Etikettarkiv: beroende

Måste jag ha en sådan medicin?

2345678976543Det är många som samlats i Centralsjukhusets samlingssal när Edvard Smith och Per Olov Kirke ska tala om läkemedelsberoende. Beroende är man när man behöver allt högre doser, man får ett förändrat behov och ett begär efter medlet, och upplever abstinens.

De medel som man oftast blir beroende av är de som är smärtlindrande, mot ångest eller sömnläkemedel. Ett beroende innebär att man får behov av allt högre doser för att få samma effekt. Man känner av ett ändrat behov. Först tar man kanske läkemedlet för en anledning som ångest, men senare så fortsätter man ta läkemedlet även fast den initiala anledningen är borta, det ger någon form av stimulans, ett sug, speciellt om man försöker sluta med läkemedlet, berättar Edvard Smith, överläkare på Psykiatriska Beroendeenheten i Karlstad.

– Det är BRA mediciner, det är läkemedel som vi SKA använda, så länge de används på rätt sätt, under en begränsad tid. Man måste ställa frågan redan i början när du får ett beroendeframkallande läkemedel, hur länge ska du använda den här medicinen, vad ska vi göra sedan?, fortsätter Edvard.

En del patienter tycker de vaknar för tidigt på morgonen. Men om man sover en timme efter lunchen och lägger sig tio på kvällen, så har man fått sina sju timmars sömn redan vid fyra på morgonen.
– Sömnmedel får man i indikationen ha fyra veckor max. Så varför ges medicinen ut i 100-förpackningar? frågar sig Edvard.

VÄRMLAND FÖRSKRIVER MEST
Värmlands landsting har högst förskrivning av opioider, benzo och liknande mediciner i Sverige.

– Vi har glesbygd, arbetslöshet och dåligt med doktorer. Men vem ligger lägst i förskrivning? Västerbotten, Norrbotten, Jämtland och Gotland. De har nog lika hög arbetslöshet och dåligt med doktorer som vi har här. Från år 2006 till nu ligger Värmland stabilt högt i förskrivning. Det är en behandlingstradition vi har i Värmland. Det kan inte vara bra, därför startade vi projektet Individuell läkemedelsnedtrappning (ILN). En patient blir inte alltid hjälpt av mer mediciner, kanske riskerar man att göra patienten en björntjänst.

– Projektet är bättre för patienten. Det ordineras, kommuniceras och ges bättre stöd. Vi måste tala om för patienten när den fått en medicin, att denna kan vara beroendeframkallande. Därför kommer den att användas under en kort tid, och sedan när ångesten har lagt sig så ska vi behandla den på ett annat sätt. Så att det inte blir så att jag som läkare skickar hem en ångestdrabbad patient med en pillerburk, och alltid förutsätter att det räcker.

Personal inom vården, som får höra om läkemedelsberoende, tycker att det är bra att man tagit tag i problemet, fortsätter Edvard.

Som patient är det viktigt att ta medicin enligt ordination, och rådgöra med läkare vid misstanke om beroende, innan nedtrappning och kontakta läkare innan receptförnyelse.

567654MISSBRUK PLUS SJUKDOM
Per Olov Kirke är sjuksköterska och arbetar på beroendeenheten.
– Ibland får patienten bättre hälsa om man tar bort medicinen.

Opioider, benzo, benzoliknande och andra ångestlindrande mediciner är bra om de används rätt.
– Men det är lätt att bli beroende och då har man ingen nytta av medicinen längre.

Några skäl att trappa ned är om man får biverkningar, dålig eller ingen effekt, toleransutveckling eller blir beroende. Mediciner som är menade att hjälpa kan stjälpa om de används fel. Vissa patienter mår bättre om de trappar ned och frågar sig, ”varför har jag tagit denna medicin så länge?” Kirke gör en liknelse med ett annat ”medikament”.
– Kaffe botar inte morgonhuvudont, det ger morgonhuvudont!

Är man beroende kan man lida av exempelvis trötthet, fumlighet, negativt påverkad talförmåga, ökad smärta/ångest och störd sömn.
– Det är som en fläkt som snurrar, man märker det först när den slutar, skjuter Per Olov in.
– Du märker kanske att medicinen inte hjälper, du behöver en högre dos och mår dåligt när du inte tagit din medicin, fortsätter Edvard.

VAR GÖR ILN?
För att få delta i individuell läkemedelsnedtrappning så ska man ha försökt trappa ned men inte klarat det. Som patient i ILN har man en lugn nedtrappning med en stödkontakt, akupunktur och taktil massage. Vid behov får man även mediciner som lindrar utsättningssyndrom.

