Bemötande vid ADHD och autismtillstånd

Under föreläsningsdagen talade även Immanuel Brändemo, och ASP Bladet passade på att intervjua honom. Immanuel är transsexuell, har Aspergers syndrom, ADHD och en varm utstrålning.

Hens kunskaper om asperger och ADHD bygger fram­för­allt på personliga erfaren­heter – både egna och andras. Hen är mer intresserad av ”hur” än ”varför”, och fokuserar därför hellre på praktiska kunskaper än rent medicinsk forskning.

Det är svårt att generalisera vad som är skillnaden på ASPI och andra föreläsare, men de flesta som föreläser om NPF har inte NPF själva, berättar hen, utan det är ofta någon som står där och talar om ”dem” och ”dem där”.

– Det är ju inte jag särskilt förtjust i kan jag ju säga. Ibland märker man att de har missuppfattat vissa grejer, att de tar för givet att när en person med NPF gör ”så där”, så måste det alltid bero på ”det här”.

PERCEPTIONEN OFTA BORTTAPPAD
Immanuel säger att den forskning som finns om NPF bygger mestadels på att personer som saknar diagnoser har iakttagit dem. Det är svårt att förstå dessa diagnoser med ett utifrånperspektiv.

När Immanuel själv utreddes och fick sin diagnos, upplevde hen att diagnoserna inte diskuterades bland allmänheten på samma sätt som nu. På bara tio år har det hänt mycket. Immanuel vänder sig i sina föreläsningar främst till personal inom offentlig verksamhet, som möter NPF-personer. Men även andra är välkomna.

– Det är rätt vanligt att folk kommer hit i egenskap av personal, men så smiter de in efter föreläsningen och säger till mig; ”Men du, jag tror jag själv har asperger, vågar jag gå och utreda mig?”

DIAGNOS NÖDVÄNDIG?
Att få en diagnos på papper kan göra att det blir lättare att få omgivningen att lyssna, säger hen. I bästa fall kan det funka som ett slags ”Stopp! Jag har asperger eller ADHD. Bara för att saker fungerar på ett visst sätt för dig, behöver det inte funka så för mig.”

– Du kanske tycker det är lätt, men det är kanske mycket svårare för mig.

Det blir lättare att få tillgång till vissa stödinsatser med en diagnos, de blir ett ”bevis” för samhället att problem kan finnas. För andra som inte har stora stödbehov, och har självkännedom, så är behovet av diagnos inte lika stor.

Text och foto:
Maria Lundby Bohlin

En social oas

Attention är en rikstäckande intresseorganisation för personer som är intresserade av det neuropsykiatriska. I Karlstad finns en förening som spänner över hela länet.

– Vi anordnar medlemsaktiviteter där deltagarna kan träffas, umgås och dela erfarenheter och tipsa varandra. Vi har cafékvällar, ibland med teman som bland annat pyssel, säger Maria Christensson Fröman, ordföranden på Attention i Karlstad.

Efterfrågan ökar
Föreningen har idag nästan 450 enskilda medlemmar och efterfrågan ökar stadigt. I föreningen finns familjemedlemmar, stödmedlemmar och personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Diagnoserna som finns representerade i föreningen spänner över ett stort spektra inom neuropsykiatrin. De mest vanliga är ADHD, ADD, Aspergers syndrom, OCD (tvångssyndrom), DCD (trotssyndrom) och Tourettes syndrom. Det finns även medlemmar som bär på diagnoserna dyskalkyli (matematiska svårigheter) och dyslexi (lässvårigheter).

– Jag har varit ordförande sedan 2009 och jag märker tydligt att vi blir alltmer efterfrågade. Det är roligt och vi försöker med de medel och resurser vi har, att stötta och ge våra medlemmar det de vill ha. Ett exempel på något kul vi arrangerat är från i våras, då vi anordnade en bussresa till Liseberg, berättar Maria.

Vill göra mer för medlemmarna
Attention anordnar studiecirklar och samtalsgrupper. De är uppskattade av medlemmarna och tenderar att snabbt bli fulltecknade. En gång per termin arrangerar föreningen föreläsningar. Ämnena har bland annat varit: ”Flickor med ADHD”, ”Presentation av BUP” och ”Aspergers syndrom”.

