I fokus: Stockfallsboendet

Invigning av Stockfallet, Per-Inge Liden klipper bandet

Den 17 november var det dags för invigning av det nya gruppboendet på Stockfallet. De nybyggda husen har utsikt mot skogen men är samtidigt beläget nära ett bostadsområde.

– Alla människor hör till det här samhället som vi vill bygga tillsammans, säger Per-Inge Lidén i sitt invigningstal.

Socialpsykiatrin har genom åren alltid fått ta över gamla och befintliga byggnader eller lokaler. Men nu får man tillgång till lokaler som är helt nya, vilket är en ny situation för förvaltningen. Stockfallsboendet är det första som är helt nybyggt och enbart till för socialpsykiatrin, med avsikten att vara ett gruppboende.

Ett antal brukare har dessutom fått bidra med åsikter om hur huset skulle utformas. De har fått möjlighet att ge sina förslag om färgval och material och har även varit med på anställningsintervjuer. Inflyttningen påbörjas den 21 november.

Per-Inge Lidén, ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden, beskriver i sitt inledningsanförande historien om hur de psykiatriska boendena har utvecklats över tid. Han menar att vi har gått ifrån att människor placerats i samhällets utkant till att de nu har hamnat mitt i samhället.

– De hör till samhället som alla andra. Socialpsykiatri är precis som det låter, ett socialt och samhällsperspektiv. Ett mitt i samhället-tänkande, där alla människor ska få plats. En del behöver stöd i form av boende, aktiviteter och struktur. Det här huset är unikt för det berättar om en människosyn om hur vi vill ha vårt samhälle, säger Per-Inge Lidén.

Boendets form och placering
Boendet består av två hus med sammanlagt 16 lägenheter. Byggnaderna är utformade på så sätt att man alltid måste passera ett gemensamt luftigt vardagsrum för att komma in eller ut ur huset. Varje hus har två korridorer med fyra lägenheter i varje. Korridorerna går ihop i den gemensamma delen för att ingen ska känna sig förbisedd eller kunna isolera sig.

Grundtanken med placeringen av boendet är närheten till naturen men samtidigt vara nära annan bebyggelse. Omgivningen är lugn och stilla, utan brus och mycket människor i rörelse men samtidigt nära till exempel kollektivtrafik.

Johan Asp, Stockfallets enhetschef, är mycket nöjd med hur boendet har förverkligats. Han tycker att byggnaderna är jättefina och säger att han har en jättepositiv känsla nu när det är klart.

– Boendet har blivit som jag hade hoppats på och uppfyllt mina förväntningar, menar Johan Asp.

Endast psykisk funktionsnedsättning
Boendet kommer inte att prioritera någon viss form av funktionsnedsättning. Det enda som gäller är att man ska ha en långvarig psykisk funktionsnedsättning. Personer med beroendeproblematik eller missbruk kommer inte att bo på Stockfallsboendet.

Omgivningens reaktioner
Reaktioner gällande läget av boendet var intensivast i början av 2015. Det fanns en oro i de närliggande bostadsområdet huruvida det var lämpligt att placera ett boende för personer med psykisk funktionsnedsättning på Stockfallet. Det anordnades informationsmöten där grannar och de som bor i området kunde delta och få information om projektet. På dessa möten har kommunen förklarat vilka som ska bo där, samt förmedlat budskapet att man inte behöver vara orolig.

Johan berättar att efter mötena har ingen hört av sig. Det har enbart kommit två samtal från familjer som planerat att köpa tomt i närheten och som hade frågor om boendet.

– Det är ofta okunskap som gör att folk tror att det här är farliga människor, förklarar Johan Asp.

Text: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg
Foto: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg

Enbart stöd till bostäder räcker inte

Sveriges kommuner och landsting, SKL, vill att regeringen ska göra främst tre ändringar: Bygga fler bostäder där många människor vill bo, komma igång med att bygga bostäder snabbare, samt göra det enklare att få chans till en bostad och ekonomiskt stöd.

För att kunna lösa problemet med bostadsbristen krävs dock mer än ekonomiskt stöd. SKL vill att regeringen ska genomföra bland annat tre ändringar. En av dessa är att bygga bostäder där många vill bo. För att kunna göra detta i mindre kommuner behöver strandskyddet lättas upp. Då blir det enklare att bygga fler boenden på landsbygden.

En snabbare byggstart
Det är också viktigt att byggandet av nya bostäder kan komma igång snabbare. För att uppnå detta krävs det att handläggning om bygglov blir kortare. Idag har kommunerna tio veckor när det gäller att handlägga bygglov, vilket även borde gälla för Länsstyrelsen, menar SKL.

