Klara, I’m coming home

När jag skriver det här är jag sedan ett par veckors tid boende i den harmoniska stadsdelen Klara. Nyheten till trots så känner jag redan att jag stormtrivs. Aldrig kunde jag tro att det skulle sluta så här bra, då, när allt höll på att gå sönder…

Det är en förmiddag i maj och jag sitter tillsammans med min förvaltare, mina boendestödjare och min socialhandläg­gare nere i Vuxenavdelningens lokaler. Uppföljningsmötet är nästan till ända då orden faller.

– Ja, så har vi ju beslutat att lägga ner verksamheten på Fagottgatan och istället öppna ett trapphusboende på Malm­torgsgatan. Det innebär att du kommer få nya boendestödjare.

Där och då kände jag hur hela världen rämnade. Stödet som funnits så nära mig i ett år skulle försvinna. Stödet jag mått så bra av. Ilskan blandades med sorg och käns­lorna blev för många för att jag skulle kunna hantera dem på ett konstruktivt sätt.

– Fan ta er!
Samtidigt som jag skrek de orden rätt ut reste jag mig häftigt, stolen välte bakom mig och jag rusade ut genom dörren och smällde kraftigt igen den bakom mig. Det kan tyckas att jag överreagerade men sanningen är den att just då i det ögonblicket kändes det verkligen som att allt jag byggt upp det senaste året nu raserades.

EXPLOSIONEN LEDDE TILL REFLEK­TION
Ett år tidigare hade jag stöd från en annan boendestödsgrupp, men det fung­erade inte fullt ut för mig. Jag behövde mer stöd och situationen förvärrades dessutom av att jag fick diabetes. Som en lösning på det hela bytte jag till Fagottgatans boendestöd, där jag dels skulle ha stödet rent fysiskt närmre (två hus bort) och ha möjligheten att äta vissa måltider hos dem.

Tiden gick och saker och ting började flyta på. Jag fick snabbt tillit till perso­nalen och vi fick med tiden in rutiner. Jag kände hur tillvaron efter många år äntligen började stabiliseras och falla på plats. Självklart kom det bakslag men överlag fungerade det bra. Fram till det där ödesdigra mötet på Vuxenavdel­ningen.

Känslan av uppgivenhet och frustration började dock så smått mattas av ett par dagar efter mötet. Jag och min kurator har under årens gång flera gånger talat om att det kanske skulle vara bra med ett annat boende för min del, men jag har gått i taket varje gång det förts på tal. Nu kändes det dock lite annorlunda. Känslan av hur bra jag mått senaste året då stödet varit så nära, gjorde att en och annan tanke om att försöka få en lägen­het på Malmtorgsgatan poppade upp. Och de poppade upp allt oftare.

Efter bara några dagar hade jag fattat ett beslut – jag skulle ansöka om en lägen­het. Och det gjorde jag. Beslutsproces­sen gick fort och här är jag nu. Boende centralt och med suverän personal nära inpå, vilka ändå ger mig det utrymme jag vill ha. Ramarna och rutinerna gör mig trygg och harmonisk och jag känner en grundtrygghet som inte riktigt funnits där tidigare.

Så här är jag nu. Här är jag, levande mitt i livet. Levande och trygg.

Text: Kajsa Jansson
Foto: Per Rhönnstad

ANA:s mobila team/uppsökandeteamet

”Det finns ett stort behov av den här sortens boendestöd.”

– Kristina Hedin, mobila teamet

Det är en solig dag när ASP BLADET möter Maria Widén, enhetschef för boendestöd/mobila teamet, samt Kristina Hedin och Fredrik Jonasson som utgör ANA:s mobila team.

Anledningen till att det mobila teamet kom till var att det boendestöd som redan fanns inte räckte till. Många klienter hade blivit vräkta från sina lägenheter. Socialnämnden såg att utökat stöd behövdes och gav ANA projektpengar för att kunna starta upp det mobila teamet.

Projekttiden är mellan maj och oktober 2008. Därefter går projektpengarna över till IFA: s (Integration, Försörjning, Arbete) nya bostadsenhet.

När en klient får ett bostadssocialt-kontrakt arbetar ANA utifrån en s.k. Boplan som klienten måste godkänna och skriva under. Det betyder bl.a. att klienten måste genomgå drogtester, vilka sker i hemmet eller på BoRe. De flesta klienter väljer att inte göra testen hemma eftersom de inte vill förknippa sin lägenhet med det. Det finns en väldigt tydlig plan, som bostadsbolaget informeras om, där man lovar att ha extra koll i början men som successivt trappas ned om allt går bra.

Det mobila teamets uppdrag är detsamma som BoRe: s boendestöd förutom att det ska gå lättare och snabbare att få hjälp. Hjälpen ska vara mer intensiv och pågå i kortare perioder.

Uppdragen får de av socialsekreterarna på ANA när dessa tycker att en klient behöver utökat boendestöd. Det anordnas ett möte mellan klienten, socialsekreteraren och det mobila teamet. Stödet ser olika ut beroende på vad de tillsammans kommer fram till.

