Etikettarkiv: behandlingskonsulent

Nålstick mot missbruk

3456789Sedan fem år erbjuder Vuxenavdelningen i Karlstads kommun så kallad NADA-akupunktur. Det är en komplementär insats till ordinarie behandling vid drog- och alkoholavvänjning. ASP Bladet träffade Maya Swanberg, behandlingskonsulent och akupunktör på avdelningens behandlingsenhet.

– Det är en enkel behandlingsmetod. Man behöver inte ta av sig kläderna som vid annan akupunktur. Man sitter upp och man behöver inte berätta något om sig själv, säger Maya.

NADA står för National Acupuncture Detoxification Association och metoden utvecklades av den amerikanska läkaren Michael Smith och hans team i New York på 70-talet.

Maya berättar att NADA är en form av öronakupunktur där akupunktören sätter fem steriliserade nålar på bestämda punkter i vardera öra.

Idag används öronakupunktur flitigt som en komplementär insats för personer med missbruksproblematik. Maya förklarar att NADA är en öppen insats för de som är inskrivna på Vuxenavdelningen och deras anhöriga. Metoden används även på beroendecentrum och beroendeenheten inom psykiatrin. Det är vanligt att personen i fråga parallellt går i samtalsterapi hos någon av behandlingskonsulenterna eller är inskriven på motivationsgruppen Kompassens tolv-stegs program.

– Vi använder även NADA inom ungdomsinsatsen Nexus, men där fungerar det på ett lite annorlunda sätt. Dessa ungdomar är ofta uppe i varv och får därför sitta med nålar innan samtalsbehandlingen. Det här gör dem lugnare och mer mottagliga för samtal,
säger Maya.
Hon berättar vidare att det inte är ovanligt att patienter somnar under behandlingen, som pågår i 40-45 minuter.

En långsiktig insats
Nålarna hjälper till att dämpa ångest, oro och sömnstörningar, förklarar Maya. Problem som är vanliga under den långa processen till ett nyktert eller drogfritt liv.

– Man kan komma hit i alla stadier, även en lång tid efter att man blivit fri från sitt missbruk för att boosta sig. Hur länge och hur ofta man använder NADA är individuellt. Men jag brukar uppmana mina klienter att känna efter själva, säger Maya.

765874568Hon understryker dock att öronakupunktur inte är någon ”quick fix”, det tar tid. Maya berättar att man inom traditionell kinesisk medicin, där akupunktur har sina rötter, talar om att vara balanserad eller obalanserad. Är man obalanserad blir man sjuk. Det öronakupunkturen gör är att successivt balansera upp systemet igen.

I internationella studier där man jämfört öronakupunktur med kroppsakupunktur, har den förstnämnda metoden visat sig mest effektiv när det gäller psykiska besvär.

– Statens beredning för medicinsk och social utvärdering menar att man forskat om NADA för lite, de säger egentligen ingenting om själva metoden. Det finns dock något som kallas evidensbaserad praktik som vi på golvet pratar om ibland, säger Maya.

Ett komplement till ångestdämpande?
Evidensbaserad praktik handlar om vad klienterna tycker om och mår bra av, vad de professionella tycker om att ge för behandling, och hur evidens och ekonomi ser ut. Här hamnar NADA enligt Maya högt upp. Öronakupunktur är nämligen uppskattat hos klienterna, enligt Maya. Behandlarna ser tydliga effekter hos sina klienter, samtidigt som metoden är kostnadseffektiv. Flera av Mayas kollegor på Vuxenavdelningen är också positiva till NADA. Några har tidigare själva fått behandling då och då.

Enligt Maya används öronakupunktur i mycket stor utsträckning i våra grannländer Norge och Danmark, detta även utanför missbruksvården, exempelvis vid ångestsyndrom. Hon hoppas att metoden ska bli vanligare även här i Sverige. Hon ställer sig också positiv till att flera landsting vill minska förskrivningen av bensodiazepiner.

– Det finns ingen människa som blir bättre i längden av dessa mediciner, de är dessutom beroendeframkallande och skadliga för miljön, säger Maya.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

På jobbet med Marita Halvarsson

546t5e4546På jobbet har denna månad besökt Vuxenavdelningens chef Marita Halvarsson, för att bland annat prata om hennes första år som avdelningens högsta ansvarig.

Hur har dit första året varit?
Det har varit väldigt spännande, intressant och lärorikt. Hela året har varit fantastiskt och jag har blivit bemött på ett bra sätt. Jag har lärt mig mycket om avdelningens två stora ansvarsområden: missbruk och socialpsykiatri. Sedan har jag besökt verksamheterna och träffat medarbetarna, det har varit väldigt viktigt för mig. Jag verkligen satt mig in i avdelningens arbete, mitt sätt att leda bygger på att jag kan verksamheten. Jag skulle gärna vilja fortsätta att besöka avdelningens verksamheter på samma sätt som jag har gjort nu, men det kommer att bli svårt att göra i samma utsträckning. Under mitt första år har det också varit viktigt att lära känna enhetscheferna, eftersom jag leder avdelningens ledningsgrupp. Det arbetet har varit mycket givande och de är väldigt viktiga för mig.