Beroende i sig är inte farligt på kort sikt, men det kan hindra andra terapier eller träningar. Har man utvecklat ett beroende finns det alltså hopp.
– Åtta av tio klarar att sluta, ler Edvard och Per Olov brett!

De avslutar sitt föredrag med en liknelse. Förr skrev man ut antibiotika till höger och vänster. Nu frågar patienterna ”Är det verkligen nödvändigt, måste jag verkligen ha en sådan medicin?” Dit vill man komma inom psykiatrin.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek

Att spela sig till beroende

Trots att så många som 75 procent varje år förändrar sina spelvanor till det bättre, är spelproblemen konstanta i Sverige. Detta på grund av att nya spelare tillkommer hela tiden, varav en del är återfall. Många personer har problem med spelandet i någon form.

Överdrivet spelande är kort och gott ett folkhälsoproblem som ger allvarliga konsekvenser för hälsa, ekonomin och det sociala livet.

Så började det
Statens folkhälsoinstitut skriver att Sveriges moderna spelhistoria inleddes 1897, i form av att det så kallade Penninglotteriet startades. ”Spel på hästar blev lagligt 1923 och stryktips 1934. Bingo, spelautomater, restaurangkasino och olika lotterier tillkom under decennierna efter andra världskriget. Fram till cirka 1980 följde spelbolag principen att tillgodose allmänhetens spelbehov men inte stimulera det”, skriver Statens folkhälsoinstitut på sin hemsida.

Statens folkhälsoinstitut hänvisar till en undersökning visas det att spel idag är mer lättillgängliga genom Internet och att antalet spelformer har ökat. Marknadsföringen är intensivare och spelen blir snabbare och mer utvecklade. En annan undersökning visar också att män har lättare att fastna i spelproblem än vad kvinnor gör, då de generellt spelar oftare och för högre insatser eller provar mer riskfyllda spelformer. Kvinnor som utvecklar spelproblem, gör ofta det senare i livet. Enligt folkhälsoinstitutet ökar kvinnors spelproblem snabbare i framtiden.

Spel som snabbast framkallar beroende är snabba spel som Jack Vegas, kasinospel och spel som bedrivs över nätet. Exempelvis internetpoker, som är det mest beroendeframkallande spelet.

Behandling
Studier visar att tolvstegsbehandling och kognitiv beteendeterapi (KBT) är effektiv behandling för att minska spelberoendet. Kamratföreningar, anhöriga och vänner är viktigt stöd för en spelberoende som försöker sluta spela.

Text och Foto: Lotta Tammi

Källa: Statens folkhälsoinstitut, FAS (Forskning för arbetsliv och socialvetenskap)

Fakta: Tecken på att du har problem med spelandet:
– Du tänker ständigt på spel.
– Börjar spela för större summor för ökad spänningseffekt.
– Har tappat kontrollen över att begränsa spelandet.
– Blir irriterad vid försök att sluta spela.
– Spelar för att söka lättnad från nedstämdhet.
– Försöker vinna tillbaka pengar som du förlorat på spel.
– Ljuger för anhöriga och andra personer.
– Begår brott för att finansiera ditt spelande.
– Har eller förlorat en relation, anställning på grund av spelandet.

Om du stämmer in på ovanstående beskrivning kan du ringa Stödlinjen för spelare och anhöriga på telefon: 020-81 91 00. Där får du råd och hjälp de ger dig information om vilket stöd som kan passa dig bäst.

Att vara beroende – Min väg till eget boende

Att leva som beroende är ingen dans på rosor. I detta nummer av ASP Bladet berättar signaturen Stig Larsson om vägen ut ur missbruket, mot eget hem och boende.

Den började när tjejen som jag var förlovad med kastade ut mig. Det var inte det att jag inte fick mina varningar, för det fick jag, säkert hundra. Även om jag inte tyckte det då, men så här när det gått många år, så har jag fattat hur mycket hon och familjen led av att jag missbrukade.

Ett citat som jag aldrig glömmer är när flickvännen säger; ”tänk om du ändå hade varit otrogen med en tjej istället för med knarket, som jag aldrig kan konkurera med.” Det uttrycket säger en hel del. Jag var så jävla sjuk under den här perioden att jag väl tyckte att det inte var så farligt att jag drog i mig ett och annat. Skillnaden från en person som går på droger och en som inte gör det är enorm. Med det menar jag att knarkaren inte tycker det är så mycket och så farligt med exempelvis en joint, och så har vi personen som aldrig har varit i kontakt med någon drog kanske tycker den där jointen är jättefarlig. Nu var ju läget inte så att det bara handla om en liten joint då och då för mig, utan det var så illa att det slutade med heroin.

