Etikettarkiv: bipolär

Förstärkt samband mellan kreativitet och psykisk sjukdom

I ASP Bladet nummer 5 förra året rapporterade vi om att ny forskning visade på en möjlig förklaring till sambandet mellan kreativitet och psykisk ohälsa. Nu förstärker ytterligare forskning att det råder ett samband. Vi har kontaktat doktoranden Simon Kyaga på Karolinska Institutet för att få veta mer.

Sättet de gick tillväga

För att kunna finna kopplingen mellan psykisk sjukdom och kreativitet tog bland annat Kyaga sig an det stora arbetet att korsköra tre nationella register mot varandra: Slutenvårdsregistret, som innehåller alla patienter som har blivit intagna tidigare för psykoser. Folk- och bostadsräkningen, där människor uppger bland annat vilka yrken de har. Och sist men inte minst SCB:s flergenerationsregister, där man genom personnummer kan koppla personer till föräldrar, barn, syskon och föräldrars syskon.

Enkelt uttryckt, vad är det för samband ni har funnit?

– Att patienter med schizofreni och bipolär sjukdom samt deras släktingar oftare har kreativa yrken jämfört odiagnostiserade personer och deras släktingar. Sambandet föreligger inte vid depression, vilket talar för att det är specifikt. Dessutom har vi använt gruppen revisorer för att kontrollera att våra yrken verkligen återspeglar kreativitet och inte något annat. Ingen ökad förekomst fanns bland revisorer, säger Simon Kyaga.

Vilken nytta tror ni att ert fynd kan ha?

– Vi styrker ett samband mellan kreativitet och psykisk sjukdom som misstänkts sedan antiken. Därigenom sätter vi psykiska sjukdomar i perspektiv. Det är viktigt att ta hänsyn till detta vid behandling. Dessutom borde fynden kunna bidra till minskad stigmatisering, menar Kyaga.

Fynden talar för att genetik åtminstone delvis kan förklara sambandet. Det kan komma att underlätta för förståelsen av den genetiska strukturen bakom till exempel schizofreni och bipolär sjukdom. På lång sikt kan det förhoppningsvis leda till förbättrad behandling.

Fynden sätter också psykisk sjukdom och kreativitet i ett evolutionärt perspektiv, det vill säga ger så kallade ”ultimata förklaringar” till förekomsten av såväl psykisk sjukdom och kreativitet och därigenom ökad förståelse av mänsklig kultur.

Tidigare forskning av Fredrik Ullén visar också på ett samband mellan psykisk ohälsa och kreativitet. Hur ser ni på det?

– Professor Ullén med kolleger visade förändringar i thalamus kopplat till ökad kreativitet mätt i en skattningsskala på ett begränsat antal odiagnostiserade personer. Man drog slutsatsen att dessa förändringar skulle kunna förklara ett samband mellan schizofreni och kreativitet. Vi har visat att sambandet existerar. Genom att använda hela Sveriges befolkning (cirka 300 000 patienter och 700 000 släktingar) kan vi också känna oss säkra på att sambandet kan generaliseras och inte är ett tillfälligt fynd. Litteraturen på området har annars präglats av flera motstridiga fynd, kanske delvis på grund av att man generellt undersökt små grupper om cirka 20 personer, avslutar doktoranden Simon Kyaga.

Text: Karl-Peter Johansson & Robert Halvarsson

Ett liv i balans

Litium är en humörstabiliserande medicin som hjälper personer med bipolär sjukdom att leva ett normalt och balanserat liv som är möjligt.

1800 upptäcktes bergarten petalite av den brasilianska kemisten José Bonifácio de Andrada i en gruva på ön Utö i Stockholms södra skärgård. Den svenske kemisten Johan August Arfwedson 1817 upptäckte sedemera att det gick att utvinna litium ur petalite.

Litium är ett spårämne som finns i växter, i många bergarter och även i människokroppen. I sin renaste form är litium en mjuk och silvervit metall. I fast form är den lättaste metallen i naturen.  Andra egenskaper som litium uppvisar är en stark elektrisk ledningsförmåga. Den används även ibland som beståndsdel i tvåltillverkning, elektriska batterier, smörjmedel och gör legeringar starkare. Det finns en mängd användningsområden men det är som läkemedel den är mest känd, i synnerhet för behandling av bipolärsjukdom.

Det var på 1870-talet som litium först kom att användas som läkemedel och då för att behandla maniska tillstånd. I slutet av 1800-talet avtog andvändningen av litium på grund av att läkemedelsindustrin inte ville satsa på ett läkmedel som det var svårt att få patent för.

Det var sent 1940-tal som litium igen togs upp i forskningen. 1970 godkände Food and Drug Administration(FDA) i USA litium för läkemedelsanvädning. FDA har ansvar för bl.a. läkemedelsfrågor och fungerar ungefär som Läkemedelsverket i Sverige.

