Från kunskap till handling

Det behövs mer kontakter mellan brukare och myndigheter. Det bör skaffas lokalgrupper på flera håll där man kan jobba tillsammans brukare, beroendevård, psykiatri och socialarbetare, i enligt med rådande evidens.

Kunskap till praktik höll i en utbildningsdag i Karlstad 7 mars, angående missbruks- och beroendevården. Den stora kärnan var om, och i så fall hur, man ska jobba tillsammans på regional och kommunal nivå, för att få så bra vård som möjligt. Det talades om evidensbaserad praktik, som är sammanfattningen av brukares erfarenheter och önskemål, professionellas erfarenhet och bästa rådande evidens. Grums jobbar till exempel med aktiviteter, för att brukaren skall kunna må bra en stund.

Grums samarbetar Ria, Länkarna och Verdandi. De har flera grupper som arbetar med olika saker. Exempelvis finns det träningsgrupper, samtalsgrupper, känslogrupper, matgrupper och även en målargrupp.

Några av killarna är så fattiga att de får bada i kalsongerna. Det viktigaste är att samlas för att göra någonting tillsammans. Både kommunala och privata bostadsbolag bör hjälpa till, då det behövs bostäder för att klara sig undan missbruk, någon stans att bo, helst inte i missbrukarområden, är ett minimum för att kunna bygga upp ett nytt liv. Det konstaterades att det finns väldigt lite skrivet om missbruk från högre ort, jämfört med exempelvis skolfrågar och psykiatrin. Kanske är detta för att missbruk upplevs som skamligt? Under en period höll Sverige på att supa ihjäl sig, då byggdes nykterhetsrörelsen upp av kyrkan, nykterhetsförbund och arbetarrörelsen.

Att få vara med och påverka  I Grums finns brukarenkäter där brukare efter sin vårdtid får fylla i vad de tycker varit bra och sämre i den vård de fått. Ett problem är att mottagare av vård, så kallade ”brukare”, får vara med i grupper för att förbättra vården, men då de blir utskrivna får de inte det längre. En person som är djupt nere i ett missbruk eller psykisk ohälsa har inte kraft och vilja att jobba i intressegrupper när man ligger nere på botten. Det bör därför skapas lokala råd utan knytning till myndigheter för att kunna påverka politiker direkt, menar en deltagare på föreläsningsdagen.

Definitionen av ordet brukare, är ”en användare av offentliga tjänster”. Brukarinflytande handlar om rätten att påverka sin situation i förhållande till dessa tjänster. Det är viktigt att stå på sig med vårdgarantin, vilken gäller även för missbrukare, även om Socialstyrelsen själva ger delade budskap. Det är viktigt att folk får hjälp med detta, för vem orkar stå på sig och hävda sina rättigheter under en kort tids vård?

I dagsläget ser det så ut att anhörigorganisationer inte får vara med i råden. ”Min mamma ska inte vara med och bestämma hur ofta man ska ta urinprov”. Det kan vara svårt för anhörighetsorganisationer att arbeta tillsammans med myndigheter, då de lätt hamnar i minoritet och blir överkörda. Anhörigorganisationerna bör ha kontinuerlig kontakt med politiker, tjänstemän i vården och ta plats i planeringen och återkoppla resultaten, hävdade en deltagare.

Egen plats vid psykiatrihuset  Brukarorganisationerna har egna rum i nya Psykiatrihuset i Karlstad, dit även beroendeenheten flyttar 4 april, med 12 platser.

”Missbruksvården är ofta som en schweizerost, mer hål än ost”, tyckte en kvinna. En åsikt som dryftades var att anhöriga bör engageras till och med i rekryteringsprocessen av nya läkare till missbrukarvården. Politiker bör också vara välkomna att visa intresse för frågorna, det uppfattas lätt som att det är något fel då politiker kommer på besök, men så behöver det inte vara. Man ska våga pröva nya vägar.

En uppfattning som även togs upp var att det var lättare att få hjälp i början av året, i januari eller februari är det större chans att man får hjälp än i november december. För sent på året har budgeten sinat och små medel finns kvar.

Ett regionalt råd som paraplyorganisation kan vara ett gott val, där organisationer som både är för och emot Subutex och Metadon kan samarbeta utifrån de viktiga gemensamma nämnarna som faktiskt finns. En sådan punkt kan vara att man är överens om att det är svårt att vara nykter om man ingenstans har att bo.

Text: Maria Lundby Bohlin Foto: Per Rhönnstad

Varför skall kvinnorna ha en egen Qula?

Det finns en föreställning om att den som missbrukar inte besitter några normala känslor. Att det inte gör ont i oss och vi inte kan känna något för våra medmänniskor. När vi blir drogfria lever den myten kvar på nåt sätt och det pratas mycket sällan om våra behov av att både få och ge närhet, bekräftelse och rentav kärlek. Det enda vi ska fokusera på är vår drogfrihet, allt annat är av underordnad betydelse och vi blir så himla duktiga på det också.
Nästan för duktiga ibland. Vi har städat och snyggt i våra träningslägenheter när bostödet kommer på sina besök. Vi lägger upp budget för ekonomin och har mat i våra kylskåp. Vi går till jobbet varje dag och sen går vi på våra möten, eller kanske till terapin och där pratar vi med ett proffs om allt det hemska som varit. Alla som tittar på våra liv från utsidan tycker att “vi är ju så duktiga och det går ju så himla bra för oss…..”.

En grundförutsättning för att bryta ett missbruk är att man bryter med alla sina gamla kontakter och relationer. Just dom personerna som sannolikt är dom endaste människorna och det enda sammanhanget som överhuvudtaget finns i vårt liv. Alla vanliga människor och även anhöriga har man “bränt” för länge sen.  När man hoppar av så riskerar man att bli en mycket ensam människa, och alldeles särskilt ensam i sitt inre. Även om man uppsöker alla dom nyktra gemenskaper som finns där man får möjlighet att umgås med andra i liknande situation, så saknar många av oss någon riktigt nära vän,. en allierad och förtrogen.

Den där bästisen. Den kompisen som man delade allting med och kunde prata om precis allt med. Den som vi missbrukare sällan hade under uppväxten….

Det finns åtskilliga exempel på män som avslutat sitt missbruk och sedan träffar en helt vanlig kvinna som levt ett helt vanligt liv och man flyttar ihop och det leder kanske rent av till äktenskap Det är däremot ytterst sällsynt att en kvinna ur vår grupp träffar en helt vanlig normal man att leva med, eller ens att ha en kärleksrelation med.  Här finns en avgrundsdjup stigmatisering som är hårt förankrad i våra könsroller. En kriminell man kan upplevas som “spännande” rent av attraktiv för sin handlingskraft, medan en kvinna som gjort exakt samma sak är farlig och uppfattas med avsmak, på grund av att hon har erfarenheter som en kvinna absolut inte ska ha!
Hon har ju gjort saker….som en riktig kvinna inte gör. Man är missbrukad, och förbrukad som kvinna, och vi känner oss sådana själva också.

Då är det lätt gjort att vi fyller vårt behov kärlek, och vänskap och intimitet hos dom män som känner igen oss….som vet vilka vi är. Vi har ett ordlöst samförstånd som bottnar i vår gemensamma historia….men hur bra är det i egentligen för vår drogfrihet? Det visar sej snart vara förödande och gamla beteendemönster upprepar sej.

QvinnoQulans uppgift är inte att bearbeta människor till att vilja göra än det ena än det andra. Det finns inget påverkansprogram för att förmå människor till drogfrihet till exempel. Det är absolut inte våran grej för det finns redan andra ställen att gå till om man vill delta i något drogförebyggande program. Däremot vill vi gärna stötta tjejerna att bibehålla den drogfrihet dom eventuellt redan har, eller är på väg till, genom att erbjuda något slags innehåll i form av gemenskap och aktiviteter och få kvinnorna att börja umgås mera och göra saker ihop med varandra. Förhoppningsvis kan det skapa goda vänskapsrelationer, för det är nånting som vi tjejer har väldigt svårt med. Vi har ju alltid varit rivaler om våra allianser med dom män vi haft i missbruket.
Vi vill också plocka fram kvinnofrågorna ur garderoben när det gäller beroendevården överhuvudtaget. Vi har en tanke om att vara den som framför särskilt dom missbrukade kvinnornas perspektiv i det sammanhanget. Vi vill prata om vår speciella situation, ta upp problemen i ljuset och försöka få myndigheterna att förstå att man faktiskt inte kan/bör behandla oss kvinnor så som vore vi män. Vi är faktiskt kvinnor, även om vi i kriminalitet och missbruk  levt “så som vore vi män” i en extrem, och mansdominerad tillvaro.

Qvinnoqulans ekonomi i dagsläget, och därmed möjligheter till att ordna aktiviteter, är i stort sett obefintlig, men vi försöker hitta på saker som är gratis. Vi har fått mycket hjälp och uppbackning, bland annat från Svenska Kyrkan, Jobbcenter och även Socialstyrelsen så att vi ska överleva och det vill vi verkligen tacka för! Det är ju det som gjort att vi som jobbar på QvinnoQulan inte sitter i en garderob och gråter just nu, utan tror på framtiden för verksamheten! Nu i april så börjar vi med en liten teatergrupp som leds helt ideellt av dramapedagogen Lillian Hamsch. Ett exempel på ett fantastiskt ideellt bidrag till kvinnorna på Qulan!

Vårt riksförbund är RFHL. Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedels och narkotika missbrukare. Rfhl verkar för Harm Reduktion som betyder skadelindring. Vi är positivt inställda till all slags underhållsbehandling som sker under läkarkontroll. Alla kvinnor som äter ex.vis concerta, ritalin, metadon, subutex och liknande föreskrivna preparat är välkomna till oss. Man behöver inte delta i någon aktivitet, eller engagera sej på nåt sätt.

Man kan komma till Qulan och bara vara precis sån man är. Prata och skratta lite, fika en stund på Kvarnbergsgatan 46A (f.d. Bryggan brevid Vidars fiske) Mån till tors 11.00-17.00

Text: Helena Båtman, Foto:  Kajsa Jansson