Värre än så kan det väl inte bli. Det var väl ungerfär här början på mitt nya liv började. Jag stod utan lägenhet och höll på med tunga droger. Då är det fan inte lätt att rycka upp sig, men jag lyckades komma med i ett program som var för heroinister. Det kallades på den tiden för Subutexprogrammet. Jag har nämt subutex så många gånger förrut i mina texter att det räcker med en kortare förklaring vad det är. Subutex är helt enkelt en mildare form än metadon, som i sin tur är en opiat, ett smärtstillande preparat som är narkotikaklassat. Subutex skrivs ut av läkare och ingår i ett program där motprestationer ingår, i form av allt från regelbundna kissprover till ingen alkoholkonsumtion.

Programmen finns i hela Sverige, även om det inte är lika överallt, med det menar jag att det kan vara olika mediciner beroende på vart man bor i landet, men grundprinciperna är lika.

Svårare med boende vid missbruk

Jag har haft ett flertal lägenheter även efter att jag började med droger. Som ni säkert förstår så är läget mycket svårare om man missbrukar. Ofta blir saker och ting mycket krångligare och man lägger kanske inte alltid pengarna på det man borde göra. Prioriteten kan bli väldig fel och kostsam. Som narkoman har man svårt att sköta hyror och andra saker som man måste betala.

Men min riktiga väg till eget boende startade för ca åtta år sedan. Det började på Bore/Hjorten, som är ett halvvägs hus och ligger på Karlagatan 16:a på Herrhagen. Bore står för boende och rehabilitering. Det är ett ställe man kommer till, om man har kommit ganska långt med sin drogfrihet. Man bör även ha en syselsättning på dagtid. Det hade jag så det var inga problem.

Det jag inte hade var en längre tids drogfrihet, men jag fick en chans och jag tog den. Jag hade inte ett enda negativt pissprov på nästan tre år. Det var jag jäkligt stolt över. Det som hände senare var att jag fick en liten etta på Karlagatan, ironiskt nog blev jag granne med Bore. Många andra fick dock aldrig egen lägenhet på grund av återfall. Tog man ett återfall så fick man automatiskt vänta ett halvt år extra. Tog man många återfall så åkte man ut från huset.

En del fick flytta till Ulleberg, där det är lite strängare, man har helt enkelt inte samma frihet som på Bore. När jag väl flyttade till min lägenhet så är det under dom tre första åren till något som kallas för socialkontrakt. Det innebar att jag fick hembesök från personalen från Bore, där det också innebar attt jag fick blåsa för att se att jag inte hade druckit och lämna pissprover.

Men jag sköte det galant, så idag är kontraktet mitt. Jag ska inte säga att det alltid varit lätt; för då skulle jag ljuga, utan det har varit ett ständigt kämpande för att stå emot drogerna. Men det går. Drogerna är i slutänden inte värda all skit, och svåra att kombinera med att bli en bra samhälsnyttig person och att må bra. Det kommer ofta en fet backsmälla från allt det negativa från förr. Så tänk er för när ni väljer vilken bana ni vill gå i livet. För det du väljer som ung får konsekvenser under resten av ditt liv. Detta kommer från en som vet. Lycka till med allt och tag en dag i taget.

Text: Bosse Persson

Alkoholismens skugga

I alkoholismens skugga finns det många baksidor. När man står utanför bolaget vid 10-tiden ser man de som varit inne och köpt sig morgonens ranson. De står och tjoar och pratar och ser ut att ha det väldigt trevligt. Strax före öppningsdags ser man inte en själ. Då står de och smyger i väntan på att stället ska slå upp portarna.

Har man egen erfarenhet av alkohol vet man hur det är att under natten vakna genomsvett och bara längta efter att det ska bli morgon, så man kan gå upp och ta sig ett glas. Ofta kan man inte sova, utan det blir bara ett par timmars sömn per natt. När man tagit det första glaset på morgonen väntar man på effekten. Har det gått en längre tid hjälper inte ens ett glas mot svettningarna, och det känns helt meningslöst att duscha. Så man börjar slarva med hygienen och känner sig som en enda stor skithög.

Efter ett tag blir man abstinent, och har man otur åker man på ett epilepsianfall, vilket i sin tur kan leda till allvarliga hjärnskador. Dessa anfall släpper kanske inte förrän man kommer in på akuten och får stensolid intravenöst. Efter ett anfall mår man dåligt, och man kan inte förutspå när de kommer.

