Redovisning av kartläggning

I ett samtal med Bengt Palo, utredare på ASP/ANA, berättar han om kartläggning av brukare/klienter vecka 15. En vecka per år görs en kartläggning och eftersom vi sedan årsskiftet har slagit samman ASP och ANA avdelning blev det från och med i år en gemensam kartläggning. ANA har sedan tidigare gjort mätningar sedan 2003 och ASP sedan 2006. Tidigare var det alltså på varsitt håll men i år är det första gången vi går in och gör en gemensam kartläggning med ett gemensamt underlagsformulär.

Vi har delat upp kartläggningen i tre målgrupper och de vårdgrupperna är avdelningens målgrupper: Psykiskt funktionshindrade, psykiskt funktionshindrade med missbruk samt personer med missbruk/beroende. Då vecka 15 var det 584 stycken brukare/klienter som hade kontakt med oss på olika sätt. Av alla de så delade vi upp dem i de här tre huvudgrupperna.

Vi gör det här för vi behöver ha en samlad bild över avdelningen. Vem är brukaren/klienten? Hur ser åldersfördelningen ut? Hur är könsfördelningen? Hur är boendesituationen? Hur ser sysselsättningsbiten ut? I vilken utsträckning har brukaren/klienten egen försörjning?

Lite speciellt i år har vi också tittat på hemlöshet. Egentligen kom de här mätningarna från första början till för att se på just hemlöshet men har från 2003 fått ge en mer samlad bild över olika variabler kring boendesituation. I år har vi som sagt lagt mer fokus på hemlöshet.

Socialstyrelsen har fyra definitioner gällande hemlöshet:
1. En person är hänvisad till akutboende, härbärge, jourboende eller är uteliggare.

2. En person är intagen eller inskriven på antingen kriminalvårdsanstalt, behandlingsenhet eller stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vårdgivare, HVB-hem eller SiS-institution och planeras att skrivas ut inom tre månader men har inte någon bostad ordnad inför utskrivningen eller utflyttningen.

3. En person är intagen eller inskriven på antingen behandlingsenhet eller stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vårdgivare, HVB-hem eller SiS-institution och planeras inte att skrivas ut inom tre månader men har inte någon bostad ordnad inför eventuell framtida utskrivning eller utflyttning.

4. En person bor tillfälligt och utan kontrakt hos kompisar, bekanta, familj, släktingar eller har ett tillfälligt (kortare än tre månader efter mätperioden) inneboende- eller andrahandskontrakt och har på grund av denna situation sökt hjälp eller varit i kontakt med den uppgiftslämnande myndigheten eller organisationen under mätperioden.

Vi har utifrån de här fyra olika definitionerna tittat på hur många som är hemlösa och som det såg ut så är det 102 personer som är hemlösa utifrån definition två och tre. Elva brukare/klienter är hemlösa utifrån definition ett, alltså en ganska liten grupp. 33 stycken har en lös boendesituation enligt definition fyra. Sammantaget blir det 146 personer av 584 som är hemlösa. Sedan 2003 har hemlösheten enligt definition ett har sjunkit

Dock är den här kartläggningen bara en del av allt material och underlag som finns. Till exempel har vi brukarrevisionerna som också fungerar som underlag för oss. Vi måste ju vara uppdaterade för att få en så bra bild som möjligt. I och med att vi gör den här karläggningen varje år så kan vi lättare följa upp. Hur såg det ut förra året jämfört med idag?

Det vi gjort i år är att anpassa oss mer till nämndens inriktningsmål. Det handlar om boende för målgruppen, försörjning, tidiga insatser hos barn och ungdomar och att förbättra livssituationen. Det här gjorde vi för att också nämnden ska få svar på hur det fungerar utifrån de övergripande målen. Vi har även tittat på ålders- och könsfördelningen.

Dessutom har vi gällande beroende- och missbruksproblematiken tittat på vad som är huvuddrogen. Vilka droger är det som används av klienterna som hör till ANA? När det gäller det har vi även jämfört de andra grupperna och vi kan se att det även förekommer hos de med psykiskt funktionshinder. Det finns 22 stycken av 170 i den gruppen som har alkoholproblem. Mellangruppen är ju att man både har psykiskt funktionshinder och missbruk och det är ungefär 50 personer. Alkohol är den dominerande drogen följt av cannabis, heroin och amfetamin. Anmärkningsvärt är också att man använder narkotikaklassade läkemedel. Sedan har vi också ansvar för de med spelmissbruk.

