Mobbningsfri skola är en rättsregel och ingen utopi!

Sveriges Kommuners och Landstings stora enkätundersökning som presenterades i slutet av december 2014 visar att många elever inte känner sig trygga i skolan, men också att elever som upplever att de vuxna reagerar mot kränkningar känner sig tryggare än andra.

Det finns minst 30 000 elever som är vad jag benämner; TOTALMOBBADE. Då också många kvällar, helger och emellanåt lov blir till ett psykiskt lidande för dem, genom att mobbningen hela tiden finns med i tanke och i känsla – ibland dessutom konkret genom elektroniska giftpilar, som skickas genom cyberrymden via mobiltelefoner och datorer – och möjligheten att känna glädje är förstörd.

Därutöver tillkommer minst 20 000 elever som är MOBBADE. Då oron över vad som skall hända under veckan som följer, oftast börjar någon gång under söndagen, och varje skoldags ångest slår till på morgonen. Även dessa elever kan – av och till – utsättas för elektroniska giftpilar.

Förutom lidandet i nuet, kan mobbning leda till ett livslångt sargat självförtroende, psykisk ohälsa med depression och ångest, till ätstörningar med anorexi/bulimi och självskadebeteende.

Det finns unga människor, som genomför självmordsförsök orsakade av den mobbning som de är/eller har varit utsatta för. Det finns också unga människor som dör genom självmord.

Enligt forskning gjord vid NASP (nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa), har en övervägande andel av de unga individer som genomför självmordsförsök blivit mobbade.

Ovanstående, ytterst skrämmande uppgifter, existerar trots att våra skolors uppdrag är kristallklart. Värdegrunden är allas lika värde, med total nolltolerans mot all mobbning och kränkning.

Vad krävs då FÖR att skapa en mobbningsfri skola?
Den viktigaste grundförutsättningen för en mobbningsfri skola är att all verksamhet genomsyras av en varm och positiv atmosfär. Jag är övertygad om att positiva krafter är mycket starkare än negativa – om de får chansen.

Det innebär givetvis att all personal – lokalvårdare, lärare, elevassistenter, vaktmästare, skolledare, skolsköterskor, bespisningspersonal, kuratorer, psykologer och andra, har den gemensamma attityden att mobbning och kränkning är något som ingen någonsin skall acceptera. Att konsekvent, och till varje pris påtala att det inte tolereras. Då blir vi ett föredöme för våra elever.

En annan grundförutsättning för en mobbningsfri skola är, att huvudmännen ger skolor resurser för att kunna genomföra skollagens krav och intentioner. Vilket också innebär kontinuerlig utbildning av all personal för att ge främjande, förebyggande och vid behov akuta verktyg mot mobbning och kränkning, också för den som sker i cyberrymden.

I detta arbete är det givetvis självklart att elever och föräldrar måste involveras.

En ytterligare grundförutsättning för en mobbningsfri skola är att huvudmännen entledigar skolledare som inte håller måttet, utan är riskfaktorer när det gäller våra elevers trygghet och säkerhet – deras fysiska och psykiska hälsa.

Ur ett elevbrev hämtar jag följande utdrag:
… ”Livet det skrämmer mig för mycket. Jag vill bara bort härifrån. Men hur? Jag orkar inte leva mer. Snälla hjälp mig. Snälla!”…
Två och en halv månad senare skriver samma tjej:
…” Livet, vad skönt det är att leva. Jag ville dö. Men nu vet jag, att livet är värt att leva. Jag är skör, men jag ska pröva att leva. För det vill jag nu!”…

Det är inte bara sagans troll som spricker i solen. Det gör mobbning också om man riktar strålkastaren rätt!

Text: Christer Olsson
Leg. psykolog, föreläsare och författare

Ibland finns inga enkla svar

Många tycker att det är svårt att ta upp problem såsom självskador och ätstörningar. Man vet inte hur man ska bete sig mot de drabbade, så ibland säger de ingenting eller så drar de sig undan. Det viktigaste om man har en person som mår dåligt på något vis är att vara där för dem.

Det är svårt att skriva om en bok, där många personer medverkat med ett kapitel var. Conny Allaskog och Anna Åkesson står som författare till den av SHEDO, Self Harm And Eating Dis­orders Organisation, i denna nyutgivna bok, ”Ibland finns det inga lätta svar” och de har intervjuat ett stort antal människor. Patienter, lärare, psykiatri­personal, barn och partners till personer med dessa beteenden, samt givetvis personerna själva.

Det är många tragiska öden, men i de flesta fall har dessa personer ett ljus i tunneln. Ofta kan dessa beteenden bero på mobbing eller försummelse, men även så kallade ”normala” ungdomar kan utveckla självskadebeteenden och/ eller ätstörningar.

ALLA BEHÖVER INTE MEDICINER
Anna bor med sin pojkvän i ett hus ”mitt ute i skogen, ett jättegulligt som vi håller på att renovera.” Hon var ett ”mellanmjölksbarn” i skolan. Hon var aldrig mobbad, men aldrig hel­ler populär. Hon fick en pojkvän som misshandlade henne; han var extremt svartsjuk och kunde gå bärsärkagång om hon skickat ett sms till en vän han inte ansåg hon skulle umgås med. Detta höll på till han stukade hennes handled i ett klass­rum och en annan klasskamrat kom och frågade honom vad han höll på med. Hon hade bandaget som en symbol i flera veckor.

Nu har hon Hampus och de lever ett bra liv tillsammans. Hampus är nio är äldre vilket ger honom mer livserfarenhet och hon kör en tantbil. Anna påpekar starkt att man måste ta de mildare fallen av självskador på allvar; alla är ju inte Berny Pålsson som har tunga mediciner och diagnoser och äter antidepressiva som godis.

SAMTAL RÄCKER IBLAND
En annan av de som inkluderas i boken är Maria, som är skolsköterska på en gymnasieskola. Hennes huvuduppgift är att upptäcka elever som inte mår bra och slussa dem vidare, antingen till Barn och ungdomspsykiatrin eller Vuxenpsy­kiatrin. För några elever med ätstör­ningar eller självskadebeteende hjälper samtal med skolans kurator, men för de flesta behövs psykiatrin. Hon säger att hon träffar alla elever minst en gång un­der de­ras tid på skolan, ibland flera gånger. Det viktiga är att se ungdomarna, och ju fler som gör detta – desto bättre är det.

INTE STOR SKILLNAD
Jonas Bjärehed är psykolog och filosofie doktor i psykologi och lektor vid Lunds universitet. I sitt kapitel på­pekar han att skillnaden mellan de som skadar sig och de som inte gör det, inte är så stor. Vid intervjutillfället har han en stor bunt av sin doktorsavhandling liggande på skrivbordet. Han säger att han ofta får frågan om det inte är svårt och jobbigt att jobba med ungdomar med självskador och ätstörningar, men det nekar han till; det är intressant att tala med andra människor för att få lära sig hur de tänker, att lära sig nytt är hans drivkraft.

Ibland är det slumpen som avgör om man börjar skada sig själv, eller ej. Det kan dessutom vara svårt att avgöra vad som är självskadebeteende, många har spelat ”Krona” i skolan eller slagit sönder något i fyllan. De flesta menar dock att själv­skadebeteende är när man avsikt­ligt skadar sin kropp på utsidan,
till exempel genom att slå, skära eller bränna sig. En viktig sak som kommit fram på senare tid att inte bara personer med svåra psykiatriska problem har självskadebeteenden. Det är viktigt att komma ihåg, säger Jonas Bjärehed.

DET GÅR ATT BLI FRISK
Hanna är 32 år gammal. Hennes inled­ning börjar starkt; det hörs jämt om tjejer som skadar sig och killar som mår dåligt, men hon betonar starkt; det går att bli frisk! Man måste komma över kulmen att ha sin sjukdom som en identitet, många blir helt friska, det är viktigt att komma ihåg när man känner att man ligger på botten av måendet. Se på mig! Säger hon, jag är frisk, jag har ett normalt liv och arbete. Det enda som syns är ökad behåring på armar och ben. Det går att komma tillbaka och ha ett normalt liv. Hanna har haft självskade­beteende och ätstörningar i över 20 år.

Text: Maria Lundby Bohlin