Jag har träffat en kille med ett kraftigt alkoholberoende som berättar att han erbjudits hjälp av socialen, men då måste han först ”blåsa noll”, för att sen bli inlagd på Ulleberg. Det har han väldigt svårt för, eftersom han sparar sprit till dagen efter. Han vill hellre komma till en avgiftningsplats först, eftersom han har druckit i tre år och är rädd för att få ett EP-anfall. Det senaste han hörde från socialen var att han skulle få en avgiftningsplats under en vecka, men han tycker mest att de pratar och aldrig kommer till skott. Det är först nu, efter fem månaders väntetid, han fått hjälp.

– Vissa får åka på avgiftning en gång i halvåret, men mig är det precis som att de skiter i. Visserligen har jag blivit handikappad, mycket beroende på alkoholen, men det är väl inte meningen att jag ska straffas för det? Jag vill ju ha hjälp, säger han.

– Man får även problem med inälvorna, och själv känner jag att jag inte har lång tid kvar att leva. Det är många kompisar som har dött på sista tiden, i unga år, och det är något jag tänker på dagligen. Detta i sig är väldigt jobbigt, och själv tar jag en sup för att lugna nerverna fast jag vet att det är fel, fortsätter han.

– Ett positivt bemötande jag fått från socialen är att jag ska få behålla min lägenhet, även när jag åker in på Ulleberg. Först så sa de att jag inte skulle få behålla den, och det i sig gjorde att jag tackade nej till deras hjälp. Jag hoppas att de tar mig på allvar och fixar en plats på ett beroendecenter så snart som möjligt, så jag kan bli frisk och fortsätta mitt liv på ”vanligt” sätt, utan alkohol, säger han.

En tjej jag träffade hade varit på beroendecentra i Kristinehamn i två veckor, strax innan det fick hon ett EP-anfall. Hon behövde inte åka med till sjukhuset, utan for direkt till Kristinehamn på avgiftning. När hon kom hem satte hon omedelbart igång att dricka igen. Efter cirka två månader fick hon två kraftiga epelepsianfall. Hon blev inlagd ett dygn och har sen dess hållit sig nykter.

Hon säger att anfallen fick henne att vakna upp. Hon vill hålla sig nykter eftersom man inte får någon förvarning om när anfallen kan komma. Hon tror själv att de berodde på att hennes alkoholintag den senaste tiden hade ökat, så att hon drack så fort hon var vaken.

– Har man inte pengar till alkohol så lånar man. Det hela blir en enda stor skuldfälla, och när man nyktrar till och tänker på det så mår man så dåligt att man är tvungen att lugna nerverna med ett glas. Men det kommer en dag när man måste ta itu med det hela. Den abstinens man får är knappast rolig och släpper inte, oavsett hur mycket man dricker. Till slut mår man oerhört dåligt och spyr det första man gör efter man tagit sig ett glas. Det blir inte alls som förr, då man blev frisk av att dricka, säger hon.

– Orsakerna till att man dricker är många. Man finner alltid en anledning: vackert väder, man väntar på ett straff, någon har dött, någon fyller år, et cetera. Har man ingen orsak letar man upp en. Det värsta är om man är deprimerad, då blir det bara ännu värre när man nyktrar till, för man får en fruktansvärd ångest efteråt. Det är nästan värre än avtändning efter knark, förklarar hon.

– Är man blandmissbrukare är det heller inte bra. Blir man exempelvis sugen på amfetamin gör man allt för att få tag på det. Man skjuter i sig det och mår bra för stunden, sen kommer ångesten och man tar sig en öl eller grogg för att dämpa det hela. Hjärtat tar mycket stryk, likaså levern, njurarna och hjärnan.

– Det värsta när man är nykter är när helgen kommer, och alla andra tar sig en öl eller grogg. Man sitter där, och det drar i hela kroppen, och man bara väntar på att de ska bjuda på en öl. Då sitter jag och tänker: ”Orkar jag stå emot om frågan kommer?” Som tur är känner de flesta till ens problem och frågar aldrig. Men det är ändå ett helvete att sitta och titta på, säger hon.

– Jag bara väntar på den dag då jag kan sitta i ett drickande sällskap utan att bli sugen. Det kommer att bli väldigt skönt, avslutar hon.

Efter att ha träffat dessa människor och hört deras berättelser om alkoholens baksida känner man sig inte så sugen på att ta sig några öl innan man ska ut på puben. För vem vill dö i förtid?

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

Nya mediciner mot alkohol

Jag har tidigare skrivit om medicin mot heroin och vaccin mot kokain, och nu kommer ännu en nyhet: medicin mot alkohol.

