Etikettarkiv: Barbro Bruun

En destinationslös kompass

Robert Halvarsson illustrationRobert Halvarsson är redaktör på tidningen ASP Bladet, tillika ordförande på Kooperativet Mediagruppen Karlstad, följer och förlitar sig på sin livskompass. En kompass som fyller hans värld med upplevelserikedom, och där målet är av mindre betydelse.

Det är en samlad, eftertänksam Robert som med en viss stolthet berättar om en stark känsla av riktning som han låter sig ledas av. Som en, något reglerad ödesvandring som just han vandrar i, och som korsar andra liknande vandringar. Individuellt anpassade efter var och en. Det är när han korsar andra människors väg som hans liv känns spännande.

Kompassen pekar framåt
Med denna kompass följer vi nu med Robert framåt i tiden. Då är han på en position där han kan vara självständig och få påverka andra människor. Det finns en kombination av två roller här; hans och andra människors. Om andra trivs runtomkring honom så trivs han. Det är som en positiv snöbollseffekt.

I sin tro att man kan nå toppen på Maslows behovstrappa vill han understryka att varje steg behövs. Använder med försiktighet ordet disciplin, men hävdar att det är nyckeln till framgång. Han har upptäckt att detta budskap inte så gärna tas emot med glädje. Robert tror att det till och med kan krävas stenhårt arbete och uppoffringar för att nå dit man vill. Att vara kreativ i sitt skrivande och att ändå vilja förbättra sig själv.

En lockande tanke är att i framtiden driva och leda en verksamhet i positiv riktning. En mindre lockande tanke uttrycker han med en något förhöjd ton:
– Jag avskyr det här med entreprenörstanken.

I det ligger mycket förhärligande av sig själv, menar Robert. Man slår sig själv på bröstet och inbegriper inte andras insatser och medverkan till framgång.

Att vara på en central position och få jobba med det man älskar har en mycket god påverkan på honom. Detta sagt av en tills synes energisk och kreativ person. Men det stora intresset tippar hela tiden tillbaka på intresset för andra människor. Han är en man som sympatiserar med de stora frågorna. Driven av sin nyfikenhet ställer han sig frågorna: vart är jag på väg och vart är andra människor på väg? Hans tillvaro i vilket han får lära känna andra människor, upplever han som en ynnest. Man kan inget annat än att beundra detta:

– Vilken grej! Att få leva! Alla händelser, som har lett oss fram till vår existens och medvetenhet.

En tvådelad tanke dyker upp. I sin förundran över alltings sammanhang växer också en liten varning. Det finns en upplevelse att en del människor förlorat sin förundran inför tillvaron och blivit blasé. Någonstans har kompassen förlorat sitt sikte och man har slagit sig till ro. Det kan vara bra om man är överens med sitt inre. Men inte så bra om det är i syfte att undvika sin egen inre röst.

En röst som talar om de stora sammanhang som sträcker sig utanför våra egna liv, och inte hela tiden rör sig i ett för tanken alltför snäva kretsar. Där vi stör oss på grannen eller funderar över en ny bil.

Kompassen stannar
Vi befinner oss i de flitigt använda uttrycket ”här och nu”. Som vi tror att vi kan fånga och befinna oss i. Att få trivas på sitt jobb och att älska det man gör, är en nyckel för Robert. Man befinner sig i ett hus, och har nyckeln till många dörrar här i livet. Av nyfikenhet förlorar man sig ibland i alla dessa dörrar, och sträcker sig tunn på en för stor yta. Då blir resultaten inte lika bra och man kan ta ut sig.

Dock finns ett spännande inslag, ett romantiserande av det självförbrännande idealet. Det känns passionerat, en idé om utbrändhet utan att för den skull löpa hela linan ut. Bara känna fartvinden.
I fråga om balans skiner en viss oro igenom. Hur skapar man balans mellan denna nyfikenhet, fritid, arbete, plikt och lust? Och när kommer den efterföljande känslan av harmoni? Att släppa in andra människor på sin resa och att ”gå” tillsammans istället för att ”gå” själv kan vara svårt, erkänner han med mild ton.

Ungefär så här lång tid befinner sig våra tankar kring kompassens stillhet. Så börjar vi driva igen. Eller snarare, så här driver kompassen en vidare.

