Etikettarkiv: behandlingshem

Böckernas värld är för alla

WTNkpng1_Katy_AM_Norrköpings_stadsbibliotek_Norrköping_1– Ska vi läsa om skiten också? Räcker det inte med att vi lever mitt i den, sa en av deltagarna i den grupp som ingår i Norrköpings stadsbiblioteks bokcirkel för missbrukare. Detta rapporterar Det kreativa facket, DiK:s webbsida om.

I Norrköpings stadsbibliotek hade man problem med att frekvent vara påhälsade av en missbrukarkrets som använde lokalerna som värmestuga. De stökade omkring och störde folk. Frustrationen växte bland personalen som kände att något måste göras, frågan var bara vad? Hur skulle man göra för att få dem att sluta använda biblioteket för detta ändamål? Fanns det några alternativ? Frågan blöttes och stöttes tills en dag någon klok person föreslog en helt annan lösning. En bokcirkel för missbrukare! Skulle man på något sätt kunna få dem intresserade av det utbud som fanns till hands? Böcker, tidningar, och kanske till och med få dem att börja läsa? Frågan togs vidare, utvecklades och ledde så småningom fram till en behandlingsmetod.

Via en öppenvårdsmottagning och ett behandlingshem för kvinnor startade stadsbiblioteket tillsammans med socialkontoret i Norrköping upp bokcirklar som nu körs för tredje terminen. En bibliotekarie leder tillsammans med en behandlingsassistent bokcirkeln där man läser och diskuterar självbiografier med missbruksteman. Det har fått deltagarna att öppna upp och att våga berätta om saker de tidigare aldrig vågat. De delar med sig av och uttrycker känslor vilket i sin tur gett fler positiva effekter.

I början var det dock många som var skeptiska. De tyckte att det räckte med att de levde ett miserabelt liv med alkohol och droger, man behövde liksom inte läsa om eländet också. Men när bokcirklarna drog igång så försvann motståndet.

Text: Roger Trondsen

YRKE: Socialsekreterare

handlaggare-webBirgitta Bånkestad,

Socialsekreterare Karlstad Kommun

Vad gör en socialsekreterare? Jag arbetar på avdelningen socialpsykatri, alkohol och narkotika och till mig kan man vända sig om man är 20 år eller äldre och vill förändra sitt beteende gällande alkohol, narkotika och/eller spel. Min roll är att motivera personen ifråga, att stötta i förändringsarbetet, att göra utredningar utifrån individens önskemål och behov samt även att besluta om insatser som eventuellt skall sättas in (vissa beslut gällande det tas dock av hennes chef) och sedan följa upp de utifrån den lagstiftning som finns.

Jag träffar många männsikor, ibland kortare tid och ibland längre beroende på vilka problem som personen ifråga har. Förr var helheten mer tydlig för samarbetet mellan de olika avdelningarna inom arbetsmarknads- och socialförvaltningen fungerade bättre. Idag har många klienter kontakt med flera olika handläggare inom olika avdelningar och enheter och det kan tyvärr leda till att en del kommer i kläm och “hamnar mellan stolarna”.

Hur länge har du jobbat som socialsekreterare? 1975 avslutade jag min socionomutbildning så jag har arbetat som socialsekreterare i drygt 30 år vilket gett mig en stor erfarenhet inom det här området. Jag har även gått en treårig psykoterapiutbildning, s.k. steg 1-utbildning. Efter examen jobbade jag inom socialtjänsten i Kungsbacka, Falkenberg och Göteborg för att sedan hamna inom i Karlstad 1980.

Tidigare hade jag hand om barn- och ungdomsvård, socialbidragsärenden och missbruksvård. Bredden på arbetsuppgifter var bra för jag fick en god insikt i individers och familjers hela problematik. Idag arbetar jag mest med personer som har alkoholproblem.