Mer stöd till bostäder 2017
I ett nytt beslut från regeringen kommer ett stöd på tre miljarder per år att läggas på bostäder som kommer att byggas nästa år. Det innebär mer stöd till hyresrätter och studentlägenheter som börjar byggas i januari 2017.

Det ska även bli enklare att kunna få chans till en bostad och tillgång till ekonomiskt stöd som rör bostäder såsom bostadsbidrag, bostadstillägg och bosparande för unga.

Hur ser det ut i Karlstad?
Under hösten 2015 pågick många byggprojekt i Karlstad och dess närhet. Ett projekt som växer fram är Glasberget. Kartberget är ett annat bostadsområde, där det även finns villor och lägenheter. På området Våxnäs byggs Pannan, ett lägenhetshus på åtta våningar med 44 lägenheter.

I och omkring Karlstads centrum kommer det till nya bostäder vid Tingvallastaden och Råtorp. Tyggårdsviken är ett före detta industriområde som byggs om till ett bostadsområde med runt 700 lägenheter. På Norra Stockfallet håller det också på att växa fram en hel del nya bostäder. Bland annat villor och radhus men också lägenheter.

För studenternas del finns både negativa och positiva besked. Under våren 2016 togs bostadsgarantin för studenter bort eftersom det inte fanns några boenden att erbjuda (via KBAB). Det håller dock på att byggas fler studentbostäder, vilket innebär 248 nya lägenheter.

För framtiden finns också en del färdiga detaljplaner gällande kommande projekt.

Text: Matilda Eriksson
Foto: Stefan Ek

Lever klassamhället?

Är du arbetarklass eller medelklass, eller något annat? Hur vet man vad man är? Kan man tala om ett klassamhälle i dagens Sverige, ASP Bladets skribent reder ut några frågetecken i en personlig betraktelse över klassamhället.

En del skulle hävda att det är dina föräldrars arbeten, inkomster, boende, kontakter och vanor som avgör vilken klass du tillhör, inte din egna nuvarande position i samhället. Sen kan man ta politisk ståndpunkt för arbetarklassen. Då är man arbetarklass ur ståndpunkt. Det är ursprunget som spelar roll. Är det så, är jag då medelklass?

Jag har däremot träffat flera vänstermänniskor som säger jag är arbetarklass. De säger att jag gjort en klassresa nedåt från mina föräldrar, då jag själv bara jobbar 50 procent och är 50 procent sjukpensionär och därmed har extremt dåligt med pengar. Jag känner ingen tillhörighet till arbetarna som jobbar på bruket, däremot tycker jag om grundtanken i socialismen.

Man kan inte bara gå på inkomst när man talar om klass; knapadel är fortfarande adel. Det finns också nåt som heter pauvres honteux. Begreppet avser den del av borgare och adeln som av någon anledning blivit sjuka eller fattiga, men som på grund utav sin bakgrund fick bättre vård och äldreboenden än de ”vanliga” fattiga och sjuka i fattigstugorna. De fick även stipendium för att slippa att utnyttja socialtjänsten. Detta var på 1500-1800-talen.

Är man medelklass om man gått på universitetet men har föräldrar på bruket? Har man då gjort en klassresa? Eller hur många led måste gå för att byta klass? Tanke: ”Hur många generationer måste gå för att bli svensk?” Det finns så vitt jag vet inga exakta definitioner av det slaget.

Vad är klass idag?
Jag har jobbat med städning, webbdesign, i kassa, fronta och fylla på varor på Konsum Värmland, inom demensvården och som lärarvikarie på förskolan till högstadiet. Nu skriver och illustrerar jag på Mediagruppen Karlstad sedan cirka tre år.

Jag ser inte ner på någon jag jobbat med, inte heller på typiska arbetare, men jag känner heller ingen samhörighet med dem ”på bruket”. Konsum är nog det närmsta jobbet som kan kallas arbetarklass, men å andra sidan hamnade jag på LUF-Stockholms bord på en konferens i Göteborg, och dem hade jag verkligen inget gemensamt med!

Det är delvis vad jag funderar på, eftersom jag är halvpensionär. En del vill införa begreppet ”underklass” för dem som till exempel är pensionärer eller går på försörjningsstöd, i folkmun ”går på soc”. Jag skulle känna mig mer ”bekväm” med det än arbetarklassbegreppet, då de flesta i arbetarklassen med fast jobb tjänar mer än jag i månaden. Jag tjänade tusenlappar mer på Konsum än jag gör nu.

