Etikettarkiv: ASP Bladet

”I” står för Intraprenad – om en ovanlig skola i Örebros hjärta

skemaPrivat eller offentligt, vinstdrivande eller byråkratiskt. Men vad finns mittemellan då? Ja, arbetskooperativ, stiftelser och idéburna verksamheter förstås. Men även intraprenader. ASP Bladet besökte Gumaeliussko­lan, en grundskola som drivs som intraprenad i västra Örebro.

En intraprenad är en offentlig verksam­het som har ett större självstyre än vad som anses vanligt. Detta kan innebära en del olika saker, hos Gumaeliussko­lan betyder det att deras budget sätts självständigt från sin förvaltnings övriga ekonomi. De tar med sig både överskott och underskott in nästa budgetår och får rekrytera personal på ett mer själv­ständigt sätt.

Sture Barkin, skolans rektor, berättar lugnt men passionerat kring vad som skapat skolans goda resultat, att leva ”sitt eget liv”, delvis inom kommunens ramar, men ändå med viss själv­ständighet. Gumaelius­skolan är beläget i en äldre byggnad, från 1940-talet. Det är asfalt, tidstypisk fasad, få grönytor. Hur ska man beskriva läget för skolan?
– Det är ju en stenöken, säger Sture Barkin och fortsätter: hur kan man bedriva idrottsprofil i en stenöken? Han ler ett snett leende när han lägger ut texten om vad som gör dem unika.

”NÄSTAN FÖR BRA”
Trots denna ”stenöken”, rör sig ung­domarna friktionsfritt i skolans loka­ler. Skolbiblioteket är välutrustat, en bibliotekarie finns på plats och berättar om hur mycket de satsar på ny litteratur varje år. Specialpedagoger finns redo, bland annat för att stötta de elever med ADHD och Aspergers syndrom, som får gå i specialklasser. Skolan har en lärartäthet över medel. Det går bra nu.

– Nästan för bra. Vi tog över viss administration från vår förvalt­ning, kring personalfrå­gor och lönehantering, vi köper en del genom förvaltningen – men det är att se som tvångsköp. Vi skulle köpa betydligt min­dre om vi kunde välja, berättar Sture.

De bestämmer egna investeringar och låter personalen vara med och påverka skolans kreativa riktning, på ett sätt som har bidragit till att de kan leverera goda resultat, trots förutsättningar som inte alltid varit optimala. De profilområden man har valt att fokusera på har växt fram underifrån, pekar rektorn på.

– Vi har både ett bra rykte bland hock­eyföräldrar, men även inom barnpsy­kiatrin, där man ibland rekommenderar föräldrar att söka hit, berättar Kristina Karlsson, elevhälsoansvarig på skolan.

STÖRRE FRIHET
Att de får ta med sig sitt gamla budgetår in i det nya, är något som har inneburit en motivation att minska på onödiga investeringar och att prioritera saker som personal och elever har sett som viktigare.

Ett problem är dock, menar Sture, att för­valtningen söker större kontroll över sina intraprenader. I början var de tämligen fria i sitt förhållningssätt. Sedan en tid har man från kommunförvaltningens sida stramat åt synen, tycker Sture, vilket möjligtvis kommer att innebära en ”normalisering” gentemot andra verksamheter i kommunal regi.

– Det fanns en allmän frihet, en anda som rådde att ”allt som inte är förbjudet är til­låtet.” Vi kunde förhålla oss så till en del av de beslut som fanns. Alltså, är det inte absolut specifikt att något även gäller för oss, slapp vi det, berättar Sture.

Den viktigaste friheten består dock, över tid – och den verkar de få ha kvar, vilket handlar om budgetansvar. Medel tillsätts kommunalt, på samma sätt som hos andra kommunala skolor, men hos Gumaelius­skolan får de behålla sina resurser om de gör ett bra år. Givetvis med brasklappen att detta även gäller vid ett sämre år.

Det blir mindre stressigt att genomföra in­vesteringar, det saknas plötsligt motivation att försöka ”trolla bort” saker från budget i slutet på året. Man kan kosta på sig att vara långsiktigare. Långsammare. Samtidigt försvinner inte heller resurserna till Cayma­nöarna, eller hamnar i styrelsearvoden som ligger långt över en vanlig tjänstemannalön.

