ASI – Vad är det?

Vi har varit med på en föreläsning om ASI (Addiction Severity Index) som ingick i en tredagarsutbildning för främst personal som arbetar inom Karlstad Kommun, Landstinget eller Kriminalvården. Föreläsaren, Ann-Sofie Nordenberg, är metodutvecklare inom Karlstad Kommun och jobbar på avdelningen för socialpsykiatri och narkotika (ASP/ANA), hon berättade lite om vad ASI betyder och dess betydelse för fortsättningen av vård inom instanserna.

ASI-intervjun utvecklades i början av 1970-talet av missbruksforskaren Tom McLellan och en forskargrupp på universitetet i Philadelphia, USA. De skapade en intervjumodell som även baserade sig på missbruksrelaterade problem för brukaren, modellen kom att få namnet Addiction Severity Index.
Själva intervjun består av 180 frågor samt 150 uppföljningsfrågor och tar cirka en timme att genomföra. Idag används metoden över hela världen och har ett stort värde när det gäller uppföljning av missbrukare och dess framtida vård, man kommer även att använda liknande metoder när man exempelvis ska söka socialbidrag.
De centrala frågorna i intervjun är:

1. Bakgrund och social situation
2. Problemdagar
3. Kritiska objektiva frågor med mera

Vi ställde följande frågor till Ann-Sofie Nordenberg:
Vad betyder ASI?– Addiction Severity Index, kan översättas till att man gör en bedömning av svårighetsgraden av beroende.
Hur kommer man med i en utredning? – Det är om man har behov av hjälp, antingen genom Kriminalvården, Landstingets beroendeenhet eller från vår egen avdelning. Då gör man en ASI-utredning för att se vad man har för problem och vad för slags hjälp man behöver för att kunna fungera.
Hur länge har du arbetat med ASI-metoden? – Första gången jag kom i kontakt med det var 2001, då jag tog initiativ till att hela avdelningen skulle ASI-utbildas, sedan dess har jag arbetat med det från och till. Jag har även varit med och utvecklat det inom vår avdelning.

Ser du en positiv utveckling med den här metoden, är den bättre än andra metoder? – Jag tycker den är bättre för det blir en rättsäkerhet för den enskilde; samma frågor ställs oberoende av vilken myndighet som frågar. Det har gjorts bra utredningar tidigare också, men nu vet vi att alla täcker alla områden, nu kan jag som klient dessutom säga att det är okej att titta på intervjun som jag gjorde på landstinget, och behöver således inte svara på alla frågor ytterligare en gång, hos någon annan instans.

Vad tycker du om utbildningen? – Jag tycker att utbildningen är bra, men det är först när man jobbar i praktiken som man verkligen ser och lär sig hur man ska göra. I vilken utbildning man än går, som den här som bara är på tre dagar, behöver lite träning också; dels för att det skall bli något bra och dels för att man inte ska känna sig osäker över situationen. Men det tycker jag gäller all utbildning och inte bara ASI.
Vad vill ni uppnå med den här utbildningen? – Vi vill att alla ska nås på ett rättssäkert sätt. Att man kan hjälpa brukaren med fler insatser som därigenom leder till ett nyktert liv. Då måste vi ha tillräckligt många intervjuer att ha som referensunderlag, vilket innebär runt 50 stycken, så vi kan se att med den personen gör vi på det här sättet, och kan därigenom hjälpa nästa också.

I det stora hela gav Ann-Sofie ett bra intryck av ASI-utbildningen, och väl på plats var det lätt att förstå begreppet. Ett tiotal personer deltog på kursen, så vi får se hur ASI kommer att vidareutvecklas inom de olika myndigheterna.

Se även: ”Med intervjun som verktyg” – Sammandrag av dagen i videoform

Text: Jane Alsing Bild: Per Rhönnstad

Med intervjun som verktyg

ASI är en engelsk förkortning för ”addiction severity index”, och är ett verktyg som personer inom social psykiatri använder för personer som behöver hjälp med sitt missbruk. ASP-Bladet har pratat med Ann-Sofie Nordenberg för ASP-ANA för att ta reda på exakt vad denna intervju går ut på.

Nationella Riktlinjer

Ett samtal med Ann-Sofie Nordenberg om dom Nationella Riktlinjerna. Det är viktigt att de riktlinjer som finns bygger på fakta och att det underlag som används har sin utgångspunkt i vad som fungerat bra.

Vad är dom nationella riktlinjerna för något?
Det är en sammanställning som ett antal forskargrupper har kommit fram till när det gäller några områden inom missbruksvård och beroende, och det är riktlinjer som gäller både Kommuner och Landsting. Det är lite svårt att sammanfatta det på en mening säger Ann-Sofie, för det är enormt mycket material som ligger bakom riktlinjerna. Riktlinjerna berör flera olika områden inom missbruk och beroendeproblematik.

Hur upptäcker man att någon har har missbruk och beroendeproblematik. Vad gör man om man upptäcker att någon har ett riskbruk eller missbruk, och vad använder man för bedömningsinstrument. Det finns några kapitel som berör behandling, där man delat upp alkohol och narkotika då det skiljer sig en del. Sen finns det ett väldigt kort kapitel som handlar om samsjuklighet, där man kan ha både en fysisk och/eller psykisk samt beroende problematik. Det finns två saker som jag tycker är viktigt för dom här riktlinjerna, det är att dom vänder sig till både Kommuner och Lansting. Så det står med vad både Kommuner och Lansting bör göra.

