Etikettarkiv: behandlingsmetod

Nålstick mot missbruk

3456789Sedan fem år erbjuder Vuxenavdelningen i Karlstads kommun så kallad NADA-akupunktur. Det är en komplementär insats till ordinarie behandling vid drog- och alkoholavvänjning. ASP Bladet träffade Maya Swanberg, behandlingskonsulent och akupunktör på avdelningens behandlingsenhet.

– Det är en enkel behandlingsmetod. Man behöver inte ta av sig kläderna som vid annan akupunktur. Man sitter upp och man behöver inte berätta något om sig själv, säger Maya.

NADA står för National Acupuncture Detoxification Association och metoden utvecklades av den amerikanska läkaren Michael Smith och hans team i New York på 70-talet.

Maya berättar att NADA är en form av öronakupunktur där akupunktören sätter fem steriliserade nålar på bestämda punkter i vardera öra.

Idag används öronakupunktur flitigt som en komplementär insats för personer med missbruksproblematik. Maya förklarar att NADA är en öppen insats för de som är inskrivna på Vuxenavdelningen och deras anhöriga. Metoden används även på beroendecentrum och beroendeenheten inom psykiatrin. Det är vanligt att personen i fråga parallellt går i samtalsterapi hos någon av behandlingskonsulenterna eller är inskriven på motivationsgruppen Kompassens tolv-stegs program.

– Vi använder även NADA inom ungdomsinsatsen Nexus, men där fungerar det på ett lite annorlunda sätt. Dessa ungdomar är ofta uppe i varv och får därför sitta med nålar innan samtalsbehandlingen. Det här gör dem lugnare och mer mottagliga för samtal,
säger Maya.
Hon berättar vidare att det inte är ovanligt att patienter somnar under behandlingen, som pågår i 40-45 minuter.

En långsiktig insats
Nålarna hjälper till att dämpa ångest, oro och sömnstörningar, förklarar Maya. Problem som är vanliga under den långa processen till ett nyktert eller drogfritt liv.

– Man kan komma hit i alla stadier, även en lång tid efter att man blivit fri från sitt missbruk för att boosta sig. Hur länge och hur ofta man använder NADA är individuellt. Men jag brukar uppmana mina klienter att känna efter själva, säger Maya.

765874568Hon understryker dock att öronakupunktur inte är någon ”quick fix”, det tar tid. Maya berättar att man inom traditionell kinesisk medicin, där akupunktur har sina rötter, talar om att vara balanserad eller obalanserad. Är man obalanserad blir man sjuk. Det öronakupunkturen gör är att successivt balansera upp systemet igen.

I internationella studier där man jämfört öronakupunktur med kroppsakupunktur, har den förstnämnda metoden visat sig mest effektiv när det gäller psykiska besvär.

– Statens beredning för medicinsk och social utvärdering menar att man forskat om NADA för lite, de säger egentligen ingenting om själva metoden. Det finns dock något som kallas evidensbaserad praktik som vi på golvet pratar om ibland, säger Maya.

Ett komplement till ångestdämpande?
Evidensbaserad praktik handlar om vad klienterna tycker om och mår bra av, vad de professionella tycker om att ge för behandling, och hur evidens och ekonomi ser ut. Här hamnar NADA enligt Maya högt upp. Öronakupunktur är nämligen uppskattat hos klienterna, enligt Maya. Behandlarna ser tydliga effekter hos sina klienter, samtidigt som metoden är kostnadseffektiv. Flera av Mayas kollegor på Vuxenavdelningen är också positiva till NADA. Några har tidigare själva fått behandling då och då.

Enligt Maya används öronakupunktur i mycket stor utsträckning i våra grannländer Norge och Danmark, detta även utanför missbruksvården, exempelvis vid ångestsyndrom. Hon hoppas att metoden ska bli vanligare även här i Sverige. Hon ställer sig också positiv till att flera landsting vill minska förskrivningen av bensodiazepiner.

– Det finns ingen människa som blir bättre i längden av dessa mediciner, de är dessutom beroendeframkallande och skadliga för miljön, säger Maya.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

På Jobbet: Monica Svensson – Socialsekreterare på USB, Vuxenavdelningen

Monica Svensson är socionomen som inte hade tänkt jobba med det hon gör nu, men som ASP Bladet uppfattar det är ”rätt person på rätt plats”. Hon arbetar med utredningar och motivation riktat mot personer med missbruksproblematik.

Berätta om din bakgrund. Hur kom det sig att du började arbeta på USB?   Jag har en rätt brokig bakgrund själv. När jag utbildade mig till socionom så sa jag tidigt att det här området inte var någonting jag hade för avsikt att jobba med, men efter att jag hade varit ute på praktik på USB så blev jag kvar. Först fick jag ett sommarvikariat, sedan ett förnyat vikariat vilket i sin tur följdes upp av en fast tjänst. Rätt nyligen tog jag min socionomexamen dessutom.

Vad tyckte du om utbildningen?  Den var bra, men jag saknade vissa bitar. Det finns en viss risk när man pratar om klient- och brukarperspektiv att det stannar vid ord. Det blir bättre och bättre och jag vill inte vara alltför kategorisk och hård, men det kan se ut på så sätt att man bjuder in ”Kalle, Anders och Britta” som är brukare, och när detta är genomfört så tycker man att detta perspektiv är tillgodosett. Därför är kursen ”Perspektiv på psykiskt lidande och återhämtning”, där Karl-Peter Johansson har en viktig roll väldigt bra.

Vad har du för arbetsuppgifter?  Jag är socialsekreterare på USB, vilket som enhet jobbar med utredning, stöd och behandling. Det innehåller mycket administrativt arbete för min del. Det finns förstås olika anledningar till att människor kommer hit för utredning, men i samband med detta så jobbar jag mycket med motivering och stöd. Ett verktyg i jobbet är MI (motiverande samtal) som är en metod som jag tycker är väldigt bra.

Hur arbetar du med motiverande samtal?  Att motivera på ett bra sätt tycker jag inte handlar om att sitta och tala om för människor hur de ska göra.  Att jag säger att: ”det här blir bra” eller ”nu ska du göra det här”, utan mer att man finns kvar när det är jobbigt. Att man tål att brukaren blir förbannad på en. Samt att man har civilkurage och vågar säga ifrån i olika situationer. Ska jag kunna nå en annan människa måste jag försöka möta personen och visa respekt för denne.

Vilken är anledningen till att du valde att jobba med sociala frågor?  Alla människor har saker som man bär med sig: exempelvis kan det röra sig om psykisk ohälsa, missbruk och så vidare. Även en person som är ute och skriker på Drottninggatan är någons mamma, pappa, son eller dotter. Det som får mig att bli motiverad är att jag har möjligheten att kunna påverka andra människor, hjälpa människor hitta sin egen kraft och kunna se till att de får stöd och insatser. Det är också inspirerande att kunna se hur en människa utvecklas.

Vad har du för tankar om kommunens arbete med utsatta människor?  Rent generellt tycker jag att Karlstad är en bra kommun. Jag är stolt över att vara en del av det här sammanhanget. Jag har jobbat i en mindre kommun tidigare, och det var inte alltid lika roligt kan jag säga. Sen är det klart att vi brister också, i och med att vi är människor. Men det finns en övergripande vision och en grundsyn som är väldigt sund. Den är svår att uttrycka i ord, men man skulle kunna beskriva det som en respektfull atmosfär. Sen finns det förstås mycket som jag skulle vilja ändra på också.

Vilka förändringar skulle du vilja se kring det sociala arbetet på en mer övergripande nivå? Rent generellt så är frågan kring alla människors rätt till bostad viktig. Sen tycker jag även att våldsutsatta kvinnor i missbruk bör uppmärksammas. Att detta ska bli bättre vill väl alla förmodligen, och jag är stolt över att det går framåt här på de punkterna i Karlstad.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Musikterapi för Schizofrena

Schizofreni anses vara en av de tyngre former av psykisk ohälsa en person kan ha. 2006 skrev sjuksköterskan Åsa Högfeldt en universitetsuppsats om musikterapi och schizofreni. ASP Bladet gör här en djupdykning i musikens välgörande förmåga.


”Musik är ett sätt att få kontakt människa till människa, inte enbart patient till sjuksköterska.” Så skriver Högfeldt i en artikel i den svenska tidskriften Psyche nr 6 2007. Hon avser där en form av musikterapi hon arbetat med under år som sjuksköterska inom psykosvården.

I artikeln och universitetsuppsatsen slår hon hål på några myter om hur musikterapi bör gå till. För man måste inte enbart fokusera på klassisk musik av kompositörer som Bach, Mozart och Chopin. ”Det tycks vara så att i vilken form av musik vi än använder har det en positiv effekt för patienter med schizofreni.”, skriver Högfeldt i sin artikel.

Formerna kan också de vara varierade och bestå av flera olika saker. Högfeldt nämner bland annat karaoke, musikbingo, vanligt musiklyssnande samt att patienten ges möjlighet att skriva egen musik. Musikterapi kan alltså se ut på flera olika sätt.
I en forskningsstudie som genomfördes 1994 fick en grupp människor med residualschizofreni delta i olika musikaktiviteter. Resultaten är intressanta. Patienternas negativa symptom förbättrades, även läkemedelsdoserna kunde minskas gentemot en kontrollgrupp. Patienternas medvetenhet om sina egna känslor ökade och man fann att de uttryckte en förbättring i förmågan att uttrycka känslor.