En annan anledning till att man har kontakt med vår avdelning är att man har psykisk problematik. Flera har diagnoser som tillhör psykisk ohälsa men inte alla. Många lider av psykisk ohälsa som inte är klassificerad av sjukvården.

Insatser är en annan sak vi tittar på. Vilka typer av insatser används utifrån de här tre olika målgrupperna? Boendestöd är representerat och det är den vanligaste insatsen tillsammans med sysselsättning när det gäller personer med psykiska funktionshinder. När det gäller mellangruppen ser vi att en del har behandlingsinsatser individuellt och det beror ju på att man har problem utifrån två områden. På missbrukssidan är det behandlingsinsatser individuellt och i grupp som främst är representerat. Antingen att man är placerad på våra egna institutioner eller är placerad externt på behandlingshem. Här får vi en ganska bra bild av hur insatserna ser ut och hur fördelningen ser ut.

I vilken utsträckning jobbar vi då med att samordna vårt arbete runt brukaren/klienten? Har man gemensamma arbets- och planeringsmöten? Har man parallella vårdplaner? Om man tittar på de här tre grupperna igen och fokuserar på barn- och ungdomsperspektivet så blir det fler frågeställningar. Har man hemmavarande barn under eller över 18 år? Har man då ett gemensamt och strukturerat samarbete med familjeavdelningen?

Både nämnden och förvaltningen vill ju att vi skall jobba mer ihop. Man behöver ju hjälp från olika avdelningar och de avdelningarna behöver synka ihop sig för att göra ett bättre jobb. Det här är första gången vi tittar på det här så nästa år får vi se om det skett förbättringar eller inte. Vi har jobbat utifrån de nationella riktlinjerna. Vi måste jobba parallellt med de personer som har både psykisk ohälsa och missbruk och man måste göra det gemensamt. Gör man inte det så blir det inte bra för brukaren/klienten.

I och med att vi har historiska data inom ANA så har vi tittat tillbaka i tiden för att jämföra. Hur har ärendeantalet förändrats mellan 2005 och 2009 och då ser vi att det har på sätt och vis planat ut och inte blivit någon dramatisk ökning. Vi har även tittat på åldersfördelningen och där ser vi att den yngre gruppen har ökat. Är det en tendens bara för i år eller är det något som kommer visa sig även nästa år? Det visar på tendenser som vi måste se upp med.

Slutligen gällande den här undersökningen så är det som så att vi ställer frågor och får massor av svar men samtidigt väcker de svaren i sin tur fler frågor. Är det bra eller kan det bli bättre?

Text: Karl-Peter Johansson & Kajsa Jansson

PÅ JOBBET: MariLouise Andersson

MariLouise Andersson är en positiv tjej som sedan ett par månader är projektanställd med att se över handlingsplanen för kvalitetsarbetet inom ASP-ANA. Hennes uppgift är att finna fungerande och tydliggörande metoder för både personal och enskilda brukare i upprättandet av genomförandeplaner. Mimmi Andersson har ett stort hjärta för blommor – hon började en gång i världen som florist – och ävenså för människor, genom sin breda erfarenhet från omvårdnadsvärlden är hon väl lämpad för denna viktiga uppgift. ASP Bladet stämde träff för ett samtal.

Vad innebär ditt jobb som metodhandledare? Utifrån striktare nationella riktlinjer gällande handläggning och dokumentation är jag projektanställd till och med september för att se över dokumentationen inom ASP.  Min uppgift är att se över ärendehanteringsprocessen, från det att beslut fattas till genomförande, utvärdering och uppföljning. Man har sett att det behövs tydligare dokument som säkerställer att brukarna får det som beslutats, att målen man arbetar emot tydliggörs, och att allt faktiskt genomförs enligt plan. Som riktlinjerna ser ut ska alla ha en personlig plan eller en genomförandeplan, vilket är det vedertagna begreppet för den här typen av dokument. Man vill att de personliga planerna/genomförandeplanerna når upp till den frekvens man eftersträvar, för där är vi inte idag.

Jag tittar över hela landet hur man arbetar med denna fråga, jag har även tittat på ANA sidan, för där gjorde man det här arbetet för ett par år sedan. Det känns viktigt att vi inte gör helt olika, utan att vi arbetar ungefär likadant (med viss anpassning) utefter vilka brukare vi har. Man har sett ett behov av någon som kan hålla ihop det här, så det gör jag. De senaste dagarna har vi varit ute i verksamheterna, jag och Sigge (Säll), som är min närmste chef, och presenterat det här för arbetsgrupperna, för att så ett frö så att detta kanske kan komma igång efter semestern.