Pengarna stannar i verksamheten; i detta fall i en stenöken, som sjuder av över 500 viljor, törstiga på lärande. Och Sture Barkin menar att de inte är särskilt speciella, så till vida att de skulle vara särskilt ämnade att bedriva intraprenad:
– Om vi kan göra det här, vem skulle inte kunna det!

Text och foto: Robert Halvarsson

FAKTA:
”Intraprenaden är en självständig resultatenhet i den kommunala förvaltningsorganisationen med mer ansvar och befogenheter än normalt för verksamhet, ekonomi och personal. Enheten är kommunalt ägd och driven och personalen är anställd av kom­munen”, skriver Örebro kommun på sin hemsida. Staden har i dagsläget tolv stycken intraprenader, som har startats i två vågor. Fem stycken är äldre, och sju stycken är nya. De finns främst inom skola, förskola och i stadens vårdboenden.

Gumaeliusskolan har profilerna dans, ishockey, fotboll, ridning, bild & form, mat och turism, matematik, engelska och ämnes­fördjupning. De har årskurserna 7-9, och drivs sedan årsskiftet 2007/08 som en intraprenadskola.

En destinationslös kompass

Robert Halvarsson illustrationRobert Halvarsson är redaktör på tidningen ASP Bladet, tillika ordförande på Kooperativet Mediagruppen Karlstad, följer och förlitar sig på sin livskompass. En kompass som fyller hans värld med upplevelserikedom, och där målet är av mindre betydelse.

Det är en samlad, eftertänksam Robert som med en viss stolthet berättar om en stark känsla av riktning som han låter sig ledas av. Som en, något reglerad ödesvandring som just han vandrar i, och som korsar andra liknande vandringar. Individuellt anpassade efter var och en. Det är när han korsar andra människors väg som hans liv känns spännande.

Kompassen pekar framåt
Med denna kompass följer vi nu med Robert framåt i tiden. Då är han på en position där han kan vara självständig och få påverka andra människor. Det finns en kombination av två roller här; hans och andra människors. Om andra trivs runtomkring honom så trivs han. Det är som en positiv snöbollseffekt.

I sin tro att man kan nå toppen på Maslows behovstrappa vill han understryka att varje steg behövs. Använder med försiktighet ordet disciplin, men hävdar att det är nyckeln till framgång. Han har upptäckt att detta budskap inte så gärna tas emot med glädje. Robert tror att det till och med kan krävas stenhårt arbete och uppoffringar för att nå dit man vill. Att vara kreativ i sitt skrivande och att ändå vilja förbättra sig själv.

En lockande tanke är att i framtiden driva och leda en verksamhet i positiv riktning. En mindre lockande tanke uttrycker han med en något förhöjd ton:
– Jag avskyr det här med entreprenörstanken.

I det ligger mycket förhärligande av sig själv, menar Robert. Man slår sig själv på bröstet och inbegriper inte andras insatser och medverkan till framgång.

Att vara på en central position och få jobba med det man älskar har en mycket god påverkan på honom. Detta sagt av en tills synes energisk och kreativ person. Men det stora intresset tippar hela tiden tillbaka på intresset för andra människor. Han är en man som sympatiserar med de stora frågorna. Driven av sin nyfikenhet ställer han sig frågorna: vart är jag på väg och vart är andra människor på väg? Hans tillvaro i vilket han får lära känna andra människor, upplever han som en ynnest. Man kan inget annat än att beundra detta:

– Vilken grej! Att få leva! Alla händelser, som har lett oss fram till vår existens och medvetenhet.

En tvådelad tanke dyker upp. I sin förundran över alltings sammanhang växer också en liten varning. Det finns en upplevelse att en del människor förlorat sin förundran inför tillvaron och blivit blasé. Någonstans har kompassen förlorat sitt sikte och man har slagit sig till ro. Det kan vara bra om man är överens med sitt inre. Men inte så bra om det är i syfte att undvika sin egen inre röst.

En röst som talar om de stora sammanhang som sträcker sig utanför våra egna liv, och inte hela tiden rör sig i ett för tanken alltför snäva kretsar. Där vi stör oss på grannen eller funderar över en ny bil.