Dock så var förbättringarna inte bestående. Efter fyra månader hade effekten avtagit. Flera studier har dock visat på en upplevd känsla av ökad livskvalitet till följd av musikterapi. Kanske anar vi ett trendbrott där den subjektiva hälsoupplevelsen uppvärderas och förflyttas mot centrum. I en sådan utveckling kan musikterapi säkerligen också den utvecklas och bejakas inom den psykiatriska vården.

Text: Robert Halvarsson

Åsa Högfeldts uppsats ”Kontakt i flera tonarter – musikens effekter på personer med schizofreni” finns att ladda ner på Högskolan Halmstads websida

Schizofreni

Schizofreni tillhör sjukdomsgruppen psykotiska syndrom. I en psykos anses verklighetsuppfattningen förändrad såtillvida att den inte delas av någon annan människa. Visuella och ljudmässiga hallucinationer och förvirring kan också ingå i sjukdomsbilden. Schizofreni skiljer sig från psykos genom sämre prognos samt genom de ofta tydliga funktionsnedsättningarna. I cirka 2/3 av fallen är schizofreni en kronisk sjukdom.

Källa:  FASS, Kontakt i flera tonarter – musikens effekter på personer med schizofreni.

Nätverksträff

Under de senaste åren har det uppstått en ny syn på vård av missbrukare i Sverige och resten av världen. Många nya metoder har kommit fram, och i några kommuner, bland annat i Karlstad, har man tagit till sig en ny behandlingsmetod: ”Community Reinforcement Approach” (CRA), med amerikanskt ursprung, där man mer tar hänsyn till vad brukaren har för mål och tankar. Man utgår från en målformulering, och lägger resurser på att brukaren, med god stöttning, ska kunna ta sig ur drogmissbruket med egen kraft, och skapa mening i form av sysselsättning och tillslut arbete.

Nätverksträff

Med anslutning till detta har man även tagit till sig “Community Reinforcement and Family Training” (Craft), där man lägger resurser för att hjälpa anhöriga till missbrukare, och ge god stöttning oavsett om brukaren går under behandling eller inte. Detta för att även motivera brukaren att tillsammans med sina anhöriga ge mening att återvända till ett nyktert liv. Ett nätverk har skapats i anslutning till detta, där man byter erfarenheter och idéer. Idag var det Karlstads tur att organisera en nätverksträff. ASP-bladet var givetvis där och intervjuade några av deltagarna under lunchpausen.

magnus granMAGNUS GRAN, Gökhöjdens rehabcenter

och en av initiativtagarna till träffen.

Vad är anledningen till den här dagen? En nationell nätverksträff i CRA och Craft. Det är en behandlingmodell som några personer inom missbruks- och beroendevården/ANA fått utbildning i. Vi har varit på andra nätverksträffar, jag var med tillsammans med Karin Svenzån-Retsman och Ann-Sofie Nordenberg i Stockholm på förra nätverksträffen i december. Och det här är ett sätt att utbyta erfarenhet av andra som jobbar med precis samma sak, på olika platser i landet – så man inte blir enskilda öar, och kanske utvecklar egna sätt att jobba med metoden. Man kanske kan få lite skygglappar, man kommer in i ett visst hjulspår.

Så det här är ett jättebra sätt att få lite input av andra som jobbar med samma sak. Och på den här träffen i Stockholm, så undrade de om det fanns några som var intresserade att anordna nästa träff. Och då räckte vi upp handen, på order av Ann-Sofie Nordenberg… (skrattar) nej, men vi sa att vi var intresserade, och på den vägen är det. Så Ann-Sofie har gått i spetsen för det här, och så har vi suttit på några möten och tänkt till hur vi skulle vilja ha ett nätverksmöte, och så sydde vi ihop det och skickade ut ett e-post till alla som har utbildning inom den här metoden, och som jobbar med det här i Sverige.

Så det är folk från hela Sverige här idag? Nej, inte från hela Sverige, det är lite ”spridda skurar”, de kommer från lite olika platser, Stockholm, Finnspång, Vårnäs, Norrköping, Jönköping.

Är det ett sätt att skapa enhet kanske? Ja, det också… Absolut. Det är väldigt värdefullt när man håller på med någonting, och kan träffa andra som håller på med samma sak, och få snacka ihop sig om saker och ting. Det finns ju allting sånt som till exempel: ”hur gör ni här”, och ”det här funkar jättebra för oss”, och man får alltid lite tips och idéer, som man kan ta till sig i vår egen verksamhet.