Kan du berätta om din bakgrund?
Jag har jobbat inom social- och arbetsmarknadsförvaltningen i över tjugo år. Under många år jobbade jag som socialsekreterare inom alla områden som finns i socialtjänsten, både med försörjningsstöd, barnavård och missbruksvård. Innan jag hamnade här i Karlstad jobbade jag i fem år i Arvika inom socialtjänsten, dessförinnan var jag skolkurator i Åmål. Jag är socionom och tog examen 1985

Hur ser din chefsroll ut?
Jag har varit chef under femton år. Det är väldigt spännande och intressant att vara chef. Jag gillar att ta ansvar och att vara chef är ett sätt att vara med och påverka. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt för de personer som vi är till för, det vill säga Karlstads kommuns medborgare som behöver våra insatser. Det har jag större möjligheter att påverka i rollen som chef.

Vad är din motivation?
Min motivation är att få en så bra socialtjänst som möjligt för de som behöver våra insatser. Vi ska kunna svara på deras behov på ett professionellt sätt. Det finns alltid förbättringsbehov, vi har en bra verksamhet idag men det finns alltid förbättringar att göra. Det är också viktigt att lyssna på brukarna. Brukarnas synpunkter är extremt viktiga samt att vi har former så att de kan göra sin röst hörda genom kundbrukarundersökningar.

Vad är den största utmaningen för Vuxenavdelningen?
Just nu har vi höga kostnader och avdelningen överskrider budgeten. Detta gäller missbruksvården, och det handlar om upphandling av extern vård. Utmaningen är att få till behandling i vår egen organisation, så att vi slipper köpa dyr extern vård. Det jobbar vi intensivt med nu. Vi har egna behandlingsinsatser som exempelvis Ullebergsgården och Bore samt ett antal behandlingskonsulenter. Det jag håller på med nu är att se till att det fungerar som det är tänkt. Organisationen ska bli så ändamålsenlig som möjligt för brukarna i så stor utsträckning det går. Det kan leda till att vi får ändra saker och ting i linje med brukarnas behov, detta för att vi ska slippa köpa extern vård. Men vi kommer alltid behöva köpa en viss del av behandlingarna, för en del brukare har oerhört komplexa behov som vi inte klarar av att hantera.

Hur ser du på kommunikation i ditt arbetet?
Kommunikation är jätteviktigt. Det gäller att personalen får information om vad som händer och vet vilka beslut som tas av ledningsgruppen, och varför de tas. Det är väldigt viktigt att jag är tydlig i min kommunikation. I min roll träffar jag inte all personal särskilt ofta, det kanske bara blir på avdelningskonferenserna en eller två gånger om året. Jag använder mig mycket av e-post, när det är något särdeles viktigt jag vill informerar alla medarbetarna om. När det gäller brukare är kommunikation också betydelsefullt. Vi flyttar boendet från Fagottgatan till Malmtorgsgatan och det är väldigt viktigt att brukarna på Fagottgatan har fått information om varför flytten sker, för att de ska känna sig motiverade och tycka att det här bli bra.

Hur ser du på Vuxenavdelningens arbete i framtiden?
I framtiden är min förhoppning att vi får fler boendeplatser till personer som behöver särskilt boende. Jag tror att vi är på väg att få en tydlig och ändamålsenlig organisation, som kommer att motsvara klienternas behov, i högre grad än idag. En tydlig organisation gagnar brukarna. Det är jag helt övertygad om.

Hur har det sociala arbetet förändrats sedan du började jobba?
Arbetssättet är det samma. Det bygger på att personer av någon anledning behöver stöd av socialtjänsten. Idag är det mer specialiserat än förr, då togs oftast ett helhetsgrepp för personen ifråga. Idag är det inte så, utan man försöker separera insatserna mellan olika delar i förvaltningen. En stor skillnad finns på missbrukssidan. Nu finns det en större och grövre problematik än tidigare. Det finns mer narkotika och helt andra droger, exempelvis nätdroger som spridits mycket. Många av dessa är inte kända och kan vara hur farliga som helst. En ökad tillgänglighet gör det enklare att få tag på droger och narkotika. Många unga idag tar väldigt lätt på droger och tror inte att det är så farliga som det egentligen är. Trots detta, tycker jag att utvecklingen går framåt och jag tillhör inte de som anser att det var bättre förr. Den bästa tiden är just nu.

Ålder: 53 år.
Familj: Man och fyra vuxna barn.
Bor: Skåre.
Senaste lästa bok: En man som heter Ove, Fredrik Backman
Senaste sedda film: Monica Z.
Favoritmat: Fisk i alla former.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

På jobbet: Christine Björkman – Behandlingskonsulent på NEXUS, ASP/ANA

Christine Björkman vill vara ett verktyg i förändringsprocesser för unga med missbruksproblematik och jobbar som behandlingskonsulent på ASP-ANA i Karlstads kommun. Månadens ”På jobbet”-porträtt är en engagerad kvinna som har Motiverande samtal (MI) i fokus.

