Hon satt på sängen och stirrade på den vita väggen i rummet på psykiatriavdelningen. Redan andra dagen ville hon hem till sin son igen.
Hon anklagade sig själv, ”varför åkte jag hit?” Jo, just det. För två dagar sen ville hon ju ta livet av sig.
Den känslan brukade dyka upp varje månad och hon kände sig maktlös när dessa känslor kom oanmälda. Ofta åkte hon in till psykiatrin och fick lugnande och läkarna repeterade alltid samma ord, ”du är ju bipolär, då kommer du att känna så här ibland.”
Hon kände sig som om hon var oren på nåt märkligt sätt, att hon inte fick vara som andra föräldrar. Varför var hon drabbad av denna förbannade diagnos? Att ena dagen var allt normalt och andra dagen ville hon dö. Dessutom försökte hon dölja detta tillstånd för sin 13-åriga son, som hade ADHD – han förstod inte varför mamma ibland var sjuk och åkte till sjukhuset.
En kvinnlig skötare kom in i rummet på psykiatrin och sa, ”vi har nya rutiner nu”. ”Alla som har barn måste vi göra en sorts barnperspektivanmälan för, det gäller din son.”
Skötaren fortsatte med frågor som: ”På vilken skola går din son? Vart är han nu?” Vår huvudperson kände ilskan över att de jävlarna skulle utnyttja hennes psykiska sjukdom för en orosanmälan, för att hon som bipolär hade vågat söka hjälp.
Hon svarade nonchalant att pojken var i goda händer hos sin storasyster
på 30 år, och att hon inte behövde uppge vilken skola han gick på. Där gick gränsen, menade hon. Skötaren gick ut från rummet med sur uppsyn.
Hon bestämde sig i det ögonblicket att hon var tvungen att komma ut från detta ställe snarast. Hon ringde därför sin sambo, som skulle komma på besök dagen efter och hon sa, ”du måste ta mig härifrån”.
När hon kontaktade sköterskan om utskrivning menade sköterskan att ett läkarbesök skulle kosta avdelningen
3 000 kr, samt att risken var hög att hon skulle bli tvångsinlagd. Detta för att en psykiatriker dessförinnan hade skickat ett mail där han rekommenderat att hon skulle hållas kvar med tvång.
Men på söndagen när akutpsykiatriläkaren kom så godkände denne att hon fick bli utskriven, med hänvisning till att hennes sambo skulle vara hemma en vecka med henne.
Väl hemma så var sonen upprörd och hade ångest över sin moders frånvaro. Han ropade efter mamma så fort hon gick till ett annat rum. Han ville sova bredvid henne de närmsta nätterna och sambon hamnade på soffan.
Enligt vanlig skolmorgonrutin får hon väcka sin son tre gånger och prova olika kläder, då sonen utifrån hans diagnos är känslig för hur textilerna och klädesplaggen sitter på honom. Denna rutin tar cirka en timme att genomföra.
Hennes diagnos hade gett henne dåligt tålamod, vilket ibland innebar att mor och son krockade. Till följd av mammans envishet, med hjälp av medicinen, tvingar hon sig ändå att ge sin son den tid han behöver. Samtidigt lär hon honom att lösa sina egna problem, även då han ropar efter henne.
Att vara föräldrar med diagnos Bipolär och samtidigt ha ett barn med ADHD kan vara tufft.
Det finns inga mallar eller böcker till hjälp. Hon kunde känna sig ensam, som om hennes familj var helt annorlunda från de familjer som hon under sitt liv fått lära känna.
Text: Nina Lindberg