Hur tycker du att dagen har varit? Jag är väldigt nöjd, så långt, det är jag verkligen, det känns som att alla, hittills har fått ut mycket redan under förmiddagen här då, det känns som att vi har fått till ett bra upplägg. Vi har nått en diskussion och, folk drar sig inte för att ställa frågor, eller komma med kommentarer. Det känns som att det kommer bli en jättebra dag det här.

Är det något speciellt som du kan dra fram som är särskilt bra? Ja, det är just det här att det varit en diskussion kring olika punkter. Det har inte varit så att det stått en föreläsare och malt, utan det har varit många olika som kommit till tals och berättat om hur de arbetar.

Tror du att det kommer fler sådana här träffar framöver? Jag tror att de har en förhoppning att det ska vara en träff i halvåret i alla fall. Dagens sista punkt är att lämna ”stafettpinnen” vidare, och så får vi se om det är någon här idag som vill arrangera nästa träff.

Vad har ni lyft fram som är särskilt speciellt med Karlstads arbete med metoden? Ja, till exempel vad det finns för olika behandlingsinslag inom Karlstads kommun, och redan där är det många som är imponerade, för de har i regel inte det att erbjuda inom kommunen, utan det är externa insatser i regel. Så det tyckte de var väldigt intressant att vi har det att erbjuda – ett antal olika behandlingsmetoder. Och så har vi berättat också om hur vår utbildning i CRA gått till, och hur vi jobbar som är anställda inom heldygnsverksamhet, hur vi jobbar med CRA i våran vardag.

Var kom idén att ni ska träffas? Det är från den första träffen i Eskilstuna, och det var innan jag hade utbildning i det här. Det här är faktiskt bara fjärde träffen, för det är ju ingen gammal behandlingsform i Sverige.

Vidare ställde vi några frågor till Linda Hultgren, som arbetar enligt CRA-metoden på Ullebergsgården, och är en av de som utformat programmet för dagen.

linda hultgrenLINDA HULTGREN, Ullebergsgården

Hur tycker du att dagen har varit idag? Jättebra. Det har varit många här, någonstans mellan tjugofem och trettio personer. Det är roligt att det kommer så många hit, och att alla pratar, att alla vill dela med sig av sina erfarenheter och de ställer frågor.

Har ni fått igenom programmet så här långt, eller har ni kommit in på många stickspår? Ja det har varit många som har pratat här på förmiddagen, så vi ligger kanske lite efter tidsschemat, men det har varit bra. De har berättat hur just de arbetar i sina kommuner, och vi jobbar väldigt olika, har jag märkt.

Olika, på viket sätt? Ja, vi i Karlstad jobbar med CRA enskilt. Individuellt med personen, men i många andra kommuner jobbar man i grupp. Vissa jobbar med den här metoden inom öppenvården. Så man kommer dit en gång i veckan. Och en del jobbar inom boende eller på LVM hem. Det är lite skillnad på hur jobbet ser ut, även om man arbetar med samma behandlingsprogram.

Har ni fått ett bra utbyte? Ja, vi sitter och har erfarenhetsutbyte nu, i olika grupper. Och jag kom i en väldigt blandad grupp, där vi arbetar väldigt olika. Så det är mycket intressant att få erfarenhet från de andra deltagarna.

eva magouliasEVA MAGOULIAS, psykolog, jobbar dels på Beroendecentrum Stockholm, men också inom Karolinska institutet som universitetsadjunkt. Eva har en lång erfarenhet av missbruksvård, och har sett hur vården har utvecklats sedan hon började för 35 år sedan. Hur upplever hon CRA som behandlingsmetod, och vad är det som utmärker den från alla andra tidiga och samtida metoder? Vidare, vad tycker hon att de här nätverksträffarna bidragit till, och hur ser hon på CRA:s utsikter som en framtida nationell metod för behandling av missbrukare?

Vad är fördelarna med CRA? Dels är det bra för behandlare att man har en tydlig struktur att arbeta utifrån. Man har en struktur, och man har en planering. Och om det kommer nya saker, så kan man lägga in det i dagordningen, och jobba effektivt. Den andra fördelen är att man som klient, patient, också har en tydlig karta att gå efter. Hur du ska jobba, och att du kan se om du har gjort några framsteg, och att du får formulera målen själv.
Det är också en tidsbegränsad behandling, vilket är bra. Du går in i det och satsar ett antal veckor, och sen är det slut. Man lär sig en del färdigheter, och sen ska man ut och klara det själv.