Vad har du för bakgrund och hur kom det sig att du började arbeta på Nexus och ASP-ANA?
– Jag tog min socionomexamen år 2000. Då började jag jobba här som socialsekreterare en kortare tid och trivdes väldigt bra. Jag förstod då att det var någonting med just missbruk och beroende där jag kände att jag kunde göra en insats. Sen var jag nyfiken på att jobba med yngre så jag ”fältade” ett tag och hade även andra jobb. Det blev allt tydligare att det här med förändring är något jag går igång på.

Kan du berätta för våra läsare lite vad man gör om man ”fältar”?
– För mig handlade det då att finnas på de arenor där unga befinner sig och vara en vuxen person där. Samt även att upptäcka ungdomar som var lite på fel väg och att erbjuda dem stöd. I praktiken var jag ute på kvällar och helger där unga är och tyvärr även mycket alkohol finns. Det var en kort och intensiv tid. En lärdom jag drog var att vuxna behövs ute kring unga. Tyvärr har vi en tendens att lämna barn och ungdomar lite för mycket själva.

Berätta lite för våra läsare vad ditt nuvarande yrke går ut på?
– Jag är behandlingskonsulent och det handlar om att möta unga upp till 26 år som är i missbruk eller beroende. Unga som på något sätt har börjat fundera på om man skulle vilja förändra det här. Det bygger på att jag ser mig som ett verktyg i den unga personens förändringsprocess. För man kan ju aldrig förändra en annan människa, men man kan vara ett bollplank i den processen för att stötta personen.

Du säger att man inte kan förändra någon å dennes vägnar, är detta ett viktigt perspektiv enligt dig?
– Det tror jag absolut. Det gör en stor skillnad om man ser att personen har en egen potential och möjligheter att hitta lösningar. Vi jobbar mycket med ett instrument som heter MI; Motiverande samtal, som går ut just på det här. Där handlar det om att använda sig av ”förändringsprat”, så det ligger väl i linje med detta.

Hur ser ert konkreta stöd ut till unga som vill bort från droger?
– Det ser väldigt olika ut men det vanligaste är att man kommer hit någon gång i veckan för att träffa en behandlingskonsulent. Även det här med drogtester kan vara ett stöd. Det är faktiskt så att det är många unga som vill ha drogprover som ett stöd i behandlingen. Det absolut viktigaste är däremot samtalet. Det finns vissa som har behov av att komma hit flera gånger i veckan och en del mycket mindre.

Ni arbetar bland annat med gruppverksamheter riktade mot unga tjejer, hur ser tjejers behov ut och hur skiljer det sig från unga killar?
– Vi har hittills bara haft en grupp riktade mot unga tjejer. Men framförallt kan jag tycka att tjejer har en annan utsatthet. Det är en ganska överhängande risk om man befinner sig i miljöer där det förekommer missbruk att man som tjej utsätts sexuellt. Det är en tydlig skillnad kan jag känna. Även om det är en grov generalisering kan jag själv också uppleva att det ofta är väldigt mycket känslomässiga problem i fokus när det gäller tjejer. Mer än när det gäller killarna.

Finns det några fördomar om missbruk och tjejer som du vill passa på att ta hål på här i vår diskussion?
– I och för sig kanske det inte bara handlar om tjejer men det finns en tanke om att bara man ser till att må bra blir man drogfri. Det som är viktigt för oss är att hålla fokus på missbruket och beroendet. Sen är människor jättekomplexa och har väldigt mycket som behöver prata om. Men det är alltid missbruks- och beroendefrågorna vi pratar om här och utan den kompetensen tror jag att det kan bli svårt. Om man tänker att tjejer ofta kan ha lite lättare att uttrycka detta kring sin känslomässiga situation så kan man lätt fångas i det. Då kan man nog lätt komma in på lite fel spår tror jag.

Hur hoppas du att Nexus och kommunens arbete kommer att utvecklas i framtiden?
– I behandlingen finns det olika delar men de hör alla ihop. Det är viktigt att man får en sysselsättning och att man har ett tryggt boende. Sen har vi Gemet och det samarbetet hoppas vi kommer att fortsätta utvecklas. Det är på jätteviktigt att känna att man kan få göra nytta och att det finns möjligheter att kunna ta sig ut på arbetsmarknaden eller ut i andra sysselsättningar. Jag tror också att vi kan göra stor nytta och en insats med mindre medel i ett tidigare skede i missbruket. Vi är även sugna på att utveckla gruppverksamheter för de unga.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Lennart Björk: Eldsjälen och träden

lennart björkOm man ska vara formell så är Lennart Björk legitimerad leg psykoterapeut och behandlingskonsulent, knuten till Avdelningen för socialpsykiatri alkohol- och Narkotika i Karlstad, och är en av fyra som driver en anhörigskola som för anhöriga till personer med missbruk av olika slag. Det är hans jobb. Han får pengar för det. Men jag gillar inte att vara formell. Och det gillar nog inte Lennart heller, det är trist. Efter att ha träffat Lennart så fylldes jag av en stark inre glädje.