De flesta vuxna svenskar använder alkohol mer eller mindre regelbundet. För de flesta innebär det en källa till glädje, avspänning och fest. Sen finns det andra där alkoholen istället medför kroppsliga, psykiska och sociala skador.

Idag finns det statistik på att drygt trehundra tusen personer i Sverige har problem med alkoholen. Av dessa är drygt sjuttio tusen kända av samhället, medan färre än tjugo tusen får någon hjälp av de alternativa behandlingsmetoderna. Behandlingsresurserna är mycket begränsade.

Tyvärr så fungerar dagens läkemedel mot alkoholism endast för en minoritet av patienterna. Det som finns är antabus, som man löser upp i ett glas vatten. Men den används inte speciellt ofta, vilket nog är bra, för den sliter mycket på njurarna. Och tar man ett återfall med antabus i kroppen så blir man inte bara lite sjuk, du kan nära på dö på kuppen.

Två nyare preparat, med lovande effekter, är akamprosat (campral) och naltrexon. På den svenska marknaden finns idag endast akamprosat tillgängligt, medan naltrexon bara finns att köpa i USA och några enstaka EU-länder. I Sverige leds en utvärdering av preparatens effekter av Mats Berglund, professor och överläkare vid Alkohol och narkotikakliniken vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö.

Hur fungerar då dessa nya medel? Akamprosat har i flera studier visat sig förlänga den helnyktra perioden. Ämnet tycks påverka suget efter alkohol, och med det minskar återfallsrisken. I en studie var femtio procent fler avhållsamma i akamprosatgruppen, jämfört med placebogruppen. Den bakomliggande mekanismen är i sina detaljer fortfarande oklar. Naltrexon, verkar genom att blockera nervcellernas opiatreceptorer och antas på så sätt kunna minska alkoholens belöningseffekt.

Stimuleringen av lustcentra i vissa områden av det limbiska systemet anses vara viktiga för alkoholens effekter och för uppkomst av alkoholberoende. Kroppens egna opiater, till exempel endorfiner, förstärker denna effekt.

Införandet av dessa två nya läkemedel  som påverkar själva beroendemekanismerna, anses av flera experter som ett stort genombrott i missbruksbehandlingen. Man betonar dock att de inte är några mirakelmediciner. För att kunna få ett bra resultat måste de kombineras med psykosociala insatser. Tyvärr räcker det alltså inte med att bara ta ett piller, och vips, så är allt bra … Istället krävs ett evigt jobb, med stora förändringar av ditt liv. Det är tufft, men det går. Lycka till.

Text: Krille A.

Varför är det så svårt att sluta?

Det är fruktansvärt svårt att sluta med droger. Oftast är enda anledningen att man blir så fysiskt och psykiskt dålig att man inte har några andra alternativ. Men ibland räcker inte ens det som anledning, för är man riktigt nere i skiten ”skiter man i allt”, och bryr sig inte om livet blir några decennier kortare, man orkar helt enkelt inte sluta.

Man är van att leva ett fartfyllt liv där något nytt händer varje dag. Plötsligt ska man leva ett Svenssonliv: vara nykter, börja arbeta, umgås med familjen och gamla vänner. Alternativen till drogerna är att sitta hemma och se på TV, växlat med AA/NA-möten, eventuellt börja träna eller ta lugna skogspromenader. Detta ska ersätta det tempo man är van att leva i. Många skakar på huvudet och tänker ”är detta verkligen det liv jag vill leva” – värre dilemma kan man knappast hamna i. Ska man fortsätta vara nykter eller börja med droger igen?

Ännu värre är det om man är van att se på TV, träna, ha ett socialt umgänge och samtidigt ta droger – kan man klara av att göra detta nykter?

Här är några av anledningarna till varför det är så svårt att sluta:

Sociala nätverk
För det mesta finns inga fungerande sociala nätverk, och mitt uppe i en drogperiod anser man sig oftast inte behöva något heller, kanhända man har någon form av kontakt med socialen (ASP/ANA) som försöker att hjälpa, men inte ens de kan hjälpa mot ensamheten/tristessen som uppstår vid en brytning med alkohol/droger.

Familj
När man kommer upp i åldern har man oftast inga föräldrar kvar i livet, resterande delar av familjen har tagit avstånd för länge sedan, man har helt enkelt ingen fast punkt att återvända till, där man kan känna sig trygg och säker.

Relationer
Partnern vill inte sluta, utan önskar fortsätta det liv man lever nu. Om man älskar sin partner är det i det läget svårt att lägga av själv, dessutom har man inte längre så många gemensamma intressen om man slutar.

