ADHD EDDDE!

– Det är bra att vara lite galen, det leder ofta till spännande äventyr och upplevelser! Eric Donell tror på människans inneboende kraft att åstadkomma förändring.

Eric Donell kör verkligen så det ryker i sin späckade tvåtimmars enmansföreläsningsshow ADHD EDDDE! (alltså ”ADHD – är det det det är!”). Han berättar om diagnosen ADHD, som han själv har tillsammans med Tourettes syndrom. Han blandar animationer, musik, sång, roliga röstförändringar och kroppsspråk och lyckas med balansen att visa på de positiva egenskaper som ofta kommer med diagnosen, utan att för den skull backa för de svårigheter som också följer med på köpet.

Många Åhörare
Jag, undertecknad, sitter och slösurfar på Stadshotellets wi-fi i lobbyn när mina kollegor från föreningen Attention Karlstad/Värmland kommer. Vi följer pilar, går upp en trappa, ner en trappa, och upp igen till Franska salen. Eric Donell kramar oss alla tre och vi börjar ställa fram bokbord för incheckning av åskådare. Det är en stor föreläsningssal och omkring 60 stolar står i fyrkant mitt i det, för att rymma alla.

Folk börjar strömma in och jag bockar av dem så fingrarna blöder. Vi erbjuder gratis tidningar och vykort, och folk tittar på böcker och broschyrer som går att beställa. Eric säljer sina filmer och cd-skivor. I bakgrunden spelas snuttar av Erics musik, det är glatt och peppande men även lugnt. Sen blir det tyst. Jag tar min stol och sätter mig längst bak.

ADHD
I föreställningen följer vi bland annat sex personer ur ett inifrånperspektiv. Det är förskola, skola, vänner, kärleksrelationer och anhörigperspektiv. De olika personerna skildrar olika typer av ADHD. Alla personer med diagnosen klättrar inte i gardinerna, några med exempelvis ”ADD” är snarare dagdrömmare. Det finns tre typer av ADHD:
– ADHD-I (huvudsakligen bristande uppmärksamhet) den kallas ibland ADD, drömmare.
– ADHD-H (huvudsakligen hyperaktivitet/impulsivitet) klättrar i gardinerna.
– ADHD-C (kombinerad presentation) både och.

Feel-good show!
Föreläsningen vänder sig till personal inom förskola, skola, vård, omsorg, myndigheter samt anhöriga och inte minst de med egen ADHD. “ADHD EDDDE!” lämpar sig för alla som önskar få en bättre förståelse för ett neuropsykiatriskt tillstånd som omfattar var 20:e person och därmed påverkar även personernas omgivning. I och med att Eric själv har neuropsykiatriska diagnoser ger han en unik inblick i hur det kan vara att leva med dem, och han är en förebild för hur bra man kan klara sig i livet.

När man lyssnar får man en ökad förståelse för ADHD, varför gör han/hon så, tips på bemötande och motivation, samtidigt som det är en föreställning man blir glad av. Man får även kunskap om olika svårigheter, missuppfattningar, fördomar och hur utanförskap kan se ut. Samtidigt betonar han de positiva sidorna som de olika neuropsykiatriska diagnoserna kan ge.

Eric Donell har skapat flera böcker, skivor, filmer och föreläsningar… och tänker inte ”växa upp och skaffa ETT jobb”. Han rör sig ständigt mellan olika arbeten och sammanhang och har haft över 30 olika arbeten. Han sitter även i styrelsen för intresseorganisationen Riksförbundet Attention.

Text: Maria Lundby Bohlin

Attention Karlstads 10-årsjubileum

Nyligen fyllde Attention Karlstad tio år. Attention är en rikstäckande förening som verkar för personer med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF), såsom ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och tvångssyndrom (OCD). Maria Lundby Bohlin beskriver här sin upplevelse av dagen.

FREDAG – FIXAR
Fredagen kommer och jag är en halvtimme tidig till Seniorernas Hus på Sundsta, en gul byggnad som är varierat påbyggd, och där min bror hade sitt bröllopskalas för några år sedan. Det är kallt, men inte så kallt som det borde vara på vintern, tänker jag och funderar lite på ozonlagret, klimathot och värmeböljor.

Jag är trött. Idag skall vi arbeta från 17:00 tills vi blir klara. I morgon skall styrelsen vara på plats senast sju på morgonen, för att fixa de saker som måste göras samma dag. Hämta smörgåsar och fixa i köket, sådant där kvinnogöra som en del tycker. Vi är flest kvinnor, så den biten löser sig.