Vilken är din målsättning med projektet? Min målsättning är att alla brukare, på sikt, ska ha en bättre genomförandeplan. Att tydliggöra för både brukare och professionella vad som ska göras, på vilket sätt man ska arbeta och i vilken omfattning, så att arbetet blir både mer effektivt samt mer rättssäkert för brukarna.

Vilka utmaningar och svårigheter har funnits med arbetet? Jag tycker att det svåraste hittills har varit att få till ett dokument som känns användarvänligt, som fungerar både för professionella och brukare, att det blir tillämpligt, enklare, att det faktiskt kommer att fungera i praktiken.

Har det tidigare dokumentet fått kritik? Ja, faktiskt, både från brukare och från de som arbetar ute i verksamheterna. Man har ansett att dokumentet varit för brett, för svårt att strukturera upp, vilket kan vara en orsak till att det inte använts på det sätt som varit meningen.

Vad har du för yrkesbakgrund? Den är ganska bred. Innan jag utbildade mig arbetade jag bl. a. som florist. År 2000 var jag färdig med min utbildning till socialpedagog och har sedan arbetat inom skolans värld, med barn med särskilda behov i låg- och mellanstadieåldern och som kurator inom öppenvårdspsykiatrin.  Jag har även arbetat inom kriminalvården, jag har varit utredare/beteendevetare inom företagshälsovården.  Jag har även varit projektanställd anhörigkonsulent inom  socialpsykiatrin i två omgångar. Rehabiliteringskartläggare har jag också arbetat som, om det nu säger så mycket.

Vilken är din framtidsvision med projektet? Långsiktigt hoppas jag att det här ska underlätta och bidra till bättre kvalitet för alla. Att man känner att man följer en röd tråd i arbetet, att alla drar åt samma håll.

Text: Christer Jansson Foto: Per Rhönnstad

Nätverksträff

Under de senaste åren har det uppstått en ny syn på vård av missbrukare i Sverige och resten av världen. Många nya metoder har kommit fram, och i några kommuner, bland annat i Karlstad, har man tagit till sig en ny behandlingsmetod: ”Community Reinforcement Approach” (CRA), med amerikanskt ursprung, där man mer tar hänsyn till vad brukaren har för mål och tankar. Man utgår från en målformulering, och lägger resurser på att brukaren, med god stöttning, ska kunna ta sig ur drogmissbruket med egen kraft, och skapa mening i form av sysselsättning och tillslut arbete.

Med anslutning till detta har man även tagit till sig “Community Reinforcement and Family Training” (Craft), där man lägger resurser för att hjälpa anhöriga till missbrukare, och ge god stöttning oavsett om brukaren går under behandling eller inte. Detta för att även motivera brukaren att tillsammans med sina anhöriga ge mening att återvända till ett nyktert liv. Ett nätverk har skapats i anslutning till detta, där man byter erfarenheter och idéer. Idag var det Karlstads tur att organisera en nätverksträff. ASP-bladet var givetvis där och intervjuade några av deltagarna under lunchpausen.

MAGNUS GRAN, Gökhöjdens rehabcenter

och en av initiativtagarna till träffen.

Vad är anledningen till den här dagen? En nationell nätverksträff i CRA och Craft. Det är en behandlingmodell som några personer inom missbruks- och beroendevården/ANA fått utbildning i. Vi har varit på andra nätverksträffar, jag var med tillsammans med Karin Svenzån-Retsman och Ann-Sofie Nordenberg i Stockholm på förra nätverksträffen i december. Och det här är ett sätt att utbyta erfarenhet av andra som jobbar med precis samma sak, på olika platser i landet – så man inte blir enskilda öar, och kanske utvecklar egna sätt att jobba med metoden. Man kanske kan få lite skygglappar, man kommer in i ett visst hjulspår.

Så det här är ett jättebra sätt att få lite input av andra som jobbar med samma sak. Och på den här träffen i Stockholm, så undrade de om det fanns några som var intresserade att anordna nästa träff. Och då räckte vi upp handen, på order av Ann-Sofie Nordenberg… (skrattar) nej, men vi sa att vi var intresserade, och på den vägen är det. Så Ann-Sofie har gått i spetsen för det här, och så har vi suttit på några möten och tänkt till hur vi skulle vilja ha ett nätverksmöte, och så sydde vi ihop det och skickade ut ett e-post till alla som har utbildning inom den här metoden, och som jobbar med det här i Sverige.

