Etikettarkiv: boende

I fokus: Stockfallsboendet

img_0222
Invigning av Stockfallet, Per-Inge Liden klipper bandet

Den 17 november var det dags för invigning av det nya gruppboendet på Stockfallet. De nybyggda husen har utsikt mot skogen men är samtidigt beläget nära ett bostadsområde.

– Alla människor hör till det här samhället som vi vill bygga tillsammans, säger Per-Inge Lidén i sitt invigningstal.

Socialpsykiatrin har genom åren alltid fått ta över gamla och befintliga byggnader eller lokaler. Men nu får man tillgång till lokaler som är helt nya, vilket är en ny situation för förvaltningen. Stockfallsboendet är det första som är helt nybyggt och enbart till för socialpsykiatrin, med avsikten att vara ett gruppboende.

Ett antal brukare har dessutom fått bidra med åsikter om hur huset skulle utformas. De har fått möjlighet att ge sina förslag om färgval och material och har även varit med på anställningsintervjuer. Inflyttningen påbörjas den 21 november.

Per-Inge Lidén, ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden, beskriver i sitt inledningsanförande historien om hur de psykiatriska boendena har utvecklats över tid. Han menar att vi har gått ifrån att människor placerats i samhällets utkant till att de nu har hamnat mitt i samhället.

– De hör till samhället som alla andra. Socialpsykiatri är precis som det låter, ett socialt och samhällsperspektiv. Ett mitt i samhället-tänkande, där alla människor ska få plats. En del behöver stöd i form av boende, aktiviteter och struktur. Det här huset är unikt för det berättar om en människosyn om hur vi vill ha vårt samhälle, säger Per-Inge Lidén.

Boendets form och placering
Boendet består av två hus med sammanlagt 16 lägenheter. Byggnaderna är utformade på så sätt att man alltid måste passera ett gemensamt luftigt vardagsrum för att komma in eller ut ur huset. Varje hus har två korridorer med fyra lägenheter i varje. Korridorerna går ihop i den gemensamma delen för att ingen ska känna sig förbisedd eller kunna isolera sig.

Grundtanken med placeringen av boendet är närheten till naturen men samtidigt vara nära annan bebyggelse. Omgivningen är lugn och stilla, utan brus och mycket människor i rörelse men samtidigt nära till exempel kollektivtrafik.

Johan Asp, Stockfallets enhetschef, är mycket nöjd med hur boendet har förverkligats. Han tycker att byggnaderna är jättefina och säger att han har en jättepositiv känsla nu när det är klart.

– Boendet har blivit som jag hade hoppats på och uppfyllt mina förväntningar, menar Johan Asp.

Endast psykisk funktionsnedsättning
Boendet kommer inte att prioritera någon viss form av funktionsnedsättning. Det enda som gäller är att man ska ha en långvarig psykisk funktionsnedsättning. Personer med beroendeproblematik eller missbruk kommer inte att bo på Stockfallsboendet.

Omgivningens reaktioner
Reaktioner gällande läget av boendet var intensivast i början av 2015. Det fanns en oro i de närliggande bostadsområdet huruvida det var lämpligt att placera ett boende för personer med psykisk funktionsnedsättning på Stockfallet. Det anordnades informationsmöten där grannar och de som bor i området kunde delta och få information om projektet. På dessa möten har kommunen förklarat vilka som ska bo där, samt förmedlat budskapet att man inte behöver vara orolig.

Johan berättar att efter mötena har ingen hört av sig. Det har enbart kommit två samtal från familjer som planerat att köpa tomt i närheten och som hade frågor om boendet.

– Det är ofta okunskap som gör att folk tror att det här är farliga människor, förklarar Johan Asp.

Text: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg
Foto: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg

Enbart stöd till bostäder räcker inte

Bostäder

Sveriges kommuner och landsting, SKL, vill att regeringen ska göra främst tre ändringar: Bygga fler bostäder där många människor vill bo, komma igång med att bygga bostäder snabbare, samt göra det enklare att få chans till en bostad och ekonomiskt stöd.

För att kunna lösa problemet med bostadsbristen krävs dock mer än ekonomiskt stöd. SKL vill att regeringen ska genomföra bland annat tre ändringar. En av dessa är att bygga bostäder där många vill bo. För att kunna göra detta i mindre kommuner behöver strandskyddet lättas upp. Då blir det enklare att bygga fler boenden på landsbygden.

