Etikettarkiv: bipolär

Kändiseffekten

Image of Stephen Fry
Image via Wikipedia

BBC news hemsida skriver psykiatrikern Diana Chan om ett nytt fenomen som berör bipolär sjukdom. På senare tid i England har det förekommit att personer vill ha en bipolär diagnos. Chan ser fler orsaker till denna utveckling.

Bland annat går spridningen av information och kunskap mycket fortare idag än tidigare. Internet, radio och tv har alla bidragit till ökade förstålelse för sjukdomen. Att kända personer har kommit fram och talat om deras psykiska problem har även gjort det mer accepterat.

Chan säger vidare att en del människor vill nå en högre social status eftersom en del kända personer har en bipolär diagnos. Hon säger att det uppstått en kändiseffekt som fört med sig en tro att en bipolär diagnos automatisk gör människor till kreativa konstnärer, artister eller författare.

En av de röster som har gjort att kunskapen om bipolär sjukdom har ökat är Stephen Fry, en brittisk författare, skådepelare och komiker. Han har sin dokumentär The Secret Life of the Manic Depressive beskrivit hur livet som manodepressiv kan se ut.

Utifrån hans egna erfarenheter och ett antal personer han intervjuar vill han visa på hur det är att leva med bipolär sjukdom. Det är bra att sjukdomen kommer fram ur i skuggorna och det blir enklare när kända personer som Stephen Fry eller Carrie Fisher (prinsessan Leia i Stjärnornas Krig), som medverkar i filmen, träder fram och berättar sin historia.

Människor som söker sig till diagnosen ser troligtvis bara det de betraktar som fördelar, men det är ingen bra utveckling.  Om man vänder på myntet finns där en allvarlig sjukdom som kan bli ett helvete om den inte medicineras rätt, om den inte behandlas terapeutisk. När man får kontroll kan man leva som vem som helst, men under ytan lurar skuggorna.

Stephen Fry skriver i häftet som ackompanjerar sin dokumentärfilm att vi under de senaste 10 åren har fått mer kunskap om biopolär sjukdom än under de senaste 50 åren. Stigmat kring psykisk sjukdom håller på att försvinna. Det är en positiv utveckling och man får hoppas att den trenden fortsätter utan att vi romantiserar bipolär sjukdom.

Text: Henrik Sjöberg

Bipolära är utanför

Personer med psykisk ohälsa som inte får hjälp och stöd riskerar att ha svårt att ta sig in i samhället. Nyligen genomfördes en undersökning om bipolär sjukdom. Bakom den står läkemedelsföretaget Bristol-Myers Squibb och netdoktor.se

Undersökningen utgjordes av ungefär 600 personer, varav 263 var patienter och 322 anhöriga. Syftet med studien är att öka kunskapen om bipolär sjukdom. Undersökningen gav flera intressanta svar. Bland annat uppgav 87 % att de hade varit sjukskrivna. Nästan hälften lönearbetade halv- eller deltid.

Studien säger också att det är svårt att berätta för sina arbetskamrater om sina psykiska problem, samt att hälften av de tillfrågade inte att hade berättat för sina chefer om sin diagnos. En tredjedel hade ändock berättat för sina kollegor och av dem var det enbart hälften som upplevde att de fick sympati och förståelse från sina arbetskamrater.

Nästan 75 % av patienterna uppgav att de var under medicinering.  Ungefär lika många sa att det största hindret för att påbörja en behandling var rädsla för medicinen, samt att de skulle må sämre av eventuella biverkningar.

Bipolär sjukdom kan vara orsak för sjukskrivning, men hälften av deltagarna i undersökningen upplevde det svårt att bli sjukskriven.  Sjukdomen kan komma och gå under hela livet; majoriteten i enkätundersökningen hävdade att de blev sjuka igen när de kom tillbaka till jobbet.

Avslutningsvis kan nämnas att hälften av patienterna i undersökningen uppgav att rätt medicinering trots allt är viktig för att man ska fungera i samhället.

Text: Henrik Sjöberg & Robert Halvarsson

Nya perspektiv på psykisk hälsa

”Det viktiga är att man har något gemensamt ” för att en självhjälpsgrupp ska fungera. Eva Persson, projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv, berättar för ASP-bladet hur hennes arbete ser ut.

Vi har satt oss i ett lugnt hörn på ASP Bladets redaktion för att prata om vad hon gör inom projektet Nya perspektiv och i synnerhet inom arbetsgruppen Psykisk hälsa. Eva Persson är projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv. Hon är spindeln i nätet när det gäller implementering av självhjälpsgrupper för ungdomar 18-25 år.

Hon arbetar också med utbildning genom temadagar, workshops för att informera vad självhjälpsgrupper är och lär ut hur de ska fungera. Föreningen Solkatten i Göteborg är en föregångare i arbetet med självhjälpsgrupper.

– I Göteborg har de en stor lägenhet där det bara finns självhjälpsgrupper, säger Eva Persson.
Hon berättar vidare att i Göteborg har de en väl fungerande organisation. Från början var de en ideell förening och har haft tolv år på sig att bygga upp sin verksamhet, medan här i Karlstad befinner sig saker och ting fortfarande i sin linda. Det finns även självhjälpsgrupper i Norge och Danmark och våra två nordiska grannländer har kommit betydligt längre än Sverige.

Eva Persson har tidigare arbetat på studieförbundet Sensus med dessa frågor och berättar att det viktiga är att få med sig folk. Det är inte så lätt att själv starta en självhjälpsgrupp. Oftast går det till på så sätt att folk visar intresse om att starta en självhjälpsgrupp. Eva berättar att när hon jobbade på studieförbundet Sensus och Svenska Kyrkan ringde folk och sa de ville vara med i en grupp för bipolära. Hon bildade ingen grupp själv utan det skötte deltagarna själva.

Att verka för samverkan mellan olika intressen so0m kommuner, landsting och andra aktörer ger också bättre resultat.  Det behövs även skapas strukturer som bygger på att människor samarbetar. Det viktiga är därför strukturen, betonar Eva Persson.

Hur det går till
En igångsättare visar självhjälpsgruppen hur den ska arbeta. Han eller hon lär ut reglerna och har som syfte att skapa trygghet i gruppen. Det går inte att börja prata hursomhelst. Man pratar en i taget och om någon vill ha en kommentar måste den be om det.
– Det är väldigt strukturerat eftersom det ska kännas tryggt att vara i gruppen, berättar Eva Persson.

Gruppen får inte vara för liten och inte heller för stor. Idealgruppen är fem till åtta personer. Igångsättaren är med högst fem gånger och sedan vet gruppen hur den ska fungera. Gruppen kan fungera i flera år eller under kortare tid och det finns alltså ingen tidsbegränsning på hur lång tid man får mötas.
Till en början ger man kanske det en chans för det tar ett tag innan man förstår hur det fungerar. Eva rekommenderar att man är med åtminstone fem gånger innan man bestämmer om det är något att satsa på. Det viktiga är att de i gruppen kan lita på varandra och det som sägs stannar bland deltagarna.

Målet med gruppen är att prata om något som är gemensamt för gruppen och dela med sig av sina erfarenheter. Det måste finnas ett tema som samtalet kan byggas kring. Sedan kan det finnas ämnen som hänger ihop med huvudtemat som man också kan prata om.

I Sunne håller de på att intervjua ungdomar för två självhjälpsgrupper under temat Ung i Sunne. Det är ungdomsmottagningen som är drivande i arbetet. I mars satte man ihop en arbetsgrupp som bestod av kuratorer, barnmorskor och diakoner för att testa hur en självhjälpsgrupp fungerar.  På flera plaster i Värmland börjar man nu att förbereda igångsättandet av självhjälpsgrupper.

Kontakten med verkligheten
För att detta ska fungera måste kommun, landsting och andra aktörer samverka intimt, menar Karin Haster, division psykiatris biträdande chef. Hon förklarar vidare i informationsmaterialet för Nya Perspektiv att sättet att jobba är brukarfokuserat. Individen har ett tydligt inflytande och det krävs en delaktighet för att detta ska fungerar, säger Karin Haster.
– Jag tycker att det är jättebra att kommuner och landsting ser att det behövs samtal om livet, tycker Eva Persson.
Hon berättar om ett stort möte där politiker och anställda möttes i Sunne. Under mötet var det en deltagare ur en självhjälpsgrupp som berättade om sina erfarenheter. Det var väldigt positivt och hade lett till nya kontakter som utvecklat sig till vänskapsband. Eva berättade att de till och med firade jul tillsammans. Det var ett starkt vittnesbörd om hur självhjälpsgrupper kan påverka på ett positivt sätt.
– Det finns ett stort behov av vård- och stödsamordning. Jag har tidigare jobbat med metoden och vet vilken betydelse den har för den enskilde brukaren, säger Karin Haster.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Fakta:
Nya Perspektiv är ett samverkansprojekt som ska leda till ett samarbete mellan kommun och landsting. Detta leds av Region Värmland. ”En gemensam kunskapsbas” som det heter i Nya perspektivs informationsbroschyr ska byggas för att gynna värmlänningarnas vård, omsorg och folkhälsa.

Den sårbara familjen
Arbetslöshet och medelinkomsten är lägre än riktes total siffror. Det saknas statistik över de värmländska skolbarnens hälsa.
Mål: alla föräldrar ska få föräldrastöd om de vill innan 31 december 2012

Psykisk hälsa
Självmordsförsök bland unga har ökat.
Mål: kvinnor 18-25 år som lider av psykisk ohälsa ska vara 30 % 2012.
män i åldrarna 18-25 med nedsatt psykiskt välbefinnande ska 2012 vara 15 %

Riskbruk/riskbeteende
Mål: bekämpa övervikt med tonvikt på rätt kost och motion.
Sexuellt överförda sjukdomar och konsekvenserna av dessa ska begränsas.  Tobaksanvändandet måste minskas med fokus på gymnasister i första årskursen.  Det krävs en minskning av riskbruket av alkohol i alla åldrar och en halvering av ungdomar med risbruk till 2018.

Äldres hälsa
Mål: negativa effekter av läkemedelsanvändandet ska minskas som fallrisk och förvirring. Överbehandling av läkemedel och även underbehandling ska reduceras.

Källa: www. regionvarmland.se

Livet som manodepressiv – Drabbad berättar om vardagen med bipolär sjukdom

Bipolär sjukdom kallas även manodepressiv sjukdom och innebär att man får återkommande sjukdomsperioder. Under de månaderna man är frisk fungerar man ofta som en helt normal människa. För att minska risken att åter bli sjuk bör man lära sig så mycket som möjligt om sjukdomen. Sjukdomen är ärftlig men det finns många orsaker till varför man blir manodepressiv, exempelvis vid stor yttre press.

Vid ett skov är serotonin, noradrenalin och dopamin förändrade i hjärnan. Man medicineras (under sjukhusvistelse) med stämningsstabiliserande läkemedel, såsom Risperdal, Zyprexa, Abilify och Seroquel. Man kan även äta medicinen i förebyggande syfte, som ofta visat sig fungera relativt bra.
En manisk period varar minst en vecka och symptomen är extrem eller ovanlig upprymdhet, pratsamhet och koncentrationssvårigheter. Manin kan vara psykotisk med vanföreställningar – ofta av storhetskaraktär – och vid de depressiva episoderna blir man nedstämd med låg självkänsla. Det är vanligt att sjukdomen leder till konsekvenser för ekonomi och relationer.

Bipolära livserfarenheter
Ingmari, 41år, beskriver nedan sina tankar och känslor för sjukdomen.
– Jag har bipolär sjukdom – manodepressivitet – som under de senaste åren kommit tillbaka allt oftare, vilket leder till att jag blir inlåst hos psykiatrin ett antal månader om året. Det är så himla trist att veta om detta när man är frisk i sin sjukdom, att ständigt gå omkring och vara rädd för att höra tysta röster, kontrollera att man inte har vanföreställning om barndomen eller den vuxna delen av livet. Det tar styggt på psyket, och ibland tänker jag så mycket att jag är tvungen att lugna mina nerver med en öl.
– Vart kommer allt ifrån? Vem är det som bestämmer att man ska bli sjuk igen? Hur kan en läkare veta att man åter kommer hamna i ett skov? Jag bara undrar … vad har man för framtidsutsikter då?

– Det är även dyrt ekonomiskt, att vara sjuk, då man får betala för både hyra och uppehälle under tiden man är inlagd på psyk. Jag kommer heller aldrig få egen bostad; nu hyr jag i andra hand. Verkligheten är att jag i framtiden kommer att bli inlåst på psyk större delen av året.
– Jag vet inte riktigt hur jag ska göra hädanefter, för jag har ingen lust att spendera min tid på psyk, utan vill vara hemma i min lägenhet. Det är fruktansvärt jobbigt att vara ute på stan efter en sådan här historia, därför har jag har sagt till personalen där jag bor, att de ska säga till mig att ta in på psyk om de märker att jag är på väg att bli sjuk.
– Samtidigt tänker jag att eftersom de flesta redan vet om att jag är sjuk ibland, vad är då meningen med att låsa in mig på psyket? när man från deras håll ändå kommer ihåg den första resan.  – Just nu får jag en medicin som heter Risperdal som ska hjälpa mig mot de tysta röster jag får ibland. Själv är jag helt emot den sortens medicin, eftersom jag när jag tar den förlorar jag helt lusten för att städa, tvätta, duscha och utföra någon form av fysisk aktivitet, dessutom upplever jag att det är lönlöst att ta medicinen, eftersom man ändå räknar med att jag kommer att återinsjukna.
– Jag har min egen lilla teori om hur jag ska hålla mig frisk, det är genom medicinering med Bensodiazepin. Detta tycker naturligtvis inte läkaren. Han bara poängterar att benzo är knark och skriver absolut inte ut sådana mediciner i onödan. Är det inte nödvändigt nu då? Är det inte bättre att jag håller mig frisk under livets gång med denna knarkmedicin än att jag återigen ska bli psykiskt sjuk?

Text: Jane Alsing