Kompassen stannar
Vi befinner oss i de flitigt använda uttrycket ”här och nu”. Som vi tror att vi kan fånga och befinna oss i. Att få trivas på sitt jobb och att älska det man gör, är en nyckel för Robert. Man befinner sig i ett hus, och har nyckeln till många dörrar här i livet. Av nyfikenhet förlorar man sig ibland i alla dessa dörrar, och sträcker sig tunn på en för stor yta. Då blir resultaten inte lika bra och man kan ta ut sig.

Dock finns ett spännande inslag, ett romantiserande av det självförbrännande idealet. Det känns passionerat, en idé om utbrändhet utan att för den skull löpa hela linan ut. Bara känna fartvinden.
I fråga om balans skiner en viss oro igenom. Hur skapar man balans mellan denna nyfikenhet, fritid, arbete, plikt och lust? Och när kommer den efterföljande känslan av harmoni? Att släppa in andra människor på sin resa och att ”gå” tillsammans istället för att ”gå” själv kan vara svårt, erkänner han med mild ton.

Ungefär så här lång tid befinner sig våra tankar kring kompassens stillhet. Så börjar vi driva igen. Eller snarare, så här driver kompassen en vidare.

Robert spekulerar om det finns en ödesbestämdhet i den här kompassnålen. Han inser att det finns en risk att bli skrattad åt om man tänker så, men kompenserar snabbt med att han inte bryr sig om det. I en något bestämd ton klargör han för sin tro om att de flesta färdas i nån slags självuppfyllande vandring, där man vet vad som är bra för en och vad som inte är det. Det mer eller mindre påtvingade behovet av att tysta ner sin röst för att passa in i sociala sammanhang blir påtaglig ibland, och bromsar in den egna resan något.

Kompassen gör ytterligare ett utslag och pekar nu bakåt i tiden.

De aktiva valen
Det är i förhållande till en del aktiva val som man kan se att den historiska resan gjorde ett stopp här vid Mediagruppens dörr. Efter en tids sjukdom, växte en önskan om att bryta sin passivitet, fram. Det resulterade i journalistikstudier. Därefter sökte han upp tidningar och tidskrifter som stod i relation till hans politiska och sociala inriktning. Hans fallenhet för skapande av fördjupande journalistik har lett fram till den position han är på idag. På Mediagruppen Karlstad blev han invald ordförande och arbetar som redaktör för ASP Bladet.

Han använder sin journalistiska kunskaper och sin entusiasm helst till att vilja skildra det stora i andra människor. Han fascineras av samhället, konflikter som finns, men även ren fascination över människan som helhet.

Det kreativa skrivandet kan sättas i förhållande till journalistiken, och det bästa är nog en korsbefruktning mellan de två. Sen är det också en fråga om talang och färdighet. Roberts skrivarkompass styr mer åt faktatexter. Att förvandla fakta till berättande är spännande.

De icke aktiva valen
Rehabilitering är inte ett aktivt val. Omständigheter som exempelvis ohälsa, påverkar är i någon mening ofrivilliga. Hans egna val är han övertygad om hade varit annorlunda om han hela tiden fått vara kry. Att ”komma tillbaka” har varit jobbigt, men resultatet efter många steg i ”stegen” blev uppfriskande och..

– Jäkligt intressant och bra!

Att gå från en skakig grund till en anställning blev någon slags vändpunkt. Med det tidigare förlorade fotfästet i minnet växte ett garderingsbeteende fram. Den ekonomiska tryggheten blev måltavla för detta. Efter att ha sparat för att betala av lån, han beskriver sig själv som ”ultraansvarig” i förhållande till detta, stod han nu på fast mark.

Det gjorde att man kunde se förvandlingen från icke aktiva val till aktiva. Kompassen slår om och han går nu jämsides med sina deltagare i en gemensam riktning. Där själva resan överglänser destinationen.

Med en kompass på en självverkande arbetsplats är han möjligtvis på rätt position nu; rätt person sitter på rätt plats.

Text: Barbro Bruun
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Godkänt på Facebook?

Okej Facebookare. Jag har funderat mycket på just Facebook. Inledningsvis vill jag nämna att jag har ett vanligt Facebook-konto samt en Facebook-sida där jag postar egengjorda seriestrippar. För mig känns det här med sociala medier rätt avtändande och, ja… platt.