Har missbruksproblemen ökat i samhället? Det är svårt att svara på rent generellt men jag ser att missbruk av alkohol har ökat, framförallt är det fler äldre människor som får stora alkoholproblem, mycket beroende på att alkoholen idag är så lättillgänglig.  Även blandmissbruk har ökat och vi ser också idag att många av de yngre personer som har ett drogmissbruk även har psykiska problem. Det har överlag blivit lättare att få tag i alkohol och droger idag – dels p.g.a de all öppnare gränserna mellan länderna och dels p.g.a möjligheten att beställa preparat över Internet.  Något som blivit mer uppmärksammat och också ökat är spelberoende.  Spelandet kan få stora negativa konsekvenser och det kan gå så långt att missbrukaren spelar bort allt den äger och har, såsom t. ex. boende. Men alla människor är olika och vissa kan förändra sitt beteende i tid medan andra behöver längre tid för förändring.

Hur ser kontakten ut med klienten? Den första kontakten kan se väldigt olika ut, det kan vara den blivande klienten själv som tar kontakt eller så kan det vara anhöriga som är oroliga och därför hör av sig. När sedan jag och klienten upprättat en kontakt så möts vi oftast hos mig men jag åker också på hembesök i hemmet eller i något av kommunens boenden.  Det händer även att jag besöker behandlingshem och dylikt. Om jag ser eller hör att någon far illa så har jag skyldighet att ta reda på hur det förhåller sig och att hjälpa personen.

Hur ser du på framtiden? Alkohol- och narkotikaavdelningen (ANA) är nyligen ihopslagen med avdelningen för socialpsykiatri (ASP) så det kommer bli en del förändringar. Allt är dock inte klart än så framtiden får utvisa vad som kommer att ske.

Text: Stefan Gustafsson  Foto: Robert Olsson

Anhörig Skola

Inom Alkohol- och Narkotika Avdelningen i Karlstad drivs en anhörigskola som riktar sig till närstående till personer som lider av olika sorters beroende och missbruk. Anhörigskolan fyller en viktig funktion för en grupp som annars ofta glöms bort. Lennart Björk, Christine Björkman och Karin Swensån Retzman är tre av de fyra ledarna i skolan. Den fjärde är sjukskriven för närvarande Kristina Steingrimsson Ojala.

 

LENNART BERÄTTAR OM BAKGRUNDEN TILL ANHÖRIGSKOLAN

”Det är en historia som ligger ganska långt tillbaka i tiden, jag har ju jobbat som socialsekreterare sedan sent 70-tal, och man blev ofta uppringd av anhöriga till missbrukare och det var ju inte populärt eftersom man inte visste vad man skulle kunna göra med dom som pratade hål i huvudet på en. Tack och lov har missbruksvården förändrats, bl.a. har vi 12-stegs programmet Minnesota-metoden som har fört in anhörigarbete i Sverige på ett annorlunda sätt till behandlingshem som har arbetat med den här metoden i form av anhörigdagar, anhörigveckor och sedan så har det utvecklat sig, det har skapats sådana plattformer i kommunerna också.

HUR DET HELA BÖRJADE

Under en del av 90-talet så jobbade jag mot ett behandlingshem med anhörigstöd och då var jag på en konferens Riksförbundet för alkoholmottagningar, och då var det en kvinna från Norge som berättade om hur barn har det i missbruksfamiljer och det berörde mig väldigt mycket. Det var en riktig skjuts för att vi måste göra något här i Karlstad för anhöriga, så under 2003 så började vi med anhörigcafé på våren men det var ingen bra arbetsmetod; det kom en familj första gången och en annan familj den andra gången.

 

BESLUT & GENOMFÖRANDE
Vi beslutade att göra en anhörigskola, så vi lyssnade runt omkring och hittade en modell som man hade i Stockholms läns landsting som vi lånade delar av dom tankegångarna. Så startade vi vår första anhörigskola för 3-4 år sedan. Nu har vi genomfört anhörigskola nr. 12, så det är lite runt hundratalet människor som vi har träffat, och det är då anhöriga till personer med alkohol- och narkotika, spelmissbruk, ja någon form av beroendeproblematik.”

”Jag vill trycka på att man kan anse anhörigskapet som ett folkhälsoproblem, det finns så jättemånga personer som är anhöriga.De flesta kommer inte hit till oss, utan söker vård för somatiska bekymmer.” – Karin

År 2005 hade öppenvården en studiecirkel där representanter från behandlingsgruppen, Credo och Narkomanvårdsbasen medverkade. I den dokumentation som studiecirkeln resulterade i, som också överlämnades till politikerna, slogs det fast att missbruksvården måste ha ett anhörigperspektiv, ett familjeperspektiv och ett barnperspektiv. Det är viktigt att alltid ställa frågan om personen ifråga har barn och var de i så fall finns.