– Det händer att vi får frågor om att hjälpa enskilda människor, men tyvärr har vi varken kompetens eller resurser till att bemöta de behoven. Vi skulle såklart vilja göra mer för våra medlemmar, men vi arbetar helt ideellt och har inte alltid möjlighet att delta, säger Maria.

Styrelsen vill sprida information och engagera sig intressepolitiskt. De försöker göra sin röst hörd genom att representera föreningen i andra sammanhang, såsom att delta i olika sammankomster med Landstinget, kommunen och andra myndigheter.

Text: Ulf Puhls
Foto: Maria Lundby Bohlin

Attention Karlstads 10-årsjubileum

Nyligen fyllde Attention Karlstad tio år. Attention är en rikstäckande förening som verkar för personer med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF), såsom ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och tvångssyndrom (OCD). Maria Lundby Bohlin beskriver här sin upplevelse av dagen.

FREDAG – FIXAR
Fredagen kommer och jag är en halvtimme tidig till Seniorernas Hus på Sundsta, en gul byggnad som är varierat påbyggd, och där min bror hade sitt bröllopskalas för några år sedan. Det är kallt, men inte så kallt som det borde vara på vintern, tänker jag och funderar lite på ozonlagret, klimathot och värmeböljor.

Jag är trött. Idag skall vi arbeta från 17:00 tills vi blir klara. I morgon skall styrelsen vara på plats senast sju på morgonen, för att fixa de saker som måste göras samma dag. Hämta smörgåsar och fixa i köket, sådant där kvinnogöra som en del tycker. Vi är flest kvinnor, så den biten löser sig.

Tio i fem låser Maria och Elizabeth upp Seniorernas Hus, de två är ordförande och vice ordförande i Attention Karlstad. Maria sitter även i Riksorganisationens styrelse. Det klickar till i låset efter rätt portkod. Jag pustar ut. Jag tycker larm är läskiga. Jag hittade rätt hus! Jag har planerat att gå till Sundsta bad- och idrottshus busshållplats när jag skall hem; både 4an och 6an, mina bussar, går där.

Jag får en kram av Maria, sedan en till. ”Darn”, svär jag inuti, när jag märker att de har med personlig fika; korv och Coca Cola. Fnitter; hade det inte varit för de två så hade nog Coca Cola gått i konkurs, de har alltid med varsin 1,5-liters Cola på alla Attentions möten.

Nio på kvällen har vi fixat plottrigheten i utställningsrummet. Det ska se snyggt ut och det gör det inte med staplade möbler runtomkring.

– Jag kör hem dig Tibbs, hör jag Susanna säga. Jag är så tacksam; det är kallt ute och jag känner inte för att sitta länge utomhus utan vantar och vänta på någon stadsbuss som jag planerat.

– Jag hämtar dig tjugo i sju i morgon bitti, Tibbs. Inte en minut senare! Jag somnar som en sten.

LÖRDAG – DAGEN!
Jag går upp fem. Det blir färdigställande nu då vi skall vara på plats. Jag hämtas något sent, men vi är ändå först på plats och slappnar av med slutna ögon i bilen med regn småsmattrande på taket.

Först är det inregistrering med fika och fralla, invigning och praktisk information. Jag finner mig själv på scenen och tänker att jag glömt min fusklapp. Äh, det går bra. Jag läser från näthinnan den lapp jag memorerat; bildutställning, lite pressklipp om Attention Karlstad och de senaste fem årens verksamhetsberättelser. Följ ballongerna upp till andra våningen.

Föreläsningen ”Stålmannens pappa” av Fredrik Westin fägnar mig. Den håller på en timme, sen paus med kaffe, te, saft och frukt, sedan håller han på en timme till. Jag tänker detta måste vara dagens höjdpunkt!

Jag ser de andra tissla och tassla. Hemlin och Gordin har fått motorhaveri i Södertälje, så de skall köra sist på dagen i stället. Kallskuret med potatissallad innan. Dra lotter som var och en fått när de kom in samt prisutdelning.

