Etikettarkiv: Aspergers syndrom

”I” står för Intraprenad – om en ovanlig skola i Örebros hjärta

skemaPrivat eller offentligt, vinstdrivande eller byråkratiskt. Men vad finns mittemellan då? Ja, arbetskooperativ, stiftelser och idéburna verksamheter förstås. Men även intraprenader. ASP Bladet besökte Gumaeliussko­lan, en grundskola som drivs som intraprenad i västra Örebro.

En intraprenad är en offentlig verksam­het som har ett större självstyre än vad som anses vanligt. Detta kan innebära en del olika saker, hos Gumaeliussko­lan betyder det att deras budget sätts självständigt från sin förvaltnings övriga ekonomi. De tar med sig både överskott och underskott in nästa budgetår och får rekrytera personal på ett mer själv­ständigt sätt.

Sture Barkin, skolans rektor, berättar lugnt men passionerat kring vad som skapat skolans goda resultat, att leva ”sitt eget liv”, delvis inom kommunens ramar, men ändå med viss själv­ständighet. Gumaelius­skolan är beläget i en äldre byggnad, från 1940-talet. Det är asfalt, tidstypisk fasad, få grönytor. Hur ska man beskriva läget för skolan?
– Det är ju en stenöken, säger Sture Barkin och fortsätter: hur kan man bedriva idrottsprofil i en stenöken? Han ler ett snett leende när han lägger ut texten om vad som gör dem unika.

”NÄSTAN FÖR BRA”
Trots denna ”stenöken”, rör sig ung­domarna friktionsfritt i skolans loka­ler. Skolbiblioteket är välutrustat, en bibliotekarie finns på plats och berättar om hur mycket de satsar på ny litteratur varje år. Specialpedagoger finns redo, bland annat för att stötta de elever med ADHD och Aspergers syndrom, som får gå i specialklasser. Skolan har en lärartäthet över medel. Det går bra nu.

– Nästan för bra. Vi tog över viss administration från vår förvalt­ning, kring personalfrå­gor och lönehantering, vi köper en del genom förvaltningen – men det är att se som tvångsköp. Vi skulle köpa betydligt min­dre om vi kunde välja, berättar Sture.

De bestämmer egna investeringar och låter personalen vara med och påverka skolans kreativa riktning, på ett sätt som har bidragit till att de kan leverera goda resultat, trots förutsättningar som inte alltid varit optimala. De profilområden man har valt att fokusera på har växt fram underifrån, pekar rektorn på.

– Vi har både ett bra rykte bland hock­eyföräldrar, men även inom barnpsy­kiatrin, där man ibland rekommenderar föräldrar att söka hit, berättar Kristina Karlsson, elevhälsoansvarig på skolan.

STÖRRE FRIHET
Att de får ta med sig sitt gamla budgetår in i det nya, är något som har inneburit en motivation att minska på onödiga investeringar och att prioritera saker som personal och elever har sett som viktigare.

Ett problem är dock, menar Sture, att för­valtningen söker större kontroll över sina intraprenader. I början var de tämligen fria i sitt förhållningssätt. Sedan en tid har man från kommunförvaltningens sida stramat åt synen, tycker Sture, vilket möjligtvis kommer att innebära en ”normalisering” gentemot andra verksamheter i kommunal regi.

– Det fanns en allmän frihet, en anda som rådde att ”allt som inte är förbjudet är til­låtet.” Vi kunde förhålla oss så till en del av de beslut som fanns. Alltså, är det inte absolut specifikt att något även gäller för oss, slapp vi det, berättar Sture.

Den viktigaste friheten består dock, över tid – och den verkar de få ha kvar, vilket handlar om budgetansvar. Medel tillsätts kommunalt, på samma sätt som hos andra kommunala skolor, men hos Gumaelius­skolan får de behålla sina resurser om de gör ett bra år. Givetvis med brasklappen att detta även gäller vid ett sämre år.