ANHÖRIGSKOLAN & HOPPTORNET
Anhörigskolan bygger på åtta träffar där syftet är att man ska få träffa personer i samma livssituation. Man kan vara anhörig på olika vis; maka/make, barn, förälder eller syskon. De som går i skolan måste vara minst 18 år, för yngre barn finns Hopptornet som tillhör Familjeavdelningen. Ledarna inför kunskap om missbruk i föreläsningsform och den andra delen av kursen består av processinriktade gruppsamtal. För varje träff behandlas olika teman och alla ska få tala till punkt och bli lyssnade på. Det deltagarna har gemensamt är att någon i deras omgivning strular och ställer till det för sig, och det drabbar då indirekt den anhörige. Det är väldigt få som från början kommer för sin egen skull och anhörigskolan går ut på att få personen att landa och vara med och påverka sin egen livssituation.

”Det är väl det största jobbet vi gör. Att dom ska få orientera sig i sin livssituation; att här är jag, den här personen är jag, det här står jag för. Det är ett jättelångt arbete, så här påbörjar vi det bara,” säger Karin.

Lennart fortsätter: ”Imorse ringde en kvinna som gick anhörigskolan för två år sedan och berättar att nu är min man beredd att söka behandling. Jag släppte taget, slutade hjälpa honom i trixandet och han får istället reda ut det själv. Och då har han till slut fått inse själv att så här kan jag ju inte hålla på. Det är ju ringar på vattnet, om man säger så. Och det är det som är så spännande att vara med om.”

REGION VÄRMLAND
Under arbetet med anhörigskolan samarbetade dom med Region Värmland, den sociala sektorn, och de skapade en utbildning för anhörigstödjare som jobbar i kommunerna. Den var riktad till anhörigkonsulenter/anhörigstödjare, demenssköterskor, folk i kommunerna som jobbar med funktionshindrade och äldre.

”Framför allt så resulterade den i en uppsats som vi har gjort, ” berättar Christine,” nu känner vi att vi står tryggt på en slags teoretisk kunskap som vi även delar med varandra. När vi nu diskuterat teoretiska utgångspunkter och ideologier vet vi var vi har varandra, och det är väldigt betydelsefullt.”

Ordföranden i Anhörigas Riks-förbund var en av föreläsarna på utbildningen blev så intresserad av anhörigskolan och arbetet i Karlstad att han bjöd in dem att föreläsa på Anhörigriksdagen i Varberg. Lennart påpekar: ”Vi fick mycket beröm för vår uppsats efter kursen, och det var om den vi höll seminariet.”

ATT SÖKA KUNSKAP I LITTERATUREN
Om uppsatsen berättar Christine att de delat upp vissa uppgifter, diskuterat väldigt mycket och sökt kunskap i litteraturen.
”Det var för att få den teoretiska utgångspunkten tillsammans, för vi har ju alla lite olika bakgrund med lite olika kunskaper från början. Men jag tycker att diskussionerna varit det mest värdefulla. Vi har granskat vår egen verksamhet, gjort intervjuer med en anhörig och en politiker. Därefter har vi gått igenom våra resultat och försökt se framåt och utveckla. Genom att vi haft den här tiden tillsammans så har vi kommit på en hel del som vi vill förändra och göra bättre för våra anhöriga.” – Christine
FRAMTIDEN FÖR ANHÖRIGSKOLAN
Kommer då anhörigskolan att få finnas kvar? Finns det intresse från ledningen att ha den kvar? På den frågan svarar Karin att: ”Ja, det finns intresse att ha den kvar. Däremot finns det egentligen ingen tid i våra tjänster till anhörigarbetet. Vi klämmer in det mer eller mindre i vår vanliga arbetstid. Det tar ju några timmar med förberedelse och själva gruppträffarna. Vi träffas på kvällstid så att så många som möjligt kan vara med.” ”Det var intressant med den första avdelningskonferensen med ANA och ASP när Inger Granhagen och ledningsgruppen presenterade vad vi ska jobba med. Och så lägger man på en over-head bild över de arbetsgrupper som ska bildas, och vad är det som står överst? Jo, anhörig- och nätverksarbete. Det var riktigt rätt. Och det var högt prioriterat. Det är ju personal från både ASP och ANA som tillsammans bildar arbetsgrupper, och några av oss är ju med där. Skapa plattform och kanske att det i några tjänster blir tydligt avsatt tid till anhörigarbete.” – Lennart