Tio i fem låser Maria och Elizabeth upp Seniorernas Hus, de två är ordförande och vice ordförande i Attention Karlstad. Maria sitter även i Riksorganisationens styrelse. Det klickar till i låset efter rätt portkod. Jag pustar ut. Jag tycker larm är läskiga. Jag hittade rätt hus! Jag har planerat att gå till Sundsta bad- och idrottshus busshållplats när jag skall hem; både 4an och 6an, mina bussar, går där.

Jag får en kram av Maria, sedan en till. ”Darn”, svär jag inuti, när jag märker att de har med personlig fika; korv och Coca Cola. Fnitter; hade det inte varit för de två så hade nog Coca Cola gått i konkurs, de har alltid med varsin 1,5-liters Cola på alla Attentions möten.

Nio på kvällen har vi fixat plottrigheten i utställningsrummet. Det ska se snyggt ut och det gör det inte med staplade möbler runtomkring.

– Jag kör hem dig Tibbs, hör jag Susanna säga. Jag är så tacksam; det är kallt ute och jag känner inte för att sitta länge utomhus utan vantar och vänta på någon stadsbuss som jag planerat.

– Jag hämtar dig tjugo i sju i morgon bitti, Tibbs. Inte en minut senare! Jag somnar som en sten.

LÖRDAG – DAGEN!
Jag går upp fem. Det blir färdigställande nu då vi skall vara på plats. Jag hämtas något sent, men vi är ändå först på plats och slappnar av med slutna ögon i bilen med regn småsmattrande på taket.

Först är det inregistrering med fika och fralla, invigning och praktisk information. Jag finner mig själv på scenen och tänker att jag glömt min fusklapp. Äh, det går bra. Jag läser från näthinnan den lapp jag memorerat; bildutställning, lite pressklipp om Attention Karlstad och de senaste fem årens verksamhetsberättelser. Följ ballongerna upp till andra våningen.

Föreläsningen ”Stålmannens pappa” av Fredrik Westin fägnar mig. Den håller på en timme, sen paus med kaffe, te, saft och frukt, sedan håller han på en timme till. Jag tänker detta måste vara dagens höjdpunkt!

Jag ser de andra tissla och tassla. Hemlin och Gordin har fått motorhaveri i Södertälje, så de skall köra sist på dagen i stället. Kallskuret med potatissallad innan. Dra lotter som var och en fått när de kom in samt prisutdelning.

Jag rymmer undan föreläsningssalen och sätter mig i incheckningen. Får se hur länge vi skall hålla på? Minst till fyra, sen ska vi packa ihop allting igen. Jag vinner inga handledsvärmare på min lott.

Staffan Lindqvist och ordföranden Maria sammanfattar det viktigaste ur Attentions historia. Elizabeth fångar publiken. Hur vill vi ha det framöver? Gruppdiskussioner. En hel del bra idéer kommer fram. Halv tre kommer Hemlin och Gordin, stressade och bär in sina grejer. Tur, det var i sista minuten!

Tjugo i fyra klappas det, sedan mera klappande. Slut? Skönt i så fall. De bugar och bockar efter en timmes show. Mitt huvud är stressat och jag tänker att det bästa som kan hända är att någon säger att ”vi är för slut nu, vi tar det här imorgon”. Det blir diskussion ändå. Jag tror artisterna är stressade, något som inte är så konstigt.

15:58 är lugnet före stormen slut. En man säger till mig att mina bilder ”har ett djup som talar till mig”, det glädjer mitt hjärta.

Undrar om jag får åka med någon hem idag? Jag måste fylla på mitt busskort för att kunna åka hem i morgon, då jag ska på födelsedagskalas. En åker hem nu. Jag är också slut i huvudet, trött.

Text och foto:
Maria Lundby Bohlin

Livet bakom serierutan

Maria Lundby Bohlin är en skicklig illustratör och skribent på ASP Bladet. Hon är också en människa med en berättelse. Född och uppvuxen vid svensk-norska gränsorten Östervallskog nära Årjäng, bor hon nu i Karlstad.

Utrustad med diktafon, papper och penna sitter undertecknad ner med Maria i Mediagruppens svarta hörnsoffa. Svart är också den färg Maria föredrar att klä sig i; en personlig stil som lånar fritt från synthen och gothen. När vi pratar om hennes liv står det klart och tydligt att hon har varit med om mycket. Jobbiga och glädjefyllda erfarenheter som har bidragit till att forma den hon är.

Ett kreativt signum

Vad passar bättre än att inleda vårt samtal med en fråga som säkerligen många läsare undrar över, som liksom jag har kunnat le eller skratta åt ”Ms Tibbs gubbar”. Var får du alla idéer till dina serierutor ifrån, Maria?

­­ – De flesta som jag gjorde tidigt är sådana som jag har tänkt på, hört eller som jag själv har upplevt. Några har jag också snott från Journalgrodor på nätet. Som aspergare har man dessutom en tendens att ta saker och ting lite bokstavligt talat ibland, då kan man vrida och vända på saker och ting. Men jag kan inte ”hitta på ett skämt” bara sådär.

Sin bakgrund har Maria i Östervallskog, en ort och socken i Årjängs kommun som sammanlagt har cirka 500 innevånare. Under vårt samtal står det klart att det är annorlunda att växa upp i mindre samhällen gentemot större, på gott och ont.

– Jag trivdes på ett sätt bra där. Det var väldigt trevligt med ett ställe där man kunde lämna dörren olåst. Men jag har samtidigt varit mobbad, det pågick från tiden under förskolan till högstadiet och gymnasiet. Jag kan ta ett exempel: fåglar som flyger på himlen kan plötsligt vända riktning utan signal, det märkte jag att personer i klassen också gjorde. Jag kunde uppleva att det helt plötsligt inte satte någon kvar vid mitt bord, då tänkte jag, ”vad hände nu?”

När det kommer till just mobbning har Maria en del tankar kring varför det kunde fortgå under hennes uppväxt. Det finns nämligen förståelse för att barns beteende överskrider det socialt acceptabla. Man ursäktar mobbaren och den mobbade får som ung lära sig att trakasserier är något man får ”ta”.  Men det är inte detta som är mest underliga när det kommer till mobbning som fenomen, anser hon.

– Det jag är mest förvånad över är att mobbning inte är begränsat till barndomen, det förekommer ju i vuxenvärlden också. Skillnaden verkar vara att det är mot lagen att slå och skrika åt andra personer som vuxen, under tiden som barns beteenden bortförklaras. Att det skulle vara ”helt ok”, ”de skämtar ju bara”, och så vidare.

En diagnos rikare

Flera år och ett par stora kliv i skolsystemet senare, befinner sig Maria i universitetsvärlden. Efter två kurser på Mälardalens högskola hamnade hon i Karlstad och studerade tyska. Men det blev för mycket. Där tog det stopp. Hon kunde inte fullfölja sina studier utan hamnade så småningom hos Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen. Där konstaterade de att hon inte hörde hemma där heller, eftersom hon var sjuk. Det hela resulterade slutligen i att hon fick en möjlighet att gå på en utredning för att ta reda på om hon hade Asperger eller ADHD.

– Jag blev lite sur på den där psykologen på Arbetsförmedlingen. För vem var hon att komma och säga att det var något fel på mig? Men när jag väl fick tid för utredning satt jag hemma och googlade för att lära mig mer. Då fick jag till slut inse faktum att de kanske hade rätt. Efter allt var klart fick jag också bägge diagnoserna.

Vad hände efter detta? Framförallt upplevde Maria sig ha fått svar på centrala frågeställningar. Det fanns helt plötsligt en förklaring till varför vissa saker hade gått åt skogen. Men det stannade inte där. Det hände bra saker efteråt, saker som gjorde resan värd det hela.

– Jag tror att jag har haft väldigt tur. Vissa berättar att de fått en diagnos och att ingenting händer efteråt. På den tiden hade jag en socialsekreterare som var med mig under hela processen och i princip fungerade som en kurator. Hon är en person som varit mig nära. Genom henne fick jag också kontakt med vuxenhabilitering, öppenvårdsspykiatri, boendestöd med mera.

Vikten av gemenskap

När jag frågar om vad som har varit särskilt viktigt för Marias förmåga att hantera sin tillvaro och för att kunna må bättre, svarar hon att de gemenskaper som finns på olika nätforum har varit särskilt bra, framförallt aspergerforum.se.

Men saker och ting stannar inte vid nätet, hon figurerar även i föreningssammanhang. Exempelvis är hon styrelseledamot i föreningen Attention Karlstad. En organisation som samlar personer som har neuropsykiatriska diagnoser likt ADHD eller Asperger. De har bland annat regelbundna kafékvällar, där även nyfikna personer är välkomna, som inte nödvändigtvis har en diagnosbild klar för sig.

Att vara välkomnande är och förblir en viktig del av Marias kreativa uttryck. Livets taggar finns där, men samtidigt så oerhört mycket mer. Och även om vi får lov att avsluta vår berättelse för den här gången, så kan du som läsare vara beredd på att få stifta ytterligare bekantskap med Maria Lundby Bohlin i framtida nummer av ASP Bladet.

Text: Robert Halvarsson Illustration: Maria Lundby Bohlin

Bildtext:

Maria Lundby Bohlin, även känd under pseudonymen Ms Tibbs, kan numera titulera sig illustratör för tidningen ASP Bladet.