Han är förvisso något excentrisk, har en besatthet av att rita träd på blädderblock och fylla hela kontoret med ihoprullade pappersark – men jag fann han otroligt sympatiskt. Lennart är verkligen en eldsjäl. Har jobbat inom missbruksvården sedan 1970-talet, nu är han 67 år gammal, men drivs fortfarande av en otrolig kärlek till sitt jobb. Att hjälpa människor hjälpa sig själva. Det är ”gör-spännande” När han slutligen går i pension kommer han med all säkerhet fortfarande engagera sig på något vis. Rita träd kanske. Träden har en mycket viktig funktion.

Kan vi få en liten bakgrund till vad du jobbar med? Jag är en behandlingskonsulent, och finns kvar här i och med den nya omorganisationen, där ASP och ANA har gått ihop – så fick jag vara kvar i de här lokalerna för att jobba med det jag jobbar med, eftersom jag fyller sextiosju i september. Merparten av mitt jobb, idag, är anhörigkontakter. Under en stor del av 2000-talet så har jag fått förmånen att vara med och utveckla anhörigstöd, i kommunens alkohol- och narkotikaavdelning. Så vi har en gruppverksamhet, en ”anhörigskola”, och den har vi kört en gång, även ibland två gånger per termin. Och sedan är det mycket individuella kontakter, parsamtal, familjesamtal, där det kanske är någon som deltar i verksamheten, det kan vara en mamma en pappa eller ett syskon, som får bistånd genom ANA. Då får de då möjlighet att träffa mig, och så är det då Karin Svensson Retzman som är med i det här jobbet, det är vi som delar på det just nu.

Det som också är spännande är att, här i grannhuset finns ett anhörigscentrum, där det finns anhörigkonsulenter mot äldreomsorgen LSS-funktionen – och där ska vi få flytta in i veckan som kommer, så vi får ett rum där också, och det är ju väldigt spännande tycker jag. Och sen ska vi också utveckla anhörighetsstödet inom avdelningen socialpsykiatrin. Vi har sökt pengar för att utveckla det här. Det har ju förvisso redan funnits ett anhörighetsstöd inom ASP, men av olika orsaker så har det varit projektbaserat. Men nu är det meningen att det ska utvecklas. Anhöriga till missbrukare är, och har varit, under många sammanhang en väldigt bortglömd grupp. Jag har ju jobbat inom socialförvaltningen sedan 1977, och kommer ihåg att på 70- och i början av 1980 talet när vi hade hand om personer med mestadels alkoholproblem, vuxna män som bodde hemma hos sina mammor, och mammorna ringde förtvivlade hit, och man till nöds svarade ”att vad ska jag göra åt det här?”, fick lyssna och ja… du vet ”att om inte han vill så kan vi inte göra någonting”. Så nu idag, är det skönt att kunna säga: ”Javisst, du kommer hit och följer dina behov.”

Det behöver inte vara så att missbrukaren går under behandling? Nej, inte ens det, utan det räcker att du bor inom Karlstads kommun, och har en anhörig eller en bekant som har någon form av missbruk, eller beroendeproblem. Om du har någon närstående eller anhörig som går under behandling, så behöver du inte ens bo i Karlstads kommun, utan du kan bo i Forshaga, Hammarö, ja varhelst du bor i Sverige så kan du få hjälp av oss.

Du pratade om ”Anhörigskolan”, vad är det? Ja, det började med att vi resonerade om hur vi skulle ta hand om alla sökande, med de få resurser vi har, klarar vi inte av att arbeta med personen individuellt, utan då hittade vi en idé i Stockholm läns landsting, som hade en gruppverksamhet. Och vi började med ett anhörigcafé, där vi bjöd in hjälpsökande. Första gången kom det ett enstaka par, andra gången ett annat – så vi förstod att det inte var rätt sätt att jobba. Och då började vi utveckla ”anhörigskolan”. Det är en gruppverksamhet, sex till åtta personer. Och idag träffas vi åtta tisdagskvällar mellan klockan fem och halv åtta, och så har vi olika teman för de här kvällarna. Första gången så ritar vi ett familjeträd med var och en. Från vilket sammanhang kommer du? (Lennart börjar rita på sitt blädderblock… ett träd.) Det kan bli väldigt stort och brokigt, med barn eller tidigare konstellationer. Man till exempel säga att det är en man som har ett tidigare missbruk och går under behandling, och han har sina föräldrar, som i sin tur har skiljt sig, och fått nya relationer, och har halvsyskon osv. Då är det intressant att fråga: ”Om jag ritar en glasbutelj som markör för människorna i släktträdet som har eller haft drogproblem. Är det då fler som skulle ha en sådan här symbol?” ”Javisst”, säger de då ofta. Man kan då göra en sådan flaskbutelj för alla som har eller har haft problem (ritar flaskbuteljer), och man kan kanske se att ens föräldrar har druckit medan man växt upp, eller ens farfar eller någon annan släkting. Och då kan man se rent släktmässigt hur det ser ut. Och då är det viktigt att den personen som går under behandling att även han kan se det här. Tänka på det när han får barn, och när de växer upp i framtiden att då vet han att sådant påverkar väldigt mycket, och att han kanske dessutom är ett ”vuxet barn” själv (barn till missbrukare), vilket är en ytterligare komplikation. Vi hade som ett exempel, en kvinna här på anhörigskolan som var både anhörig, närstående, hade haft ett eget missbruk, och hon var dessutom ett ”vuxet barn”.