Kamrater
Vänner har man oftast i massor, men är de ”riktiga” vänner? Det beror lite på hur man ser det. Oftast är även de drogberoende, och fast man känner att de är vänner räknas de inte till ”riktiga” vänner. Har man tappat de gamla kompisarna känner man dessutom gemenskap med de nya, och man vill träffa dem även när man är ”nykter”. Men hur ska det gå till när de oftast är drogade? Det är svårt att umgås med en onykter när man själv är nykter. Då ger man oftast upp och tar något själv, för att komma i samma stämning. De så kallade ”riktiga” vännerna har utbildat sig, har ett helt annat språk än en själv, man räknas nästintill som imbecill, och för att lugna nerverna i sådant sällskap behöver man ta en dos.

Bostad
Har man riktigt nått botten är man bostadslös: ingenstans att sova på nätterna, ständigt jagad av väktare som kör bort en från varenda liten plats man finner för att vila. Det är kallt ute och man behöver hålla värmen uppe. Man finner absolut ingen anledning till att sluta med droger/alkohol, för att stå ut så fortsätter man sitt missbruk. Har man tur får man plats på något boende, men även där sliter man med sitt missbruk. Man är oftast så beroende att det är jobbigt både psykiskt och fysiskt, att ta hand om bostaden, alternativt söka bostad.

Arbete
Man är så utsliten efter alla år av drickande/knarkande att man helt enkelt känner sig som en belastning för samhället, och ett jobb är inte att räkna med. Det var alldeles för länge sedan man hade ett jobb, om man nu någonsin haft ett.

Ekonomi
Är man en av dem som klarat sig lite bättre, säljer man oftast drogen man går på, så pengar blir inga bekymmer. Har man ett jobb – och klarar det – blir det heller inga penningbekymmer, då funderar man bara på varför man ska sluta! Är ekonomin dålig använder man det som ursäkt till att fortsätta missbruka, man är så nere att man helt enkelt inte orkar ta itu med vardagen.

Fritidsintressen
Man tappar oftast de fritidsintressen man hade innan, och har man egen bostad sitter man för det mesta hemma och funderar på vad man ska göra. Åka och träna kan man oftast glömma: ”man orkar inte, har ingen lust”, det enda som dyker upp i skallen är att man vill ta en öl eller en dos. Det är det största fritidsintresset man har numera, och att byta ut det mot ”normala” är näst intill omöjligt.

Fysik/psyke
Man svettas och fryser om vartannat. Tar man någon i hand kan man tro att det är ett asplöv som sträcks fram för att hälsa. Man slits mellan besluten om man ska ta eller inte ta något för att abstinensbesvären ska sluta. Kroppens inälvor är helt slut, ändå säger hjärnan ”mer”. Man har skapat sig ett beroende som är nästintill omöjligt att ta sig ur!

Sen ska man vara nog stark att klara den psykiska påfrestningen som det innebär att vara nykter. Man har kanske skämt ut sig. Man ska orka ta itu med vardagsbekymmer – vilket är jobbigt nog – utan att man skall behöva ”plågas” genom att vara nykter.

Jag har träffat några personer (anonyma) som har slutat eller håller på att sluta med droger/alkohol. Jag frågade vad de hade för anledningar att sluta:

Anders, 41 år, (fingerat namn), ärvde pengar efter sin far, så han behövde aldrig vara kriminell under den tid han gick på heroin. Men när pengarna började ta slut kom han till ett vägskäl: antingen var han tvungen att sluta knarka eller bli tjuv! Han valde att sluta med heroinet och går numera på subotexprogrammet.

– Man kan skriva en hel bok om varför det är svårt att sluta med droger, säger Anders. Dålig uppväxt, taskig utbildning och dåliga vänner spelar stor roll, fortsätter han. Han tillägger att droger är ”roligt”, speciellt i början då det inte finns så många negativa konsekvenser.

Själv hade han tröttnat på att droga, de främsta anledningarna till att han slutade var hans starka moral och hans fasta principer – han ville varken vara tjuv eller kriminell. Han säger vidare att vara heroinist i Karlstad är svårt.

– Det är ett jävla slit! Man får själv åka och fixa heroin i Oslo eller Stockholm. Ytterligare en aspekt på det hela var att jag tyckte det var jobbigt att bli jagad av polisen. De började terra oss! Sedan var det även så mycket pinsamheter i det – skam – inför mor, bror och alla andra, man fick fängelse. Hela situationen var jobbig, säger Anders, och är lycklig över att han kom med i subotexprogrammet, även om det har sina brister.