Sen kan det förvisso krävas andra typer av åtgärder, som sysselsättning och stöttning för att få tag på jobb. Men själva behandlingen är relativt enkel på ett sätt, men ändå anpassad till olika personers behov. Så det är positivt. Jag har en kollega som heter Lars Forsberg, han brukar säga att det finns tre principer i CRA:. Positiv förstärkning, positiv förstärkning och positiv förstärkning. Det är det man jobbar med. Även om det ibland inte går så bra, för patienten, så frågar man sig: vad var det som gick? ”Jo, jag gjorde de saker som jag fick i hemuppgift, men så hände det där…” Ja, men du gjorde det. Du planerade för att göra det, och du gjorde det. Ska vi titta lite närmare på vad som gjorde att det inte gick så bra, den här gången då.” Och så håller man hela tiden fokus på att ansträngningen finns där, ambitionen finns där, och målsättningen är god, och – att du kan väl göra det ännu bättre.

Hur ser du på metodens framtid, och är det en något som kommer spridas till andra kommuner i Sverige? Ja, det tror jag därför att vad som hänt under det här året det är ju att socialstyrelsen har kommit fram med nationella riktlinjer om vilka metoder man ska använda inom missbruksvården. Och då anger de vissa metoder, som de tycker har ett vetenskapligt stöd, och som bör sjösättas inom olika missbruksenheter runt om i landet. Och där finns CRA med. Men CRA har samma svårigheter som i USA och internationellt. Det är att det finns jättefina studier om det, jättebra vetenskapliga resultat, snygga eleganta studier, väldigt tydliga effekter – men av någon anledning har det varit svårt att få folk att börja jobba ordentligt efter det här.

Nätverket uppstod ursprungligen från ett projekt som hette ”Vårdkedjeprojeket” inom Statens institutionsstyrelse, 2005, som de började det här projektet. Och där var ju tanken då att Statens institutionsstyrelse ville ha en metod som bättre fungerade mellan tvångsvården, inom LVM, och den frivilliga vården, för att knyta ihop de delarna bättre. Och då kom man fram till att CRA var en av de metoderna som skulle kunna användas både inom slutenvård och öppenvård, för att uppnå en mycket bättre behandling helt enkelt. Och sen så har vi då fortsatt själva nätverket utan SIS, för att lära av varann, inte tappa metoden och försöka komma ihåg vad det är som är bra med det här, och jobba effektivt med det här. Och jag gillar metoden framförallt för att den ger väldigt mycket utrymme för att missbrukaren själv kan avgöra vad som behövs. ”Det här är min målsättning, och såhär vill jag gå tillväga för att försöka lösa det här problemet.

”Man är mer lyhörd, än vad man kanske traditionellt har varit. Man kan illustrera detta genom en ganska elak bild, säga såhär: att missbruksvården har varit som att gå till frisören och säga: ”jag tänker toppa håret en aning, lite försiktigt. Och då säger frisören: ”Nej, det går inte, du måste ta allt.”, och man säger: ”Nej, men det vet jag inte om jag är beredd på”, frisören säger: ”Jag vet bäst, och dessutom kommer jag låsa dörren, och ser till att du gör det nu, det finns inget att snacka om.” Och så har det varit lite inom missbruksvården att personalen och enheterna har talat om att ”du ska inte tro att du inte har problem, för jag vet att du är alkoholist”, du får en diagnos och man bestämmer vilken vårdplan som du behöver. Sen kan man se att under de sista tjugo åren har det kommit fram bättre metoder, och för det första så att man kan hjälpa folk mycket effektivare, men också att man tillslut begriper att man måste lyssna på personerna. Det är inte så att missburkare är ett annan slags människor som med vett och vilja försöker göra livet så miserabelt som möjligt, utan alla försöker vi på olika vis göra så att vi lever livet så bra som möjligt, och det är bara det att man ibland hamnar i lägen, av olika skäl, där man göra dåliga val – men bland de dåliga valen försöker vi ju ändå vara så smarta som möjligt.

Har ni, under den här träffen, kommit fram till någonting konkret? Ja, dels så har vi nog pratat om att några fler kommer att försöka arbeta i grupp, för att man har fördelar av att göra det, man lär sig av varandra, det blir en bra sammanhållning, det blir tydligare att man tittar på värderingar. Som med patient kan man kanske se att ”den där planeringen kommer inte hålla för dig”. Och man kan hjälpas så. Sen har vi också pratat om fördelarna med att prata med anhöriga. Oavsett om man jobbar med patienten eller inte, så har anhöriga ett stort eget lidande. Och där finns det något som heter Craft. “Community Reinforcement and Family Training”.

Fler siktar in sig på de här anhöriga, med tre syften kan man säga. Det ena är att anhöriga måste få må bättre själva. Det andra är att, med den metoden, kan få missbrukaren att minska sitt missbruk, oavsett om de väljer behandling eller inte. Det tredje syftet är att det är mycket lättare att få en ovillig missbrukare till behandling genom positiva åtgärder, genom att tjata och skrika, och hota och bråka med dem sådär. Det är egentligen grundläggande inlärningsprinciper, att alla kan göra någonting som det kan bli något trevligt av, istället för att bli bestraffad. Så där tror jag också att man mer kommer titta på anhöriga, både som någon som behöver hjälp, men också som resurser.