Är arbetarna de fattiga?
Det vore inte fel att kalla mig underklass. Jag får inga lån på banken, jag kan inte göra ROT-avdrag eftersom jag bor i hyresrätt, jag får inte läsa på universitet, jag har inte råd med bil, utlandssemestrar eller egentligt sparande et cetera.

De traditionella klassbenämningarna är dock inte helt adekvata i dagens samhälle. Det finns många inom vad som traditionellt skulle benämnas arbetaryrken som har en ekonomisk standard på medelklassnivå. Det förekommer att anställda inom industri och lager tjänar betydligt mer än vissa grupper av akademikeryrken. Arbetare och arbetarklass passar dåligt som benämningar på dessa akademiker.

Det har dykt upp en ny klassbeteckning; prekariatet. Dessa är enligt den gröne författaren Guy Standing beteckning på de allt fler som får lida av de på senare år uppkomna ”flexibla” jobben. Såsom arbetare som får timbetalt, arbetarklassens barn, migranter och akademiker som inte får tag på arbete, unga och deltidsarbetare och vikarier och FAS-3:are och praktikanter som ständigt byts ut och jobbar utan att få lön.

”Fast anställning” kallas numera ”tillsvidareanställning”, något som tydligt och oroande visar på arbetsmarknadens utveckling. Dessa prekärer ryms inte inom socialismens ramar, och i brist på sundare alternativ tvingas de att ansluta sig till de högerextremas led; Sverigedemokraterna, Jobbik och Berlusconi.

Klyftor mellan olika sociala grupper finns, men de traditionella klassbegreppen beskriver dem dåligt. Många inom den grupp som flera inom vänstern beskriver som arbetarklass saknar arbete. Arbetslöshets- och sjukklass kanske är en mer deskriptiv term.

När Moderaterna började kalla sig arbetarparti argumenterade man att utbildning och yrke inte längre per automatik ger en viss inkomst med viss social status. Jag tror att den arbetarrörelse som växte fram på 1900-talet skulle tjäna på att nu på 2000-talet släppa klassretoriken och fokusera mer på vad som är relevant för dagens låg- och medelinkomsttagare samt de som är bidragsberoende.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Ellen Berner

Till grannarna för det planerade LSS-boendet i Glasberga

Än en gång är det bevisat att det finns alldeles för lite kunskap om Autism och liknande tillstånd. Sen kommunen presenterade planer på att bygga ett LSS-boende i ett villaområde i Glasberga i Södertälje har protesterna vällt in, grannarna vill inte bo i närheten av ett LSS-boende.

”Vi tänker på våra barn som inte kommer att känna sig trygga i sitt eget bostadsområde”

”Vem kommer vilja köpa en tomt vid ett gruppboende?”

”Hur skulle dessa psykiskt nedsatta personer reagera om de träffade oss okända människor på gatan?”

Detta är bara några av exemplen av hur grannarna har uttryckt sig i brev till kommunen. Jag mår illa när jag läser sånt här. Det märks hur stor bristen på kunskap egentligen är. Alla känner vi någon med dessa diagnoser även om vi kanske inte vet om det.

Minst ett barn i varje klass har en diagnos, din granne, kassörskan i kassan på Konsum, din kollega på jobbet, en släkting. För vi är helt vanliga människor, fast vi har en diagnos. Många vågar däremot inte prata öppet om sin diagnos på grund rädslan av att blir bemötta på just detta sätt och bli kallade för ”psykiskt nedsatta personer”.

Vi är precis som alla er!
Personer med en diagnoser har både styrkor och svagheter, precis som alla som inte har en diagnos. Men hela tiden får vi stå ut med era negativa attityder, på grund av er bristande kunskap. Vi förstår oss inte alltid på er heller, men vi måste lära oss göra det, bland annat genom att lära oss förstå era sociala regler, för vi ska få en plats i samhället.

Jag kommer gärna till Glasberga och lär er mer om vad det innebär att leva med en diagnos. Vet ni vad jag tror? Då skulle ni inse att jag faktisk är rätt lik er släkting, granne, arbetskamrat, ert barns kompis, kassörskan i kassan på Konsum och inte alls är en farlig människa. Jag är precis lika unik som er.

Text: Joanna Halvardsson

Föreläsare, bloggare, fotograf, speedwaynörd, flickvän, dotter, vän, granne, kattägare, blivande journalist, någon ni kan se på tv i höst.

Obs! Boendet på bilden har ingenting med Glasberga att göra.