Måste jag ha en sådan medicin?

Det är många som samlats i Centralsjukhusets samlingssal när Edvard Smith och Per Olov Kirke ska tala om läkemedelsberoende. Beroende är man när man behöver allt högre doser, man får ett förändrat behov och ett begär efter medlet, och upplever abstinens.

De medel som man oftast blir beroende av är de som är smärtlindrande, mot ångest eller sömnläkemedel. Ett beroende innebär att man får behov av allt högre doser för att få samma effekt. Man känner av ett ändrat behov. Först tar man kanske läkemedlet för en anledning som ångest, men senare så fortsätter man ta läkemedlet även fast den initiala anledningen är borta, det ger någon form av stimulans, ett sug, speciellt om man försöker sluta med läkemedlet, berättar Edvard Smith, överläkare på Psykiatriska Beroendeenheten i Karlstad.

– Det är BRA mediciner, det är läkemedel som vi SKA använda, så länge de används på rätt sätt, under en begränsad tid. Man måste ställa frågan redan i början när du får ett beroendeframkallande läkemedel, hur länge ska du använda den här medicinen, vad ska vi göra sedan?, fortsätter Edvard.

En del patienter tycker de vaknar för tidigt på morgonen. Men om man sover en timme efter lunchen och lägger sig tio på kvällen, så har man fått sina sju timmars sömn redan vid fyra på morgonen.
– Sömnmedel får man i indikationen ha fyra veckor max. Så varför ges medicinen ut i 100-förpackningar? frågar sig Edvard.

VÄRMLAND FÖRSKRIVER MEST
Värmlands landsting har högst förskrivning av opioider, benzo och liknande mediciner i Sverige.

– Vi har glesbygd, arbetslöshet och dåligt med doktorer. Men vem ligger lägst i förskrivning? Västerbotten, Norrbotten, Jämtland och Gotland. De har nog lika hög arbetslöshet och dåligt med doktorer som vi har här. Från år 2006 till nu ligger Värmland stabilt högt i förskrivning. Det är en behandlingstradition vi har i Värmland. Det kan inte vara bra, därför startade vi projektet Individuell läkemedelsnedtrappning (ILN). En patient blir inte alltid hjälpt av mer mediciner, kanske riskerar man att göra patienten en björntjänst.

– Projektet är bättre för patienten. Det ordineras, kommuniceras och ges bättre stöd. Vi måste tala om för patienten när den fått en medicin, att denna kan vara beroendeframkallande. Därför kommer den att användas under en kort tid, och sedan när ångesten har lagt sig så ska vi behandla den på ett annat sätt. Så att det inte blir så att jag som läkare skickar hem en ångestdrabbad patient med en pillerburk, och alltid förutsätter att det räcker.

Personal inom vården, som får höra om läkemedelsberoende, tycker att det är bra att man tagit tag i problemet, fortsätter Edvard.

Som patient är det viktigt att ta medicin enligt ordination, och rådgöra med läkare vid misstanke om beroende, innan nedtrappning och kontakta läkare innan receptförnyelse.

MISSBRUK PLUS SJUKDOM
Per Olov Kirke är sjuksköterska och arbetar på beroendeenheten.
– Ibland får patienten bättre hälsa om man tar bort medicinen.

Opioider, benzo, benzoliknande och andra ångestlindrande mediciner är bra om de används rätt.
– Men det är lätt att bli beroende och då har man ingen nytta av medicinen längre.

Några skäl att trappa ned är om man får biverkningar, dålig eller ingen effekt, toleransutveckling eller blir beroende. Mediciner som är menade att hjälpa kan stjälpa om de används fel. Vissa patienter mår bättre om de trappar ned och frågar sig, ”varför har jag tagit denna medicin så länge?” Kirke gör en liknelse med ett annat ”medikament”.
– Kaffe botar inte morgonhuvudont, det ger morgonhuvudont!

Är man beroende kan man lida av exempelvis trötthet, fumlighet, negativt påverkad talförmåga, ökad smärta/ångest och störd sömn.
– Det är som en fläkt som snurrar, man märker det först när den slutar, skjuter Per Olov in.
– Du märker kanske att medicinen inte hjälper, du behöver en högre dos och mår dåligt när du inte tagit din medicin, fortsätter Edvard.