Sen är det också speciellt för missbruk och beroende, för det har varit så mycket ideologi och tyckande inom det området. Det är viktigt att de riktlinjer som finns bygger på fakta och att det underlag som använts har sin utgångspunkt i vad som fungerat bra. Så att få ett stort antal forskare att enas om minsta gemensamma nämnare för till exempel definitioner av begrepp, är en ren bedrift att ha kunnat genomföra, det tog flera år att göra.

Vart kommer materialet som riktlinjerna bygger på ifrån?
Undersökningar och rapporter både från Sverige och andra länder kring vad som fungerat för olika grupper av klienter/patienter. Sen har det varit olika forskargrupper för olika kapitel. En grupp har jobbat med som exempel, gravida kvinnor med missbruksproblematik och då har man bett om dom forskare som varit mest uppdaterade inom området.

Sen sammanställdes en grupp som tittade igenom dom nyaste fakta som fanns inom området, för att sammanställa vad som var viktigast.

Vänder riktlinjerna till personalen i första hand?
Egentligen så tycker jag att dom kan vända sig till alla säger Ann-Sofie. Jag tror att där vi befinner oss i Sverige i dag, så visst är det viktigt att i personalen i första hand har klart för sig vad som står där, och sen kan presentera det på ett klokt sätt inför människor som söker hjälp. Det som är viktigt att förklara för människan som söker hjälp, är ju att dom rådena och hjälpen som personalen kan erbjuda, bygger på mycket forskning och mycket arbete av forskarlag som studerat resultat och dom olika hjälpinsatserna som finns på ett grundligt sätt.

Det är ju viktigt att personalens tyckande inte blandas in i den här biten. Vården behöver bygga på vad forskningen visar har bra effekt, vad den som söker själv har för uppfattning, erfarenheter och behov samt vet vad som arbetar inom missbruks och beroendevården har för erfarenhet. I den första delen behöver personalen vara uppdaterad på riktlinjerna.

Vad får klienterna för positiva följder tack vare riktlinjerna?
Man får mycket bättre och mer kvalitet på dom insatserna som erbjuds. Oavsett om det handlar om vilket skede man är i missbruket eller oavsett vilken behandling det handlar om. Det är viktigt att människor får den bästa vården och kvalitet och dom nationella riktlinjerna hör väldigt mycket ihop med det.

Det är ju faktiskt den färskaste formen av sammanställd information som finns för beroende och missbruksvärlden. Den bygger ju på material om hur just vi som har eller har haft beroende och missbruksproblem har kunnat tillgodose oss vården som erbjudits, så det lär ju finnas en hel del material att gå på.

Finns det något konkret exempel på hur det arbetas efter riktlinjerna?
Det finns flera exempel i Karlstad säger Ann-Sofie. Det finns rekommendationer kring bedömningsinstrument och dokumentation, där vi till exempel använder AUDIT och ASI som man föreslår att man kan göra. Att ha bedömningsinstrument som är lika för alla, man ska ha samma frågor att gå efter. När det gäller ASI så är det viktigt att frågorna vidrör flera livs områden så inga problem missas.

Riktlinjerna säger även att man ska jobba med motiverande samtal och att ställa frågan, hur det ser ut med ex alkoholvanor, alltså ställa frågan innan det gått för långt. Viktigt att man lyckas fånga upp människor innan det går för långt och då eskalerar i missbruk eller beroende. Detta använder vi oss av i Värmland i dag.

Det finns ett projekt som heter Riskbruksprojektet som använder sig av detta. Man utbildar i hur man kan ställa frågor kring alkohol vanor på vårdcentraler som exempel, och vilket sätt man kan prata med människor om detta. Motiverande samtal används också inom missbruk och beroendevården som ett sätt att samtala med människor om förändringar i livet. Det är lite olika saker det handlar om när det gäller alkohol och behandling och narkotika och behandling, även om mycket är lika så skiljer det sig lite.

Öppenvården har arbetat jättemycket med att följa riktlinjerna för att kunna erbjuda den typ av behandling som rekommenderas, till exempel tolvstegs behandling, kognitiv terapi och familjebehandling. Men det är viktigt att vi inte erbjuder någonting som inte har vetenskapligt stöd. Det gemensamma för behandlingar som har god effekt är tydlig och klar struktur och fokus på missbruket.
När det gäller gravida kvinnor så har vi haft en arbetsgrupp som jobbar med att ta fram en handlingsplan som överensstämmer med riktlinjerna. I den arbetsgruppen har Kommunen (ANA) och Familjeavdelningen och Landstinget (Kvinnokliniken, MVC) arbetat. Så vi har tydliga riktlinjer att följa då det gäller gravida kvinnor som har ett riskbruk, missbruk eller beroende.
Är dom nationella riktlinjerna något som utvecklas hela tiden?
Tyvärr så finns det ingen som jobbar aktivt med dom nu, många kommer och frågar om just det, när en nyare version kommer. Men för dagen finns det inget som tyder på att en uppföljning är på väg.

Det som var en bra bekräftelse för oss när riktlinjerna kom var att vi kunde bocka av en hel del punkter som vi redan hade utvecklat inom Kommunen, även om mycket fortfarande återstår att göra säger Ann-Sofie.

Sen har Värmland i dagens läge blivit ett av länen där bidrag ges från, SKL (Sveriges Kommuner och Lansting) för att riktlinjerna skall följas, så det finns möjligheter till att utveckla hela området och framförallt där det behövs, både i olika delar av Värmland men också inom olika områden som man inte har arbetat lika mycket med i Karlstad

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson