200 psykologer hotar att säga upp sig från BUP

Sveriges Television rapporterar att över 200 psykologer inom barn och ungdomspsykiatrin i Stockholm skrivit på en namnlista där de hotar att säga upp sig. Psykologerna anser att arbetsförhållandena är så dåliga att de hotar patientsäkerheten.

– Vi protesterar framför allt mot den dåliga löneutvecklingen. Många psykologer slutar av den orsaken och det medför stora konsekvenser för de psykologer som arbetar kvar och för de patienter vi möter, säger Cecilia Wänerstam Silfverskiöld psykolog och initiativtagare till löneuppropet till Sveriges Television.

Enligt Psykologtidningen har 67 psykologer på BUP i Stockholm sagt upp sig sedan 2015. I uppropet till ledningen och ansvariga politiker kräver  206 psykologer inom BUP att högre kompetens ska ge högre lön.
– Erfarenhet, kompetens och tjänst återspeglas inte i lönekuvertet, vilket det borde, säger Cecilia Wänerstam Silfverskiöld.

På grund av alltfler vakanser lockar man nyanställda med lika hög lön som de som arbetat länge på samma position, vilket har väckt irritation hos de med lång anställningstid.

– Den höga personalomsättningen kan hota patientsäkerheten. Jag tror att familjer som kommer till BUP kan komma i kläm om de måste träffa ny personal varje gång. Det blir brist på kontinuitet, säger Cecilia Wänerstam Silfverskiöld.

– Vi tar uppropet på stort allvar och ser att vi måste bli bättre på att hålla kvar våra anställda. Vi ska nu se hur vi kan bygga in kompetensutvecklingssteg där lönen påverkas utifrån roller och ansvar, säger Peter Eriksson, verksamhetschef för öppenvården på BUP i Stockholm.

Text: Ylva Alsterlind

Mindre tvång om BUP får bestämma

Barn- och ungdomspsykiatrin startade i Värmland redan 1942. Idag jobbar ungefär 120 personer där. Personalen arbetar i fem olika team, som servar hela Värmland. Till Neuropsykiatriskt – team väst hör ett OCD-team, vilka har funnits i 16 år, som behandlar barn med tvångstankar.

– En del personer har en sårbarhet för att utveckla tvångstankar. Oroliga och ängsliga personer utvecklar lättare tvång, säger Roger Ökland som arbetar som skötare på BUP.

Tvångstankar, eller OCD, debuterar vanligen i tidiga tonåren och fram till 30-årsåldern. Två procent av befolkningen har någon gång under livet haft besvär med tvångssyndrom. Sjukdomen är känd sedan länge, och förr kallade man den för tvivelsjuka.

På BUP finns idag cirka 70 barn och ungdomar från hela Värmland som är under behandling. Vården koncentreras med en tät och intensiv kontakt i dagvården eller hembesök vid behov. Tillfälliga platser kan också öppnas under en kortare tid för inläggning.

– Behandlingen bygger på Kognitiv beteendeterapi, ibland i kombination med läkemedel, fortsätter Roger Ökland.

Kognitiv beteendeterapi går ut på att man skall bli medveten om vilka tankar som uppstår samt vilket beteende man har. Man arbetar då för att ändra sitt beteende och på så vis även de negativa tankarna.

Behandlingen startar med en analys av tvångsproblemen, sedan beskriver man det mål man vill uppnå med behandlingen. Den varierar från några träffar med personen, upp till flera år. Upplägget är att man behandlas i de miljöer där tvångsproblematiken finns, det är där man får träna. 75 procent av ungdomarna blir bättre efter behandlingen.

– I OCD-teamet arbetar två behandlare och en läkare, berättar Roger Ökland.

Med kognitiv beteendeterapi har man störst sannolikhet att kunna hjälpa barn med tvångsproblematik menar Roger. Innan KBT fanns det ingen bra behandling.

Man försöker nu dessutom att utveckla behandling med hjälp telefoner och datorer i hemmet. Då behöver inte barnen resa till Karlstad.

Text: Olle Stagnér
Foto: Stefan Ek

ADHD eller otrygga föräldrar med otrygga barn?

Allt fler barn och unga lider av psykisk ohälsa. ASP bladet har träffat psykologiprofessor Kjerstin Almqvist som anser att neuropsykiatriska diagnoser riskerar att missbrukas. Hon tycker även att den sociala miljön är viktig.

– Jag tror att barn och ungdomspsykiatrin är utsatta för väldigt starka påtryckningar att göra snabba utredningar för att korta köer och för att så många som möjligt ska få sin diagnos, säger Kjerstin.

Hon har under många år forskat om barn som lever i familjer där det förekommer våld och om hur detta påverkar deras psykiska hälsa.

Kjerstin menar att ett barns anknytning till sina närmsta vårdnadshavare har stor inverkan på hans eller hennes psykiska hälsa även i vuxen ålder. Sättet föräldrar och barn anknyter till varandra utgör ett mönster för hur barnet sedan samspelar med andra människor. Ett otryggt anknytningsmönster leder ofta till problem i skolan och svårigheter i kamratrelationer.

– Barn som växer upp med missbrukande föräldrar eller i en familj där det förekommer våld får tidigt lära sig att ”kontakt med andra kan vara farligt” eller ”det är bäst att jag själv är argsint”. Dessa barn är ofta på sin vakt och har svårt att hantera konflikter, säger Kjerstin.

Kjerstin påpekar att Sverige i sin lagstiftning har en stark föräldrarätt och att detta märks i många situationer. Hon menar att om barnet bedöms ha en medfödd dysfunktion blir det lättare för föräldrarna i kontakten med hälso- och sjukvård, barnomsorg och skola. Frågan är om barnets rätt att få det stöd det behöver då blir underordnat föräldrarnas och samhällets behov av enkla lösningar och förklaringar?

– Jag tycker att betydelsen av svåra livsomständigheter hos barn undervärderas när man tittar på anledningar till deras psykiska ohälsa. Jag är väl medveten om att man i dagens samhälle ser en neuropsykiatrisk diagnos som ett kvitto på att det är medfött, vilket jag tycker är ett missbruk av diagnossystemet, eftersom det inte säger någonting om orsaker, utan det är rena beteendebeskrivningar, säger Kjerstin.

Hon menar att barn- och ungdomspsykiatrin i större utsträckning borde göra breda kartläggningar av orsakerna till varför barn uppvisar olika symtom. Hon nämner då bland annat barn som har svårigheter att sitta stilla och koncentrera sig eller är lättirriterade och oroliga. Det behöver inte röra sig om en medfödd sårbarhet, utan det kan lika gärna bero på att föräldrarna missbrukar alkohol eller att man blir mobbad i skolan.

– Vi har till exempel de barn som jag har forskat om, som har upplevt våld inom familjen, många av dessa barn utvecklar svårigheter som gör att de får en ADHD-diagnos. Om man då säger att det här är något du får leva med och sätter igång medicinering, som man dessutom vet har ganska svåra biverkningar, så får det väldigt negativa konsekvenser, säger Kjerstin.

Hon menar att om man istället hade fått klart för sig att det här barnet har varit med om att det förekommit allvarligt våld inom familjen, så finns det behandlingsmetoder även för det som gör att man kan bli av med symtomen.

– Jag tycker att vi måste bli mer medvetna om att barns faktiska livsmiljö många gånger är det som påverkar deras psykiska ohälsa mest och miljön kan vi förändra. Om barn får skydd och bra uppväxtvillkor, så minskar den psykiska ohälsan. Sedan ska självklart de som har en medfödd sårbarhet få hjälp de också, säger Kjerstin.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

Ökad kunskap och förståelse genom Vuxenhabiliteringen

ASP Bladets reporter har besökt Vuxenhabiliteringen och träffat Yvonne Widstrand som jobbar som arbetsterapeut. På Vuxenhabiliteringen kan personer från 18 år och uppåt med kognitiva funktionshinder få stöd i sin vardag.

Yvonne Widstrand har arbetat som arbetsterapeut sedan 2012 på Vuxenhabiliteringen. Innan hon började på Vuxenhabiliteringen jobbade hon på Centralsjukhusets rehabiliteringsenhet. 1988 var hon på en specialförskola och det var då som Yvonne fick upp ögonen för arbetsterapin.

– Det känns jättebra att få hjälpa andra människor. Jag trivs med det, det är ett väldigt stimulerande och roligt jobb. Man får träffa så många typer av personer, berättar Widstrand.

Yvonnes arbetsuppgifter består mestadels av att underlätta i vardagen för klienterna. Detta innebär de får redskap att kunna klara av att planera och organisera sin tillvaro. Men hon kan även hjälpa personer att få kognitiva hjälpmedel som kan vara bra att ha när man har svårt att bedöma tiden.

Ett exempel på ett kognitivt hjälpmedel är så kallad tidstavla. Den fungerar på liknande sätt som en timstock förutom att den inte räknar ner minuter, utan hela dygnets timmar. Tidstavlan visar den tid som är just nu och för varje kvart försvinner en prick.

Sociala nätverk
Vuxenhabiliteringens målgrupp är ofta personer med autismspektrumtillstånd, utvecklingsstörning, förvärvad hjärnskada eller rörelsehinder.

– Framförallt arbetar jag mycket med nätverket runtomkring personen. Det är viktigt med ökad kunskap och förståelse för det egna funktionshindret inom verksamheter, på arbetsplatser och i familjen. Man kan även få stöd med mående, hälsa, fritidsaktiviteter och myndighetskontakter på Vuxenhabiliteringen, säger Widstrand.

Om man har svårt att kommunicera så finns det en arbetsterapeut och två logopeder på Vuxenhabiliteringen som jobbar med just detta. Först görs en bedömning utifall att personen behöver ett alternativt kommunikationssätt.

Man jobbar mycket med att varje individ ska lära sig kommunicera med hjälp av bildstöd och andra tekniska hjälpmedel. Exempelvis olika slags appar till iPad, men även talapparater finns att använda.

Innan man kontaktar Vuxenhabiliteringen måste man ha blivit utredd för sitt funktionshinder. Antingen så görs utredningen på Barnhabiliteringen, Vuxenpsykiatrin eller på Barn- och ungdomspsykiatrin. På vuxenhabiliteringen kan man bara få stöd i sin vardag, men inte genomgå utredningar.

– Jag som arbetsterapeut kan ge en bedömning av vad som är aktuellt att få hjälp med just nu. Man är inte inskriven på Vuxenhab. Utan man träffas i perioder då man känner att man har ett behov av stöd, det kan ju vara så att det kommer en period då det inte behövs något stöd alls, säger Yvonne Widstrand.

Fler vägar in
Man kan även ringa själv till receptionen på Vuxenhabiliteringen och be om en tid. Om du ringer själv blir det som en ”egen begäran”. Då skickas en remiss till ett mottagningsteam som sedan bedömer det.

Sedan kontrollerar de att personen som ringt är utredd för ett funktionshinder. Om detta blir godkänt sker en kartläggning, detta betyder att man studerar vad personen har behov att få stöd med. Du kan även få hjälp med boendestöd, kontaktperson eller skicka in olika slags ansökningar till myndigheter.

Text: Ellen Berner
Foto: Lotta Tammi