VAR GÖR ILN?
För att få delta i individuell läkemedelsnedtrappning så ska man ha försökt trappa ned men inte klarat det. Som patient i ILN har man en lugn nedtrappning med en stödkontakt, akupunktur och taktil massage. Vid behov får man även mediciner som lindrar utsättningssyndrom.

Beroende i sig är inte farligt på kort sikt, men det kan hindra andra terapier eller träningar. Har man utvecklat ett beroende finns det alltså hopp.
– Åtta av tio klarar att sluta, ler Edvard och Per Olov brett!

De avslutar sitt föredrag med en liknelse. Förr skrev man ut antibiotika till höger och vänster. Nu frågar patienterna ”Är det verkligen nödvändigt, måste jag verkligen ha en sådan medicin?” Dit vill man komma inom psykiatrin.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek

Läkemedelsassisterad underhållsbehandling vid opiatberoende

Anette Mellroth & Christer Stål från Kurage

Kurage är ett läkemedelsassisterat program. Det är ett samarbete mellan kommun och landsting och riktar sig till personer med opiatberoende. För att kunna gå med i Kurage krävs att man genom sin kontakt på ANA ansöker till Kurage. Därefter så tas personen i fråga upp i ett så kallat Opiatråd. I Opiatrådet så finns det läkare och chefer från kommun och landsting som i sin tur beslutar om personen i fråga uppfyller de krav som finns. Kraven som ställs är att man ska ha minst två års opiatmissbruk och att man har fyllt 20 år. Man ska också ha gjort flera behandlingar tidigare som inte har fungerat. Man får heller inte ha nåt sk sidomissbruk, utan programmet riktar sig enbart till personer med opiatmissbruk som tex Heroin.

Om personen i fråga uppfyller kraven så startar en tre månader lång utredning. Under dessa tre månader så får man gå på Beroendeenheten och lämna urinprover två gånger i veckan för att visa att man inte har nåt sidomissbruk. När man har lämnat godkända prover i två månader så tas man på nytt upp i Opiatrådet, där det avgörs om man uppfyller de krav som ställts. Om man sedan blir antagen till läkemedelsassisterad behandling och Kurage så får man komma och hämta, och ta sin medicin, tillsammans med sjuksköterskan varje dag. På helgen får man gå till Psykmottagningen för att få sin medicin. På Kurage finns det tre stycken anställda på heltid. Två stycken från landstinget och en från kommunen.

Kurage innebär inte bara medicinering, utan är ett behandlingsprogram där man själv får ta mycket ansvar eftersom det är i öppenvård. Till att börja med så får man komma varje dag mellan 9-11:30 för att få sin medicin och dessutom lämna prover varannan dag för att visa att man inte har något sidomissbruk. Efter ca 6 månaders drogfrihet så kan man få komma varannan dag och få medicin och lämna prov. Meningen är att man som klient i Kurage ska vara i någon slags åtgärd efter 6 månader, men det är inte alltid som det fungerar eftersom varje klient som kommer in i programmet är så olika.

Då jag själv som skriver är medlem i Kurage sen ca 6 mån så är det här mitt första uppdrag här på ASP-bladet. Ungefär en gång i veckan så brukar vi på Kurage försöka att hitta på något annat som tex. Gå på bio, käka lunch, bowling eller vi åker ut till Skutberget för att få lite motion och korvgrillning. Det är inte så lätt att få medicinsk behandling genom tex. Kurage eftersom det riktar in sig till personer med enbart opiatmissbruk. Dom flesta missbrukare idag har oftast ett blandmissbruk. Jag själv hade försökt att få medicin i flera år innan jag blev antagen, och det var mitt blandmissbruk som gjorde att jag inte blev antagen. Även om jag hade opiater som huvuddrog så var de ju ofta i kombination med tex. benzodiacepiner.

Det är just det utredningen ska visa när man lämnar prover för att kunna utesluta att man har ett sidomissbruk. Det var först efter flera behandlingar och en psykiatrisk undersökning som jag blev antagen till utredning. När jag äntligen blev antagen till utredning så var jag så bestämd att jag skulle klara den att ingenting kunde få mig att misslyckas. Under tiden som jag gjorde utredning så var det faktiskt ganska lätt att hålla sig drogfri eftersom jag visste hur mycket medicinen var värd för mig. Jag förstod att jag kommer bara att få den här chansen en gång i livet, och jag visste att om jag lyckas få medicin så var det den enda vägen ut ur mitt missbruk. Jag fick bara inte misslyckas.

Text: Patrik Andersson, Foto: Kajsa Jansson