Men det är också genom ögonen på någon som tecknar satirserier vilka ibland kan vara ganska vågade, och har just Facebook som huvudforum. I teorin är ju detta ett ypperligt ställe att nå ut till folk utan kostnad. Men vad händer om materialet man postar ibland inte är ”rumsrent”?

Vad ska andra tro?
Vi vet väl alla att många skräddarsyr sina Facebookaktiviteter och därmed bilden av hur de vill att andra ska uppfatta dem. Detta bör då leda till att man i allmänhet blir väldigt feg och selektiv i det man lägger upp, delar och gillar. Man vill ju inte riskera att någon av sina ”vänner”, kollegor eller varför inte chefen ska tro att man gillar nåt som kan vara konstigt, stötande eller tvivelaktigt – fast man egentligen kanske gör det. Det blir ett slags strategiskt gillande och postande. Lustigt, harmlöst och knasigt är okej, så länge det är safe. Inget får riskera att rasera bilden man byggt upp om sitt liv och sina värderingar.

Riktigt trist om det är så att man måste skala bort sådant man tror inte passar sig men som man egentligen gillar eller tycker är intressant, av rädsla för att någon annan ska höja på ögonbrynen på fel sätt. Anpassat, tillrättalagt och rentav torftigt om jag får säga mitt.

Gilla eller inte gilla
Visst kan det kännas otacksamt att lägga ner tid och arbete på egenproducerat material, lägga upp på Facebook för gratis läsning och sedan få förvånansvärt lite respons, när man via ingående statistik samtidigt kan se att väldigt många regelbundet läser. (Detta gäller främst mer vågat material). Kanske är det en liknande känsla för en musiker som spelar för en tyst publik, eller en tidning man läser i butiken men inte köper, nåt i den stilen.

Samtidigt som jag välkomnar Facebook som ett bra sätt att nå ut om man sysslar med kulturellt arbete, är det uppenbart att det finns många oskrivna regler för vad som är okej eller inte bland de flesta användare. Man har ju sin internetimage att tänka på. Sin framgångssaga och sociala kapital. Sitt CV. ”Vågar jag gilla det här när alla andra kan se? Är det här rätt marknadsföring för min person?” Ska man behöva degradera sitt innehåll till en slätstruken, framtvingat positiv, harmlös sörja som är designat att passa alla för att folk ska våga visa att de gillar det?

Detta handlar inte om missnöje, jag tycker det är skitkul att folk vill läsa mina serier, men förbryllas över att det är relativt sparsam interaktion med tanke på hur många som läser. När arbetet inte genererar några pengar blir lönen istället respons från läsarna. Åtminstone för mig.

Är du okej?
Jag är uppriktigt fascinerad av fenomenet Facebook, hur det används och hur det har kommit att spela så stor roll i våra liv idag. Sedan fattar jag ju att det är lite lotteri när man postar något. Det kan försvinna i mängden så man helt enkelt missar det. Kanske blir man bombarderad med så mycket material och uppdateringar att man inte orkar bry sig?

Sedan finns ju de som inte behärskar det sociala spelet, som inte har koll på alla oskrivna regler man förväntas kunna för att föra sig på godkänt vis. Personer som postar spontana, känslomässiga inlägg som på förhand inte är så noggrant kalkylerade. Passar de in i Facebook-kulturen? Det som skrivs på nätet finns ju där för alltid. Ska vi skämmas för och maskera vår egen personlighet av rädsla för att göra ett mänskligt, socialt snedsteg på nätet? Nätet som jag nog vågar påstå är och kommer förbli en hörnsten i våra liv.

Godkänt?
Kan det ligga något i mina spekulationer? Att Facebook-mentaliteten/kulturen inte passar sig för ”socialt osmidiga” och mer vågat material. Material som är okej att gilla hemma på kammaren bland sina nära, men inte okej bland alla bekanta ute på nätet. Vågar man inte visa offentligt att man gillar något som riskerar att vara obekvämt, eller är jag helt ute och cyklar? Vill vi hålla med varandra och tycka lika till varje pris? Vad är vi rädda för?

