En väg ut i ljuset

Han var en riktig värsting. Han använde droger och umgicks med kriminella. När han hotades av fängelse, tog föräldrarna med sig honom till Sverige. Genom Horisont har han brutit med sitt tidigare liv och har nu ett stort samhällsintresse.

När han först kom till Sverige sökte han sig till likasinnade, kunde inte språket, kände sig misslyckad, var less på att leva och var helt utan hopp om en vettig framtid. Så karusellen kring de destruktiva livsvalen kom återigen igång.

Det handlar om Sebastian, en ung man med armarna fulla av tatueringar och snaggat huvud. Där och då var han ingen man ville möta i en mörk gränd.

Men då hans handläggare på socialen tipsade honom om Horisont, lades grunden till en vändning. Eftersom han inte hade gått på gymnasiet, bodde i Karlstad och hade åldern inne, var han välkommen. Han gick dit på vinst och förlust och befann sig där sporadiskt i tre månaders tid, sedan fick han arbete i Norge och flyttade dit. Men företaget gick i konkurs så han flyttade tillbaka till Sverige och Karlstad. Här lyckades han inte hitta ett arbete, så han kom tillbaka till Horisont.

En räddning
Det visade sig bli hans räddning och bidrog till att han kunde bli drogfri, förbättrade sitt självförtroende och självkänsla, kände sig sedd, lärde sig rutiner och vikten av dem. Enligt honom själv hade nog cirkusen fortsatt om han inte hade kommit tillbaka till Horisont. Idag jagar han lägenhet, går på Komvux och har målet att bli behandlingsassistent.

– Förutom att jag är drogfri nu, är en av de största förändringarna att jag nu är politiskt intresserad och är mer medveten om vad som sker i samhället, säger han till ASP Bladet.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi

En väg för att må bättre

När Pernilla kom till EBL-Skolan första gången gick hon hos en arbetsterapeut. Hon hade sprungit in i den numera sorgligt välkända väggen och mådde inte alls bra. I dag är hon trebarnsmor och snart klar med sin utbildning till behandlingsassistent. ASP Bladets reporter fick sig en pratstund med henne.

Första gången kom hon tillsammans med sin arbetsterapeut och Pernilla kände direkt att det var ett bra, tryggt och välkomnande ställe. Hon kom fort in i gemenskapen.

– Det var tillåtet att vara sig själv. Ingen gjorde sig till, utan alla bara var sig själva. Jag gick på de flesta kurser som fanns, och jag minns speciellt stresshantering, kreativa världen och promenaderna vi gick.

Tror du att din tid på skolan kommer till nytta i ditt kommande arbete?
– Det är jag övertygad om. Jag vet vad mina blivande klienter går eller har gått igenom. Utan att förhäva mig, kan jag säga ”jag vet hur det känns” och verkligen mena det.

Vilken är din bild av skolan i dag?
– Vi har alla behov, stora eller små, av stillhet och att bara få vara. Och de behoven kan EBL- Skolan uppfylla, med råge. Det är tillåtet att må dåligt eller ha en mindre bra dag.

Vad tror du om framtiden?
– Jag tror och hoppas att den är ljus. Fler volontärer tillkommer, de nu utökar kursutbudet och sprider kunskap om att skolan finns.

Det finns ett stort behov i samhället av behandlingsassistenter och trycket ökar hos sjukvården att skaffa hjälp till allt fler personer allt eftersom tempot i tillvaron går fortare. Det finns sällan tid och plats för eftertanke och stillhet.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad

På jobbet: Madelene Skoglund, Handledare på Gemet

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du började arbeta på Gemet?  – Anledningen till att jag jobbar här är att jag gillar att arbeta med människor. Det är antagligen en kvalitet som man måste ha för att vara just här. När jag var yngre hade jag inte studiemotivationen, så jag gick massa omvägar för att prova på olika saker. Men jag har alltid varit intresserad av funktionshinder och psykisk ohälsa, hur man möter människor professionellt men ändå är nära. För två år sedan började jag så att jobba på Gemet.

Du är utbildad behandlingsassistent, vad tyckte du om studierna?   – Jag trivdes som fisken i vattnet. Jag var en del av första årskullen i Forshaga som började 2002, vi gick ut två år senare. Jag hade mycket gratis i och med att jag redan hade jobbat mycket och visste vad jag behövde ha med mig. Vi var många personer med olika erfarenheter. Det var otroligt givande men samtidigt väldigt tufft.

Vad är det du arbetar med här på Gemet?  – Jag får kombinera alla mina färdigheter här. För första gången har jag hamnat på en arbetsplats där jag också får använda mitt matintresse. Min roll i detta är att erbjuda deltagarna en arbetsliknande situation och att de ska få möjligheten att få finnas i ett socialt sammanhang. Jag lär ut, går före och ibland finns jag bara med dem. Emellanåt inte ens det, då deltagarna är så självgående att de vet precis vad som ska göras. Det är en del av det som är så fint när man jobbar kring caféet eller köket.

Ibland säger man ”vägen till hjärtat går genom magen”, är det så även i det sociala arbetet?  – Det är mitt ledord och det är så jag närmar mig människor, och det funkar faktiskt. De som väljer att vara i våra arbetsstationer har ofta ett stort intresse kring mat eller bakning. Alla har olika typer av förkunskaper, en del har redan mycket med sig när de börjar här, under tiden som andra är mer intresserade.

Vad motiverar dig i ditt arbete?  – Det är glädjen i att följa en människas resa. Den utveckling en person gör som kliver in på studiebesök och kanske är tveksam till det stora huset och alla människor som rör sig här. På något sätt hoppas jag att vi lyckas förmedla en arbetsglädje som gör att de kommer vidare. Det är oerhört spännande! Jag brukar säga: här finns det möjlighet att våga prova, här kan man få finnas med både ont i magen och ångest. Vi tänker hela tiden individuellt, min roll i det hela är att se människan.

Är anledningen att deltagarna är i centrum som gör att det funkar så bra?  – Jag hoppas att det är på det viset. För det hänger inte på personalen, vi är bara ett redskap som ska finnas tillgängligt. Hela personalstyrkan är väldigt engagerad, för vad vore vi utan deltagarna? Det ligger i mitt intresse att folk som är här ska trivas, för när de kliver ut och ska göra något annat blir de ambassadörer för oss. Mitt mål är att folk som går vidare ska ha fått en positiv bild av Gemet.

Hur resonerar du kring samhällets arbete med människor som är ”utsatta”?  – Det är en grupp av människor som är åsidosatta och som har otroliga resurser. Här finns det en bredd av människor med olika erfarenheter och åldrar, som samhället inte tar vara på. Det gör mig jävligt upprörd. Människor har ingenstans att ta vägen, och en del saker som erbjuds är mer eller mindre förvaring. Det är viktigt att få komma ut i ett sammanhang där man får känna sig behövd och viktig. Det här är ingen pengafråga, utan en resursfråga och hur vi samverkar över gränserna.

Känner du att Gemet kan inspirera samhället att tänka annorlunda om er målgrupp?  – Bra fråga! Vi är nu inne i en fas där vi är intresserade av att arbeta utåtriktat. Allt ifrån att visa hur vi arbetar här gentemot andra verksamheter, till att se hur man arbetar på andra platser. Nyligen åkte deltagare med personal till Karlskoga på ett studiebesök. Där fick vi med oss mycket idéer och kunde även prata om vår egen verksamhet. Vi ska även ha ”Arenadagen” snart där vi ska visa upp oss. Vi har saker som kan intressera andra och vill gärna dela med oss av detta.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad