Etikettarkiv: Aspergers syndrom

Bemötande vid ADHD och autismtillstånd

23456789Under föreläsningsdagen talade även Immanuel Brändemo, och ASP Bladet passade på att intervjua honom. Immanuel är transsexuell, har Aspergers syndrom, ADHD och en varm utstrålning.

Hens kunskaper om asperger och ADHD bygger fram­för­allt på personliga erfaren­heter – både egna och andras. Hen är mer intresserad av ”hur” än ”varför”, och fokuserar därför hellre på praktiska kunskaper än rent medicinsk forskning.

Det är svårt att generalisera vad som är skillnaden på ASPI och andra föreläsare, men de flesta som föreläser om NPF har inte NPF själva, berättar hen, utan det är ofta någon som står där och talar om ”dem” och ”dem där”.

– Det är ju inte jag särskilt förtjust i kan jag ju säga. Ibland märker man att de har missuppfattat vissa grejer, att de tar för givet att när en person med NPF gör ”så där”, så måste det alltid bero på ”det här”.

PERCEPTIONEN OFTA BORTTAPPAD
Immanuel säger att den forskning som finns om NPF bygger mestadels på att personer som saknar diagnoser har iakttagit dem. Det är svårt att förstå dessa diagnoser med ett utifrånperspektiv.

När Immanuel själv utreddes och fick sin diagnos, upplevde hen att diagnoserna inte diskuterades bland allmänheten på samma sätt som nu. På bara tio år har det hänt mycket. Immanuel vänder sig i sina föreläsningar främst till personal inom offentlig verksamhet, som möter NPF-personer. Men även andra är välkomna.

– Det är rätt vanligt att folk kommer hit i egenskap av personal, men så smiter de in efter föreläsningen och säger till mig; ”Men du, jag tror jag själv har asperger, vågar jag gå och utreda mig?”

DIAGNOS NÖDVÄNDIG?
Att få en diagnos på papper kan göra att det blir lättare att få omgivningen att lyssna, säger hen. I bästa fall kan det funka som ett slags ”Stopp! Jag har asperger eller ADHD. Bara för att saker fungerar på ett visst sätt för dig, behöver det inte funka så för mig.”

– Du kanske tycker det är lätt, men det är kanske mycket svårare för mig.

Det blir lättare att få tillgång till vissa stödinsatser med en diagnos, de blir ett ”bevis” för samhället att problem kan finnas. För andra som inte har stora stödbehov, och har självkännedom, så är behovet av diagnos inte lika stor.

Text och foto:
Maria Lundby Bohlin

En social oas

11111111Attention är en rikstäckande intresseorganisation för personer som är intresserade av det neuropsykiatriska. I Karlstad finns en förening som spänner över hela länet.

– Vi anordnar medlemsaktiviteter där deltagarna kan träffas, umgås och dela erfarenheter och tipsa varandra. Vi har cafékvällar, ibland med teman som bland annat pyssel, säger Maria Christensson Fröman, ordföranden på Attention i Karlstad.

Efterfrågan ökar
Föreningen har idag nästan 450 enskilda medlemmar och efterfrågan ökar stadigt. I föreningen finns familjemedlemmar, stödmedlemmar och personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Diagnoserna som finns representerade i föreningen spänner över ett stort spektra inom neuropsykiatrin. De mest vanliga är ADHD, ADD, Aspergers syndrom, OCD (tvångssyndrom), DCD (trotssyndrom) och Tourettes syndrom. Det finns även medlemmar som bär på diagnoserna dyskalkyli (matematiska svårigheter) och dyslexi (lässvårigheter).

– Jag har varit ordförande sedan 2009 och jag märker tydligt att vi blir alltmer efterfrågade. Det är roligt och vi försöker med de medel och resurser vi har, att stötta och ge våra medlemmar det de vill ha. Ett exempel på något kul vi arrangerat är från i våras, då vi anordnade en bussresa till Liseberg, berättar Maria.