Ofta, när en klient har uttryckt en önskan om att sluta med alkohol och droger, så handlar det om motivationsarbete. Att hjälpa till i den processen med att t.ex. kontakta familjeläkaren, motivera till avgiftning och bryta abstinens. Deras klienter är ofta väldigt isolerade och då gör teamet sociala besök; att sitta ner och prata en stund. Många gånger kan det i sig vara en motivation till att gå vidare. Det mobila teamet hjälper klienten att kontakta socialsekreterarna för att få plats på ett boende, eller med transport till och från ett behandlingshem.

Fredrik Jonasson och Christina Hesselbom, som utgör det mobila teamet, säger att de är ute efter att frigöra klienternas egna resurser, att hjälpa till självhjälp. De är utbildade socionomer med erfarenhet av socialt arbete vilket betyder att de kan ge klienten tips på vilka olika vägar man kan ta. I slutändan är det meningen att man ska bli oberoende av socialtjänsten. Sedan teamet började har de sett flera personer som inte varit på avgiftning på många år åka iväg för att få hjälp.

Det händer att en handläggare är orolig för sin klient p.g.a. olika anledningar; det går inte att få tag på honom/henne. Då går det mobila teamet in och åker hem till klienten för att göra ett s.k. tillsynsbesök för att kolla läget. Vissa dagar har teamet endast ett uppdrag, andra dagar kan de ha sex tillsynsbesök.

Det mobila teamet finns tillgängligt dagtid och varannan lördag fram till kl. 21.00. Den nattpersonal som finns inom ANA jobbar på Ulleberg, och får inte lämna huset. Så de brukare som bor i eget boende får vända sig till Socialjouren om de behöver hjälp nattetid.

Kristina och Fredrik berättar att de har varit fullbokade och att de ser att det finns ett väldigt stort behov av den här sortens boendestöd.

Teamet kan följa med till ett läkarbesök och, om klienten vill, så följer de med in till doktorn. En del försöker att dölja hur långt det har gått i missbruket. När man är svag kan det många gånger vara mycket lättare om någon kan hjälpa till och föra deras talan.

Mår klienten dåligt och blir tvungen att sitta i timmar på akuten eller psykakuten orkar personen inte alltid stå ut med väntan, och går utan att få den hjälp han/hon behöver. Men har man någon med sig är det lättare att stå ut.

”Ett exempel på hur vi kan vara till hjälp, ” berättar Fredrik Jonasson,” var när vi satt på akuten och väntade tillsammans med en klient som var mycket berusad. Under tiden talade han om för oss vad han hade för fysiska problem. Ont i magen, dåliga leder och problem med ett ben. Väl inne hos läkaren hade han svårt att förklara sina problem, men då kunde vi sammanfatta det han sagt till oss i väntrummet. Annars är risken stor att klienten blir hemskickad igen.”

Det mobila teamet avlastar socialsekreterarna med att göra sådant de inte hinner med, och fungerar som deras länk utåt så att de får en mer nyanserad bild av hur klienterna egentligen har det. Teamet ser ju bakom den fasad som klienterna många gånger sätter upp. Hittills har de alltid fått komma hem till klienterna, även om de själva beklagat att det är stökigt i lägenheten. Det har inte funnits någon motvilja utan det mobila teamet är mycket uppskattat.

”När jag jobbade som socialsekreterare kände jag mig lite distanserad från klienterna, vilket kan vara en nödvändighet i det arbetet, men personligen trivs jag bättre med att få en närmare och mer verklighetsbaserad kontakt med klienten, ”säger Fredrik.

Maria Widén; enhetschef för boendestöd/mobila teamet, ANA fortsätter på samma spår:

”Jag tror att som boendestödjare så får man en mer sann bild av personen. Om man går till en socialsekreterare på kontoret så kan man förställa sig och vara en annan person, men när man möter en boendestödjare eller annan behandlingspersonal så kommer ens riktiga jag fram.”

I vissa fall vill klienten kanske inte ta emot stöd men det behövs en viss tillsyn för att missbruket inte blir värre. Det är alltså inte alltid frivilligt, men det är viktigt gentemot hyresvärd och grannar att kunna garantera att det hålls koll från ANA. Det är en trygghet för alla, även klienten.

Det finns tillfällen när det mobila teamet känner att de inte kan göra något mer för personen, att de inte kommer vidare och att de har gjort allt de kan.

Fredrik berättar att han märkt att det är en konst att veta hur man ska förhålla sig till klienten när han befinner sig i personens hemmiljö:

”Det kan ju vara väldigt integritetskränkande ifall man bara stövlar in och inte tänker sig för. Kristina och jag har funderat en hel del på hur vi förhåller oss till klienten och hur vi talar till personen vi är där för att hjälpa. Vi måste vara lyhörda för vad personen själv vill och visa respekt för individen.”

Som avslutning säger de alla tre att det känns tråkigt att inte kunna arbeta på det här sättet längre, men hoppas på att det stora behov av detta stöd som finns ska kunna täckas upp av den nya bostadsenheten på IFA.

Text: Sofia Lagerkvist