Jag återknyter till erfarenheterna med mina tecknade serier. Tycker man att de suger är det ju inte konstigt om man inte vill interagera, men många skickar uppskattande, privata meddelanden som förstärker kontrasten. Många läsare – liten interaktion. Inte så Facebookigt. Detta är mina erfarenheter och tankar kring vår tids nya sätt att kommunicera och interagera med varandra.
Hur skulle du beskriva Facebook? Gå in och säg din mening på ASP-Bladet, via vår hemsida eller ja, även på Facebook.

Text och illustration: Martin Bäckström-Ledin

 Läs gärna mina serier:

www.mblserier.se

Spegeln 15 år

Spegeln fyllde 15 år den 4 november. Carina Karlsson Oslind som är aktivitetssamordnare och deltagaren Anette Zilén har varit med i stort sett helt från starten. Det arbetar sex personal på Spegeln, varav en är kock på halvtid, och deltagarantalet ligger på runt femtio personer.

Carina berättar att arbetet är relativt strukturerat. Som ny deltagare får man första komma på ett studiebesök och sedan gör man upp om personen vill vara på prov en stund eller om han/hon vill gå med i en av grupperna direkt.

Det finns flera grupper att välja bland: kök (som gjort smörgåstårtan ), bageri, väveri där det sys, stickas och vävs, snickeri där man renoverar möbler, bygger fågelholkar och skohyllor med mera, en keramikgrupp, studiecirklar och det finns ett fikarum.

– Man brukar göra upp vad man vill göra mellan deltagare och personal, säger Anette.

De som kommer till Spegeln är personer med långvariga psykiska funktionshinder i Karlstads kommun. Man går genom USB för att komma till Spegeln. USB står för enhet för ”utredning, stöd och behandling” och hette tidigare ASP/ANA.

Det är väldigt olika hur länge personer brukar vara på Spegeln, allt ifrån någon vecka till de som har varit med sedan starten 15 år sedan. Ibland kanske man vill gå vidare till studier och ibland kanske personen känner att det är det här jag vill göra.

Man får själv välja vilken station man vill vara på i mån av plats, man kan vara på fler än en station per dag. I kök och bageri finns det ont om plats, så då kan man lösa det genom att några jobbar förmiddagar, några eftermiddagar och någon bara någon timme. Då deltagarna är färdiga på Spegeln brukar det bli studier och några går över på Gemet. Några har gått till Mediagruppen, klart är att på Spegeln växer man.

– Vi försöker att deltagarna skall kunna utveckla sig, man får bygga på det man tycker är roligt själv och det man kan, att inte göra något som de absolut inte vill, för det är det ingen mening med. Man bygger på det man vill göra eller som man vill lära sig, säger Carina.

– Det är roligt att vara med i bageriet och sedan tycker jag om data, lägger Anette till.

Nu är det två grupper på torsdagar som arbetar med en tidning som heter Spegelbilden, den handlar om vad som sker på Spegeln, till exempel utedagar. Där får deltagarna skriva artiklar.

– Man kan söka information på Internet och samtidigt som man gör tidningen så lär man sig saker och ting. Istället för att man bara går in och gör en viss sak så finns det mycket man lär sig i att göra en tidning, man kan också få sitta hemma och skriva om man föredrar det, säger Carina.

Anette berättar att de gör matscheman och närvarolistor. Deltagarna jobbar individuellt.

– När jag inte gör det har vi en pärm med olika övningar, till exempel datakörkort, det är roligt och inför idag har vi gjort en power point-presentation.

– Från starten till nu har Spegeln utvecklats jättemycket, det har gått framåt, säger Carina.

Spegeln har betytt jättemycket för mig säger Anette. Förut gjorde jag ingenting, jag levde ett dåligt liv, gick bara och drällde och tog till det som jag brukar kalla ”glasapoteket”. Jag har haft återfall, men det går mycket bättre nu och jag går i terapi också.

Till Spegelns 15-årsjubileum var 97 personer anmälda och fler kom spontant, matsalen var fullsatt av nyfikna personer och där bjöds på smörgåstårta och tårtbakelser. Det är en lugn stämning och personerna där verkar trivas mycket bra.

Kuriosa: ASP-bladet startades på Spegeln.

Text: Maria Lundby Bohlin

Foto: Robert Halvarsson