Kontaktcenter har svar på kommuninvånarnas frågor

Den 31 januari slog portarna upp för kommunens nya kontaktcenter som kommer husera vid entrén på stadsbiblioteket bredvid turistbyrån.

En solig vinterdag i mitten av december träffar ASP bladet Johanna Cedervall, Kicki Mononen,Carina Larsson, Päivi Järvin, Linnea Granö och  Wiliam Maclean för att kolla läget sådär innan start. De är några av personerna som då kommer svara på kommuninvånarnas frågor.

Syftet med Kontaktcenter är att ge alla kommuninvånare bättre service, i stället för att man ska behöva ringa runt till olika personer om man undrar över något så kommer Kontaktcenter ansvara för att ge invånarna svar på sina frågor.

Och man kommer inte bara kunna ringa in för att få svar på sina frågor:
– Redan nu finns en Facebooksida och en e-post dit man också kan skriva om man funderar över något, självklart är det bara att komma in till oss med, säger Johanna.

– Vi har fått olika uppdrag från de olika förvaltningarna som vi ska ta hand om, t.ex. att fastställa faderskap som man i dag gör på Familjeavdelningen . Vi kommer även ha hand om förenklad biståndsbedömning, åt Vård- och omsorgsförvaltningen, berättar Kicki.

Erfarenheter från avdelningarna
Det kommer finnas tre olika svarsgrupper som ansvar för olika frågor inom de olika avdelningarna i kommunen. Alla som jobbar på Kontaktcenter har tidigare jobbat på de olika avdelningarna och har erfarenheter som gör det lättare att svara på de frågor som invånarna kommer ställa.
– Vi har gått runt på de olika avdelningarna och fått information som vi gjort checklistor av. Detta så att vi lättare kan svara på frågor när invånarna ringer, berättar Päivi.

En ny trend
Det är en trend i hela Sverige just nu att ha Kontaktcenter på olika orter och Karlstad hänger på, berättar William.

– Vi hoppas att detta ska leda till att medborgarna ska få kontakt och information snabbbare. Detta så att vi kan hjälpa dem som har ärenden som ska vidare till de olika förvaltningarna, de ska få lättare kontakt med rätt person och slippa ringa runt, säger Kicki.

– Vi längtar efter att få börja jobba ”på riktigt”, vi har ju hållit på med det här ända sedan september, så det ska bli kul att få flytta in i de nya lokalerna och komma i gång, avslutar Kicki.

Text: Joanna Halvardsson

                                                                                       Foto: Robert Halvarsson

Öppettider:

Måndag-Torsdag: 8-18
Fredag: 8-17
Öppet även under lunch varje vardag

En presentation av Alla Kvinnors Hus I Karlstad

 ASP Bladet fick oss en pratstund med Marianne Dahlberg, som är ordförande och presstaleskvinna på Alla Kvinnors Hus i Karlstad. Verksamheten har funnits i 31 år och de har ett nära samarbete med Karlstads Tjejjour som ingår i föreningen.

 

Hur har verksamheten förändrats under åren? Kommer det fler eller färre kvinnor?

– Alla Kvinnors Hus startades 1982 av ideella jourkvinnor och i dag är det fyra anställda och 57 Kvinno- och Tjejjourare. Tyvärr kommer det allt fler kvinnor. I fjol hade vi en ökning på 21 % jämfört med år 2011.

Hur tror du att verksamheten kommer att förändras i framtiden? Finns det någon trend?

– Jag tror inte att själva arbetet kommer att förändras, men som jag sa kommer allt fler kvinnor hit.

Hur finansieras verksamheten? Får ni donationer, kommunala bidrag?

– Vi får kommunala bidrag, landstingsbidrag, kranskommunerna hjälper också till och så får vi några donationer. Vi får även presenter och julklappar.

Betalar kvinnorna för sitt boende?

– Kommer de hit på egen hand betalar de 20 kronor per dygn. Kommer de via socialtjänsten står de för kostnaden.

Tar ni även emot kvinnor som misshandlats i en samkönad relation?

– Vi tar emot alla kvinnor för samtal som misshandlats, våldtagits eller farit illa. Dessutom går vi kurser i hur vi ska bemöta kvinnor som lever i en samkönad relation. Dessa kurser hålls av RFSL och är obligatoriska.

Ställer ni upp med sjukvård? Eller följer med till sjukhus/vårdcentral?