Lars, 45 år, (fingerat namn) tycker att det hela är en form av livsstil.

– Det är bara att se sig omkring! Vilka vänner har man? undrar han. Hela tiden figurerar det droger! Man kommer inte undan det faktum att större delen av bekantskapskretsen dricker eller går på någon form av drog. Jag slutade med amfetamin för sju år sedan, fortsätter Lars, och de bästa vännerna man har är de som säger: Nej, du ska inte ha något mer!

– Ensamheten är väldigt svår, säger han, och menar att man behöver närheten. Känslan av att här får du vara den du vill vara, när man kommit dit, menar han att där kan inte droger ersätta något! Kärleken är störst! Och finner man kärleken är det lättare att sluta.

Lisa, 41 år, (fingerat namn)
ser tillbaka och har upptäckt att för att numera kunna gå, stå och fungera utan bekymmer, behöver man ta en dos. Annars är vaderna stumma, man blir andfådd och allting blir allmänt jobbigt. Det är väldigt svårt att hålla sig nykter då. Hon säger vidare att alkoholen är lite lättare att finna anledningar till att sluta med. Man får dålig fysik och blir oftast annorlunda i psyket efter en period.

– Jag har hållit mig ren en längre tid och tänker fortsätta med det. Jag trivs med att må bra på morgonen, att inte vara bakfull, och inte behöva skämmas över något man gjort dagen innan. Det är toppen!

Dags att tänka om!

Levnadsåldern sänks med fem år om man dricker för mycket sprit, bortsett från alla andra problem som följer på missbruk, har man dessutom Hepatit C blir man ofta inte äldre än 70-75 år gammal. Det finns behandling att få, men då måste man hålla sig nykter och drogfri i två år för att levern ska klara av den starka behandlingen.

För att klara av den första perioden av nykterheten är det nog bäst att jämföra sig med sig själv, då man är onykter alternativt nykter, och utgå från de tankarna kring det hela.

Om man ser tillbaka på de sociala punkterna kan man kanske vända på det och finna anledningar till att sluta istället för att fortsätta droga. Om inte annat så lever man ju längre …

Text: Jane Alsing

Nationella Riktlinjer

Ett samtal med Ann-Sofie Nordenberg om dom Nationella Riktlinjerna. Det är viktigt att de riktlinjer som finns bygger på fakta och att det underlag som används har sin utgångspunkt i vad som fungerat bra.

nationella-riktlinjer

Vad är dom nationella riktlinjerna för något?
Det är en sammanställning som ett antal forskargrupper har kommit fram till när det gäller några områden inom missbruksvård och beroende, och det är riktlinjer som gäller både Kommuner och Landsting. Det är lite svårt att sammanfatta det på en mening säger Ann-Sofie, för det är enormt mycket material som ligger bakom riktlinjerna. Riktlinjerna berör flera olika områden inom missbruk och beroendeproblematik.

Hur upptäcker man att någon har har missbruk och beroendeproblematik. Vad gör man om man upptäcker att någon har ett riskbruk eller missbruk, och vad använder man för bedömningsinstrument. Det finns några kapitel som berör behandling, där man delat upp alkohol och narkotika då det skiljer sig en del. Sen finns det ett väldigt kort kapitel som handlar om samsjuklighet, där man kan ha både en fysisk och/eller psykisk samt beroende problematik. Det finns två saker som jag tycker är viktigt för dom här riktlinjerna, det är att dom vänder sig till både Kommuner och Lansting. Så det står med vad både Kommuner och Lansting bör göra.

Sen är det också speciellt för missbruk och beroende, för det har varit så mycket ideologi och tyckande inom det området. Det är viktigt att de riktlinjer som finns bygger på fakta och att det underlag som använts har sin utgångspunkt i vad som fungerat bra. Så att få ett stort antal forskare att enas om minsta gemensamma nämnare för till exempel definitioner av begrepp, är en ren bedrift att ha kunnat genomföra, det tog flera år att göra.

Vart kommer materialet som riktlinjerna bygger på ifrån?
Undersökningar och rapporter både från Sverige och andra länder kring vad som fungerat för olika grupper av klienter/patienter. Sen har det varit olika forskargrupper för olika kapitel. En grupp har jobbat med som exempel, gravida kvinnor med missbruksproblematik och då har man bett om dom forskare som varit mest uppdaterade inom området.

Sen sammanställdes en grupp som tittade igenom dom nyaste fakta som fanns inom området, för att sammanställa vad som var viktigast.