Det blir mindre stressigt att genomföra in­vesteringar, det saknas plötsligt motivation att försöka ”trolla bort” saker från budget i slutet på året. Man kan kosta på sig att vara långsiktigare. Långsammare. Samtidigt försvinner inte heller resurserna till Cayma­nöarna, eller hamnar i styrelsearvoden som ligger långt över en vanlig tjänstemannalön.

Pengarna stannar i verksamheten; i detta fall i en stenöken, som sjuder av över 500 viljor, törstiga på lärande. Och Sture Barkin menar att de inte är särskilt speciella, så till vida att de skulle vara särskilt ämnade att bedriva intraprenad:
– Om vi kan göra det här, vem skulle inte kunna det!

Text och foto: Robert Halvarsson

FAKTA:
”Intraprenaden är en självständig resultatenhet i den kommunala förvaltningsorganisationen med mer ansvar och befogenheter än normalt för verksamhet, ekonomi och personal. Enheten är kommunalt ägd och driven och personalen är anställd av kom­munen”, skriver Örebro kommun på sin hemsida. Staden har i dagsläget tolv stycken intraprenader, som har startats i två vågor. Fem stycken är äldre, och sju stycken är nya. De finns främst inom skola, förskola och i stadens vårdboenden.

Gumaeliusskolan har profilerna dans, ishockey, fotboll, ridning, bild & form, mat och turism, matematik, engelska och ämnes­fördjupning. De har årskurserna 7-9, och drivs sedan årsskiftet 2007/08 som en intraprenadskola.

Idrott och funktionshinder – Går det ihop?

PER_1058_012ASP Bladet skrev i nummer 4/2013 om Helenas dotter Maja som har Aspergers syndrom och tävlar med Kils friidrottare. Men hur ser det ut i andra klubbar? ASP Bladet har talat med IF Götas verksamhets- och sportchef Johan Engberg.

Hur hanterar ni barn och ungdomar med funktions- eller rörelsehinder?
−Har de ett funktionshinder kan de ofta vara med i de andra grupperna, även om tränarna måste vara extra lyhörda för deras behov. Dessutom måste de ofta ha en speciell kompetens för att kunna tillgodose dessa behov. När vi har prova-på-grupper brukar det vara mellan 200 och 250 barn och det blir lätt lite stökigt. Tidigare hade vi en grupp med rörelsehindrade på cirka 20-25 stycken som tränade i Våxnäshallen, men när vi flyttade på dem fick vi kritik och många valde att sluta.

Vad var det som gjorde att ni flyttade på dem?
−Det var först och främst en säkerhetsfråga. Det handlade också om att vi har mycket verksamhet i Våxnäshallen och de var flera ungdomsgrupper som fick tider i gymnastikhallar då. Föreningen har alltid verksamhet i gymnastikhallar i olika hög grad beroende på tillgängligheten i Våxnäshallen.

Hur hittar ni barn och ungdomar? Söker ni upp dem i skolorna?
−Ja, dels är vi ute i skolorna, vi gör reklam för oss under olika arrangemang. Göta arrangerar ju bland annat Vårruset, Karlstad Stadslopp, Tjur- och Kalvruset. På det sättet får vi ut budskapet om att vi finns, även om många redan känner till oss. När vi har tävlingar på Tingvalla brukar vi ha en ”Prova-på”-hörna och det lockar också några ungdomar. Göta var med och arrangerade omsorgs-VM för några år sedan och även det ledde till att några lockades att gå med.

Vet du något om hur det är i andra klubbar? Har ni någon gemensam policy?
−Vi är ju enda friidrottsklubben i Karlstad, men vi har lite samarbete med Kils friidrottare där en av ledarna är aktiv i de här frågorna. Annars skulle det vara givande att tala med andra klubbar, både i och utanför Värmland, hur de hanterar dessa frågor. Vi behöver mer kunskap och utbildning om detta. Det finns även många fördelar med de som har psykiska funktionshinder, eftersom de ofta är mer fokuserade och målinriktade.

Text: Liselotte Frejdig

Jag har Aspergers syndrom – men jag ÄR inte Asperger!

Att få en neuropsykiatrisk diagnos vid 50 års ålder – eller två diagnoser, eftersom att jag ju även har ADHD – är inte lätt. Av flera orsaker. För mig kom diagnosen Aspergers syndrom (AS) både som en chock och ett personligt nederlag.

Det första jag gjorde när jag fick min diagnos AS, var att ringa till min äldre syster, som arbetar som kurator. Min första reaktion var ju en stark och djup sorg över att mitt innersta, min kärna, min själ är AS.

– Men Annika! Du har AS men du ÄR inte AS svarade min syster mig, med eftertryck på varje ord. Denna mening betyder oerhört mycket för mig och jag försöker att tänka på den i sammanhang då jag känner att min AS härjar med mig.

Terapi, terapi och åter igen terapi

Jag har gått i olika sorters terapier, både enskilt och i grupp, i flera omgångar, sedan jag var 18 år. I dag är jag 53. Jag har känt mig fel, annorlunda, utanför och har i hela mitt liv hatat en del av mina personliga egenskaper och sociala svårigheter. Jag har försökt göra allt jag kan för att ändra, tona ner eller helt ta bort de flesta av mina mest problematiska egenskaper och funktioner.

Till en del har jag lyckats. Men det har varit en svår kamp, som inneburit stark smärta och sorg. De svårigheter jag har störst problem med, har jag inte lyckats förändra nämnvärt, trots allt hårt och envist arbete jag lagt ner. Det smärtar mig oerhört djupt när jag förstår att i princip allt jag jobbat med, som gäller min personliga utveckling, handlar om AS och/eller Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder (ADHD).

Det känns som om jag jobbat i onödan, att jag aldrig haft en chans, att det inte finns en möjlighet för mig att bli ”neurotypisk”. Många av mina dagar lever jag med känslan av jag att jag helst vill fly från det sociala livet. De enda gånger jag känner att jag är till 100 procent accepterad, är när jag är omgiven av djur och natur, när inte en människa finns i min närhet. Då kan jag slappna av fullständigt och känna mig lugn, lycklig och fyllas av kärlek.

Så har det varit i hela mitt liv! Både under mina första 50 år, utan medvetenhet om mina funktionsnedsättningar, och under de två och ett halvt år som jag förstått varför mitt liv sett ut och ser ut som det gör. Varför jag fungerar som jag gör och varför vissa saker är så omöjliga för mig att lära mig, att förstå och att anpassa mig till.

Utanförskap och underläge

Vår västerländska värld är inte en värld som jag är anpassad att leva i. Det är så mycket jag inte förstår, som jag inte kan lära mig, hur mycket jag än vill. Jag ställer till med så mycket onödiga situationer i sociala sammanhang, bara för att jag inte kan hålla tyst och sluta fråga om allt jag inte förstår. Jag har också svårt att sluta prata om detaljer, som ingen annan än jag är intresserad av. Dessutom blir jag irriterad när jag inte blir lyssnad på utan upplever att jag blir avbruten och/eller nonchalerad. Jag tycker att folk är oförskämda mot mig när de inte vill lyssna på vad jag har att berätta.

Ofta har jag en känsla av att jag befinner mig i underläge, eftersom att jag nästan alltid känner ett utanförskap tillsammans med andra människor. De andra har rätt och jag fel. Det jag har att säga är varken viktigt eller intressant för andra. Ämnen som andra pratar om, enligt mig ofta ytligt ”mingelprat”, förstår de flesta och är intresserade av. Alla utom jag hänger med i resonemangen. Själv finner jag sällan eller aldrig någon röd tråd eller poäng i sådana samtalsämnen. Då blir jag tyst, lyssnar och studerar. I bästa fall blir jag då osynlig och ointressant vilket är bättre än att skapa dålig stämning och känna att andra tycker att jag är obekväm.

Flickan som kramar knäna

Fråga, tänka, tycka, veta

Jag vill att folk ska våga fråga istället för att bara tänka och tycka utan att egentligen veta. Hur ska man kunna tycka något om någonting utan att ha kunskap? Ibland när jag berättar för någon att jag har AS eller ADHD kan jag få till svar :”Jaja, det har ju nästan alla nuförtiden! Jag är också stressad och okoncentrerad ibland så då har jag väl ADHD jag också!” Eller: ”Du kan väl inte ha AS, du som är så empatisk!” När jag hör sådana kommentarer från människor som verkligen är övertygade om sin kunskap om dessa diagnoser, blir jag så trött, ledsen och fullkomligt fylld av hopplöshet!

Jag vill berätta att jag har AS men att jag inte ÄR AS! En del av min personlighet präglas starkt av egenskaper som är så starka och orsakar så stora problem för mig i mitt sociala liv att de är handikappande för mig. Jag har en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning, som idag ingår i en stor ”samlingsdiagnos” som heter Autismspektrumtillstånd. En del av mig präglas av min funktionsnedsättning men större delen av det som är jag är inte AS!

Jag har en intelligens vars medelvärde motsvarar de flestas. Men en stor skillnad är att min intelligens är väldigt ojämn – djupa dalar och höga toppar – medan människor som inte har AS har en mer jämn intelligens.

Alla är vi olika

Alla med Aspergers syndrom fungerar inte likadant. Vi är olika människor, har olika egenskaper, åsikter, känslor och intressen. Och vi är bra på olika saker och dåliga på olika saker. Vi är inte en homogen grupp, lika lite som att människor utan AS är det!

En del av oss har svårt att leva oss in i andra människors känslor eller tankar – Jag har det inte. Jag har en stark empatisk förmåga (vilket tydligt framgick av den neuropsykologiska utredningen jag genomgått) som långväga överstiger vad som är en normal empatisk förmåga hos människor utan AS. En del av oss har ett eller flera specialintressen, jag har det inte.

Ett starkt drag hos många av oss är att vi har svårt att förstå sammanhang. Just detta har jag väldigt svårt med. Den här svagheten i min hjärna har de flesta av de människor jag möter stora problem med att både förstå och acceptera. Även dem jag känner väldigt väl. De tror mig inte när jag säger att jag inte förstår. Efter att jag har frågat samma fråga flera gånger utan att få just det svar som ger mig sammanhanget, kan jag få en replik från en högst irriterad person:

– Du hakar ju upp dig på totalt oväsentliga detaljer, istället för att lyssna på vad jag säger. Du är ju inte dum i huvudet, så sluta larva dig!

En annan sak som många med AS har svårt med, även jag, är automatisering. Vi gör samma saker varje dag, år efter år. Vi diskar, städar, knyter skosnören, lagar mat, borstar tänderna. Men har man inte förmåga till att göra saker per automatik, så innebär det att för varje gång man gör en sak så är det som att man man gör den för första gången. Man måste noga tänka på och komma ihåg alla moment och detaljer. Dessutom måste man göra dem i rätt ordning. Detta tar en oerhörd mängd energi ifrån mig. De flesta människor gör ju allt detta per automatik, utan att ens tänka på det.

Det syns inte utanpå

Ingen kan se på mig att jag har AS. Och genom åren har jag också till en del lärt mig att kamouflera mig. Jag har hittat många strategier för att hitta vägar förbi AS-relaterade problem av olika slag och jag lär mig mer för varje dag som går!

Text: Annika Dahlberg
Foto: Lotta Tammi
Illustration: Amanda Hellström

Var genuint intresserad och le

Vad innebär det att skaffa sig en vän? Och hur gör man det om man dessutom har sociala funktionshinder? ASP Bladet berättar vad som är viktigt när man vill skapa vänskapsrelationer.

För många är det att skaffa och behålla vänner någonting enkelt och roligt, men för andra är det en ständig kamp, det sker inte automatiskt, man måste hela tiden medvetet tänka på vad man säger och hur man agerar. Vänner är beteckning på en relation två eller fler människor emellan där man tycker om varandra och känner tillit och respekt för varandra och önskar det bästa för en annan. Vänner kan också vara ärliga, även när det gäller saker som är svåra att säga, utan att behöva vara rädda för att bli dömda. Man har en förståelse och medkänsla. I en vänskapsrelation är det viktigt med en positiv ömsesidighet, ett givande och tagande mellan två jämlika parter.

HUR, VAR, NÄR?
Vänner kan man få i stort sett varhelst man träffar människor, även om ICA-kön och hissen brukar anses som olämpliga forum för dylikt. På jobbet, i scouterna, i studiecirklar och i föreningar kan man få vänner, både i Sverige och utomlands, så även på krogen. Andra man kan bli vän med är grannar och bekantas bekanta. Internet är också en guldgruva om än med falldörrar, där kan man träffa många, men man får vara beredd på ett ibland hårt klimat på nätforum, då folk inte vågar säga samma sak ansikte till ansikte som bakom en datorskärm. Det är ett bra sätt att skaffa vänner om man har gemensamma intressen att träffas kring.

Isa-Alise har besvarat ASP Bladets fråga: ”Hur får man vänner?”, så här: ”När du träffar en person som du skulle vilja bli vän med möt blicken och le. Ta upp en enkel konversation om ett neutralt ämne som vädret. Undvik att prata om dina problem, diagnos, mediciner, politik, religion eller sex. Var vänlig, tala lugnt, lyssna in vad personen säger och svara med intresse När du träffar en person som du skulle vilja bli vän med möt blicken och le. Var vänlig, tala lugnt, lyssna in vad personen säger och svara med intresse.”

SÄRSKILDA UTMANINGAR
Det finns personer som har svårare att skapa relationer än andra, dessa kan bland annat vara personer med autism eller Aspergers syndrom. Vid dessa tillstånd har man svårt att läsa av och tolka ironi, ansiktsmimik och kroppsspråk bland annat, vilket är viktigt för att förstå de sociala spelreglerna. Några personer är också introverta utan att ha någon diagnos, de har också svårare att skaffa vänner än dem som är mer socialt lagda. Man kan dock träna upp sin färdighet i att umgås, lära sig tekniker såsom att hälsa och småprata.

EN ÄKTA VÄN
En äkta vän kan vara den som ställer upp för dig till 100% och som står dig bi när du har det svårt. Ofta kan man skilja på ”vänner”, de som egentligen är bekanta, och ”vänner” som är dem som står dig närmast, dem har man oftast några få av, som är särskilt nära. Några tycker att det är en fördel att ha många vänner medan andra har få nära.

Magnus är en annan person som undertecknad har talat med. Han vill poängtera att man mår bra av att vara vän med ”hela skapelsen” och Gud, att försöka vara vänlig mot även de människor som man har svårare för, för det kan ibland leda till vänskap i längden. Man ska försöka ha bra umgänge och bra relationer, till sig själv, Gud och sina medmänniskor. Man mår bra av att bejaka kärleken i sitt liv. För varje vunnen vän har man en mindre potentiell fiende.

För att behålla en nära relation med en person bör man höra av sig regelbundet, gärna en gång i veckan. Det kan också vara bra att göra roliga saker tillsammans och att man kommer ihåg att gratulera vännen kring jul och födelsedagen. Viktigt är också att inte försöka pracka på personen ens åsikter utan att man respekterar att man ibland tycker olika.

Text & Illustration: Maria Lundby Bohlin