Så hon hade haft problematiken på alla fronter och olika sätt, och då måste man kanske hjälpa henne i flera olika omgångar, med olika saker. Så… – nu hinner jag kanske inte med allt innan jag går i pension kanske – men jag inte kommer överge den här tanken bara för att jag blir pensionär, det här arbetet med ”vuxna barn”. Det finns ju en gruppverksamhet, en frivillig grupp ”ACoA”, där ”vuxna barn” träffas, som finns här i Karlstad. Och dessutom, rent statistiskt, så har man pratat om att det finns mellan 150 000 – 200 000 barn i Sverige som växer upp med en mamma eller pappa som har en viss grad av missbruksproblem. Efter det gjorde folkhälsoinstitutet en stor folkhälsoundersökning 2007. Och i samband med den undersökningen så lade man till tre frågor för att få reda på, och lyfta fram såkallat riskbruk. För det är ju tre faser – bruk, riskbruk, missbruk. Då får man fram en siffra om hur många vuxna som är riskbrukare, och så tar man hänsyn till hur många barn det finns hos den här gruppen, sammantaget med den här gruppen, och då säger man att det finns uppemot 385 000 barn i Sverige som lever med en riskbrukande eller missbrukande förälder.

Detta fick en viss massmedial uppmärksamhet, men det tonade snabbt bort. Om man då tar reda på hur många av dessa 385 000 barn som bor i Karlstad så blir det 3500, ungefär. Och det finns kanske tre, fyra, fem i varje klass. Men vad är då ett riskbruk? Jo det kan vara en mamma som kanske en eller två gånger i veckan köper en ”baginbox”, som fungerar väl på jobbet, och som agerar bra socialt. Men hon märker inte att hon kanske i början köper en låda vin i veckan, och sedan trappar upp till två. Och så helt plötsligt upptäcker hon att det vinet som hon köpte på måndagen är slut redan på torsdag, och då är man inne i det här utvecklandet, på väg in i ett missbruk och beroende. Det kanske är så att man börjar missköta jobbet, och räkningar, och att man tillslut dricker för att överhuvudtaget orka med vardagen. Och hur är det att ha en mamma eller en pappa som är sådär lagom salongsberusad hela tiden?

Vad har ni för strategier för att hjälpa de här 3500 barnen? Ja, jag pratar i alla sammanhang runt det här. Jag skulle naturligtvis få ett nätverk och att båda ANA och familjeavdelningen och barnpsykiatrin gjorde något form av nätverk som jobbar med det här, för att bli medveten om situationen. För av de här 3500 barnen kanske barnpsykiatrin träffar ett par hundra, och socialförvaltningen ett hundratal, och vår egen gruppverksamhet som finns inom familjeavdelningen, som möter kanske ett femtiotal om året ungefär, så det är en väldigt liten grupp som syns. Vad händer när dehär växer upp och blir lite större. De är naturligtvis en riskgrupp för att börja med droger. När det gäller ”vuxna barn” och anhöriga över huvud taget, så har vi haft utveckling av det här. Vi har haft kontakt med Norge. Jag var på en konferens, tidigt på 2000-talet, och träffade en psykolog där som jobbade på Borgestadklinikken i Ski i Norge. Och jag blev så fascinerad av henne, så via Region Värmland var vi där på besök, och Borgestadklinikken har varit här. I Norge har man utvecklat det här på ett annat sätt. Bland annat så finns det på Borgestadklinikken ett program, som möjliggör att om du är anhörig eller ett ”vuxet barn” och har lite svårt att få ordning på ditt liv, så kan du ansöka om att få komma till den här kliniken och vara där 12 veckor.

Det är ett ganska gediget arbete alltså, där man kan verkligen få förmånen att jobba med sig själv. Men… dit kommer vi kanske inte i Sverige, direkt, nu på en gång. Men bara att kunna observera och lära är mycket värdefullt. Men vidare kan man säga att många som kommer hit utifrån anhörighetsperspektivet, är ett ”vuxet barn” också. Och det är fler och fler som ringer, som vill ha samtal för att man kanske kommer upp i trettioårsåldern och förstår att det är något som inte stämmer. Att man har arbete, man är omtyckt, men det finns något hos den här personen som han/hon inte riktigt hanterar.

Det är oftast så att man är ett ”vuxet barn”, har vuxit upp i en sådan miljö, och man vet inte riktigt vad som egentligen är normalt. Till exempel så anses det vara normalt att kunna hantera situationer där folk är fulla, berusade – men så är det egentligen inte. Det kan vara oerhört problematiskt. Och det är det som är så oroväckande just nu, att vi går mot en sommar där folk dricker på uteserveringar och i parker, och där berusningsnivån är väldigt uppskruvad. Det finns många människor som har svårt att hantera sådana situationer.