Vill göra mer för medlemmarna
Attention anordnar studiecirklar och samtalsgrupper. De är uppskattade av medlemmarna och tenderar att snabbt bli fulltecknade. En gång per termin arrangerar föreningen föreläsningar. Ämnena har bland annat varit: ”Flickor med ADHD”, ”Presentation av BUP” och ”Aspergers syndrom”.

– Det händer att vi får frågor om att hjälpa enskilda människor, men tyvärr har vi varken kompetens eller resurser till att bemöta de behoven. Vi skulle såklart vilja göra mer för våra medlemmar, men vi arbetar helt ideellt och har inte alltid möjlighet att delta, säger Maria.

Styrelsen vill sprida information och engagera sig intressepolitiskt. De försöker göra sin röst hörd genom att representera föreningen i andra sammanhang, såsom att delta i olika sammankomster med Landstinget, kommunen och andra myndigheter.

Text: Ulf Puhls
Foto: Maria Lundby Bohlin

Attention Karlstads 10-årsjubileum

124125415

Nyligen fyllde Attention Karlstad tio år. Attention är en rikstäckande förening som verkar för personer med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF), såsom ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och tvångssyndrom (OCD). Maria Lundby Bohlin beskriver här sin upplevelse av dagen.

FREDAG – FIXAR
Fredagen kommer och jag är en halvtimme tidig till Seniorernas Hus på Sundsta, en gul byggnad som är varierat påbyggd, och där min bror hade sitt bröllopskalas för några år sedan. Det är kallt, men inte så kallt som det borde vara på vintern, tänker jag och funderar lite på ozonlagret, klimathot och värmeböljor.

Jag är trött. Idag skall vi arbeta från 17:00 tills vi blir klara. I morgon skall styrelsen vara på plats senast sju på morgonen, för att fixa de saker som måste göras samma dag. Hämta smörgåsar och fixa i köket, sådant där kvinnogöra som en del tycker. Vi är flest kvinnor, så den biten löser sig.

Tio i fem låser Maria och Elizabeth upp Seniorernas Hus, de två är ordförande och vice ordförande i Attention Karlstad. Maria sitter även i Riksorganisationens styrelse. Det klickar till i låset efter rätt portkod. Jag pustar ut. Jag tycker larm är läskiga. Jag hittade rätt hus! Jag har planerat att gå till Sundsta bad- och idrottshus busshållplats när jag skall hem; både 4an och 6an, mina bussar, går där.

Jag får en kram av Maria, sedan en till. ”Darn”, svär jag inuti, när jag märker att de har med personlig fika; korv och Coca Cola. Fnitter; hade det inte varit för de två så hade nog Coca Cola gått i konkurs, de har alltid med varsin 1,5-liters Cola på alla Attentions möten.

Nio på kvällen har vi fixat plottrigheten i utställningsrummet. Det ska se snyggt ut och det gör det inte med staplade möbler runtomkring.

– Jag kör hem dig Tibbs, hör jag Susanna säga. Jag är så tacksam; det är kallt ute och jag känner inte för att sitta länge utomhus utan vantar och vänta på någon stadsbuss som jag planerat.

– Jag hämtar dig tjugo i sju i morgon bitti, Tibbs. Inte en minut senare! Jag somnar som en sten.

LÖRDAG – DAGEN!
Jag går upp fem. Det blir färdigställande nu då vi skall vara på plats. Jag hämtas något sent, men vi är ändå först på plats och slappnar av med slutna ögon i bilen med regn småsmattrande på taket.

Först är det inregistrering med fika och fralla, invigning och praktisk information. Jag finner mig själv på scenen och tänker att jag glömt min fusklapp. Äh, det går bra. Jag läser från näthinnan den lapp jag memorerat; bildutställning, lite pressklipp om Attention Karlstad och de senaste fem årens verksamhetsberättelser. Följ ballongerna upp till andra våningen.

Föreläsningen ”Stålmannens pappa” av Fredrik Westin fägnar mig. Den håller på en timme, sen paus med kaffe, te, saft och frukt, sedan håller han på en timme till. Jag tänker detta måste vara dagens höjdpunkt!

Jag ser de andra tissla och tassla. Hemlin och Gordin har fått motorhaveri i Södertälje, så de skall köra sist på dagen i stället. Kallskuret med potatissallad innan. Dra lotter som var och en fått när de kom in samt prisutdelning.

Jag rymmer undan föreläsningssalen och sätter mig i incheckningen. Får se hur länge vi skall hålla på? Minst till fyra, sen ska vi packa ihop allting igen. Jag vinner inga handledsvärmare på min lott.

Staffan Lindqvist och ordföranden Maria sammanfattar det viktigaste ur Attentions historia. Elizabeth fångar publiken. Hur vill vi ha det framöver? Gruppdiskussioner. En hel del bra idéer kommer fram. Halv tre kommer Hemlin och Gordin, stressade och bär in sina grejer. Tur, det var i sista minuten!

Tjugo i fyra klappas det, sedan mera klappande. Slut? Skönt i så fall. De bugar och bockar efter en timmes show. Mitt huvud är stressat och jag tänker att det bästa som kan hända är att någon säger att ”vi är för slut nu, vi tar det här imorgon”. Det blir diskussion ändå. Jag tror artisterna är stressade, något som inte är så konstigt.

15:58 är lugnet före stormen slut. En man säger till mig att mina bilder ”har ett djup som talar till mig”, det glädjer mitt hjärta.

Undrar om jag får åka med någon hem idag? Jag måste fylla på mitt busskort för att kunna åka hem i morgon, då jag ska på födelsedagskalas. En åker hem nu. Jag är också slut i huvudet, trött.

Text och foto:
Maria Lundby Bohlin

En positiv värld bortom bubblan

35Förut kändes världen så långt borta. Men nu känns det som den kommit närmare. Bubblan som jag gömde mig bakom, har försvunnit nästan helt och nu är det lättare att nå ut till verkligheten, lära känna folk. Det finns flera positiva saker som hjälpt mig framåt.

Jag är en 23-årig kvinna som har ett osynligt handikapp, Aspergers syndrom. Det kan innebära att man har svårt att sortera intryck från omvärlden. I mitt fall påverkar det även hur jag förstår de sociala reglerna.

På högstadiet upplevde jag att det blev tuffare att vara mig själv, i och med att jag var mobbad. En osäkerhet sköljde över mig varje gång, varenda dag, någon kommenterade något som jag gjorde eller sade. Det innebar att jag blev mer inåtvänd och mitt självförtroende sjönk.

När jag slutade nian, och var på ett litteraturläger i Karlstad fanns många likasinnade, där vågade jag äntligen berätta vad jag varit med om. Då växte mitt mod och självkänslan stärktes. Osäkerheten som funnits innan försvann.

1234

Familjen har stor betydelse
Hur stor betydelse har familjen för mig? Den är oerhört viktig. Familjen har fått mig att växa som person, och gett mig möjligheten att uttrycka mina tankar och lyssna på andras erfarenheter. Något som verkligen gör mamma och pappa ovärderliga, är att de finns där för mig när jag behöver stöttning.

Jag har alltid varit glad och social, och nu upplever personer i min omgivning mig som en person som tar för sig mer och vågar ta mer initiativ. Dessutom så har jag ju alltid varit mig själv och gått mot strömmen, men det är vänner, familjen och arbetskamrater som format mig till den jag är nu. Framförallt tror jag att det är den praktikplats jag är på just nu, Mediagruppen, som gör att jag vågar öppna mig och se det positiva i tillvaron.

Nu undrar jag om du som läsare kan komma på något positivt som lyser upp din vardag? Till exempel kan det ju vara att umgås med nära och kära, musik, eller att vara ute i naturen osv. Skriv ner punkter på saker som får de negativa känslorna att försvinna och stärker glädjen i ditt liv.