Robert spekulerar om det finns en ödesbestämdhet i den här kompassnålen. Han inser att det finns en risk att bli skrattad åt om man tänker så, men kompenserar snabbt med att han inte bryr sig om det. I en något bestämd ton klargör han för sin tro om att de flesta färdas i nån slags självuppfyllande vandring, där man vet vad som är bra för en och vad som inte är det. Det mer eller mindre påtvingade behovet av att tysta ner sin röst för att passa in i sociala sammanhang blir påtaglig ibland, och bromsar in den egna resan något.

Kompassen gör ytterligare ett utslag och pekar nu bakåt i tiden.

De aktiva valen
Det är i förhållande till en del aktiva val som man kan se att den historiska resan gjorde ett stopp här vid Mediagruppens dörr. Efter en tids sjukdom, växte en önskan om att bryta sin passivitet, fram. Det resulterade i journalistikstudier. Därefter sökte han upp tidningar och tidskrifter som stod i relation till hans politiska och sociala inriktning. Hans fallenhet för skapande av fördjupande journalistik har lett fram till den position han är på idag. På Mediagruppen Karlstad blev han invald ordförande och arbetar som redaktör för ASP Bladet.

Han använder sin journalistiska kunskaper och sin entusiasm helst till att vilja skildra det stora i andra människor. Han fascineras av samhället, konflikter som finns, men även ren fascination över människan som helhet.

Det kreativa skrivandet kan sättas i förhållande till journalistiken, och det bästa är nog en korsbefruktning mellan de två. Sen är det också en fråga om talang och färdighet. Roberts skrivarkompass styr mer åt faktatexter. Att förvandla fakta till berättande är spännande.

De icke aktiva valen
Rehabilitering är inte ett aktivt val. Omständigheter som exempelvis ohälsa, påverkar är i någon mening ofrivilliga. Hans egna val är han övertygad om hade varit annorlunda om han hela tiden fått vara kry. Att ”komma tillbaka” har varit jobbigt, men resultatet efter många steg i ”stegen” blev uppfriskande och..

– Jäkligt intressant och bra!

Att gå från en skakig grund till en anställning blev någon slags vändpunkt. Med det tidigare förlorade fotfästet i minnet växte ett garderingsbeteende fram. Den ekonomiska tryggheten blev måltavla för detta. Efter att ha sparat för att betala av lån, han beskriver sig själv som ”ultraansvarig” i förhållande till detta, stod han nu på fast mark.

Det gjorde att man kunde se förvandlingen från icke aktiva val till aktiva. Kompassen slår om och han går nu jämsides med sina deltagare i en gemensam riktning. Där själva resan överglänser destinationen.

Med en kompass på en självverkande arbetsplats är han möjligtvis på rätt position nu; rätt person sitter på rätt plats.

Text: Barbro Bruun
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

barbroDiagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det som uppfattas som normalt, i värsta fall lämnar det dig än mer ensam.

Det skapas nya identiteter. Man presenterar sig med sin diagnos, ursäktar sig gentemot det som kallas normalt, och säkrar därmed en plats av mer förståelse och opåverkan av sin inre cirkel. Den cirkeln som ska skydda dig mot yttre vidare åverkan. Men som egentligen lämnar dig ensam, kanske förstådd, men ensam.

Efter många års upprepade försök att en få förklaring på upprepad beteende problematik. Kom domen. Överläkaren i psykiatrin sträckte en dag ut hela sin hand, riktad mot mig, uttalande ett utrikiskt begrepp. Detta skulle nu förstås och begrundas av mig. Jag hade blivit tilldelad en diagnos.

Utslängd i kylan eller inslängd i elden. Onormaliserad av bättre vetande. Omedelbart exploderade motståndet. Detta tystades ner av mediciner med efterföljande effekter på såväl min omgivning som min intelligens. Efter motstånd kom acceptans. Det finns en bra terapeut. Hon räddade mitt liv. Med den ständiga hemläxan, ta tankarna i motståndet, hitta de motsatta perspektiven. Jag fann dem, i allt.

Omvandling av energi
Efter acceptans kom förändring och nu klingade överläkarens ord som en startsignal. En boxhandske hade träffat mig med kraft. Det visste jag inte då, men kände när tillbakastudsen kom. Den som skulle studsa mig ut till omvandlingen av många begrepp. Inte minst av begreppet diagnoser.

När diagnoser fastställs är nog syftet att inbegripa personen, vars beteende anses vara ofördelaktigt, i nån slags insikt i att hjälp finns att få. De brister deras uppväxt har tillfogat dem eller upplevelser de ofrivilligt har berikats med, finner ett hem för en lösning. Ett kryss har fyllts i.

