De tål att tuggas på

Böcker för små, äldre och unga vuxna. Böcker är något man inte blir för ung för, och inte för gammal för, då kan man lyssna på ljudbok. Böcker finns för alla smaker. Säger man att man inte gillar böcker, så har man nog inte hittat rätt bok än.

Totte cyklar. Alfons Åberg. Pettsson och Findus av Jan Nordqvist. Bamse världens starkaste björn. Hattstugan. Älskade böcker som fungerar i genera­tion efter generation. Min lille systerson på strax över ett år älskar böcker, men då särskilt böcker med en bild på varje sida; boll, hus, telefon, banan, katt, häst, blomma… De använde jag för snart 29 år sedan. Utsliten? Nej, och de tål att tuggas på. Och läsas, om och om igen.

När jag var liten hade vi en beigefärgad hund, en Staffordshire bullterrier (tänk pitbull fast med kortare ben). Varje gång vi kom fram till bilden av en gris i min pekbok med djur utbrast jag lyckligt ”Kikki!!!” som hunden hette. Inte så konstigt, båda var ljusfärgade och hade liknande form. Nu för tiden finns dessutom många pekböcker med ljud för ko, katt, traktor och så vidare. Min systerson är inte expert på ljuden än; både kor, hästar och får säger ”Muuu!” enligt honom.

Max boll, Max kaka, Max balja och andra Max-böcker är också bra. Och Barbapappa, där de färgglada familje­medlemmarna kan ändra form och bli olika föremål. Babar, som är en kung i elefantform, uppskattade jag också, samt Mamma Mu-böckerna.

BARN
Någonting jag tyckte om när jag var barn, var att leta efter hönor, roliga små­gubbar och ko-tavlor i bilderna i Petts­son och Findusböckerna med min bror. Pannkakstårtan var den bästa av dem tycker jag. Vid ett tillfälle jagas Pettsson av en ilsken tjur och får söka skydd på taket på redskapsboden… Nicke Nyfiken på sjukhuset var ytterligare ett exempel på en humoristisk barnbok, där den lille apan får tag på en rullstol. När jag blev runt fem år gammal började jag läsa lättare texter på egen hand, såsom Bamsetidningar, en tidning med stora bokstäver.

UTVECKLINGEN
Sedan ärvde jag mors gamla böcker om Nancy Drew på norska, de böcker som på svenska kallas Kitty-böcker. Bland mina kamrater så gällde istället Tvillingarna-böckerna. Det fanns också Bröderna Hardy-böcker, Fantomen och Biggles.

Jag själv föredrog istället bokserien kallad Fem; spännande böcker med lite kriminalstuk, men hjältarna var alltid unga pojkar och flickor som löste fallen. Det bästa jag läst av ungdomsböcker, även för vuxna, är de sju böckerna om parallellvärlden Narnia, som fyra barn råkar hitta genom att de lekte kurragöm­ma i ett klädskåp. När man blir äldre kanske man inser att författaren CS Lewis hade tankar bakom sina böcker, till exempel att lejonet Aslan är likt Gud och att denne ber barnen att dricka ur livets källa.

Maria Gripe skrev flera böcker, bland annat När tordyveln flyger i skymning­en. Jag har än idag inte bestämt mig för om de är mest bra eller skrämmande. En serie som på senare år utvecklats från barnböcker till citatböcker för vuxna, är Nalle Puh av AA Milne. Även Askungen och andra Disneyfilmer passar de flesta åldrar, så även Flåklypa Grand Prix.

TONÅRING
I högstadiet och gymnasiet var det populärt bland killarna att läsa fantasy-böcker. Det innebär riddare, magiker, slott och drakar. I ett par år slukade jag två 300-sidiga böcker i veckan. Inom fantasy finns ”dokusåpor” som böck­erna av David Eddings, de är snabba i händelseförloppet och det händer alltid någonting. Motsatsen är JRR Tolkien, där miljön är viktigare än ständiga händelser. En tredje varianten är Robert Jordans serie på många, många böcker.

Sist men inte minst vill jag tipsa om två författare: Tove Jansson som skrivit om Mumintrollen samt Astrid Lindgrens alla böcker om Emil, Lotta, Bröderna Lejonhjärta, Karlsson på taket och Pippi Långstrump. Vem gillar inte världens starkaste flicka, oavsett ålder?

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Per Rhönnstad

Soheilas väg till Sverige

Kvinnan bakom Tehuset har en intressant historia. Hon är född och uppväxt i en rik familj i Iranska Kurdistan.

Redan som barn upptäckte Soheila skillnader mellan flickor och pojkar.

– Flickor var dörrmattor och pojkarna var prinsar. Som femåring såg jag att pojkarna fick cykla men inte jag som var flicka. Jag undrade ofta varför? berättar hon.

Hennes pappa var en liberal person, som uppmuntrade henne att tänka självständigt. Han uppfostrade henne till någon som inte passade in i det samhället. Pappan köpte böckerna om Pippi Långstrump av Astrid Lindgren till Soheila och det uppmuntrade hennes självständighet. Han ville att hon skulle tänka själv och leva efter Pippis ideal.

– Pippi blev en symbol för frihet för mig, säger hon.

Livet var mycket svårt för Soheila. Hon gifte sig med en man ur ett lägre stånd, fick inte godkännande från sin familj. Inte heller hennes mans familj såg med blida ögon på hennes högre börd. Hon skulle glömma att hon kom från en fin familj. Det var vad hennes svärmor sade till Soheila.

– Jag blev misshandlad, förnedrad och var min svärmors slav. De ville tämja mig och ta friheten från mig. Mitt brott var att jag ville läsa på universitet och jobba. Jag älskade att läsa och skriva. De ville kontrollera mig, säger Soheila.

När hon var sjutton år fick hon sitt första barn och återknöt kontakten med pappan. Släkten, speciellt kvinnorna hade svårt acceptera Soheila och ansåg att hon hade dragit skam över familjen.

– Kvinnans uppgift är att skydda hedern men jag kallar det inte heder. Det är skam. Allt handlar om anseende och kontroll, menar hon.

Isolerad i det svenska samhället

Sedan flyttade vi till väst för att få en förändring. Soheila trodde att Pippis land, Sverige skulle vara fantastiskt och här kunde man få leva fritt. Men Sverige var på ett sätt negativt.

– Om jag blev misshandlad I Iran, kunde jag ta kontakt med vänner och släkt och få hjälp. I Sverige var jag utelämnad till min mans våld.

Ensamhet var ett stort problem för Soheila. Den iranska kulturen är en gruppkultur till skillnad från Sverige som domineras av ett individuellt sätt att leva.

– När man flyr till väst, flyr man till ett liv i isolering.

Vändpunkten kom när hon blev troende och Solheila började studera Bibeln. Det var inte religionen hon mötte, utan hon säger att det var kärleken.

Från negativt till positivt

Under de senaste åren har det skett positiva saker i hennes liv. 1998 gifte hon sig med en svensk man mot familjens vilja. Familjen hade tidigare försökt gifta bort Soheila, genom att lura henne till Turkiet, där brudgummen väntade. Men hon rymde och kom sedan tillbaka till Sverige.

2005 började hon jobba för den regionala regeringen i irakiska Kurdistan som projektledare för kvinnoarbete. Soheila kände ett stort behov av att jobba för kvinnor. Under en vistelse i Sverige 2006 startade hon föreningen Khatoon som betyder stark och självständig kvinna på kurdiska. Föreningen har som mål att hjälpa utsatta kvinnor och barn.

I Karlskoga startade föreningen det första tehuset och fick också igång ett skyddat boende för kvinnor. Det finns 13 lägenheter i boendet. Kvinnor och män från hela Sverige, utsatta för hedersvåld placeras i Karlskoga.

Just nu är tehusen och de skyddade boendena centrala i Soheilas liv. Hon har byggt upp något stort som berör många människor. Vad framtiden har i sitt sköte vet ingen, men med den drivkraft som hon utstrålar kommer säkert det hon har startat att växa i framtiden.

                                                  Text och foto: Henrik Sjöberg