Menar du att du ser en större ökning av alkoholkonsumtionen nu? Ja, och det säger även folkhälsan, och undersökningar som gjorts, att riskgruppen idag är ungdomar. Det är inget ovanligt att du dricker ett sex-pack starköl innan du drar på stan. Och då har du hällt i dig en alkoholmängd som motsvarar en kvarting brännvin. Och man säger: ”Vadå, jag är inte full, men jag är förvisso inte nykter.” Rent statistiskt så finns det ett institut som följer det här åt riksdag och regering, som säger att svensken, från 15 år och uppåt, dricker 9,53 liter 100% alkohol per år. Om man då omvandlar det till öl 5, 2procentig 50 centiliter, så blir det ungefär 350 ölburkar per år. Men så är det ju många som inte dricker alls, och då betyder det att, om vi antar att det bara fanns 5,2:or att dricka, så skulle det finnas många som drack minst ett sexpack om dagen. Och det är ju klart att det är ju fruktansvärt för mycket.

Finns det några kriterier för att kunna få de här stöd-åtgärderna? Ja, när människor ringer så försöker vi att man inom en vecka ska få det första stödsamtalet. Sedan avgör vi då tillsammans vad det är som vi kan jobba vidare med. Då får man alternativ, antingen når man en individuell kontakt, eller så kan man stå i kö för ”anhörigskolan”, eller vi kan tipsa om AL-ANON-gruppen och ACoA och de här frivilliga organisationerna som finns. Så vi försöker tala om vad som finns för möjligheter och grupperingar. Men det viktigaste är att den första kontakten får man väldigt fort. För när man väl har bestämt sig, så har man inte bara snabbt kommit på idén, utan man har funderat och tänkt – och när man väl ringer, så gäller det att ta tag i det väldigt fort, annars är det lätt att det falnar och ges upp. Därför har vi tänkt att det är viktigt när man väl ringer, att det ska gå snabbt till den första kontakten.

Tar ni till er och uppdaterar er inför nya metoder att jobba. Jag tänker, som exempel, på ”Craft” som är en ganska ny metod, och som börjar vinna status hos kommunerna? Ja, vi har faktiskt varit på en utbildningsdag i Stockholm, och tagit till oss materialet. Och vi använder oss till dels av den metoden i parsamtal. Och det är otroligt funktionellt. Man träffar en anhörig, och så träffar man delar av familjen, och så stärker man den anhöriga med ett manualbaserat program. Och då kan man säga till den familjemedlem som missbrukar att, ”jag sitter gärna och tittar på teve med dig, men då måste du hålla dig nykter”. Så jobbar man vidare på det här, för att tydliggöra hur den anhöriga vill att det ska vara, för att han eller hon ska delta. Och det visar sig tydligt att det rent vetenskapligt, när de undersökt ”Craft-metoden” så har man då konstaterat, under en tvåårsperiod att 60-65% av den med missbruksproblem sökt hjälp på egen hand. Och det är ju väldigt bra. Så vi håller på att läsa böcker just nu, och ta till oss det här, den här metoden

Hur ser det ut, är Karlstad mer framstående i anhörighetsarbetet än andra kommuner i Sverige? Ja, det kanske jag kan säga. I en del kommuner så finns det ett stort arbete för anhöriga, men det kanske är så att vi har skapat en bra plattform, en medvetenhet i anhörighetsarbetet, både på tjänsteman-, chefs- och politikernivå. Vi är nog ganska långt framme. Faktiskt. Och det talar ju för att när vi pratar med de som jobbar inom andra säten, som äldreomsorgen, demensvården och LSS: hur glada de blir att vi ska komma, vad kul, säger de, att ni ska komma hit. Dessutom fick vi förmånen att delta i en i en utbildning som Region Värmland arrangerar, en högskolekurs i anhörigstöd. Då var det jag och Karin Svensson Retzman, och Christine Björkman, bland annat, som var med. Men när vi gick den här utbildningen, och redovisade vårt examensarbete för gruppen här i Karlstad, så berättade vi om barn som lever i en missbruksfamilj, och hur man brukar prata om olika roller.

Man pratar om ”Clownen”, ”Professorn”, ”Rebellen” och ”Tapetblomman”. ”Clownen” som liksom skojar och grejar, ofta med lite förtäckt ledsamhet och sorg. Men han kan inte uttrycka det hemma, han blir inte respekterad. ”Professorn” är den som är jätteduktig, fixar allting, ekonomin, hjälper sina föräldrar och blir så otroligt duktig – även i skolan, och tänker kanske att ”om jag är tillräckligt duktig så kanske mamma eller pappa slutar dricka. ”Rebellen”, är egentligen den friskaste, som beter sig och talar om hur eländigt han har omkring sig. Och slutligen ”Tapetblomman” som gömmer sig, syns inte, gör sig osynlig.

Olika strateger alltså för att överleva i en familj med missbruk. Men då, under den här redovisningen, så var det många anhörigarbetare, som framför allt jobbar inom äldreomsorg, som kom fram efteråt och uppmärksammade att de här rollerna känner man igen även hos anhöriga inom äldreomsorgen. När anhöriga som har en mamma eller pappa som behöver stöd: De beter sig likadant. De blir jätteduktiga, eller så försvinner de, och märks inte, eller tvärtom, de kan vara ett gissel för äldreomsorgen, och riktigt besvärliga. Så rollerna känns igen även där. Och det tror jag är mänskligt. Det är olika strategier för att hantera något som är väldigt jobbigt.