I mitt fall så har den bubbla jag använt mig av för att kunna stärka mitt inre, inte längre någon roll att fylla.

Text & foto: Ellen Berner

Fyra positiva saker som får Ellen att må bra:

* Foto, för att fånga detaljer ur ett annorlunda perspektiv på bild.
* Karaoke, för ett stort sångintresse.
* The sims, för möjligheten att se hur små världar av familjer skapas genom ett dataspel.
* Musik, för att det ger mig ett lugn.

”I” står för Intraprenad – om en ovanlig skola i Örebros hjärta

skemaPrivat eller offentligt, vinstdrivande eller byråkratiskt. Men vad finns mittemellan då? Ja, arbetskooperativ, stiftelser och idéburna verksamheter förstås. Men även intraprenader. ASP Bladet besökte Gumaeliussko­lan, en grundskola som drivs som intraprenad i västra Örebro.

En intraprenad är en offentlig verksam­het som har ett större självstyre än vad som anses vanligt. Detta kan innebära en del olika saker, hos Gumaeliussko­lan betyder det att deras budget sätts självständigt från sin förvaltnings övriga ekonomi. De tar med sig både överskott och underskott in nästa budgetår och får rekrytera personal på ett mer själv­ständigt sätt.

Sture Barkin, skolans rektor, berättar lugnt men passionerat kring vad som skapat skolans goda resultat, att leva ”sitt eget liv”, delvis inom kommunens ramar, men ändå med viss själv­ständighet. Gumaelius­skolan är beläget i en äldre byggnad, från 1940-talet. Det är asfalt, tidstypisk fasad, få grönytor. Hur ska man beskriva läget för skolan?
– Det är ju en stenöken, säger Sture Barkin och fortsätter: hur kan man bedriva idrottsprofil i en stenöken? Han ler ett snett leende när han lägger ut texten om vad som gör dem unika.

”NÄSTAN FÖR BRA”
Trots denna ”stenöken”, rör sig ung­domarna friktionsfritt i skolans loka­ler. Skolbiblioteket är välutrustat, en bibliotekarie finns på plats och berättar om hur mycket de satsar på ny litteratur varje år. Specialpedagoger finns redo, bland annat för att stötta de elever med ADHD och Aspergers syndrom, som får gå i specialklasser. Skolan har en lärartäthet över medel. Det går bra nu.

– Nästan för bra. Vi tog över viss administration från vår förvalt­ning, kring personalfrå­gor och lönehantering, vi köper en del genom förvaltningen – men det är att se som tvångsköp. Vi skulle köpa betydligt min­dre om vi kunde välja, berättar Sture.

De bestämmer egna investeringar och låter personalen vara med och påverka skolans kreativa riktning, på ett sätt som har bidragit till att de kan leverera goda resultat, trots förutsättningar som inte alltid varit optimala. De profilområden man har valt att fokusera på har växt fram underifrån, pekar rektorn på.

– Vi har både ett bra rykte bland hock­eyföräldrar, men även inom barnpsy­kiatrin, där man ibland rekommenderar föräldrar att söka hit, berättar Kristina Karlsson, elevhälsoansvarig på skolan.

STÖRRE FRIHET
Att de får ta med sig sitt gamla budgetår in i det nya, är något som har inneburit en motivation att minska på onödiga investeringar och att prioritera saker som personal och elever har sett som viktigare.

Ett problem är dock, menar Sture, att för­valtningen söker större kontroll över sina intraprenader. I början var de tämligen fria i sitt förhållningssätt. Sedan en tid har man från kommunförvaltningens sida stramat åt synen, tycker Sture, vilket möjligtvis kommer att innebära en ”normalisering” gentemot andra verksamheter i kommunal regi.

– Det fanns en allmän frihet, en anda som rådde att ”allt som inte är förbjudet är til­låtet.” Vi kunde förhålla oss så till en del av de beslut som fanns. Alltså, är det inte absolut specifikt att något även gäller för oss, slapp vi det, berättar Sture.