Så det är folk från hela Sverige här idag? Nej, inte från hela Sverige, det är lite ”spridda skurar”, de kommer från lite olika platser, Stockholm, Finnspång, Vårnäs, Norrköping, Jönköping.

Är det ett sätt att skapa enhet kanske? Ja, det också… Absolut. Det är väldigt värdefullt när man håller på med någonting, och kan träffa andra som håller på med samma sak, och få snacka ihop sig om saker och ting. Det finns ju allting sånt som till exempel: ”hur gör ni här”, och ”det här funkar jättebra för oss”, och man får alltid lite tips och idéer, som man kan ta till sig i vår egen verksamhet.

Hur tycker du att dagen har varit? Jag är väldigt nöjd, så långt, det är jag verkligen, det känns som att alla, hittills har fått ut mycket redan under förmiddagen här då, det känns som att vi har fått till ett bra upplägg. Vi har nått en diskussion och, folk drar sig inte för att ställa frågor, eller komma med kommentarer. Det känns som att det kommer bli en jättebra dag det här.

Är det något speciellt som du kan dra fram som är särskilt bra? Ja, det är just det här att det varit en diskussion kring olika punkter. Det har inte varit så att det stått en föreläsare och malt, utan det har varit många olika som kommit till tals och berättat om hur de arbetar.

Tror du att det kommer fler sådana här träffar framöver? Jag tror att de har en förhoppning att det ska vara en träff i halvåret i alla fall. Dagens sista punkt är att lämna ”stafettpinnen” vidare, och så får vi se om det är någon här idag som vill arrangera nästa träff.

Vad har ni lyft fram som är särskilt speciellt med Karlstads arbete med metoden? Ja, till exempel vad det finns för olika behandlingsinslag inom Karlstads kommun, och redan där är det många som är imponerade, för de har i regel inte det att erbjuda inom kommunen, utan det är externa insatser i regel. Så det tyckte de var väldigt intressant att vi har det att erbjuda – ett antal olika behandlingsmetoder. Och så har vi berättat också om hur vår utbildning i CRA gått till, och hur vi jobbar som är anställda inom heldygnsverksamhet, hur vi jobbar med CRA i våran vardag.

Var kom idén att ni ska träffas? Det är från den första träffen i Eskilstuna, och det var innan jag hade utbildning i det här. Det här är faktiskt bara fjärde träffen, för det är ju ingen gammal behandlingsform i Sverige.

Vidare ställde vi några frågor till Linda Hultgren, som arbetar enligt CRA-metoden på Ullebergsgården, och är en av de som utformat programmet för dagen.

LINDA HULTGREN, Ullebergsgården

Hur tycker du att dagen har varit idag? Jättebra. Det har varit många här, någonstans mellan tjugofem och trettio personer. Det är roligt att det kommer så många hit, och att alla pratar, att alla vill dela med sig av sina erfarenheter och de ställer frågor.

Har ni fått igenom programmet så här långt, eller har ni kommit in på många stickspår? Ja det har varit många som har pratat här på förmiddagen, så vi ligger kanske lite efter tidsschemat, men det har varit bra. De har berättat hur just de arbetar i sina kommuner, och vi jobbar väldigt olika, har jag märkt.

Olika, på viket sätt? Ja, vi i Karlstad jobbar med CRA enskilt. Individuellt med personen, men i många andra kommuner jobbar man i grupp. Vissa jobbar med den här metoden inom öppenvården. Så man kommer dit en gång i veckan. Och en del jobbar inom boende eller på LVM hem. Det är lite skillnad på hur jobbet ser ut, även om man arbetar med samma behandlingsprogram.

Har ni fått ett bra utbyte? Ja, vi sitter och har erfarenhetsutbyte nu, i olika grupper. Och jag kom i en väldigt blandad grupp, där vi arbetar väldigt olika. Så det är mycket intressant att få erfarenhet från de andra deltagarna.

EVA MAGOULIAS, psykolog, jobbar dels på Beroendecentrum Stockholm, men också inom Karolinska institutet som universitetsadjunkt. Eva har en lång erfarenhet av missbruksvård, och har sett hur vården har utvecklats sedan hon började för 35 år sedan. Hur upplever hon CRA som behandlingsmetod, och vad är det som utmärker den från alla andra tidiga och samtida metoder? Vidare, vad tycker hon att de här nätverksträffarna bidragit till, och hur ser hon på CRA:s utsikter som en framtida nationell metod för behandling av missbrukare?

