hjälper väldigt många människor. Själv lyckades jag till viss del ta mig ur isoleringen, och fann godhet och värme i okända människor så min cynism fick sig en törn. Dock hyser jag fortfarande förakt för människorna på Mitt i City. Men det hör faktiskt inte hit.
Text: Håkan Kristensson Foto: Per Rhönnstad
ASP BLADET 