Jag rymmer undan föreläsningssalen och sätter mig i incheckningen. Får se hur länge vi skall hålla på? Minst till fyra, sen ska vi packa ihop allting igen. Jag vinner inga handledsvärmare på min lott.

Staffan Lindqvist och ordföranden Maria sammanfattar det viktigaste ur Attentions historia. Elizabeth fångar publiken. Hur vill vi ha det framöver? Gruppdiskussioner. En hel del bra idéer kommer fram. Halv tre kommer Hemlin och Gordin, stressade och bär in sina grejer. Tur, det var i sista minuten!

Tjugo i fyra klappas det, sedan mera klappande. Slut? Skönt i så fall. De bugar och bockar efter en timmes show. Mitt huvud är stressat och jag tänker att det bästa som kan hända är att någon säger att ”vi är för slut nu, vi tar det här imorgon”. Det blir diskussion ändå. Jag tror artisterna är stressade, något som inte är så konstigt.

15:58 är lugnet före stormen slut. En man säger till mig att mina bilder ”har ett djup som talar till mig”, det glädjer mitt hjärta.

Undrar om jag får åka med någon hem idag? Jag måste fylla på mitt busskort för att kunna åka hem i morgon, då jag ska på födelsedagskalas. En åker hem nu. Jag är också slut i huvudet, trött.

Text och foto:
Maria Lundby Bohlin

En positiv värld bortom bubblan

Förut kändes världen så långt borta. Men nu känns det som den kommit närmare. Bubblan som jag gömde mig bakom, har försvunnit nästan helt och nu är det lättare att nå ut till verkligheten, lära känna folk. Det finns flera positiva saker som hjälpt mig framåt.

Jag är en 23-årig kvinna som har ett osynligt handikapp, Aspergers syndrom. Det kan innebära att man har svårt att sortera intryck från omvärlden. I mitt fall påverkar det även hur jag förstår de sociala reglerna.

På högstadiet upplevde jag att det blev tuffare att vara mig själv, i och med att jag var mobbad. En osäkerhet sköljde över mig varje gång, varenda dag, någon kommenterade något som jag gjorde eller sade. Det innebar att jag blev mer inåtvänd och mitt självförtroende sjönk.

När jag slutade nian, och var på ett litteraturläger i Karlstad fanns många likasinnade, där vågade jag äntligen berätta vad jag varit med om. Då växte mitt mod och självkänslan stärktes. Osäkerheten som funnits innan försvann.

Familjen har stor betydelse
Hur stor betydelse har familjen för mig? Den är oerhört viktig. Familjen har fått mig att växa som person, och gett mig möjligheten att uttrycka mina tankar och lyssna på andras erfarenheter. Något som verkligen gör mamma och pappa ovärderliga, är att de finns där för mig när jag behöver stöttning.

Jag har alltid varit glad och social, och nu upplever personer i min omgivning mig som en person som tar för sig mer och vågar ta mer initiativ. Dessutom så har jag ju alltid varit mig själv och gått mot strömmen, men det är vänner, familjen och arbetskamrater som format mig till den jag är nu. Framförallt tror jag att det är den praktikplats jag är på just nu, Mediagruppen, som gör att jag vågar öppna mig och se det positiva i tillvaron.

Nu undrar jag om du som läsare kan komma på något positivt som lyser upp din vardag? Till exempel kan det ju vara att umgås med nära och kära, musik, eller att vara ute i naturen osv. Skriv ner punkter på saker som får de negativa känslorna att försvinna och stärker glädjen i ditt liv.

I mitt fall så har den bubbla jag använt mig av för att kunna stärka mitt inre, inte längre någon roll att fylla.

Text & foto: Ellen Berner

Fyra positiva saker som får Ellen att må bra:

* Foto, för att fånga detaljer ur ett annorlunda perspektiv på bild.
* Karaoke, för ett stort sångintresse.
* The sims, för möjligheten att se hur små världar av familjer skapas genom ett dataspel.
* Musik, för att det ger mig ett lugn.