Vad är fördelarna med CRA? Dels är det bra för behandlare att man har en tydlig struktur att arbeta utifrån. Man har en struktur, och man har en planering. Och om det kommer nya saker, så kan man lägga in det i dagordningen, och jobba effektivt. Den andra fördelen är att man som klient, patient, också har en tydlig karta att gå efter. Hur du ska jobba, och att du kan se om du har gjort några framsteg, och att du får formulera målen själv.
Det är också en tidsbegränsad behandling, vilket är bra. Du går in i det och satsar ett antal veckor, och sen är det slut. Man lär sig en del färdigheter, och sen ska man ut och klara det själv.

Sen kan det förvisso krävas andra typer av åtgärder, som sysselsättning och stöttning för att få tag på jobb. Men själva behandlingen är relativt enkel på ett sätt, men ändå anpassad till olika personers behov. Så det är positivt. Jag har en kollega som heter Lars Forsberg, han brukar säga att det finns tre principer i CRA:. Positiv förstärkning, positiv förstärkning och positiv förstärkning. Det är det man jobbar med. Även om det ibland inte går så bra, för patienten, så frågar man sig: vad var det som gick? ”Jo, jag gjorde de saker som jag fick i hemuppgift, men så hände det där…” Ja, men du gjorde det. Du planerade för att göra det, och du gjorde det. Ska vi titta lite närmare på vad som gjorde att det inte gick så bra, den här gången då.” Och så håller man hela tiden fokus på att ansträngningen finns där, ambitionen finns där, och målsättningen är god, och – att du kan väl göra det ännu bättre.

Hur ser du på metodens framtid, och är det en något som kommer spridas till andra kommuner i Sverige? Ja, det tror jag därför att vad som hänt under det här året det är ju att socialstyrelsen har kommit fram med nationella riktlinjer om vilka metoder man ska använda inom missbruksvården. Och då anger de vissa metoder, som de tycker har ett vetenskapligt stöd, och som bör sjösättas inom olika missbruksenheter runt om i landet. Och där finns CRA med. Men CRA har samma svårigheter som i USA och internationellt. Det är att det finns jättefina studier om det, jättebra vetenskapliga resultat, snygga eleganta studier, väldigt tydliga effekter – men av någon anledning har det varit svårt att få folk att börja jobba ordentligt efter det här.

Nätverket uppstod ursprungligen från ett projekt som hette ”Vårdkedjeprojeket” inom Statens institutionsstyrelse, 2005, som de började det här projektet. Och där var ju tanken då att Statens institutionsstyrelse ville ha en metod som bättre fungerade mellan tvångsvården, inom LVM, och den frivilliga vården, för att knyta ihop de delarna bättre. Och då kom man fram till att CRA var en av de metoderna som skulle kunna användas både inom slutenvård och öppenvård, för att uppnå en mycket bättre behandling helt enkelt. Och sen så har vi då fortsatt själva nätverket utan SIS, för att lära av varann, inte tappa metoden och försöka komma ihåg vad det är som är bra med det här, och jobba effektivt med det här. Och jag gillar metoden framförallt för att den ger väldigt mycket utrymme för att missbrukaren själv kan avgöra vad som behövs. ”Det här är min målsättning, och såhär vill jag gå tillväga för att försöka lösa det här problemet.

”Man är mer lyhörd, än vad man kanske traditionellt har varit. Man kan illustrera detta genom en ganska elak bild, säga såhär: att missbruksvården har varit som att gå till frisören och säga: ”jag tänker toppa håret en aning, lite försiktigt. Och då säger frisören: ”Nej, det går inte, du måste ta allt.”, och man säger: ”Nej, men det vet jag inte om jag är beredd på”, frisören säger: ”Jag vet bäst, och dessutom kommer jag låsa dörren, och ser till att du gör det nu, det finns inget att snacka om.” Och så har det varit lite inom missbruksvården att personalen och enheterna har talat om att ”du ska inte tro att du inte har problem, för jag vet att du är alkoholist”, du får en diagnos och man bestämmer vilken vårdplan som du behöver. Sen kan man se att under de sista tjugo åren har det kommit fram bättre metoder, och för det första så att man kan hjälpa folk mycket effektivare, men också att man tillslut begriper att man måste lyssna på personerna. Det är inte så att missburkare är ett annan slags människor som med vett och vilja försöker göra livet så miserabelt som möjligt, utan alla försöker vi på olika vis göra så att vi lever livet så bra som möjligt, och det är bara det att man ibland hamnar i lägen, av olika skäl, där man göra dåliga val – men bland de dåliga valen försöker vi ju ändå vara så smarta som möjligt.