Den viktigaste friheten består dock, över tid – och den verkar de få ha kvar, vilket handlar om budgetansvar. Medel tillsätts kommunalt, på samma sätt som hos andra kommunala skolor, men hos Gumaelius­skolan får de behålla sina resurser om de gör ett bra år. Givetvis med brasklappen att detta även gäller vid ett sämre år.

Det blir mindre stressigt att genomföra in­vesteringar, det saknas plötsligt motivation att försöka ”trolla bort” saker från budget i slutet på året. Man kan kosta på sig att vara långsiktigare. Långsammare. Samtidigt försvinner inte heller resurserna till Cayma­nöarna, eller hamnar i styrelsearvoden som ligger långt över en vanlig tjänstemannalön.

Pengarna stannar i verksamheten; i detta fall i en stenöken, som sjuder av över 500 viljor, törstiga på lärande. Och Sture Barkin menar att de inte är särskilt speciella, så till vida att de skulle vara särskilt ämnade att bedriva intraprenad:
– Om vi kan göra det här, vem skulle inte kunna det!

Text och foto: Robert Halvarsson

FAKTA:
”Intraprenaden är en självständig resultatenhet i den kommunala förvaltningsorganisationen med mer ansvar och befogenheter än normalt för verksamhet, ekonomi och personal. Enheten är kommunalt ägd och driven och personalen är anställd av kom­munen”, skriver Örebro kommun på sin hemsida. Staden har i dagsläget tolv stycken intraprenader, som har startats i två vågor. Fem stycken är äldre, och sju stycken är nya. De finns främst inom skola, förskola och i stadens vårdboenden.

Gumaeliusskolan har profilerna dans, ishockey, fotboll, ridning, bild & form, mat och turism, matematik, engelska och ämnes­fördjupning. De har årskurserna 7-9, och drivs sedan årsskiftet 2007/08 som en intraprenadskola.

Idrott och funktionshinder – Går det ihop?

PER_1058_012ASP Bladet skrev i nummer 4/2013 om Helenas dotter Maja som har Aspergers syndrom och tävlar med Kils friidrottare. Men hur ser det ut i andra klubbar? ASP Bladet har talat med IF Götas verksamhets- och sportchef Johan Engberg.

Hur hanterar ni barn och ungdomar med funktions- eller rörelsehinder?
−Har de ett funktionshinder kan de ofta vara med i de andra grupperna, även om tränarna måste vara extra lyhörda för deras behov. Dessutom måste de ofta ha en speciell kompetens för att kunna tillgodose dessa behov. När vi har prova-på-grupper brukar det vara mellan 200 och 250 barn och det blir lätt lite stökigt. Tidigare hade vi en grupp med rörelsehindrade på cirka 20-25 stycken som tränade i Våxnäshallen, men när vi flyttade på dem fick vi kritik och många valde att sluta.

Vad var det som gjorde att ni flyttade på dem?
−Det var först och främst en säkerhetsfråga. Det handlade också om att vi har mycket verksamhet i Våxnäshallen och de var flera ungdomsgrupper som fick tider i gymnastikhallar då. Föreningen har alltid verksamhet i gymnastikhallar i olika hög grad beroende på tillgängligheten i Våxnäshallen.

Hur hittar ni barn och ungdomar? Söker ni upp dem i skolorna?
−Ja, dels är vi ute i skolorna, vi gör reklam för oss under olika arrangemang. Göta arrangerar ju bland annat Vårruset, Karlstad Stadslopp, Tjur- och Kalvruset. På det sättet får vi ut budskapet om att vi finns, även om många redan känner till oss. När vi har tävlingar på Tingvalla brukar vi ha en ”Prova-på”-hörna och det lockar också några ungdomar. Göta var med och arrangerade omsorgs-VM för några år sedan och även det ledde till att några lockades att gå med.