Missbruksvården har tidigare varit så att anhöriga ska man hålla vid sidan av. Man jobbar nästan mer med tystnadsplikt och sekretess än att man, som exempel, ”Pelles” mamma vet väldigt mycket, och hon oroar sig, – så kan vi hjälpa henne att hjälpa ”Pelle” på ett bra sätt, istället för att ge honom dåligt samvete och hamna i konflikt.

Det här är jätteroligt tycker jag, Jag har hållit på i missbruksvården i trettiofem år, vid det här laget, och jag tycker det är lika kul fortfarande. Så det är fantastiska människor man träffar, och jag har nog aldrig träffat någon patient som egentligen inte velat sitt eget bästa. De kan vara förtvivlade, och hjälplösa, och inte veta riktigt hur de ska gå tillväga, men att viljan finns, det är jag helt övertygad om.

ann-sofie nordenbergANN-SOFIE NORDENBERG, metodutvecklare

Till sist frågade vi Ann-Sofie Nordenberg i egenskap av metodutvecklare inom ASP/ANA i Karlstad, vad hennes syfte med dagen har varit, och hur hon tycker att det har utvecklat sig hittills…

Ja, vi har gått igenom och berättat hur vi i Karlstad jobbat med CRA, både hur vi har blivit utbildade och hur vi jobbar med det i realiteten. Så personalen som jobbar ute på boendena, och behandling för anhöriga, har berättat att såhär tänker vi. Och vi har fått många kommentarer direkt ifrån de som sitter här på mötet, att: ”tänk på det här”, och, ”skulle man inte kunna göra på det här sättet..?” Och vidare hade vi några frågeställningar som vi har fastnat kring när vi har utbildat oss – och de frågeställningarna har vi nu suttit och haft ett erfarenhetsutbyte kring, uppdelade i smågrupper och tagit fram vad vi tycker är svårt. Och så är det meningen att vi ska få tillbaka lite då, hur andra kommuner har tänkt kring det här. För det som vi har tagit upp här idag, har vi förstått, är något som samtliga tycker är svårt.

Så då är det kanske svårt att säga, så här tidigt, vad ni egentligen har kommit fram till rent konkret? Ja, det är nog det som händer just nu, tror jag. Men vi har ju åtagit oss nu att vi har skrivit till alla grupper, och att vi ska göra en skriftlig sammanställning som vi skickar ut till alla som varit här. Så det som skrivs i den här sammanställningen, kan göra att det blir bättre. Inte bara för oss, utan för alla som varit här förhoppningsvis. Men det har annars varit mycket att man hjälper varann och tipsar om olika saker. Så det har vi redan vunnit, oavsett vad som sägs här under resten av dagen.

Text: Håkan Kristensson

Anhörig Skola

Inom Alkohol- och Narkotika Avdelningen i Karlstad drivs en anhörigskola som riktar sig till närstående till personer som lider av olika sorters beroende och missbruk. Anhörigskolan fyller en viktig funktion för en grupp som annars ofta glöms bort. Lennart Björk, Christine Björkman och Karin Swensån Retzman är tre av de fyra ledarna i skolan. Den fjärde är sjukskriven för närvarande Kristina Steingrimsson Ojala.

 

LENNART BERÄTTAR OM BAKGRUNDEN TILL ANHÖRIGSKOLAN

”Det är en historia som ligger ganska långt tillbaka i tiden, jag har ju jobbat som socialsekreterare sedan sent 70-tal, och man blev ofta uppringd av anhöriga till missbrukare och det var ju inte populärt eftersom man inte visste vad man skulle kunna göra med dom som pratade hål i huvudet på en. Tack och lov har missbruksvården förändrats, bl.a. har vi 12-stegs programmet Minnesota-metoden som har fört in anhörigarbete i Sverige på ett annorlunda sätt till behandlingshem som har arbetat med den här metoden i form av anhörigdagar, anhörigveckor och sedan så har det utvecklat sig, det har skapats sådana plattformer i kommunerna också.

HUR DET HELA BÖRJADE

Under en del av 90-talet så jobbade jag mot ett behandlingshem med anhörigstöd och då var jag på en konferens Riksförbundet för alkoholmottagningar, och då var det en kvinna från Norge som berättade om hur barn har det i missbruksfamiljer och det berörde mig väldigt mycket. Det var en riktig skjuts för att vi måste göra något här i Karlstad för anhöriga, så under 2003 så började vi med anhörigcafé på våren men det var ingen bra arbetsmetod; det kom en familj första gången och en annan familj den andra gången.