Vänder riktlinjerna till personalen i första hand?
Egentligen så tycker jag att dom kan vända sig till alla säger Ann-Sofie. Jag tror att där vi befinner oss i Sverige i dag, så visst är det viktigt att i personalen i första hand har klart för sig vad som står där, och sen kan presentera det på ett klokt sätt inför människor som söker hjälp. Det som är viktigt att förklara för människan som söker hjälp, är ju att dom rådena och hjälpen som personalen kan erbjuda, bygger på mycket forskning och mycket arbete av forskarlag som studerat resultat och dom olika hjälpinsatserna som finns på ett grundligt sätt.

Det är ju viktigt att personalens tyckande inte blandas in i den här biten. Vården behöver bygga på vad forskningen visar har bra effekt, vad den som söker själv har för uppfattning, erfarenheter och behov samt vet vad som arbetar inom missbruks och beroendevården har för erfarenhet. I den första delen behöver personalen vara uppdaterad på riktlinjerna.

Vad får klienterna för positiva följder tack vare riktlinjerna?
Man får mycket bättre och mer kvalitet på dom insatserna som erbjuds. Oavsett om det handlar om vilket skede man är i missbruket eller oavsett vilken behandling det handlar om. Det är viktigt att människor får den bästa vården och kvalitet och dom nationella riktlinjerna hör väldigt mycket ihop med det.

Det är ju faktiskt den färskaste formen av sammanställd information som finns för beroende och missbruksvärlden. Den bygger ju på material om hur just vi som har eller har haft beroende och missbruksproblem har kunnat tillgodose oss vården som erbjudits, så det lär ju finnas en hel del material att gå på.

Finns det något konkret exempel på hur det arbetas efter riktlinjerna?
Det finns flera exempel i Karlstad säger Ann-Sofie. Det finns rekommendationer kring bedömningsinstrument och dokumentation, där vi till exempel använder AUDIT och ASI som man föreslår att man kan göra. Att ha bedömningsinstrument som är lika för alla, man ska ha samma frågor att gå efter. När det gäller ASI så är det viktigt att frågorna vidrör flera livs områden så inga problem missas.

Riktlinjerna säger även att man ska jobba med motiverande samtal och att ställa frågan, hur det ser ut med ex alkoholvanor, alltså ställa frågan innan det gått för långt. Viktigt att man lyckas fånga upp människor innan det går för långt och då eskalerar i missbruk eller beroende. Detta använder vi oss av i Värmland i dag.

Det finns ett projekt som heter Riskbruksprojektet som använder sig av detta. Man utbildar i hur man kan ställa frågor kring alkohol vanor på vårdcentraler som exempel, och vilket sätt man kan prata med människor om detta. Motiverande samtal används också inom missbruk och beroendevården som ett sätt att samtala med människor om förändringar i livet. Det är lite olika saker det handlar om när det gäller alkohol och behandling och narkotika och behandling, även om mycket är lika så skiljer det sig lite.

Öppenvården har arbetat jättemycket med att följa riktlinjerna för att kunna erbjuda den typ av behandling som rekommenderas, till exempel tolvstegs behandling, kognitiv terapi och familjebehandling. Men det är viktigt att vi inte erbjuder någonting som inte har vetenskapligt stöd. Det gemensamma för behandlingar som har god effekt är tydlig och klar struktur och fokus på missbruket.
När det gäller gravida kvinnor så har vi haft en arbetsgrupp som jobbar med att ta fram en handlingsplan som överensstämmer med riktlinjerna. I den arbetsgruppen har Kommunen (ANA) och Familjeavdelningen och Landstinget (Kvinnokliniken, MVC) arbetat. Så vi har tydliga riktlinjer att följa då det gäller gravida kvinnor som har ett riskbruk, missbruk eller beroende.
bokÄr dom nationella riktlinjerna något som utvecklas hela tiden?
Tyvärr så finns det ingen som jobbar aktivt med dom nu, många kommer och frågar om just det, när en nyare version kommer. Men för dagen finns det inget som tyder på att en uppföljning är på väg.

Det som var en bra bekräftelse för oss när riktlinjerna kom var att vi kunde bocka av en hel del punkter som vi redan hade utvecklat inom Kommunen, även om mycket fortfarande återstår att göra säger Ann-Sofie.

Sen har Värmland i dagens läge blivit ett av länen där bidrag ges från, SKL (Sveriges Kommuner och Lansting) för att riktlinjerna skall följas, så det finns möjligheter till att utveckla hela området och framförallt där det behövs, både i olika delar av Värmland men också inom olika områden som man inte har arbetat lika mycket med i Karlstad

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson