Etikettarkiv: Barn- och Ungdomspsykiatrin

200 psykologer hotar att säga upp sig från BUP

Sveriges Television rapporterar att över 200 psykologer inom barn och ungdomspsykiatrin i Stockholm skrivit på en namnlista där de hotar att säga upp sig. Psykologerna anser att arbetsförhållandena är så dåliga att de hotar patientsäkerheten.

– Vi protesterar framför allt mot den dåliga löneutvecklingen. Många psykologer slutar av den orsaken och det medför stora konsekvenser för de psykologer som arbetar kvar och för de patienter vi möter, säger Cecilia Wänerstam Silfverskiöld psykolog och initiativtagare till löneuppropet till Sveriges Television.

Enligt Psykologtidningen har 67 psykologer på BUP i Stockholm sagt upp sig sedan 2015. I uppropet till ledningen och ansvariga politiker kräver  206 psykologer inom BUP att högre kompetens ska ge högre lön.
– Erfarenhet, kompetens och tjänst återspeglas inte i lönekuvertet, vilket det borde, säger Cecilia Wänerstam Silfverskiöld.

På grund av alltfler vakanser lockar man nyanställda med lika hög lön som de som arbetat länge på samma position, vilket har väckt irritation hos de med lång anställningstid.

– Den höga personalomsättningen kan hota patientsäkerheten. Jag tror att familjer som kommer till BUP kan komma i kläm om de måste träffa ny personal varje gång. Det blir brist på kontinuitet, säger Cecilia Wänerstam Silfverskiöld.

– Vi tar uppropet på stort allvar och ser att vi måste bli bättre på att hålla kvar våra anställda. Vi ska nu se hur vi kan bygga in kompetensutvecklingssteg där lönen påverkas utifrån roller och ansvar, säger Peter Eriksson, verksamhetschef för öppenvården på BUP i Stockholm.

Text: Ylva Alsterlind

Mindre tvång om BUP får bestämma

22Barn- och ungdomspsykiatrin startade i Värmland redan 1942. Idag jobbar ungefär 120 personer där. Personalen arbetar i fem olika team, som servar hela Värmland. Till Neuropsykiatriskt – team väst hör ett OCD-team, vilka har funnits i 16 år, som behandlar barn med tvångstankar.

– En del personer har en sårbarhet för att utveckla tvångstankar. Oroliga och ängsliga personer utvecklar lättare tvång, säger Roger Ökland som arbetar som skötare på BUP.

Tvångstankar, eller OCD, debuterar vanligen i tidiga tonåren och fram till 30-årsåldern. Två procent av befolkningen har någon gång under livet haft besvär med tvångssyndrom. Sjukdomen är känd sedan länge, och förr kallade man den för tvivelsjuka.

På BUP finns idag cirka 70 barn och ungdomar från hela Värmland som är under behandling. Vården koncentreras med en tät och intensiv kontakt i dagvården eller hembesök vid behov. Tillfälliga platser kan också öppnas under en kortare tid för inläggning.

– Behandlingen bygger på Kognitiv beteendeterapi, ibland i kombination med läkemedel, fortsätter Roger Ökland.

Kognitiv beteendeterapi går ut på att man skall bli medveten om vilka tankar som uppstår samt vilket beteende man har. Man arbetar då för att ändra sitt beteende och på så vis även de negativa tankarna.

Behandlingen startar med en analys av tvångsproblemen, sedan beskriver man det mål man vill uppnå med behandlingen. Den varierar från några träffar med personen, upp till flera år. Upplägget är att man behandlas i de miljöer där tvångsproblematiken finns, det är där man får träna. 75 procent av ungdomarna blir bättre efter behandlingen.

– I OCD-teamet arbetar två behandlare och en läkare, berättar Roger Ökland.

Med kognitiv beteendeterapi har man störst sannolikhet att kunna hjälpa barn med tvångsproblematik menar Roger. Innan KBT fanns det ingen bra behandling.

Man försöker nu dessutom att utveckla behandling med hjälp telefoner och datorer i hemmet. Då behöver inte barnen resa till Karlstad.

Text: Olle Stagnér
Foto: Stefan Ek

ADHD eller otrygga föräldrar med otrygga barn?

IMG_3347Allt fler barn och unga lider av psykisk ohälsa. ASP bladet har träffat psykologiprofessor Kjerstin Almqvist som anser att neuropsykiatriska diagnoser riskerar att missbrukas. Hon tycker även att den sociala miljön är viktig.

– Jag tror att barn och ungdomspsykiatrin är utsatta för väldigt starka påtryckningar att göra snabba utredningar för att korta köer och för att så många som möjligt ska få sin diagnos, säger Kjerstin.

Hon har under många år forskat om barn som lever i familjer där det förekommer våld och om hur detta påverkar deras psykiska hälsa.

Kjerstin menar att ett barns anknytning till sina närmsta vårdnadshavare har stor inverkan på hans eller hennes psykiska hälsa även i vuxen ålder. Sättet föräldrar och barn anknyter till varandra utgör ett mönster för hur barnet sedan samspelar med andra människor. Ett otryggt anknytningsmönster leder ofta till problem i skolan och svårigheter i kamratrelationer.

– Barn som växer upp med missbrukande föräldrar eller i en familj där det förekommer våld får tidigt lära sig att ”kontakt med andra kan vara farligt” eller ”det är bäst att jag själv är argsint”. Dessa barn är ofta på sin vakt och har svårt att hantera konflikter, säger Kjerstin.

Kjerstin påpekar att Sverige i sin lagstiftning har en stark föräldrarätt och att detta märks i många situationer. Hon menar att om barnet bedöms ha en medfödd dysfunktion blir det lättare för föräldrarna i kontakten med hälso- och sjukvård, barnomsorg och skola. Frågan är om barnets rätt att få det stöd det behöver då blir underordnat föräldrarnas och samhällets behov av enkla lösningar och förklaringar?

– Jag tycker att betydelsen av svåra livsomständigheter hos barn undervärderas när man tittar på anledningar till deras psykiska ohälsa. Jag är väl medveten om att man i dagens samhälle ser en neuropsykiatrisk diagnos som ett kvitto på att det är medfött, vilket jag tycker är ett missbruk av diagnossystemet, eftersom det inte säger någonting om orsaker, utan det är rena beteendebeskrivningar, säger Kjerstin.

Hon menar att barn- och ungdomspsykiatrin i större utsträckning borde göra breda kartläggningar av orsakerna till varför barn uppvisar olika symtom. Hon nämner då bland annat barn som har svårigheter att sitta stilla och koncentrera sig eller är lättirriterade och oroliga. Det behöver inte röra sig om en medfödd sårbarhet, utan det kan lika gärna bero på att föräldrarna missbrukar alkohol eller att man blir mobbad i skolan.

– Vi har till exempel de barn som jag har forskat om, som har upplevt våld inom familjen, många av dessa barn utvecklar svårigheter som gör att de får en ADHD-diagnos. Om man då säger att det här är något du får leva med och sätter igång medicinering, som man dessutom vet har ganska svåra biverkningar, så får det väldigt negativa konsekvenser, säger Kjerstin.

Hon menar att om man istället hade fått klart för sig att det här barnet har varit med om att det förekommit allvarligt våld inom familjen, så finns det behandlingsmetoder även för det som gör att man kan bli av med symtomen.

– Jag tycker att vi måste bli mer medvetna om att barns faktiska livsmiljö många gånger är det som påverkar deras psykiska ohälsa mest och miljön kan vi förändra. Om barn får skydd och bra uppväxtvillkor, så minskar den psykiska ohälsan. Sedan ska självklart de som har en medfödd sårbarhet få hjälp de också, säger Kjerstin.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

Ökad kunskap och förståelse genom Vuxenhabiliteringen

345ASP Bladets reporter har besökt Vuxenhabiliteringen och träffat Yvonne Widstrand som jobbar som arbetsterapeut. På Vuxenhabiliteringen kan personer från 18 år och uppåt med kognitiva funktionshinder få stöd i sin vardag.

Yvonne Widstrand har arbetat som arbetsterapeut sedan 2012 på Vuxenhabiliteringen. Innan hon började på Vuxenhabiliteringen jobbade hon på Centralsjukhusets rehabiliteringsenhet. 1988 var hon på en specialförskola och det var då som Yvonne fick upp ögonen för arbetsterapin.

– Det känns jättebra att få hjälpa andra människor. Jag trivs med det, det är ett väldigt stimulerande och roligt jobb. Man får träffa så många typer av personer, berättar Widstrand.

Yvonnes arbetsuppgifter består mestadels av att underlätta i vardagen för klienterna. Detta innebär de får redskap att kunna klara av att planera och organisera sin tillvaro. Men hon kan även hjälpa personer att få kognitiva hjälpmedel som kan vara bra att ha när man har svårt att bedöma tiden.

Ett exempel på ett kognitivt hjälpmedel är så kallad tidstavla. Den fungerar på liknande sätt som en timstock förutom att den inte räknar ner minuter, utan hela dygnets timmar. Tidstavlan visar den tid som är just nu och för varje kvart försvinner en prick.

Sociala nätverk
Vuxenhabiliteringens målgrupp är ofta personer med autismspektrumtillstånd, utvecklingsstörning, förvärvad hjärnskada eller rörelsehinder.

– Framförallt arbetar jag mycket med nätverket runtomkring personen. Det är viktigt med ökad kunskap och förståelse för det egna funktionshindret inom verksamheter, på arbetsplatser och i familjen. Man kan även få stöd med mående, hälsa, fritidsaktiviteter och myndighetskontakter på Vuxenhabiliteringen, säger Widstrand.

Om man har svårt att kommunicera så finns det en arbetsterapeut och två logopeder på Vuxenhabiliteringen som jobbar med just detta. Först görs en bedömning utifall att personen behöver ett alternativt kommunikationssätt.

Man jobbar mycket med att varje individ ska lära sig kommunicera med hjälp av bildstöd och andra tekniska hjälpmedel. Exempelvis olika slags appar till iPad, men även talapparater finns att använda.

Innan man kontaktar Vuxenhabiliteringen måste man ha blivit utredd för sitt funktionshinder. Antingen så görs utredningen på Barnhabiliteringen, Vuxenpsykiatrin eller på Barn- och ungdomspsykiatrin. På vuxenhabiliteringen kan man bara få stöd i sin vardag, men inte genomgå utredningar.

– Jag som arbetsterapeut kan ge en bedömning av vad som är aktuellt att få hjälp med just nu. Man är inte inskriven på Vuxenhab. Utan man träffas i perioder då man känner att man har ett behov av stöd, det kan ju vara så att det kommer en period då det inte behövs något stöd alls, säger Yvonne Widstrand.

Fler vägar in
Man kan även ringa själv till receptionen på Vuxenhabiliteringen och be om en tid. Om du ringer själv blir det som en ”egen begäran”. Då skickas en remiss till ett mottagningsteam som sedan bedömer det.

Sedan kontrollerar de att personen som ringt är utredd för ett funktionshinder. Om detta blir godkänt sker en kartläggning, detta betyder att man studerar vad personen har behov att få stöd med. Du kan även få hjälp med boendestöd, kontaktperson eller skicka in olika slags ansökningar till myndigheter.

Text: Ellen Berner
Foto: Lotta Tammi

Snabb väg in med första linjen

3Första linjen startar i Karlstad – ett unikt samarbete mellan kommun och landsting som ska öka tillgängligheten till hjälp för barn och unga med psykisk ohälsa. En verksamhet som redan prövats med gott resultat ute i landet.

I februari nästa år slår portarna till Första linjen upp i Tingvallatandläkarens gamla lokaler. För att ta reda på mer om detta spännande och viktiga projekt har ASP Bladet talat med tre personer som alla är involverade: Karin Haster, divisionschef i psykiatri, Christina Sand, verksamhetsutvecklare inom divisionen för psykiatri samt Malin Lundgren-Kullgren, medicinskt ansvarig inom elevhälsan i Karlstads kommun.

Jag ber Christina Sand berätta om vad Första linjen egentligen är för något och hon tar genast till orda:

– Begreppet kom till 2007 när SKL fick i uppdrag från Socialstyrelsen att ta reda på hur man kan öka tillgängligheten för barn och unga inom psykiatrin. Man började titta på vårdgarantin och såg att vårdnivån för barn och unga inte finns, vårdcentraler för vuxna har inte möjligheten att ta hand om barn och unga på samma sätt. Det här ledde till förslag på hur första linjen skulle kunna utvecklas i de olika landstingen.

Första linjens målgrupp är barn och ungdomar mellan 6-20 år med lindrig till måttlig psykisk ohälsa, samt deras anhöriga. Tanken är att det ska vara lätttillgängligt och den sökande ska komma in snabbt. Det ska inte vara långa behandlingstider, sett till antal vårdtillfällen, men behandlingen kan sträcka sig över lång tid. Det kan komma att finnas de som har insatser över ett år men att stödet kommer vara tidsmässigt väldigt utspritt.

Första linjen hoppas de ska leda till en avlastning för den specialiserade psykiatrin, och Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) i synnerhet. BUP skall inte längre på samma sätt jobba med lindrig och måttlig psykisk ohälsa, då det är en specialistenhet. Karin Haster menar att detta frigör resurser för annat än pappersarbetet.