Indirekt har alla vi med kryssen ifyllda blivit ett stoff för forskning. Både bakåt och framåt i tiden. Vi kan läsa om oss. Vi kan prata om oss. Vi tar del av forskningen och förankrar oss i den. Känner gemenskap.

Plötsligt ska vi möta skepsis. Av de som inte har diagnoser. En del, av de som har blivit erbjudna ett hörn att krypa in i, välkomnar detta och slappnar av. Åker med i förklaringsmodellen. En del sänker ögonbrynen, knappt märkbart. Ett tyst ifrågasättande ägs rum och lägger en otillfredsställande stämning på situationen. En dold konflikt har uppstått. Mellan de som tror, kontra inte tror på denna nya stämpling av folket. Den energin kan omvandlas till bränsle i ditt nya transportmedel – tron på dig själv, och viljan att överbevisa de andra.

Dags att sätta livets matematik främst
I min övertygelse att diagnoserna ställer till lika mycket som de förklarar, ligger en lika stark övertygelse om att själva bakåtlutandet är ett hinder i dagens samhälle. Under inga som helst omständigheter borde dessa diagnoser få användas som ett sätt att slippa undan ansvar. Att det blir till ett verktyg att bygga sin egen fängelsecell. I en reträtt från en strävan att bli frisk finns en stor risk att fastna i utvecklingen.

Endast med din egen kognitiva matematik kan du ta dig ur det greppet. Enkel matematik. Där summan av två positiva tankar bildar en positiv handling. Det driv som människan är rustad med sätts obönhörligt på prov. I framåt processen dras nya variabler in och skjuter in nya pilar. De slår i bästa fall bara hål på luften och stärkta av framgång tappar vi inte fokus.

Nackdelar och fördelar tar varandra i hand
Diagnostiserade människors framfart skapar en effekt, vi byter plats, byter värderingar och främjar nyttiga förvirringar. Man skulle kunna se, med viss ansträngning, överläkarens gest med tillhörande starka ord, som ett smörgåsbord. Plocka det du tycker om. Lämna resten kvar till andra. Jag efterlyser den udda friska människan som håller på att minoriseras i vimlet av dessa excentriska människor. Vi bildar ju tillsammans ett rikt samspel, där minoriteter tenderar att bli mest intressanta.

Tidigare var de diagnostiska modellerna och dess betydelse inte lika stora, eller viktiga. Men de senaste åren har psykiatrin verkligen tagit ut svängarna och segrat. Vi diagnostiserar de som inte finner frågorna och svaren på andra sätt. Vi stänger vissa dörrar genom att hävda att de inte är behandlingsbara. Frågorna och svaren finns där ute, inte i det ensamma hörnet. Med diagnosen som förklaringsmodell istället för försvarsmodell kan man se det som en verktygslåda istället för en dom. Förhoppningsvis ställer sig de diagnosticerade vid smörgåsbordet och känner hungern.

Det egna jaget har fått alldeles för stor betydelse. Att reflexmässigt dessutom skydda sig och begränsa sig, skulle behöva bli satt ur sitt spel – om man vill utvecklas i livet. Man bör istället leta sig utåt och känna vinden av förnyelse, byggt på en nyfikenhet av att se mer.

Placera smockan rätt
Varje gång det förflutna försöker ge dig ett irrelevanta budskap. Använd kängan, skapa din egen relevans. Den som är attraktiv för omvärlden, och därmed också för dig själv. Vi lever i ett anpassat samhälle och det är vi som sätter ramarna, med olika krafter och metoder. Men det är inte sammanhanget som ska sättas in i ditt liv utan du ska placera dig själv i sammanhanget. Nivån bestämmer du och välbehaget kommer som brev på posten. Ställ dig i skottlinjen för din egen smocka. Sätt inte andra där.

Ni som balanserar på linjen mellan förr och nu. Ta två tennisbollar, en i vardera hand. Försök att få något vettigt gjort med dem i handen. Vänd händerna neråt och släpp bollarna. De kommer att vilja studsa upp till dig igen, men ta inte upp dem. Slutligen studsar dem färdigt och stillar sig en bit ifrån dig. Först då kan du ”kicka” undan dem, utom synhåll. Låt förr bli nu. Låt bakåt bli framåt. Ta med dig en kappsäck med något planterbart. Sjung en ny sång och låt dem andra få lyssna på dig. Härmed blir du tilldelad livets diagnos i fritt blås.

Text: Barbro Bruun
Foto: Per Rhönnstad