Vet du något om hur det är i andra klubbar? Har ni någon gemensam policy?
−Vi är ju enda friidrottsklubben i Karlstad, men vi har lite samarbete med Kils friidrottare där en av ledarna är aktiv i de här frågorna. Annars skulle det vara givande att tala med andra klubbar, både i och utanför Värmland, hur de hanterar dessa frågor. Vi behöver mer kunskap och utbildning om detta. Det finns även många fördelar med de som har psykiska funktionshinder, eftersom de ofta är mer fokuserade och målinriktade.

Text: Liselotte Frejdig

Jag har Aspergers syndrom – men jag ÄR inte Asperger!

Att få en neuropsykiatrisk diagnos vid 50 års ålder – eller två diagnoser, eftersom att jag ju även har ADHD – är inte lätt. Av flera orsaker. För mig kom diagnosen Aspergers syndrom (AS) både som en chock och ett personligt nederlag.

Det första jag gjorde när jag fick min diagnos AS, var att ringa till min äldre syster, som arbetar som kurator. Min första reaktion var ju en stark och djup sorg över att mitt innersta, min kärna, min själ är AS.

– Men Annika! Du har AS men du ÄR inte AS svarade min syster mig, med eftertryck på varje ord. Denna mening betyder oerhört mycket för mig och jag försöker att tänka på den i sammanhang då jag känner att min AS härjar med mig.

Terapi, terapi och åter igen terapi

Jag har gått i olika sorters terapier, både enskilt och i grupp, i flera omgångar, sedan jag var 18 år. I dag är jag 53. Jag har känt mig fel, annorlunda, utanför och har i hela mitt liv hatat en del av mina personliga egenskaper och sociala svårigheter. Jag har försökt göra allt jag kan för att ändra, tona ner eller helt ta bort de flesta av mina mest problematiska egenskaper och funktioner.

Till en del har jag lyckats. Men det har varit en svår kamp, som inneburit stark smärta och sorg. De svårigheter jag har störst problem med, har jag inte lyckats förändra nämnvärt, trots allt hårt och envist arbete jag lagt ner. Det smärtar mig oerhört djupt när jag förstår att i princip allt jag jobbat med, som gäller min personliga utveckling, handlar om AS och/eller Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder (ADHD).

Det känns som om jag jobbat i onödan, att jag aldrig haft en chans, att det inte finns en möjlighet för mig att bli ”neurotypisk”. Många av mina dagar lever jag med känslan av jag att jag helst vill fly från det sociala livet. De enda gånger jag känner att jag är till 100 procent accepterad, är när jag är omgiven av djur och natur, när inte en människa finns i min närhet. Då kan jag slappna av fullständigt och känna mig lugn, lycklig och fyllas av kärlek.

Så har det varit i hela mitt liv! Både under mina första 50 år, utan medvetenhet om mina funktionsnedsättningar, och under de två och ett halvt år som jag förstått varför mitt liv sett ut och ser ut som det gör. Varför jag fungerar som jag gör och varför vissa saker är så omöjliga för mig att lära mig, att förstå och att anpassa mig till.

Utanförskap och underläge

Vår västerländska värld är inte en värld som jag är anpassad att leva i. Det är så mycket jag inte förstår, som jag inte kan lära mig, hur mycket jag än vill. Jag ställer till med så mycket onödiga situationer i sociala sammanhang, bara för att jag inte kan hålla tyst och sluta fråga om allt jag inte förstår. Jag har också svårt att sluta prata om detaljer, som ingen annan än jag är intresserad av. Dessutom blir jag irriterad när jag inte blir lyssnad på utan upplever att jag blir avbruten och/eller nonchalerad. Jag tycker att folk är oförskämda mot mig när de inte vill lyssna på vad jag har att berätta.