Skall man kunna arbeta på ett kvalificerat sätt då behöver man ha tid. Då behövs tiden inbyggd i verksamheten för att det ska finnas plats för kvalitetsutveckling och kvalitetsarbete, säger Christine.

MÖJLIGHETER FÖR DELTAGARNA
Det finns möjlighet för deltagarna i anhörigskolan att gå den fler än en gång. Ingången till skolan går till så att en medarbetare inom Arbetsmarknads- och socialförvaltningen tar kontakt med anhörigskolan. Därefter tar någon av anhörigskolans ledare kontakt med personen direkt och sätter upp en tid för en första kontakt så snart som möjligt. ”För när den anhörige väl ringer oss så har man tagit sats, och får man då höra att du måste vänta någon månad så hinner orken plana ut. Man måste fånga den anhörige i språnget så att säga,” – Lennart.

MÖJLIGHETER TILL FÖRÄNDRING
Christine fortsätter: ”Att vara anhörig, eller om man använder begreppet medberoende, betyder att man tvingas anpassa sig till den beroende/missbrukaren och ofta helt glömmer bort sina egna behov. Det är väldigt svårt för dem att se att de själva far illa och att de också behöver stöd. Då är det som Lennart säger att när det är kris och de ringer måste man fånga upp dom.” En del anhöriga kommer ensam till första samtalet, andra har t.ex. med sig ett syskon. Sedan erbjuds personen att gå anhörigskolan. Några anmäler sig medan andra vill fortsätta med enskilda samtal. De enskilda samtalen kan till slut leda till parsamtal där den beroende deltar. Det finns inga speciella regler för hur arbetet måste se ut, man letar istället efter möjligheterna till förändring.

OLIKA METODER
För närvarande håller arbetsgruppen på att läsa in sig på en metod från USA som heter Craft – Community Reinforcement and Family Training. Det är kognitivt manualbaserat program som går ut på att stödja den anhörige till att göra förändringar. ”Rent konkret får den anhörige stöd i att sätta egna gränser. Ett exempel är att den anhörige stöder sin missbrukande partner genom att sätta egna gränser. Allt sker i en viss positiv anda, att jag gör gärna saker med dig men inte när du är påverkad, ”säger Karin,” den här metoden har jättebra behandlingsresultat.

Man har sett att inom en 2-års period har 68-70 % av de med beroende till anhöriga som följt programmet själva sökt hjälp och vård. Det är riktigt bra siffror.” ”En grupp som vi framöver behöver sätta in mer resurser för det är vuxna barn till beroende, som vuxit upp i ett hem med mycket beroendeproblem. De får ofta som vuxna svårt att få livet att fungera och behöver hjälp med det. Det vi börjar med i anhörigskolan är att rita upp ett familjeträd i tre generationer och ser om missbruk förekommer. Ofta ser man att problematiken rinner igenom släktleden,” framhåller Lennart.

”I anhörigskapet finns en anpassning på olika sätt till att leva med en beroende, psykiskt inte minst. Man ändrar eller tränger bort sina egna värderingar och gränsen mellan normalt och onormalt förändras, ”säger Karin och fortsätter,” även om man som vuxet barn inte börjar missbruka så är det inte så konstigt att man kanske väljer en partner som har missbruksproblematik. Anpassningen finns i en och man tycker att det här är ett normalt sätt att leva, det här känner jag mig bekant med.”

”Det finns studier som tar upp att unga beroende/missbrukare och hur deras anhörigstöd ser ut, vilken kontakt som finns där. Där såg man att de hade mer kontakt med sina föräldrar än personer som inte har missbruk. Man kan lätt i fantasin tänka att då bryts kontakten och att man undviker kontakt. Men det är alltså tvärtom, man söker ofta stöd hos sina föräldrar.” – Christine