The British Journal of Psychiatry rapporterade 2009 att forskare i Japan har funnit ett samband mellan naturliga halter av litium i dricksvatten och lägre självmordstal. Forskningen i Japan visade att det fanns tecken som tydde på att självmordsfrekvensen kan sjunka av naturliga halter av litium i dricksvattnet. I Wikipedia-artikeln om litiumbehandling nämns att det finns indicier som pekar på att källvatten med halter av litium i användes i behandling av manier.

Vetenskapliga rapporter ska tas med en nypa salt. Studierna är inte heltäckande utan beskriver i det här fallet en begränsad population i Japan.

Litiumbehandling

Det går inte bota bipolärsjukdom. Eftersom bipolärsjukdom är en biologisk betingad sjukdom går det heller inte att lindra symtomen med exempelvis enbart psykoterapi. Terapin kan vara ett bra komplement men litiumbehandlingen är en viktig faktor som minskar sjukdomens verkningar. Behandlingen skyddar inte bara mot symtomen utan litiumet skyddar också hjärncellerna från effekterna av sjukdomen.

Litium har först och främst effekt på de maniska perioderna men även i enstaka fall används det i behandling mot depression. En långvarig litiumbehandling kan förebygga nya perioder av mani eller depression.

Bipolärsjukdom kommer och går men den finns där under ytan. Vid de rätta betingelserna, när exempelvis livet är extra stressigt, mycket händer på en gång, kan sjukdomen märkas mera. Det är viktigt att regelbundet ta medicinen annars finns risken att hamna i emotionell oreda.

Även under litiumbehandlingen kan sjukdomens symtom märkas. Litiumet gör inte att livet blir linjärt utan kapar både toppar och dalar.

Utan medicinen skulle symptomen vara mycket, mycket värre. I perioder där mani märks extra tydligt är det också särskilt viktigt att ta litium, annars är risken stor får förvärrad sjukdomsbild.

När litiumet sätts in görs detta långsamt. Det gäller att hitta en nivå som passar individen, för att få ett fullgott skydd mot sjukdomen. Litiumprov tas regelbundet för att hålla kolla på litiumnivåerna i blodet. Sköldkörtel och njurar kontrolleras också. Även i perioder då livet inte störs av sjukdomen är det lika viktigt att ta sitt litium som under de sjuka episoderna.

Många människor som inte står under medicinering, medicinerar sig själva med droger och alkohol. Det dämpar ångesten men är på längre sikt förödande, därför att alkohol och drogmissbruk kan förvärra sjukdomsförloppet, även manier kan utlösas.

Text: Henrik Sjöberg

Fakta om biverkningar:

Litium har som alla andra läkemdel biverkningar. Överdosering av litium är livsfarligt och kan leda till döden men de vanliga biverkningarna är tämligen ofarliga.

Vanliga biverkningar vid inledning av behandling:

– lätt illamående

– lös avföring

– matthet i kroppen

Efter två veckors behandling brukar dessa biverkeringar försvinna men muntorrhet och darrhänthet kan bestå under behandlingens gång.

Lämna mig inte – jag är så ensam

Stabil instabilitet är en bra sammanfattning om vad borderline personlighetsstörning karakteriseras av. Personerna kan vara utåtagerande och oberäkneliga med ett stökigt beteende. Men också väldigt kärleksfulla och varma.

Borderline är inte en sjukdom utan en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är när din personlighet så kraftigt avviker från normen att du får problem i vardagen. Diagnosen ställs inte före personen är 18 år eller äldre, då personligheten formas i ungdomsåren. Borderline börjar ofta i tonåren eller i tidig vuxen ålder, men man kan bli frisk från det och avdiagnosticeras.

Borderline betyder gränsland och omnämns ibland som området mellan lättare och svårare psykiska problem. Namnet borderline började användas tidigt 1900-tal och trots att man inte längre räknar det som ett tillstånd i gränsen mellan neuros och psykos, så har namnet behållits i diagnosmanualen DSM-IV. I den andra manualen, ICD-10, kallas diagnosen Emotionell instabil identitetsstörning.

Borderlinepersonen är splittrad, hon vill ha kärlek, vilken är snabb och stormande med lika snabba avslut med skarp nedvärdering. Hon klarar ofta inte av att vara i ett längre förhållande, i hennes rädsla att bli övergiven kan partnern kvävas av överdriven kärlek. Hon missförstås ofta och kan uppfattas som manipulativ och överdrivande. Jag skriver hon, då tre gånger fler kvinnor än män diagnostiseras med borderline. Borderlinepersonen har en svartvit syn på omvärlden och personer kring henne, hon ömsom älskar andra med mycket värme och ömsom hatar hon dem, vilket försvårar både sociala kontakter och en stabil terapeutisk relation.

Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek
Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek

Självskadebeteende  Det som kanske mest brukar förknippas med borderline är självskadebeteende, alltså att exempelvis skära, rispa eller bränna sig själv, utsätta sig för riskfyllda situationer, uppvisa suicidala gester, alltså beteenden som personen garanterat inte kan dö utav, till exempel strypa sig med en strumpa, som kan vara ett symboliskt självmordsförsök. Personen kan även hota med självmord: ”får jag inte en ny dator så tar jag livet utav mig”, vilket gör att de kan uppfattas som manipulativa.

Självskadebeteendet har många orsaker, t.ex. att bli lugn, att komma ur sitt disassociativa tillstånd eller att bestraffa sig själv. Man kan också göra det för att förflytta en svårhanterlig psykisk smärta till en mer hanterlig fysisk smärta. Det är svårt för en person som inte skadar sig att förstå den enorma ångest som ligger bakom beteendet.

Borderlinepersoner upptar mycket tid och resurser inom vården. 10-20% av dem med borderline dör som resultat av självmord, om den är kombinerad med missbruk är risken ännu högre. 1-2% av befolkningen har borderline och en av fyra av dem som är inlagda på psykiatriska vårdavdelningar har diagnosen. De självskadande beteendena kan vara impulsiva, eller komma i korta perioder av nedstämdhet, irritabilitet och/eller ångest, några som hos borderlinepersonen, till skillnad från den med bipolärt syndrom, kommer i korta intensiva perioder om några timmar till några få dagar. Karakteristiskt är även den kroniska tomhetskänslan som är kvar trots alla utsvävningar.

Vid stress eller kriser kan hon få paranoida tankegångar och dissociation, där personen kan få ett tillfälligt sammanbrott. Man får svårt att skilja på jaget och omgivningen, minnet, medvetandet och tänkandet. Personen är mycket instabil i humör med snabba stormande affektutbrott, som kan te sig oförståeliga för andra som inte alltid förstår vad som triggat situationen. Personen kan explodera plötsligt av ilska och ha svårt att kontrollera sig i ilskan, vilket kan leda till upprepade slagsmål.

Hon är impulsiv och svajande i sin självbild, vilket kan leda till ogenomtänkta relationer och sexuella kontakter. Hon kan även ha instabil och impulsiv identitetskänsla, vilket gör att hon snabbt kan skifta mellan intressen, stilar och grundläggande åsikter. Exempelvis kan detta ta sitt uttryck i vårdslöshet i trafiken, användande av droger, hetsätande, att kasta saker i väggen och utsvävande shoppingbeteende, med problem med den personliga ekonomin som följd. Personerna har ofta djupa självantaganden, till exempel att hon inte är bra eller förtjänar att älskas, de är också väldigt känsliga, minsta sak kan krackelera hela deras värld.

Borderline kan ofta innebära en samsjuklighet med social fobi, depression, panikångest, bipolär, ADHD och allvarliga depressioner. Det finns ingen medicin specifikt mot borderline, men det finns för enskilda symtom, där lugnande, antidepressiva och/eller neuroleptika kan användas. Det finns en terapi, dialektisk beteendeterapi (DBT) som används framgångsrikt, som är speciellt framtagen för borderline, där personerna får lära sig konkret hur de kan hantera känslor, någonting som är bra, då de har svårt att förvandla intellektuella idéer till verklighet.

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin

Kändiseffekten

Image of Stephen Fry
Image via Wikipedia

BBC news hemsida skriver psykiatrikern Diana Chan om ett nytt fenomen som berör bipolär sjukdom. På senare tid i England har det förekommit att personer vill ha en bipolär diagnos. Chan ser fler orsaker till denna utveckling.

Bland annat går spridningen av information och kunskap mycket fortare idag än tidigare. Internet, radio och tv har alla bidragit till ökade förstålelse för sjukdomen. Att kända personer har kommit fram och talat om deras psykiska problem har även gjort det mer accepterat.

Chan säger vidare att en del människor vill nå en högre social status eftersom en del kända personer har en bipolär diagnos. Hon säger att det uppstått en kändiseffekt som fört med sig en tro att en bipolär diagnos automatisk gör människor till kreativa konstnärer, artister eller författare.

En av de röster som har gjort att kunskapen om bipolär sjukdom har ökat är Stephen Fry, en brittisk författare, skådepelare och komiker. Han har sin dokumentär The Secret Life of the Manic Depressive beskrivit hur livet som manodepressiv kan se ut.

Utifrån hans egna erfarenheter och ett antal personer han intervjuar vill han visa på hur det är att leva med bipolär sjukdom. Det är bra att sjukdomen kommer fram ur i skuggorna och det blir enklare när kända personer som Stephen Fry eller Carrie Fisher (prinsessan Leia i Stjärnornas Krig), som medverkar i filmen, träder fram och berättar sin historia.

Människor som söker sig till diagnosen ser troligtvis bara det de betraktar som fördelar, men det är ingen bra utveckling.  Om man vänder på myntet finns där en allvarlig sjukdom som kan bli ett helvete om den inte medicineras rätt, om den inte behandlas terapeutisk. När man får kontroll kan man leva som vem som helst, men under ytan lurar skuggorna.

Stephen Fry skriver i häftet som ackompanjerar sin dokumentärfilm att vi under de senaste 10 åren har fått mer kunskap om biopolär sjukdom än under de senaste 50 åren. Stigmat kring psykisk sjukdom håller på att försvinna. Det är en positiv utveckling och man får hoppas att den trenden fortsätter utan att vi romantiserar bipolär sjukdom.

Text: Henrik Sjöberg