Har ni, under den här träffen, kommit fram till någonting konkret? Ja, dels så har vi nog pratat om att några fler kommer att försöka arbeta i grupp, för att man har fördelar av att göra det, man lär sig av varandra, det blir en bra sammanhållning, det blir tydligare att man tittar på värderingar. Som med patient kan man kanske se att ”den där planeringen kommer inte hålla för dig”. Och man kan hjälpas så. Sen har vi också pratat om fördelarna med att prata med anhöriga. Oavsett om man jobbar med patienten eller inte, så har anhöriga ett stort eget lidande. Och där finns det något som heter Craft. “Community Reinforcement and Family Training”.

Fler siktar in sig på de här anhöriga, med tre syften kan man säga. Det ena är att anhöriga måste få må bättre själva. Det andra är att, med den metoden, kan få missbrukaren att minska sitt missbruk, oavsett om de väljer behandling eller inte. Det tredje syftet är att det är mycket lättare att få en ovillig missbrukare till behandling genom positiva åtgärder, genom att tjata och skrika, och hota och bråka med dem sådär. Det är egentligen grundläggande inlärningsprinciper, att alla kan göra någonting som det kan bli något trevligt av, istället för att bli bestraffad. Så där tror jag också att man mer kommer titta på anhöriga, både som någon som behöver hjälp, men också som resurser.

Missbruksvården har tidigare varit så att anhöriga ska man hålla vid sidan av. Man jobbar nästan mer med tystnadsplikt och sekretess än att man, som exempel, ”Pelles” mamma vet väldigt mycket, och hon oroar sig, – så kan vi hjälpa henne att hjälpa ”Pelle” på ett bra sätt, istället för att ge honom dåligt samvete och hamna i konflikt.

Det här är jätteroligt tycker jag, Jag har hållit på i missbruksvården i trettiofem år, vid det här laget, och jag tycker det är lika kul fortfarande. Så det är fantastiska människor man träffar, och jag har nog aldrig träffat någon patient som egentligen inte velat sitt eget bästa. De kan vara förtvivlade, och hjälplösa, och inte veta riktigt hur de ska gå tillväga, men att viljan finns, det är jag helt övertygad om.

ANN-SOFIE NORDENBERG, metodutvecklare

Till sist frågade vi Ann-Sofie Nordenberg i egenskap av metodutvecklare inom ASP/ANA i Karlstad, vad hennes syfte med dagen har varit, och hur hon tycker att det har utvecklat sig hittills…

Ja, vi har gått igenom och berättat hur vi i Karlstad jobbat med CRA, både hur vi har blivit utbildade och hur vi jobbar med det i realiteten. Så personalen som jobbar ute på boendena, och behandling för anhöriga, har berättat att såhär tänker vi. Och vi har fått många kommentarer direkt ifrån de som sitter här på mötet, att: ”tänk på det här”, och, ”skulle man inte kunna göra på det här sättet..?” Och vidare hade vi några frågeställningar som vi har fastnat kring när vi har utbildat oss – och de frågeställningarna har vi nu suttit och haft ett erfarenhetsutbyte kring, uppdelade i smågrupper och tagit fram vad vi tycker är svårt. Och så är det meningen att vi ska få tillbaka lite då, hur andra kommuner har tänkt kring det här. För det som vi har tagit upp här idag, har vi förstått, är något som samtliga tycker är svårt.

Så då är det kanske svårt att säga, så här tidigt, vad ni egentligen har kommit fram till rent konkret? Ja, det är nog det som händer just nu, tror jag. Men vi har ju åtagit oss nu att vi har skrivit till alla grupper, och att vi ska göra en skriftlig sammanställning som vi skickar ut till alla som varit här. Så det som skrivs i den här sammanställningen, kan göra att det blir bättre. Inte bara för oss, utan för alla som varit här förhoppningsvis. Men det har annars varit mycket att man hjälper varann och tipsar om olika saker. Så det har vi redan vunnit, oavsett vad som sägs här under resten av dagen.

Text: Håkan Kristensson

Gökhöjdens Rehabcenter 5år

Gökhöjdens Rehabcenter firar 5år och vi har mött upp med Morgan Lindström, Behandlingsassistent på ASP/ANA för att få veta mer om dagen. I filmen möter vi också möta Britta som har sitt boende på Gökhöjden.