 

BESLUT & GENOMFÖRANDE
Vi beslutade att göra en anhörigskola, så vi lyssnade runt omkring och hittade en modell som man hade i Stockholms läns landsting som vi lånade delar av dom tankegångarna. Så startade vi vår första anhörigskola för 3-4 år sedan. Nu har vi genomfört anhörigskola nr. 12, så det är lite runt hundratalet människor som vi har träffat, och det är då anhöriga till personer med alkohol- och narkotika, spelmissbruk, ja någon form av beroendeproblematik.”

”Jag vill trycka på att man kan anse anhörigskapet som ett folkhälsoproblem, det finns så jättemånga personer som är anhöriga.De flesta kommer inte hit till oss, utan söker vård för somatiska bekymmer.” – Karin

År 2005 hade öppenvården en studiecirkel där representanter från behandlingsgruppen, Credo och Narkomanvårdsbasen medverkade. I den dokumentation som studiecirkeln resulterade i, som också överlämnades till politikerna, slogs det fast att missbruksvården måste ha ett anhörigperspektiv, ett familjeperspektiv och ett barnperspektiv. Det är viktigt att alltid ställa frågan om personen ifråga har barn och var de i så fall finns.

ANHÖRIGSKOLAN & HOPPTORNET
Anhörigskolan bygger på åtta träffar där syftet är att man ska få träffa personer i samma livssituation. Man kan vara anhörig på olika vis; maka/make, barn, förälder eller syskon. De som går i skolan måste vara minst 18 år, för yngre barn finns Hopptornet som tillhör Familjeavdelningen. Ledarna inför kunskap om missbruk i föreläsningsform och den andra delen av kursen består av processinriktade gruppsamtal. För varje träff behandlas olika teman och alla ska få tala till punkt och bli lyssnade på. Det deltagarna har gemensamt är att någon i deras omgivning strular och ställer till det för sig, och det drabbar då indirekt den anhörige. Det är väldigt få som från början kommer för sin egen skull och anhörigskolan går ut på att få personen att landa och vara med och påverka sin egen livssituation.

”Det är väl det största jobbet vi gör. Att dom ska få orientera sig i sin livssituation; att här är jag, den här personen är jag, det här står jag för. Det är ett jättelångt arbete, så här påbörjar vi det bara,” säger Karin.

Lennart fortsätter: ”Imorse ringde en kvinna som gick anhörigskolan för två år sedan och berättar att nu är min man beredd att söka behandling. Jag släppte taget, slutade hjälpa honom i trixandet och han får istället reda ut det själv. Och då har han till slut fått inse själv att så här kan jag ju inte hålla på. Det är ju ringar på vattnet, om man säger så. Och det är det som är så spännande att vara med om.”

REGION VÄRMLAND
Under arbetet med anhörigskolan samarbetade dom med Region Värmland, den sociala sektorn, och de skapade en utbildning för anhörigstödjare som jobbar i kommunerna. Den var riktad till anhörigkonsulenter/anhörigstödjare, demenssköterskor, folk i kommunerna som jobbar med funktionshindrade och äldre.

”Framför allt så resulterade den i en uppsats som vi har gjort, ” berättar Christine,” nu känner vi att vi står tryggt på en slags teoretisk kunskap som vi även delar med varandra. När vi nu diskuterat teoretiska utgångspunkter och ideologier vet vi var vi har varandra, och det är väldigt betydelsefullt.”

Ordföranden i Anhörigas Riks-förbund var en av föreläsarna på utbildningen blev så intresserad av anhörigskolan och arbetet i Karlstad att han bjöd in dem att föreläsa på Anhörigriksdagen i Varberg. Lennart påpekar: ”Vi fick mycket beröm för vår uppsats efter kursen, och det var om den vi höll seminariet.”