Ofta har jag en känsla av att jag befinner mig i underläge, eftersom att jag nästan alltid känner ett utanförskap tillsammans med andra människor. De andra har rätt och jag fel. Det jag har att säga är varken viktigt eller intressant för andra. Ämnen som andra pratar om, enligt mig ofta ytligt ”mingelprat”, förstår de flesta och är intresserade av. Alla utom jag hänger med i resonemangen. Själv finner jag sällan eller aldrig någon röd tråd eller poäng i sådana samtalsämnen. Då blir jag tyst, lyssnar och studerar. I bästa fall blir jag då osynlig och ointressant vilket är bättre än att skapa dålig stämning och känna att andra tycker att jag är obekväm.

Flickan som kramar knäna

Fråga, tänka, tycka, veta

Jag vill att folk ska våga fråga istället för att bara tänka och tycka utan att egentligen veta. Hur ska man kunna tycka något om någonting utan att ha kunskap? Ibland när jag berättar för någon att jag har AS eller ADHD kan jag få till svar :”Jaja, det har ju nästan alla nuförtiden! Jag är också stressad och okoncentrerad ibland så då har jag väl ADHD jag också!” Eller: ”Du kan väl inte ha AS, du som är så empatisk!” När jag hör sådana kommentarer från människor som verkligen är övertygade om sin kunskap om dessa diagnoser, blir jag så trött, ledsen och fullkomligt fylld av hopplöshet!

Jag vill berätta att jag har AS men att jag inte ÄR AS! En del av min personlighet präglas starkt av egenskaper som är så starka och orsakar så stora problem för mig i mitt sociala liv att de är handikappande för mig. Jag har en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning, som idag ingår i en stor ”samlingsdiagnos” som heter Autismspektrumtillstånd. En del av mig präglas av min funktionsnedsättning men större delen av det som är jag är inte AS!

Jag har en intelligens vars medelvärde motsvarar de flestas. Men en stor skillnad är att min intelligens är väldigt ojämn – djupa dalar och höga toppar – medan människor som inte har AS har en mer jämn intelligens.

Alla är vi olika

Alla med Aspergers syndrom fungerar inte likadant. Vi är olika människor, har olika egenskaper, åsikter, känslor och intressen. Och vi är bra på olika saker och dåliga på olika saker. Vi är inte en homogen grupp, lika lite som att människor utan AS är det!

En del av oss har svårt att leva oss in i andra människors känslor eller tankar – Jag har det inte. Jag har en stark empatisk förmåga (vilket tydligt framgick av den neuropsykologiska utredningen jag genomgått) som långväga överstiger vad som är en normal empatisk förmåga hos människor utan AS. En del av oss har ett eller flera specialintressen, jag har det inte.

Ett starkt drag hos många av oss är att vi har svårt att förstå sammanhang. Just detta har jag väldigt svårt med. Den här svagheten i min hjärna har de flesta av de människor jag möter stora problem med att både förstå och acceptera. Även dem jag känner väldigt väl. De tror mig inte när jag säger att jag inte förstår. Efter att jag har frågat samma fråga flera gånger utan att få just det svar som ger mig sammanhanget, kan jag få en replik från en högst irriterad person:

– Du hakar ju upp dig på totalt oväsentliga detaljer, istället för att lyssna på vad jag säger. Du är ju inte dum i huvudet, så sluta larva dig!

En annan sak som många med AS har svårt med, även jag, är automatisering. Vi gör samma saker varje dag, år efter år. Vi diskar, städar, knyter skosnören, lagar mat, borstar tänderna. Men har man inte förmåga till att göra saker per automatik, så innebär det att för varje gång man gör en sak så är det som att man man gör den för första gången. Man måste noga tänka på och komma ihåg alla moment och detaljer. Dessutom måste man göra dem i rätt ordning. Detta tar en oerhörd mängd energi ifrån mig. De flesta människor gör ju allt detta per automatik, utan att ens tänka på det.

Det syns inte utanpå

Ingen kan se på mig att jag har AS. Och genom åren har jag också till en del lärt mig att kamouflera mig. Jag har hittat många strategier för att hitta vägar förbi AS-relaterade problem av olika slag och jag lär mig mer för varje dag som går!

Text: Annika Dahlberg
Foto: Lotta Tammi
Illustration: Amanda Hellström