En snabbare byggstart
Det är också viktigt att byggandet av nya bostäder kan komma igång snabbare. För att uppnå detta krävs det att handläggning om bygglov blir kortare. Idag har kommunerna tio veckor när det gäller att handlägga bygglov, vilket även borde gälla för Länsstyrelsen, menar SKL.

Mer stöd till bostäder 2017
I ett nytt beslut från regeringen kommer ett stöd på tre miljarder per år att läggas på bostäder som kommer att byggas nästa år. Det innebär mer stöd till hyresrätter och studentlägenheter som börjar byggas i januari 2017.

Det ska även bli enklare att kunna få chans till en bostad och tillgång till ekonomiskt stöd som rör bostäder såsom bostadsbidrag, bostadstillägg och bosparande för unga.

Hur ser det ut i Karlstad?
Under hösten 2015 pågick många byggprojekt i Karlstad och dess närhet. Ett projekt som växer fram är Glasberget. Kartberget är ett annat bostadsområde, där det även finns villor och lägenheter. På området Våxnäs byggs Pannan, ett lägenhetshus på åtta våningar med 44 lägenheter.

I och omkring Karlstads centrum kommer det till nya bostäder vid Tingvallastaden och Råtorp. Tyggårdsviken är ett före detta industriområde som byggs om till ett bostadsområde med runt 700 lägenheter. På Norra Stockfallet håller det också på att växa fram en hel del nya bostäder. Bland annat villor och radhus men också lägenheter.

För studenternas del finns både negativa och positiva besked. Under våren 2016 togs bostadsgarantin för studenter bort eftersom det inte fanns några boenden att erbjuda (via KBAB). Det håller dock på att byggas fler studentbostäder, vilket innebär 248 nya lägenheter.

För framtiden finns också en del färdiga detaljplaner gällande kommande projekt.

Text: Matilda Eriksson
Foto: Stefan Ek

Lever klassamhället?

1Är du arbetarklass eller medelklass, eller något annat? Hur vet man vad man är? Kan man tala om ett klassamhälle i dagens Sverige, ASP Bladets skribent reder ut några frågetecken i en personlig betraktelse över klassamhället.

En del skulle hävda att det är dina föräldrars arbeten, inkomster, boende, kontakter och vanor som avgör vilken klass du tillhör, inte din egna nuvarande position i samhället. Sen kan man ta politisk ståndpunkt för arbetarklassen. Då är man arbetarklass ur ståndpunkt. Det är ursprunget som spelar roll. Är det så, är jag då medelklass?

Jag har däremot träffat flera vänstermänniskor som säger jag är arbetarklass. De säger att jag gjort en klassresa nedåt från mina föräldrar, då jag själv bara jobbar 50 procent och är 50 procent sjukpensionär och därmed har extremt dåligt med pengar. Jag känner ingen tillhörighet till arbetarna som jobbar på bruket, däremot tycker jag om grundtanken i socialismen.

Man kan inte bara gå på inkomst när man talar om klass; knapadel är fortfarande adel. Det finns också nåt som heter pauvres honteux. Begreppet avser den del av borgare och adeln som av någon anledning blivit sjuka eller fattiga, men som på grund utav sin bakgrund fick bättre vård och äldreboenden än de ”vanliga” fattiga och sjuka i fattigstugorna. De fick även stipendium för att slippa att utnyttja socialtjänsten. Detta var på 1500-1800-talen.

Är man medelklass om man gått på universitetet men har föräldrar på bruket? Har man då gjort en klassresa? Eller hur många led måste gå för att byta klass? Tanke: ”Hur många generationer måste gå för att bli svensk?” Det finns så vitt jag vet inga exakta definitioner av det slaget.

Vad är klass idag?
Jag har jobbat med städning, webbdesign, i kassa, fronta och fylla på varor på Konsum Värmland, inom demensvården och som lärarvikarie på förskolan till högstadiet. Nu skriver och illustrerar jag på Mediagruppen Karlstad sedan cirka tre år.

Jag ser inte ner på någon jag jobbat med, inte heller på typiska arbetare, men jag känner heller ingen samhörighet med dem ”på bruket”. Konsum är nog det närmsta jobbet som kan kallas arbetarklass, men å andra sidan hamnade jag på LUF-Stockholms bord på en konferens i Göteborg, och dem hade jag verkligen inget gemensamt med!