– Det börjar med att vi har ett samtal, så får vi se vilket hjälpbehov kvinnan har, alla behöver inte sjukvård. Ibland följer vi med till polisen och/eller socialtjänsten.

Vad har kvinnorna råkat ut för när de kommer? Ringer de först? Hur bemöter ni dem?

– Ja, de ringer först. Vi har ju hemlig adress, så vi träffas i vår öppna verksamhet till att börja med där vi har det samtal jag nämnde. Sedan, utifrån det, bestämmer vi hur vi går vidare. Det är också viktigt att framhålla att vi inte tar emot kvinnor med drogproblem eller svåra psykiska problem på boendet. Detta dels eftersom det finns barn där och dels för att vi inte har nattpersonal.

Har ni något samarbete med Karlstads Tjejjour?                                                                 

– Ja, vi har ett väldigt nära samarbete och delar lokaler. De ingår i föreningen. Dessutom sitter en representant från Tjejjouren med i styrelsen.

Tack för att du tog dig tid att svara på mina frågor. Det är bra att ni finns, men synd att ni behövs.

– Tack själv, jag tycker snarare det är en skam att vi behöver finnas.

Text och foto: Liselotte Frejdig

På jobbet- Monica Hjelte

Verksamheten Personligt Ombud fick i april 2012 en ny chef. ASP Bladet träffade Monica Hjelte för att få en inblick i hennes nya chefsjobb.

Kan du berätta om din bakgrund?

– Min grundutbildning är social omsorg med inriktning på funktionsnedsättning och ledarskap, som jag läste i Karlstad för 20 år sedan. Direkt efter utbildningen arbetade jag med myndighetsutövning i 5 år och därefter i Kils kommun i femton år som hemtjänstassistent i äldreomsorgen. Efter en omorganisering 2000 blev jag enhetschef. 2005-2006 deltog jag i ett länsprojekt, Miltonprojektet, som var mitt första möte med socialpsykiatrin, där jag var projektanställd för Anhörigstöd och eftersom det var ett länsövergripande projekt skapade jag ett nätverk i hela länet. När jag efter ett år återkom till Kils kommun som enhetschef blev jag lite av en expert på socialpsykiatri. Jag startade då både boendestöd och boende för förvaltningens målgrupp.  Jag började mitt arbete som chef på Personligt ombud i mitten av april 2012.

 

Vad är dina arbetsuppgifter?

– Mitt uppdrag är att leda, utveckla och förbättra verksamheten, så att det blir bättre för vår målgrupp. Målgruppen är psykiskt funktionsnedsatta. Jämfört med att vara enhetschef, som handlade om personaladministration, har det här arbetet större fokus på verksamheten. Eftersom vi är tio ombud i länet blir personaladministrationen den minsta delen av jobbet. Personligt ombud är en betydligt mindre verksamhet än den i Kil, även om den är en länsövergripande organisationen. Jag jobbar i hela länet och har medarbetare som jobbar i fyra områden, så det blir det en hel del resor i mitt jobb, när jag besöker mina medarbetare.  Jag är Personligt ombuds språkrör gentemot landstinget, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de sexton värmländska kommunerna. Jag är på många möten med våra samarbetspartners, där vi bevakar vår målgrupps rättigheter. För att jag ska få en inblick i hur det är att arbeta som personligt ombud, har jag valt att ha några personer själv som jag ger råd och stöd åt. Det har varit mycket berikande.

 

Vad gör ett personligt ombud?

– När en brukare tar kontakt med oss har vi först en informationsträff, där vi kartlägger behov och stöd. Vi identifierar också om personen tillhör vår målgrupp. Vi arbetar med personer över 18 år som har långvariga psykiska funktionsnedsättningar som medför stora hinder för ett fungerande vardagsliv. Vi arbetar på klienternas uppdrag och vilja. Rent praktiskt är det väldigt mycket vi gör tillsammans med brukaren. Det kan vara att sitta med i möten med myndigheter, eller att ta skogspromenader för att bryta isolering. Att skapa förtroende och relation är en viktig framgångsfaktor för att nå de mål brukaren och jag sätter upp tillsammans.  Personligt ombud är lotsen till andra insatser som rör ekonomi, sysselsättning och boende. Målet är att hjälpa personen till en bättre tillvaro och högre livskvalité. Vad behöver just den här personen för att få bra liv?

Hur ser du på chefsrollen?