Gäller det, för en anhörig, att aktivt kontakta er, eller är det så att ni försöker nå ut till människor runt en person som missbrukar, eller är under behandling? Det ligger ute information i de olika gruppverksamheterna och boenden. Där är även personalen medvetna om oss. Vi gör ibland olika påminnelser att vi finns. Men vi har inte på något sätt i övrigt varit ute och marknadsfört oss, för då hade vi kanske råkat ut för en anstormning utan like, vilket skulle vara otroligt resurskrävande.

Våra resurser räcker helt enkelt inte till. Istället så är det så att vår verksamhet sprider sig genom att någon, till exempel, gått på ”anhörigskolan” och funnit det positivt, och sedan rekommenderat det till någon annan i samma situation. Så vår verksamhet sprids mest på så sätt. Annars så finns det ju… ja, smärtkliniken ringde för inte så länge sedan, och hade hört att vi fanns, och hade en idé om några som skulle behöva ha kontakt – psykiatrin har gjort likadant. Sen, naturligtvis, så har jag jobbat med människor som har tunga alkohol- och narkotikaproblem, och samtidigt bett de ta med några, det kan vara en sambo eller det kan vara andra personer och familj, och det har varit väldigt funktionellt, och mycket spännande att jobba med det här.

Jag har haft familje- och parsamtal tillsammans med personal från Kompassen. Och det är inspirerande, om du tänker att en man söker till Kompassen, i oerhört dåligt skick, med en lång missbrukshistoria. Och så kommer han in i primär-programmet, och börjar gå där; och hans före detta fru får gå i ”anhörigskolan”, och så initierar vi att de kanske ska börja i parsamtal, och sen bjuder vi in deras halvvuxna barn i övre tonåren, som är där.

Vad har då hänt under resans gång, när vi jobbat med det här? Jo, han har skaffat en permanent bostad, kanske hittat sin fru igen, har flyttat ihop med barnen igen, kanske återtagit sin position i ett jobb som han trivs med. Och det är väldigt spännande att se, att få följa med och se hur människor kan återfå, återta sin kraft, sin egen kraft.

Så man kan säga att ditt jobb med de anhöriga även hjälper missbrukaren? Att det skapar mening, och att det finns något att komma tillbaka till…
Ja, absolut. Jag upprättar relationer. Det är synnerligen viktigt. Det är ju något som missbrukaren drar med sig, skamkänsla och skuld. Vad man har ställt till med.
Ja, man kan säga… Jag ritar ju gärna (säger Lennart och börjar rita på sitt stora ritblock). Jag har nog fått ihop ett tusental familjeträd (säger han och pekar på några stora högar ihoprullade pappersark). Men såhär: man färdas fram på stora vägen (ritar en stor väg), och om man då kommer in i ett missbruk är det som att komma in i en slags gränd (Lennart ritar upp en liten avkroksväg ifrån den stora vägen, och syftar därmed på missbruket – den är lång och kringelkrokig), och under tiden man går här (i gränden) så har man kanske en viss kontakt med den stora vägen, ibland är man långt ute, ibland är man kanske närmare, och så händer det saker och ting under tiden, och tillslut kanske man tappar bostaden, man tappar jobbet och är synnerligen illa ute. Så förstår man: Jag måste göra någonting, för att kunna vända det här…

Måste man tillbaka hela den där kringelkrokiga vägen? Ja, rent fysiskt kanske man inte behöver göra det, men tanke mässigt och utvecklingsmässigt för sig själv, så är det så långt man måste gå tillbaka, man måste städa i saker och ting, ekonomin kanske är åt skogen, relationer osv. Men så vänder det, man kanske får ett bostadssocialt kontrakt, sedan kommer man till KBAB, och så kollar de i sina arkiv och ser att ja, för tjugo år sedan hände det där och det där – och alla människor som man lämnat i missbruket, de är ju kvar med den bilden av honom som missbrukare. Och själv har han gått i behandling och blivit hjälpt i flera år – och så kommer han tillbaka till den personen som inte varit med mig på hans tillbakaresa, hans rehabilitering – och vad händer då, accepteras han? Så att komma ur ett missbruk är inte ett självständigt arbete, utan det rör många olika människor och instanser.