Det är delvis vad jag funderar på, eftersom jag är halvpensionär. En del vill införa begreppet ”underklass” för dem som till exempel är pensionärer eller går på försörjningsstöd, i folkmun ”går på soc”. Jag skulle känna mig mer ”bekväm” med det än arbetarklassbegreppet, då de flesta i arbetarklassen med fast jobb tjänar mer än jag i månaden. Jag tjänade tusenlappar mer på Konsum än jag gör nu.

Är arbetarna de fattiga?
Det vore inte fel att kalla mig underklass. Jag får inga lån på banken, jag kan inte göra ROT-avdrag eftersom jag bor i hyresrätt, jag får inte läsa på universitet, jag har inte råd med bil, utlandssemestrar eller egentligt sparande et cetera.

De traditionella klassbenämningarna är dock inte helt adekvata i dagens samhälle. Det finns många inom vad som traditionellt skulle benämnas arbetaryrken som har en ekonomisk standard på medelklassnivå. Det förekommer att anställda inom industri och lager tjänar betydligt mer än vissa grupper av akademikeryrken. Arbetare och arbetarklass passar dåligt som benämningar på dessa akademiker.

Det har dykt upp en ny klassbeteckning; prekariatet. Dessa är enligt den gröne författaren Guy Standing beteckning på de allt fler som får lida av de på senare år uppkomna ”flexibla” jobben. Såsom arbetare som får timbetalt, arbetarklassens barn, migranter och akademiker som inte får tag på arbete, unga och deltidsarbetare och vikarier och FAS-3:are och praktikanter som ständigt byts ut och jobbar utan att få lön.

”Fast anställning” kallas numera ”tillsvidareanställning”, något som tydligt och oroande visar på arbetsmarknadens utveckling. Dessa prekärer ryms inte inom socialismens ramar, och i brist på sundare alternativ tvingas de att ansluta sig till de högerextremas led; Sverigedemokraterna, Jobbik och Berlusconi.

Klyftor mellan olika sociala grupper finns, men de traditionella klassbegreppen beskriver dem dåligt. Många inom den grupp som flera inom vänstern beskriver som arbetarklass saknar arbete. Arbetslöshets- och sjukklass kanske är en mer deskriptiv term.

När Moderaterna började kalla sig arbetarparti argumenterade man att utbildning och yrke inte längre per automatik ger en viss inkomst med viss social status. Jag tror att den arbetarrörelse som växte fram på 1900-talet skulle tjäna på att nu på 2000-talet släppa klassretoriken och fokusera mer på vad som är relevant för dagens låg- och medelinkomsttagare samt de som är bidragsberoende.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Ellen Berner

Till grannarna för det planerade LSS-boendet i Glasberga

Än en gång är det bevisat att det finns alldeles för lite kunskap om Autism och liknande tillstånd. Sen kommunen presenterade planer på att bygga ett LSS-boende i ett villaområde i Glasberga i Södertälje har protesterna vällt in, grannarna vill inte bo i närheten av ett LSS-boende.

”Vi tänker på våra barn som inte kommer att känna sig trygga i sitt eget bostadsområde”

”Vem kommer vilja köpa en tomt vid ett gruppboende?”

”Hur skulle dessa psykiskt nedsatta personer reagera om de träffade oss okända människor på gatan?”

Detta är bara några av exemplen av hur grannarna har uttryckt sig i brev till kommunen. Jag mår illa när jag läser sånt här. Det märks hur stor bristen på kunskap egentligen är. Alla känner vi någon med dessa diagnoser även om vi kanske inte vet om det.

Minst ett barn i varje klass har en diagnos, din granne, kassörskan i kassan på Konsum, din kollega på jobbet, en släkting. För vi är helt vanliga människor, fast vi har en diagnos. Många vågar däremot inte prata öppet om sin diagnos på grund rädslan av att blir bemötta på just detta sätt och bli kallade för ”psykiskt nedsatta personer”.

Vi är precis som alla er!
Personer med en diagnoser har både styrkor och svagheter, precis som alla som inte har en diagnos. Men hela tiden får vi stå ut med era negativa attityder, på grund av er bristande kunskap. Vi förstår oss inte alltid på er heller, men vi måste lära oss göra det, bland annat genom att lära oss förstå era sociala regler, för vi ska få en plats i samhället.