– Min ledarfilosofi bygger på delaktighet, utveckling och förbättring av verksamheten. En bra chef ska inte behöva chefa utan han eller hon ska leda. Det gäller också att plocka fram det goda ur medarbetarna. Engagemang och motivation skapas genom att medarbetarna kan påverka, och det är jätteviktigt. På mitt tidigare jobb var jag chef över åttio anställda. Här på Personligt ombud blir det ett mer nära ledarskap. Det är viktigt att göra medarbetarna delaktiga och att förankra förändringsarbetet och beslut. Jag gillar när idéerna kommer underifrån, i ett öppet klimat och i en bra dialog med alla medarbetare.

Vad tar du med dig från ditt tidigare arbete till Personligt ombud?

– Det jag tar med mig är fokus på brukaren och individen. Jag har nu hittat en verksamhet som verkligen brinner för det den gör. En verksamhet som tror på förändring och förbättring av brukarens livssituation. Jag tar med mig min goda människosyn och det känns att jag har landat väldigt bra i Personligt ombuds verksamhet, för det finns en grundvärdering som jag ställer upp på. Det finns ett brinnande engagemang här och man vill väl.

 

Vad har du för förhoppningar som chef för Personligt Ombud?

– Framförallt hoppas jag att vi kommer finnas kvar. Personligt ombud är inte en lagstadgad rättighet eller verksamhet, trots det finansieras den av stat, kommun och landsting. Mina förhoppningar är att vi får mer dokumentation om verksamheten och förmedlar betydelsen av den, även utifrån ett socialekonomiskt perspektiv, så att våra finansiärer får ut mycket för de pengar de investerar i oss. Detta medför att vi får en form av kvalitetssäkerhetsstämpling på oss som visar att vi behövs.

Vilka utmaningar tror du att du kommer att stöta på?
– Utmaningen är att nå fler klienter. Vi måste nå ut med information till vår målgrupp och visa att vi finns. Det är viktigt att marknadsföra verksamheten. Att hitta rätt forum för samverkan med andra samhällsaktörer, är också mycket väsentligt. Utmaningen blir även att försöka medverka i debatten kring de systemfel som finns i vårt samhälle. Samhällsproblem som inte underlättar det stöd som målgruppen har rätt till.

 

Vad motiverar dig?

– Det är mötet med människor. Om man en gång valt att jobba med socialt arbete, då är man en social människa. Alla människor har något att ge. När jag ser en person som har haft det jobbigt under en längre tid och ser förbättringar, är det den största gåvan jag kan få och det berikar mitt jobb.

       Text: Henrik Sjöberg

                                                                                                                                                        Foto: Robert Halvarsson

Kortfrågor:

Ålder: 56

Bor: Karlstad

Senast lästa bok: En deckare av Mari Jungstedt

Senast sedda film: The Iron Lady

Drömresa: USA

Favoritmat: svensk husmanskost

Det är bara att ta sig i kragen

Har du hört den där om att du kunde bli vad du ville? Bara du pluggar, läser på universitet och presterar så får du jobb och allt blir rosor och regnbågar. Men givetvis är det sällan så enkelt för alla. I detta nummer av ASP Bladet skriver Martin Bäckström-Ledin om tidsandan och dess förlorare.

Samhällsandan talar om för dig att arbetet och din personliga framgång i det, är det viktigaste i livet. Men du kanske inte hörde den om ett liv av kronisk arbetslöshet, praktikplatser och specialanställningar med usla villkor? Eller den om att du inte skulle orka med allt detta och bli sjuk. Inte synligt sjuk som i ett brutet ben eller en förkylning, utan sjuk i huvudet?

Det är knappast någon hemlighet att vissa arbetsgivare sett fördelen med att utnyttja människor med medföljande bidragsformer för maximal vinst och minimalt ansvarstagande. Däremot är synen på att människor fungerar olika något av en hemlighet, åtminstone verkar det vara så många gånger. Med andra ord finns det vissa som tar mer stryk rent psykiskt än andra av dåliga förhållanden på exempelvis en arbetsplats. Om största delen av ens erfarenheter i arbetslivet kommer från dåliga arbetsplatser och villkor är det inte konstigt om det tillslut påverkar en negativt. ”Vadå, det där har jag varit med om. Bara att ta nya tag”, kanske känns igen? Föreställningen om att alla andra ska fungera som en själv.

Här har vi ett scenario

Du tar dina första steg ut i arbetslivet med en godtrogen inställning om att det kommer rulla på och bli bra, precis som du fått höra hela uppväxten. Man vill ju göra rätt för sig, som det heter. Till att börja med har du inga kontakter som kan fixa in dig på något arbete. Det är bara du. Du söker jobb på jobb och får erfara den tuffa marknaden. Du går arbetslös och tänker att studier är enda vägen. Du studerar, lever på CSN-lån och tycker att det är ganska skönt med din lilla levnadssumma. Den är ju ändå konstant, ett tag. Nu när du pluggat kanske du vågar hoppas på att få arbeta med något du gillar, istället för att nöja sig med okvalificerade ströjobb du varit hänvisad till tidigare.

Ingen risk, du går arbetslös att tag till och måste delta i arbetsförmedlingens åtgärder. Det blir till att jobba på olika praktikplatser, eller med lite tur få jobba timmar på något ställe du ogillar. Åren går och du blir van att leva på existensminimum och att aldrig få del av tryggheten i ett schysst arbete med ordentliga rättigheter.
Godtrogen som du är ger du aldrig upp hoppet på ett arbetsliv där du kan trivas, fungera och bli en del av samhället. Samhället som säger att du bara räknas om du arbetar och fungerar.
Din ork, tron på dig själv och samhället börjar tryta. Du vet hur många tänker: du är misslyckad och lat. De tursamma jävlarna som inte förtjänat sitt jobb, tänker du. En ”vi och dom”-mentalitet börjar smyga sig på.
En dag kanske du blir anställd, fast inte på riktigt. Du har ju varit arbetslös så länge att du uppbär olika specialbidrag som arbetsgivare kan nyttja. De behöver bara betala en spottstyver för dig, eller om du är i sysselsättningsfasen så får de pengar för att du jobbar heltid hos dem. Arbetsgivaren utnyttjar dig så länge bidraget gäller, sedan får du gå, och de tar in en ny med liknande villkor.

Under hela bidragsanställningen fick du gå med känslan att du inte blivit anställd för att du behövts. Du var det tredje hjulet som fick vara med på nåder för att arbetsgivaren fick en så bra deal för dig.
Du hade även gått med på en urusel lön, för du fick veta att det alltid finns hundra andra som vill ha din plats, och att du egentligen inte behövdes om det inte vore för ditt oemotståndliga bidrag du kom med. Klart du säger ja till det! Du ville ju så desperat ha ett jobb. Tack och bock, goa herrn. Du står med mössan i hand. Bidraget gav dig ingen rätt till a-kassa under det året, så du är tillbaka på noll efter du avverkats av arbetsgivaren.

Ett bittert recept
En tidigare självsäker, optimistisk och mentalt stabil person är ingen match att bryta ner i ovannämnda scenario. Lägg sedan till att du blir ständigt misstrodd, ifrågasatt och aldrig får uppskattning för ditt arbete på din bidragsanställning, så har vi en formel för framtida psykiska rubbningar. Speciellt om du tagit till dig samhällsbudskapet om att ditt människovärde ligger i dina prestationer i yrkeslivet och vikten av att fungera ”normalt”.

Resultatet kan bli godbitar som usel självkänsla, utmattning, depression, stress, skuld, skam, prestationsångest, folkskygghet, sömnproblem, oro och koncentrationssvårigheter, etcetera.
Att ta med sig detta till en ny arbetsplats kan bli minst sagt obehagligt och svårt, då de flesta arbetsgivare förutsätter att de anställda fungerar och presterar konsekvent och likartat.
Låter du bitterheten och cynismen ta över, vilket aldrig är långt borta, blir det lätt en ond cirkel av alltsammans. Det kan sluta med att du utgår ifrån att du kommer bemötas hänsynslöst, bli misstrodd och utnyttjas. Därav stärks rädslan och obehaget vid tanken på att komma tillbaka. Du vet att du inte är välkommen.

Lösningen?
Tyvärr sitter jag inte på lösningen för detta, jag sitter bara på konsekvenserna. I den bästa av världar kan man ju önska att det skulle finnas förståelse och tas hänsyn till att människor fungerar olika beroende på förutsättningar och bagage. Att låta människor få arbeta efter förmåga och att girighet inte alltid måste komma först. Att företagsledare inte bara strävar efter maximal penningvinst till varje pris, på andras bekostnad. Skulle det inte vara trevligt om vi investerade i att ha det lite trevligt, nu när vi lever här tillsammans en stund?

Fast det är klart, varför anpassa sig till en massa jobbiga förlorare om man har chansen att tjäna effektiva pengar med normala människor? Då kan man ju köpa mera grejer, och det är ju gött.

Text: Martin Bäckström Ledin