ATT SÖKA KUNSKAP I LITTERATUREN
Om uppsatsen berättar Christine att de delat upp vissa uppgifter, diskuterat väldigt mycket och sökt kunskap i litteraturen.
”Det var för att få den teoretiska utgångspunkten tillsammans, för vi har ju alla lite olika bakgrund med lite olika kunskaper från början. Men jag tycker att diskussionerna varit det mest värdefulla. Vi har granskat vår egen verksamhet, gjort intervjuer med en anhörig och en politiker. Därefter har vi gått igenom våra resultat och försökt se framåt och utveckla. Genom att vi haft den här tiden tillsammans så har vi kommit på en hel del som vi vill förändra och göra bättre för våra anhöriga.” – Christine
FRAMTIDEN FÖR ANHÖRIGSKOLAN
Kommer då anhörigskolan att få finnas kvar? Finns det intresse från ledningen att ha den kvar? På den frågan svarar Karin att: ”Ja, det finns intresse att ha den kvar. Däremot finns det egentligen ingen tid i våra tjänster till anhörigarbetet. Vi klämmer in det mer eller mindre i vår vanliga arbetstid. Det tar ju några timmar med förberedelse och själva gruppträffarna. Vi träffas på kvällstid så att så många som möjligt kan vara med.” ”Det var intressant med den första avdelningskonferensen med ANA och ASP när Inger Granhagen och ledningsgruppen presenterade vad vi ska jobba med. Och så lägger man på en over-head bild över de arbetsgrupper som ska bildas, och vad är det som står överst? Jo, anhörig- och nätverksarbete. Det var riktigt rätt. Och det var högt prioriterat. Det är ju personal från både ASP och ANA som tillsammans bildar arbetsgrupper, och några av oss är ju med där. Skapa plattform och kanske att det i några tjänster blir tydligt avsatt tid till anhörigarbete.” – Lennart

Skall man kunna arbeta på ett kvalificerat sätt då behöver man ha tid. Då behövs tiden inbyggd i verksamheten för att det ska finnas plats för kvalitetsutveckling och kvalitetsarbete, säger Christine.

MÖJLIGHETER FÖR DELTAGARNA
Det finns möjlighet för deltagarna i anhörigskolan att gå den fler än en gång. Ingången till skolan går till så att en medarbetare inom Arbetsmarknads- och socialförvaltningen tar kontakt med anhörigskolan. Därefter tar någon av anhörigskolans ledare kontakt med personen direkt och sätter upp en tid för en första kontakt så snart som möjligt. ”För när den anhörige väl ringer oss så har man tagit sats, och får man då höra att du måste vänta någon månad så hinner orken plana ut. Man måste fånga den anhörige i språnget så att säga,” – Lennart.

MÖJLIGHETER TILL FÖRÄNDRING
Christine fortsätter: ”Att vara anhörig, eller om man använder begreppet medberoende, betyder att man tvingas anpassa sig till den beroende/missbrukaren och ofta helt glömmer bort sina egna behov. Det är väldigt svårt för dem att se att de själva far illa och att de också behöver stöd. Då är det som Lennart säger att när det är kris och de ringer måste man fånga upp dom.” En del anhöriga kommer ensam till första samtalet, andra har t.ex. med sig ett syskon. Sedan erbjuds personen att gå anhörigskolan. Några anmäler sig medan andra vill fortsätta med enskilda samtal. De enskilda samtalen kan till slut leda till parsamtal där den beroende deltar. Det finns inga speciella regler för hur arbetet måste se ut, man letar istället efter möjligheterna till förändring.

OLIKA METODER
För närvarande håller arbetsgruppen på att läsa in sig på en metod från USA som heter Craft – Community Reinforcement and Family Training. Det är kognitivt manualbaserat program som går ut på att stödja den anhörige till att göra förändringar. ”Rent konkret får den anhörige stöd i att sätta egna gränser. Ett exempel är att den anhörige stöder sin missbrukande partner genom att sätta egna gränser. Allt sker i en viss positiv anda, att jag gör gärna saker med dig men inte när du är påverkad, ”säger Karin,” den här metoden har jättebra behandlingsresultat.

Man har sett att inom en 2-års period har 68-70 % av de med beroende till anhöriga som följt programmet själva sökt hjälp och vård. Det är riktigt bra siffror.” ”En grupp som vi framöver behöver sätta in mer resurser för det är vuxna barn till beroende, som vuxit upp i ett hem med mycket beroendeproblem. De får ofta som vuxna svårt att få livet att fungera och behöver hjälp med det. Det vi börjar med i anhörigskolan är att rita upp ett familjeträd i tre generationer och ser om missbruk förekommer. Ofta ser man att problematiken rinner igenom släktleden,” framhåller Lennart.

”I anhörigskapet finns en anpassning på olika sätt till att leva med en beroende, psykiskt inte minst. Man ändrar eller tränger bort sina egna värderingar och gränsen mellan normalt och onormalt förändras, ”säger Karin och fortsätter,” även om man som vuxet barn inte börjar missbruka så är det inte så konstigt att man kanske väljer en partner som har missbruksproblematik. Anpassningen finns i en och man tycker att det här är ett normalt sätt att leva, det här känner jag mig bekant med.”

”Det finns studier som tar upp att unga beroende/missbrukare och hur deras anhörigstöd ser ut, vilken kontakt som finns där. Där såg man att de hade mer kontakt med sina föräldrar än personer som inte har missbruk. Man kan lätt i fantasin tänka att då bryts kontakten och att man undviker kontakt. Men det är alltså tvärtom, man söker ofta stöd hos sina föräldrar.” – Christine