Jag kommer gärna till Glasberga och lär er mer om vad det innebär att leva med en diagnos. Vet ni vad jag tror? Då skulle ni inse att jag faktisk är rätt lik er släkting, granne, arbetskamrat, ert barns kompis, kassörskan i kassan på Konsum och inte alls är en farlig människa. Jag är precis lika unik som er.


Text: Joanna Halvardsson

Föreläsare, bloggare, fotograf, speedwaynörd, flickvän, dotter, vän, granne, kattägare, blivande journalist, någon ni kan se på tv i höst.

Obs! Boendet på bilden har ingenting med Glasberga att göra.

Att vara beroende – Min väg till eget boende

Att leva som beroende är ingen dans på rosor. I detta nummer av ASP Bladet berättar signaturen Stig Larsson om vägen ut ur missbruket, mot eget hem och boende.

Den började när tjejen som jag var förlovad med kastade ut mig. Det var inte det att jag inte fick mina varningar, för det fick jag, säkert hundra. Även om jag inte tyckte det då, men så här när det gått många år, så har jag fattat hur mycket hon och familjen led av att jag missbrukade.

Ett citat som jag aldrig glömmer är när flickvännen säger; ”tänk om du ändå hade varit otrogen med en tjej istället för med knarket, som jag aldrig kan konkurera med.” Det uttrycket säger en hel del. Jag var så jävla sjuk under den här perioden att jag väl tyckte att det inte var så farligt att jag drog i mig ett och annat. Skillnaden från en person som går på droger och en som inte gör det är enorm. Med det menar jag att knarkaren inte tycker det är så mycket och så farligt med exempelvis en joint, och så har vi personen som aldrig har varit i kontakt med någon drog kanske tycker den där jointen är jättefarlig. Nu var ju läget inte så att det bara handla om en liten joint då och då för mig, utan det var så illa att det slutade med heroin.

Värre än så kan det väl inte bli. Det var väl ungerfär här början på mitt nya liv började. Jag stod utan lägenhet och höll på med tunga droger. Då är det fan inte lätt att rycka upp sig, men jag lyckades komma med i ett program som var för heroinister. Det kallades på den tiden för Subutexprogrammet. Jag har nämt subutex så många gånger förrut i mina texter att det räcker med en kortare förklaring vad det är. Subutex är helt enkelt en mildare form än metadon, som i sin tur är en opiat, ett smärtstillande preparat som är narkotikaklassat. Subutex skrivs ut av läkare och ingår i ett program där motprestationer ingår, i form av allt från regelbundna kissprover till ingen alkoholkonsumtion.

Programmen finns i hela Sverige, även om det inte är lika överallt, med det menar jag att det kan vara olika mediciner beroende på vart man bor i landet, men grundprinciperna är lika.

Svårare med boende vid missbruk

Jag har haft ett flertal lägenheter även efter att jag började med droger. Som ni säkert förstår så är läget mycket svårare om man missbrukar. Ofta blir saker och ting mycket krångligare och man lägger kanske inte alltid pengarna på det man borde göra. Prioriteten kan bli väldig fel och kostsam. Som narkoman har man svårt att sköta hyror och andra saker som man måste betala.

Men min riktiga väg till eget boende startade för ca åtta år sedan. Det började på Bore/Hjorten, som är ett halvvägs hus och ligger på Karlagatan 16:a på Herrhagen. Bore står för boende och rehabilitering. Det är ett ställe man kommer till, om man har kommit ganska långt med sin drogfrihet. Man bör även ha en syselsättning på dagtid. Det hade jag så det var inga problem.

Det jag inte hade var en längre tids drogfrihet, men jag fick en chans och jag tog den. Jag hade inte ett enda negativt pissprov på nästan tre år. Det var jag jäkligt stolt över. Det som hände senare var att jag fick en liten etta på Karlagatan, ironiskt nog blev jag granne med Bore. Många andra fick dock aldrig egen lägenhet på grund av återfall. Tog man ett återfall så fick man automatiskt vänta ett halvt år extra. Tog man många återfall så åkte man ut från huset.

En del fick flytta till Ulleberg, där det är lite strängare, man har helt enkelt inte samma frihet som på Bore. När jag väl flyttade till min lägenhet så är det under dom tre första åren till något som kallas för socialkontrakt. Det innebar att jag fick hembesök från personalen från Bore, där det också innebar attt jag fick blåsa för att se att jag inte hade druckit och lämna pissprover.