– Det ska vara enkelt också, inte en massa administration. Tanken är ju att man ska kunna fånga upp lättare problematik innan den behöver bli så omfattande. Det första som möter en är inte väntetid utan här får man kontakt direkt.

– Om man ser på städer och kommuner som har en bra första linje så blir köerna mindre till specialistnivån, säger Malin Lundgren-Kullgren.

5

Olika personalkategorier kommer att finnas på plats: socionomer, psykologer, sjuksköterskor, en specialpedagog, administratör och avdelningschef. En läkare kommer finnas som konsult, i detta fall en distriktsläkare. Insatserna kommer att ske både individuellt och i grupp. Det kommer även finnas föräldragrupper samt anordnas öppna föreläsningar.

ASP Bladet frågar Malin Lundgren-Kullgren om det här kommer att ske i samarbete med elevhälsan.

– Det tror jag. För de här barnen hoppas jag det, ungdomarna finns i skolan. Vissa barn och familjer vill hålla det här utanför skolan, vilket är en positiv sak med Första linjen, för då kan man välja själv.

Första Linjen är en integrerad form, alltså ett unikt samarbete mellan kommun och landsting. I Värmland finns det redan en mottagning i Hagfors. Där har de sett goda resultat.

Hur skall då det hela bekostas?
– Det som har varit viktigt när vi samlats, är att det ska inte vara en massa diskussioner om vart vi står organisatoriskt. Om vilka som ska betala. Bortsett från kommunerna är vi två divisioner inom landstinget, allmänmedicin och psykiatri som har drivit den här frågan. Vi har sagt att det här är en verksamhet vi behöver ha, nu gör vi det! säger Karin Haster.

Vid intervjun blir det tydligt att alla tre som samtalet förs med, tror mycket på idén runt Första linjen. Det stora målet är att minska den psykiska ohälsan och lidandet. Det finns mycket pengar att spara genom detta. Karin Haster ser Första linjen som en del i ett paradigmskifte:

– Jag tycker att man ska se den psykiska ohälsan som en del av livet. För så är det ju för oss alla, under vissa perioder är man inte på topp. Så som vi är organiserade nu så är man antingen frisk eller sjuk, men det finns ett spann där emellan. Någonstans handlar det om att få till stånd en attitydförändring gällande psykisk ohälsa. Vi blir alla drabbade någon gång.

Text & foto: Kajsa Jansson

Barn- och ungdomspsykiatrin bjöd in till forskningsdag

Tisdagen den 21 oktober bjöd Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) in till en forskningsdag på Karlstads Universitet. Man ville med denna dag förmedla var forskningen står i dagsläget. ASP bladet åkte till universitetet och besökte en av dagens två föreläsningar.

Föreläsningen hölls av utifrån frågeställningen:

”Vad betyder behandlingsrelationen för resultatet i psykoterapi och hur kan vi dra större nytta av den i det praktiska arbetet?”

I sin föreläsning visade Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi, på sambandet mellan allians (behandlingsrelation) och utfall (resultat).

Holmqvist beskrev olika faktorer av betydelse för sammanhanget (kontexten), såsom patientens och terapeutens. Ett exempel hos patienten är dennes sociala kompetens och hos terapeuten olika förmågor när det gäller dennes egenskaper och behandlingsteknik.

Vi fick därefter ta del av olika studier som handlade om utfallet i samband med behandlingsrelationen.

Det har i dessa visat sig att en avvikelse i alliansen inte behöver vara av ondo. Inte heller under terapins gång, utan resultatet blir snarare bättre. En sådan variation uppstår ofta efter några samtal. En avvikelse i alliansen brukar kallas alliansbrott och kan ske genom tillbakadragande eller konfrontation. Om terapeuten tar itu med ett sådant alliansbrott genom bearbetning och förståelse, blir resultatet bättre.

Utifrån detta kan två olika terapimål formuleras:
• Att använda alliansbrotten för att känna igen dysfunktionella relationsmönster.
• Att utveckla förståelse för samspelet i relationen

Sammanfattningsvis kan man säga att aktivt arbete med alliansen är av godo i det praktiska arbetet.

Frågor
Efter föreläsningen frågade jag Rolf Holmqvist om denna kunskap kunde appliceras på behandlingsrelationen mellan exempelvis skötare och patient.
Han menade att det mycket väl kunde det och att det inte hängde på utbildningsnivå.

Jag frågade också Annika Lindell, en av forskningsdagens arrangörer, om dagen blev som man hade hoppats på. – Absolut, det tycker jag. Vår ambition var just att förmedla forskningsläget och det har vi lyckats med.