Om man nu följt den här kringelkrokiga vägen (eftersom jag tydligen vägrar släppa den), och att man är tvungen att gå tillbaka hela vägen för att komma ut på den stora motorvägen igen, har man inte hamnat väldigt långt bak då, om man jämför sig med sina vänner och sin familj? Nej, för då tror jag att man har mycket kunskap med sig, som man samlat på sig. Och man har mycket kunskap om vilket liv man vill leva. Och man har lärt sig hantera situationer som om man köper någonting, om man får en medicin eller så, att man tänker på vad det är, eller vissa maträtter till exempel, om man är ute och äter och det serveras rödvinsås till exempel. Alkoholen är förvisso borta vid tillagningen, men någonting förknippas ändå med det, och då får man säga att: nej, jag undviker det, jag tar någon annan sås istället. Och det låter kanske lite skrämmande kanske…
Eller om man tar steget att börja gå i en AA- eller NA-grupp, så säger jag: Bra! Då har man tänt några gatlyktor längs den här långa kringelkrokiga vägen tillbaka. Så är chansen att du hittar rätt är mycket lättare. Och att du kan få erfarenhet från andra, så att motorvägen inte blir en allt för stor chock, och omställning för dig. Det blir lite symboliskt när jag ritar upp det såhär. Och just det här med att rita och berätta för människor gör att man kan göra det konkret på ett helt annat sätt. Och ibland är det folk som ber om pennan, och börjar rita till detaljer, själv. Eller när man ritar ett familjeträd, så är det helt plötsligt en kvinna i gruppen som säger: ”Du Lennart, nu förstår jag, varför jag tycker att jag är som en spindel i nätet…”

Så det finns en tanke bakom att ha gruppträffar istället för enskilda samtal? Ja, det är ju så att deltagarna blir en resurs för varandra. Den sista gruppen som vi avslutade nu precis, de utbytte telefonnummer med varandra, och bestämde sig för en dag i veckan där de kunde träffas och fortsätta samtalen. Och vi har ju tänkt, vilket förvisso kanske är en svårförverkligplan med tanke på sekretess och så vidare, men vi har ett ganska gediget material, och vi funderar på att i framtiden kanske ordna till en återträff, eller ett uppföljande arbete. Ja, det finns att göra… Jag skulle kunna jobba i trettio år till… (skrattar). Minst.

Kommer du fortsätta ditt engagemang även när du gått i pension? Jag fyller ju 67 i september, men det kommer nog vara så att jag fortsätter på nåt sätt, att jag engagerar mig i något som jag tycker är viktigt. För det här med anhörigarbetet är så, ”gör-spännande”, alltså… Att ställa frågan till en anhörig som söker hjälp att: Vad är det som gjort att du sökt ända hit? Och då börjar de tänka… ” Jag måste ha gjort någonting, jag måste ha tänkt något, jag måste ha skapat en egen överlevnadsstrategi. Vad är det för någonting, vad är det för kraft jag har i mig..? Och sen är det givetvis mycket sorg. Som när en ung kille, 29 år gammal, i en anhöriggrupp, satt och funderade: ”Men du, Lennart, det är nog såhär: Jag har nog aldrig träffat min riktiga mamma… För mamma har varit inne i ett långt tablettmissbruk, hon har hållit på att pillra i över trettio år.” Det konstaterade vi. Och då var hon i behandling. Så han hade i alla fall ett framtidshopp. Att få träffa sin riktiga mamma. För första gången. Och det är väldigt fascinerande, att kunna känna den här dynamiken.

Text: Håkan Kristensson

Socionomstudent i Karlstad

praktikant-web2006 öppnade Karlstads Universitet portarna för socionomutbildning här i Karlstad, Sandra Johansson var en av de som nappade på den då nystartade utbildningen.

Socionomutbildningen är ett program på tre och ett halvt år varav den näst sista terminen enbart består av praktik. Kursen har två inriktningar: Administration och ledarskap med inriktning mot äldreomsorg samt inriktning mot socialpedagogik vilket är den hon valt. När Sandra är klar så är hon och hennes kurskamrater den första studentkullen som examineras till socionomer vid Karlstads Universitet.  Att det blev just socionomutbildningen beror på att hon vill arbeta med människor och hjälpa dem till ett bättre liv. Innan studierna jobbade hon med just människor inom äldreomsorgen och hemtjänsten.

Sandra kommer ursprungligen från Hamburgsund i Bohuslän och kunde därför ha valt Göteborg som studieort men med tanke på bostadsbristen som råder där så hamnade hon i Karlstad vilket hon tycker är en trevlig stad. Borta bra men hemma bäst – I framtiden vill hon tillbaka till västkusten och kan tänka sig att jobba i exempelvis Uddevalla.

Just nu praktiserar Sandra på avdelningen för socialpsykiatri, alkohol och narkotika, där hon främst följer behandlingskonsulent Birgitta Bånkestads arbete. Det är viktigt att ta tag i missbruksproblematiken och komma i kontakt med klienterna, tycker Sandra.  De som jobbat inom det här i många år har mycket kött på benen och därmed lättare att möta de klienter som har de här problemen. Det är därför hon tycker det är intressant att se hur Birgitta jobbar. Praktiken har inneburit samtal med klienter, besök, utredningar samt möjligheten att få ta egna ärenden. Hon har även varit på studiebesök på olika ställen såsom Solareturen och Ullebergsgården.

Det hela har varit mycket givande för hon anser att man lär sig mer ute i verksamheten än i skolbänken. I skolan läser man mycket teori, lite för mycket enligt Sandra. Juridik, ledarskap, socialpolitik samt mycket mer står på schemat och det är därför extra kul att få komma ut på praktik. Att få den sociala biten och möta klienterna ”på riktigt”.