Men jag sköte det galant, så idag är kontraktet mitt. Jag ska inte säga att det alltid varit lätt; för då skulle jag ljuga, utan det har varit ett ständigt kämpande för att stå emot drogerna. Men det går. Drogerna är i slutänden inte värda all skit, och svåra att kombinera med att bli en bra samhälsnyttig person och att må bra. Det kommer ofta en fet backsmälla från allt det negativa från förr. Så tänk er för när ni väljer vilken bana ni vill gå i livet. För det du väljer som ung får konsekvenser under resten av ditt liv. Detta kommer från en som vet. Lycka till med allt och tag en dag i taget.

Text: Bosse Persson

Karlstad kommun ställer upp!

Karlstads kommun är en av få kommuner i Sverige som har kommunal hyresgaranti. Detta innebär att även personer som har ekonomiska förutsättningar att betala hyra men som kan ha svårt att få lägenhetskontrakt ska få boende.

Vilka berörs?

Exempelvis personer som har olika typer av osäkra anställningar, som projektanställning i stället för en tillsvidareanställning. Även personer med betalningsanmärkningar kan få den möjligheten genom att kommunen går in och skriver ett kontrakt med hyresvärden. Detta kontrakt innebär att hyran för bostadsbolaget är garanterad, om individen inte betalar så står kommunen för tryggheten.

Ofta är det frånskilda kvinnor som flytt från våld i hemmet eller kvinnor som fått skulder vid separationen som söker hyresgaranti.

I dag är det hopplöst att få en lägenhet om man har betalningsanmärkningar.

– Det räcker med att man ska hyra en film så ska de ha en kreditupplysning, man har med sig det här hela tiden, säger Yvonne Aitman, som är en av dem som jobbar med Kommunal hyresgaranti i Karlstad

Hyresgarantin omfattar hyran under minst sex månader och garantin gäller under två år, men garantin innebär inte att du som hyresgäst kan låta bli att betala hyran. Om den måste utnyttjas har kommunen rätt att i efterhand kräva tillbaka skulden, med andra ord kvarstår hyresgästens betalningsansvar. Den kommunala hyresgarantin läggs till det egna hyreskontraktet. Den plockas bort efter 2 år då hyresgarantin går ut, men man har kvar sitt eget bostadskontrakt hela tiden.

En ansökan om Kommunal hyresgaranti görs hos kommunen, men oftast kontaktar hyresvärdarna kommunen direkt. Karlstads kommun har ett bra samarbete med flera hyresvärdar men dem som får fram flest lägenheter är Riksbyggen, Apartment bostad och Lundbergs.

– I år har vi bestämt att vi kan ge ut 40 garantier, detta är något vi bestämmer över själva efter hur behovet ser ut. Just nu är det inget jätte stort behov av detta” Säger Yvonne.

Vid ansökan gör kommunen en behovsprövning. Detta sker för att se att du har ekonomiska förutsättningar att klara av att betala bostaden. Man kollar på hela ekonomin, eventuella skulder och betalningsanmärkningar.
Man måste ha en fast inkomst för att prövningen ska gå igenom. Med undantag för socialbidrag går det bra med sjukförsäkring, A-kassa eller vilken annan inkomst som helst.

– I dag är det tyvärr väldigt svårt att få lägenheter i Karlstad. Det drabbar även oss, för vi är helt beroende av att hyresvärdarna fördelar lägenheten till oss. När det är stopp på den marknaden så blir det stopp för vår del också, tillägger Yvonne.

Karlstad kommun har haft Kommunal hyresgaranti sedan 2009 och kommunen får ett statligt bidrag på 5000 kr för varje garanti de ger.

– Detta gör att även personer med betalningsanmärkningar får ett tak över huvudet som de annars inte skulle få. Det är väldigt viktigt, avslutar Yvonne.

Text: Joanna Halvardsson
Foto:  Per Rhönnstad

På jobbet: Annette Borneland – Enhetschef på lokalutvecklingsenheten

En körsångande enhetschef på lokalförsörjningsavdelningen, är personen vi får stifta bekantskap med i detta nummer av ASP Bladets återkommande artikelserie på jobbet. En kvinna som bland annat har koll på bostadssituationen för arbetsmarknads- och socialförvaltningens verksamheter.

Berätta lite för våra läsare vad ditt yrke går ut på.
– Jag arbetar som enhetschef på lokalförsörjningsavdelningen. Min enhet heter lokalutvecklingsenheten. Vi ansvarar för att sköta ekonomin kring kommunens alla lokaler. Jag har också uppdrag som inhyrare. När kommunen har behov av lokaler är det jag som letar upp, förhandlar och hyr dem åt kommunen. Till exempel åt arbetsmarknads- och socialförvaltningen.

Hur kom det sig att du blev enhetschef på lokalförsörjningsavdelningen?
– Jag läste från första början till lärare i svenska, engelska och tyska. Men när jag blev färdig lärare fanns det inte så många lediga jobb så jag bestämde mig för att läsa lite ekonomi. Eftersom det var så kul bestämde jag mig för att läsa klart. Efter det så sökte jag olika ekonomijobb och började 2001 som ekonom i kommunen. 2004 blev jag enhetschef för en liten enhet inom lokalförsörjningsavdelningen. Det är jätteroligt och spännande.

Hur arbetar ni kring personer med särskilda behov?
– Kommunen har krav på tillgänglighet, personer med exempelvis rullstol ska ha möjlighet att ta sig in i och röra sig fritt i lokalerna. Det kan vara lite krångligt då kommunen ställer ganska höga krav just på tillgängligheten, vilket hänger ihop med att man vill vara en ”kommun för alla”. Detta betyder att alla ska kunna delta även om man har ett fysiskt handikapp. I en byggnad som stadshuset ska exempelvis alla kunna komma in. Men det kan bli svårt när man hyr in bostäder, för det är inte alla hus som är sådana.

När ni har ordnat boende för personer med psykiska funktionshinder, har det hänt att grannar har vänt sig till er för att klaga?
– Det händer. Ibland hyr vi in lokaler för sociala verksamheter och då vänder sig människor till mig med synpunkter. Låt säga att en medborgare ringer och vill framföra en synpunkt på att vi ska införa en boendeform: jag tar då emot samtalet, diarieför det hela och försöker svara på det så noga och sakligt jag kan. Det brukar gå bra. Ibland så löser vi riktigt svåra problem och hittar riktigt bra lokaler för personer inom kommunen.

Är du med i den pågående Nordby-utredningen?
– Jag var inblandad i det ärendet i början och var i kontakt med mäklaren som berättade att Nordby fanns tillgängligt för försäljning. Sen så kopplade jag på expertisen hos oss, de handläggare som är bäst på att förhandla fastighetsköp. I början var jag med och lämnade information till grannar och förskolan som ligger bredvid. Några var positiva, andra negativa och några var kraftigt negativa. De lämnade synpunkter till kommunen, så politikerna har fått veta det innan de ska fatta beslut. Ärendet går upp nu i kommunfullmäktige den 27 maj, så vi vet inte nu om vi får köpa det. Det är i alla fall viktigt att vi sköter det på ett bra sätt, vilket vi har gjort tycker jag.

Hur jobbar ni med visionen Karlstad 100,000?
– Vi försöker bidra till visionen genom att ordna fram rätt lokaler och underhålla dem så bra som vi någonsin kan, med de begränsade resurser som vi har. Vi försöker ordna så att verksamheten har så bra lokaler som möjligt så att man har goda förutsättningar att bedriva bra verksamhet i exempelvis skola, omsorg, fritid och så vidare.

Hur ser er ekonomiska situation ut?
– Vi tycker precis som de andra förvaltningarna att vi har för lite resurser för att göra det jobb vi behöver göra. Vi har sparat på underhållet ett antal år, och nu brottas vi med en för liten underhållsbudget. Med andra ord: vi kan inte underhålla våra lokaler in- och utvändigt tillräckligt bra. Vi tycker inte att lokalerna är i så bra skick som vi skulle önska. Många av kommunens lokaler är rätt så gamla, 30 år eller äldre, vilket innebär att behovet är stort.

Vad är dina förhoppningar för framtiden?
– Jag skulle önska att vi kunde hitta alla de boendeformer som kommunen behöver för arbetsmarknads- och socialförvaltningen samt vård- och omsorgsförvaltningen. Om det ginge att lösa så skulle det vara roligt. Det är det som är svårast att lösa just nu. Annars hoppas jag att våra verksamheter ska fortsätta att vara nöjda med sina lokaler, trots att vi har svårt att underhålla dem som vi vill. Är ni nöjda med lokalerna så är vi nöjda.

Text: Robert Halvarsson